Heavy Underground

  Det är spännande att tänka på hur djupt inristad viss musik är i ens medvetande. Slayer har jag levt med i mitt huvud sedan andra halvan av 80-talet. Det är gott och väl 35 år som Slayers musik levt i mig och varit en viktig del i mitt musiklyssnande. Jag kan varenda riff, varenda melodislinga, varenda frasering i sången.  Att då konfronteras med den här musiken i en helt annan skepnad där man hör att det är Slayers musik men att det låter helt annorlunda är ett totalt mindfuck som i början är svårt att komma runt när man ska lyssna på Slower som utgörs av Bob Balch (Fu Manchu), Amy Barrysmith (Year of the Cobra), Laura Pleasants (Kylesa), Peder Bergstrand (Lowrider), Scott Reeder (Kyuss) och Esben Willems (Monolord). Samtidigt är det ju väldigt spännande att lyssna på det här. För det blir ju delvis en ny bild av Slayers musik som jag får. Det börjar ju redan i första spåret där Slower ger sig på "War ensemble" som ju som alla vet är en av Slayers snabbaste låtar. Här blir

Sverige, Polen och Grekland beslutade sig för att gå ihop och göra gemensam sak i spliten ”Drakonian Elitism” som släpptes 22 december förra året. Utrymmet på spliten är tio stycken låtar där Ofermod och Black Altar får mest plats med fyra låtar var och Acherontas dom två kvarvarande spåren. Odium Records som ger ut den tredelade spliten beskriver sig själva som ett litet, elitistiskt bolag som fokuserar på extrem underground black metal. Bara den raden av ord borde locka in mig direkt. Är då släppet knivskarpt? Vi bjuds på en rätt rak åktur som dock avslutas med en liten dikeskörning… Ofermod är först ut i detta triolopp och sätter direkt fart med brinnande frenesi. Snabbt, tight och en inbjudande start. Valet av låtar är bra och liksom tryggt. Det var ett bra tag sedan jag aktivt lyssnade på Ofermod men dom här lyssningarna kommer att ändra på det. Black Altar har gnuggat på sedan 1996 och håller en stark och tydlig linje. Här vaknar mitt ordentliga intresse till liv! Det kan till oc

På Krylbo Mangel sommaren 2023 så stod jag helt oförberedd på den totala överkörning som det för mig okända bandet Xion skulle bjuda på. Ut på scen rusar det här gänget med ett självförtroende värdigt ett väletablerat och erfaret band och jag var tvungen att googla hur många skivor de släppt.  Inget visade det sig. Jag fick någon sorts kortslutning i huvudet samtidigt som sångaren Robin Björk la av ytterligare ett falsettskrik och poserade vilt likt en kombination av Bruce Dickinson och Paul Baloff samtidigt som basisten Johan Berg som hade fått av sig skjortan rusade runt scen som vilken Frank Bello som helst.  Det stämde liksom inte att ett band som släppt några låtar digitalt skulle vara så här svinigt bra på scen.  Xion släpper nu äntligen fullängdaren som bjuder på thrash metal med vissa inslag av klassisk heavy metal. En potent kombination och bandet har överfört energin från livescenen till skivan. Det är fruktansvärt snyggt producerat och ekon från klassiska band som Forbidden

Jag tror det var våren 2018 jag på riktigt upptäckte podcasten Nere På Noll. Jag låg nedbäddad i influensa, hade tråkigt och laddade ner avsnitt 81 om Seattles hardcorescen. Jag visste inget om Seattles hardcorescen. Jag visste inte mycket om hardcore överhuvudtaget om jag ska vara ärlig. Men Nere På Noll förändrade allt det där. Nu har det sista avsnittet på en tio år lång resa annonserats och Nere På Noll kommer att lämna ett rätt stort hål i mitt musiknördhjärta.  För få poddar har varit så sprängfyllda med nördig information om en musikscen som den här. Varje avsnitt som Robin Lindbladh, Daniel Nätterdal och David Olsson, med rötterna i HC-scenen i Örebro, släppt har varit en guldgruva för den som vill lära sig mer om hardcore. Det har varit skivbolag, band, scenen i olika städer i Sverige och runt om i världen eller företeelser inom scenen som dissekerats och plockats isär. Ibland med pålästa gäster och ibland med intervjuer. En av de absolut största ögonblicken var nog resan de t

Då sitter vi här igen och plitar på en text om en ny platta från Absurdeity. Känns som att det inte var alltför länge sedan jag gjorde det. Det var ju bara typ sex månader sedan de släppte den förra plattan ”Unspeakable butchery” som jag recenserade här på Heavy Underground.  Nu är det dags för en till dos köttig och slafsig death metal från Lord K. Philipson (all musik) och Jörgen Sandström (sång). Det nya verket heter ” The not so gentle act of severing limbs” vilket är en passande titel på ett finfint dödsverk av denna typ. Låttitlar av typen ”Body parts barbecue” och ”Gallbladder gargler” skvallrar ju en del om vilka musikaliska domäner vi är och trampar i.  Men det faktum att det är två herrar med svart bälte i kvalitetsdöds är ju en garant för att trumhinnorna kommer att få sig en rejäl omgång av mangel i den högre skolan. Ni som gillade den första plattan kommer givetvis också att gilla denna. Jag menar det är ju inte som att de uppfunnit hjulet på nytt med denna utgåva. De har

Precis som jag lovade tidigare under 2023 så kommer här tankar och ord om Black Birch. Det svåra är inte att hitta orden och få ner dom i skrift, utan det svåra är att veta var jag ska börja. Jag tycker så mycket om både musiken, texterna, budskapet och personerna som är Black Birch. Vi bjöds alltså på tolv stycken låtar under lila många månader och snacka om att vi fick fina presenter varje sista fredag i månaden! Den resan vi fick åka med på som Gina och Ulf skapade, var en ren och skär ynnest att få haka på. Att med vetskapen om att låtarna skapades löpande och var råa gav mig en känsla av ett slags privilegium om att få titta in i duons innersta. Allt kändes naket och utlämnade på ett så vackert sätt. Att det är atmosfärisk black metal Black Birch sysslar med är det enkelt att känna. Jag blir berörd och energifylld på ett sätt som det var längesedan jag blev av musik. Låtföljden är genialisk och jag tycker mig se en röd tråd i låtnamnen och dess handling. Från någonting nedbrutet o

Råpunk är ju ständigt aktuellt som genre inte minst efter publiceringen av David Anderssons utmärkta standardverk i bokform om den svenska råpunken på 80-talet. Genren lever och frodas idag och Nagasaki är ett utmärkt exempel på detta.  På den här fyra spår långa demon som har en total speltid på ca 5 minuter får ni en napalmladdad blandning av d-takt och brutal hardcore som inte rar några fångar. Det hela har en rå ljudbild som inte ber om ursäkt för det och har den där sköna replokalkänslan man vill åt när man lyssnar på misantropisk musik som denna.  /Magnus Tannergren S/T/ EP TAPE by NAGASAKI

2024 fyller Heavy Underground 10 år och samlar därför pengar till Suicide Zero. En tusenlapp per år är målet. Psykisk ohälsa är en av de viktigaste frågorna vi har att lösa. Och alla känner någon som lider av det. Väldigt många ber inte om hjälp med konsekvenser som är ödesdigra. Men det kan räcka med att prata med någon annan människa för att det ska vända men ibland behöver man annan hjälp. Den finns alltid att få. Genom musiken som Heavy Underground berättar om på  www.heavyunderground.se  och i podcasten hittar många en mening med livet i den gemenskap som finns i scenen. Men ibland räcker inte det och det är därför vi vill stödja Suicide Zero och deras viktiga arbete genom den här insamlingen. Här kan du lämna ett bidrag Tack! Magnus Tannergren Heavy Underground

  Punkrocken har nu 50 år på nacken (lite beroende på hur man räknar) och för att vara en genre som på något sätt representerar revolution och revolt så skulle man ju kunna tro att den har överlevt sig själv flera gånger. Och det har den kanske gjort och därav de vågor av punk som svept fram någon gång under varje årtionden sedan dess födelse i New York och London.  Och något finns det ju som fortfarande lockar i den här genren för det startas band hela tiden. 2018 startade Borgerlig Begravning och vid det tillfället var de tre kusinerna inte fyllda 16 än. De gjorde tidigt väsen av sig kanske på grund av sin späda ålder men också för att punken de spelade var väldigt bra. Oborstad klassisk punkrock utan finess men med stor charm.  Nu är den andra fullängdaren här och den inslagna vägen har man inte avvikit från utan de fortsätter att leverera punk så som den kanske lät i slutet på 80-talet och början av 90-talet. Lite Asta Kask och Strebers plus en skvätt allsångsrefränger i Misfitssko

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Redaktör Tannergren fortsätter att sammanfatta vilka skivor han tycker är bäst i nådens år 2023. Del 2 av 3. Läs om plats 10 -6 här . Ett Dödens Maskineri - Kulturkriget Hur följer man upp ett mästerverk som debuten "Det svenska hatet"? Man gör en till som är minst lika bra. Och kanske bättre i det avseendet att dynamiken är bättre och att skivan utvecklar det som redan var så bra. Och sällan har väl en skiva varit så välplacerad i sin samtid. En termometer i politikens röv som visar att samhället är sjukt.  Kulturkriget by Ett Dödens Maskineri Vännäs Kasino - st Ibland behöver det inte vara så jäkla svårt. Man tar ett gäng kompisar som gillar samma saker som du och så går man in i replokalen och spelar in en punkplatta. Det gäller alla. Även folk som Dennis Lyxén som tillsammans med sina vänner spelat in den här självbetitlade plattan där Sara Almgren äntligen kliver fram igen och frontar på sång och bas. Allt släppt med egentryckt skivomslag i minimal upplaga. Punkmagi. Vän

  Redaktör Tannergren listar sina tio favoritskivor från året som gått. Och nu hinner du köpa någon av dessa, eller alla, som julklapp till dig själv eller någon annan. Del 1 av 3. Mezzrow - Summon thy demons 33 år efter debuten så kommer nu uppföljaren. Mezzrow är en legend i svensk thrashhistoria som nu får en välförtjänt comeback som inte känns onödig utan snarare välkommen och logisk. Modern thrash blandas snyggt med den gamla skolans känsla vilket gör att det här känns som en fräsch platta som konkurrerar med alla yngre förmågor.  Memoria - From the bones Det är svårt att sätta fingret på genren när man hör Memoria. Är det synth eller är det rock? Darkwave säger någon. Men det spelar ingen roll. Det är storslagen musik som förhäxar och för dig bort till en annan värld. Lite som på film. Dramatiska refränger och ett episkt anslag som imponerar. From The Bones by Memoria Introspektivet - Att få flyga bort Med alla nerver utanpå huden och med bröstkorgen på vid gavel så att hjärtat ä

The Bitter And Sick And Die Alones kommer från Göteborg och ”Troubling Times” är deras tredje platta. Deras debut ”The prophet” kom 2015 och uppföljaren ”Fire storm” släpptes 2020. Mellan dessa släpp så han de också med en kassett innehållandes spännande covers på bland annat Ebba Grön och Pearl Jam. Den finns också digitalt via Förfallet Records Bandcamp .  Att beskriva hur denna trio låter utan att måla upp en nattsvart bild av vår värld, fylld av trasiga individer låter sig helt enkelt inte göras. För det är dit man transporteras när man slår på ”Troubling Times”. Sångaren och gitarristen Christoffer Johansson har en känslosam och mörk stämma som på ett själfullt sätt och med trygg hand guidar oss igenom det dystra landskap som lyriken och musiken på ett målande sätt beskriver. Allt med en nerv och en total närvaro. När plattan släpps fysiskt på vinyl så kommer även en serietidning med bilder skapade av Christoffer Johansson att bifogas för att ge det hela ännu en dimension.  Jag gi

Surut bildades 2017 i Tampere i Finland och ”Unelma” är deras första fullängdare. De har en tidigare EP i bagaget som de släppte 2020. För debutplattan så har Surut valt att sammarbeta med Suicide Records Finland. En kvalitetsstämpel i min bok.  Att beskriva hur Surut låter är inte helt enkelt då det är mycket som händer under den resa som ”Unelma” faktiskt är. Men för att försöka sammanfatta och bryta ner deras musik en smula så kan man väl säga att stommen består av black och hardcore. Släng där in några valda delar av post-rock och blackgaze också så börjar vi närma oss sanningen. Enligt bandet själva så ska ”Unelma” handla om den mörka och destruktiva sidorna av människan. Att utforska de personliga och mindre smickrande delarna av oss själva för att belysa vad det är som gör att människan orsakar både sig själv och de runt omkring oss skada och lidande. Med andra ord kanske inte de mest upplyftande eller de lättaste ämnena.  Musikaliskt så tycker jag att det håller hela vägen. Det

Vaknar mirakulöst utan feber och känner mig frisk. Tackar Elvis, Johnny Peng och övriga rockgudar jag offrade mitt snor till under gårdagens kvällsritual. Klockan står på 16.28, och jag beger mig mot andra Långgatan för att hämta ut mitt pass. Taggad till tänderna slänger jag upp dörren till armbandsuthämtningsstället  samtidigt som jag utbrister ett glatt, och väldigt högt, hallåååå. Det visar sig att jag kliver in mitt under pågående konferens, och blir hyschad. Jag byter kram mot festivalarmband. Nu kan ingenting stoppa mig. Mot andra långgatans skivhandel.  Jag har en tendens att alltid vara väldigt tidig. Och det är jag nu också. I min väntan på den för mig helt okända artisten Hands off plays kilo +++ från Holland bläddrar jag skivor och blir glatt överraskad av att se att de har samlat lokala skivbolag och deras släpp längst framme vid kassan. Bandet med det långa namnet går på scen. Det visar sig vara en duo med trummaskin, gitarr och synth. Jag lyssnar tre låtar och smyger sed

  Viva Sounds - Dag 1, 1 December Ja, men då var det dags för Viva Sounds första dag i Göteborg. Den ursprungliga planen var att jag skulle vara på plats och samla ihop massa intryck för att sedan återge det i text och bild här. Men eftersom influensan från helvetsåker drabbade Surbrunnsgatan och mitt skäggprynta ansikte med full kraft får jag helt enkelt hålla mig inomhus, med förhoppning om att batterierna är laddade inför morgondagen.   Viva Sounds arrangeras av West Side Music Sweden och ska vara som en plattform för musikbranschen, artister och band. För er som inte vet vad Viva Sounds är så är det alltså en showcase-festival som utspelar sig på en rad olika scener runt om i Göteborg. Där band av olika storlekar och genre bjuds in för att spela på någon av festivalens scener runt om i staden. Förutom detta arrangeras också en konferens som samlar ihop branschfolk. En, vad det visat sig, väldigt viktig smältdegel för kultur och musik. För Göteborg, för Sverige och för världen.   Me

Jag tror att det var 2019 som jag insåg att det fanns en ny våg av svensk thrash metal i vardande och den där vågen har sedan dess bara vuxit hela tiden. 2023 är inget undantag. Och det fina är att det är en bra blandning på gamla veteraner och unga förmågor som nu släpper skivor av hög kvalitet. Ibland känns det som om året är 1987 och inte 2023.  Vi kan väl börja med att två gamla rävar i branschen släppt ny musik i år. Fagerstas Kazjurol har ju varit återaktiverade ett tag och EP:n “Rage ´87” är precis sådär svinbra som man vill att det ska vara när man lyssnar på crossoverthrash. Det har ju tagit ett tag för dem att värka fram den här plattan men jag hoppas att det inte dröjer lika länge innan en ny fullängdare kan se dagens ljus.  Förra året gjorde jag en serie poddar med gamla svenska thrashband och naturligtvis var Mezzrow med. Tajmingen var perfekt för det visade sig att bandet var på gång med att återutge deras enda fullängdare “Then came the killing” från 1990. Dessutom var d

När band av den kalibern som utlovas denna kväll besöker Sundsvall så har man liksom inget annat val än att ta bussen och förära grannkommunen med ett besök. På papperet så var det Prescriptiondeath som lockade mig mest men det skulle visa sig att alla tre band som jag såg levererade på topp. Innan det var dax att gå till Sveriges äldsta rockklubb Pipeline så kurrade magen och därför styrde stegen mot Bishops Arms där en sojaburgare och en kall öl skulle mätta min mage innan det var dax för mangel. Jag hinner knappt sätta mig till bords innan Flyktsoda-Johan och hans vän Wiking kliver in genom dörren. De hade tydligen haft samma idé som mig. Vi språkar en stund och mättar våra magar innan Pipeline och Stenstan Rämnar kallar på oss.  Första bandet jag såg var Hälsinglands Kronofogden. Ett underbart hardcore/råpunk- band som jag inte sett tidigare. Jag måste säga att de imponerade stort på mig då det var rätt tydligt att sångaren Arvid inte var nå vidare kry denna kväll då han hostade en

Second Class Kids 71:a släpp är en liveskiva. Bandet Kkpa från Trelleborg, veteraner inom svensk punkrock, bjuder på fjorton låtar som de hämtat från deras olika album. Material från mitten på 90- talet fram till det senaste i katalogen, ”Pestens tid” (2022), hinns med. Bra blandning från olika epoker, helt klart.  Kkpa (står faktiskt för ”Kasta konkelbär på Astrid” från början) levererar ett tight set av låtar och inspelningen är klar och tydlig. Inga problem med att höra sångaren eller instrumenten på grund av dålig ljudbild med andra ord. Jag har personligen hört Kkpa på olika samlingsalbum genom åren. Bandet har bland annat dykt upp på Definitivt 50 spänn (Birdnest -klassikerna), Röjarskivan och Sveriges jävla hjärta. I och med detta var jag nog bekant med hälften av spåren innan jag började lyssna in detta album.  Jag tänker att Kkpa själva har lyssnat mycket på Strebers/Dia Psalma, Charta 77 och Asta Kask genom åren. Influenserna känns tydliga. Är du själv en som lyssnat på de ju

  Man måste ändå älska Dalarna. På väg till Borlänge ser SJ till att jag med 60 sekunders marginal missar min anslutning i Ludvika och blir sittandes i det sedan 60-talet renoveringsförbisedda stationshuset i en timme. Ganska snart dyker han upp. Killen från Falun som inte åker tåg så ofta. Han fattar snabbt tycke för mig trots att jag försöker se ointresserad ut med hörlurarna hårt instoppade i öronen och blicken långt bort. Han berättar på bred dialekt om både det ena och det andra samtidigt som han dricker någonting ur en Trocaderoflaska. När tåget väl kommer så ser han till att sätta sig bredvid mig samtidigt som han ger sin son goda råd i telefonen om att vara nykter när man träffar en tjej. Jag inser att min nya vän inte dricker Trocadero när han glatt erbjuder mig en slurk “Fireball” ur flaskan. Jag tackar nej och hastar av tåget när det stannar på Borlänge C.  Broken Dreams och hotellet ligger i samma byggnad bara ett stenkast från stationen så jag är snabbt installerad på rumm