Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från februari, 2024

Senaste podcasten

Craneium - Point of no return

  Finlands sak är vår! Den välkända frasen uppmanade till att vi (Sverige) skulle hjälpa Finland under vinterkriget med material och skydd mot krigets oroligheter. Idag, 2024 behöver finska och fantastiska Craneium absolut ingen hjälp. Jag kommer dock att ge mitt stora stöd nedan. Att lyssna på ”Point of No Return” är total njutning. Blandningen mellan fräsig fuzz och svängiga partier i låtarna ger mig gåshud flera gånger under alla dom många genomlyssningarna. Det är väl ett utslitet sätt att förklara hur ett  album berör en själv med ”det är som att åka med på en resa”, men jag måste använda det uttrycket. Sorry, not sorry. För så är det. Jag hoppar på stoner-tåget och flyter med under sex stycken låtar som är väldigt välgjorda. Medlemmarna lämnar ingenting till slumpen, det märks tydligt. Alla delar i den väloljade maskinen Craneium är uppenbart viktiga. Allt från merchen, musiken, approachen till den proffsiga närvaron på sociala medier. Min upptäckt av dom mysiga grannarna i öster

Arbogakvinnan - Alla ska med (+ fyra frågor till bandet)

Arbogakvinnan kommer från Stockholm och spelar enligt sig själva dödspunk. ”Alla ska med” är deras andra ep efter ”Nervsnittad” som släpptes i oktober 2022. Denna utgåva består av fem dängor av finaste sort som borde tilltala även den kräsnaste konnässör av hård musik.  Redan i inledande ”Så roligt ska vi inte ha det” så är det plattan i mattan som gäller. Det är en mer högoktanig hårdpunkbit som känns som ett slag rätt i solar plexus. Jag bara älskar det! Influenserna från döds framträder mer i andra spåret ”Nyckelfrågan” som har en lite smårockig inledning. Tredje låt ut är den mer ödesmättade ”Pyramidspel”, det är kanske min favorit på denna ep. Här snackar vi mer mellantempo och tungung med härligt desperat sång varvat med dödsrossling.  Denna ep bjuder på två spår till av underbar dödspunk och jag kan bara säga att om Arbogakvinnan fortsätter på detta inslagna spår så tror jag att de går mot en ljus framtid för denna ep är grymt jävla bra. Ett stort kliv framåt om jag jämför med

F.K.Ü. - The Horror and the Metal

Äntligen är horror-gübbarna Larry Lethal, Pat Splat, Pete Stooaahl och Unspeakable Emp tillbaka med en färsk platta! Som vanligt och precis som tidigare så grottar man ner sig ännu djupare i det härliga träsket fullt av skräck, blod, slasherfilmer och snygga blinkningar till den delen av kulturen. Namnet på den bästa låten på utgåvan döpt till ”Harvester of Horror” är just en sån fin blinkning. Jag var väldigt förtjust i förra släppet ”1981” och lyssnade fruktansvärt mycket på den. ”Gött att dom släpper en skiva rätt snart igen” tänkte jag när jag fick nys om kommande släppet. Tydligen har jag helt tappat greppet om vad ”snart” betyder för den kom 2017…Jag väljer att se det som att albumet aldrig blir ointressant eftersom jag fortfarande nöter det. Nå ja, fokus på F.K.Ü.s senaste skapelse nu. Den snabba och proffsiga thrashen är alltid lika fyndig. Eftersom man hämtar inspiration från en filmgenre som innehåller massor av material kommer det alltid nya och påhittiga låttexter. Dom tio

Vånda - Dödshymn

  Vissa band vräker ut låtar och album på löpande lina men sådana är inte Vånda. Nej Vånda låter oss tålmodigt vänta med spänning och längtan på vad som kommer framöver. Låter oss lida lite. 2017 bildades bandet och sedan dess har man släppt en demo vid namn ”The Devouring Darlness” samt singeln ”Light the Fire”. 2022 kom albumet ”Covenant of Death” som släpptes av finfina Majestic Mountain Records. Som sagt får vi fans nöta och njuta länge av dom få släppen. I och med det så kom nyheten om ett EP-släpp väldigt välkommet! Två låtar förpackade i namnet Dödshymn. Jag har funderat på om jag tycker så mycket om Vånda just på grund av att dom håller mig på tå med suktandet efter ny musik eller för att medlemmarna är riktigt trevliga personer…? Svaret är nej, inte enbart därför. Vånda gör välarbetad och väl avvägd melodisk black metal och dom två låtarna på denna EP är inget undantag. Jag är oerhört förtjust i soundet och i synnerhet herr Runsviks röst som är perfekt kraftfull samtidigt som

Monument har äntligen öppnat i Göteborg

  Det är fredag, 16 februari och den mentala stämpelklockan har checkat ut från allt vad arbetsrelaterade notiser heter. Jag och min tjej går till en närliggande restaurang och äter stark kyckling, spelar backgammon (jag vinner såklart) och gör oss redo för kvällen. Det pirrar lite i magen. Klockan slår 19.30 och vi beställer en taxi för att ta oss ut till Ringön och Monument. Pirret i magen har förändrats till pepp, och jag skickar ett SMS till Monument-Markus och skriver ”Jag är så sjukt jäkla taggad va!”. Han svarar inte, och jag förstår att han har viktigare saker att för sig än att svara på mitt SMS. I taxin inser jag också att mina förväntningar är oerhörda, och orimliga. Mentalt jämför jag det med hur mina förväntningar var på Tools senaste skiva. Allt kändes väldigt spännande, tills jag fick höra skivan och blev oerhört besviken. Fan att jag skulle börja tänka på det här. Taxin stannar på Stålverksgatan på Ringön. Magen hoppar ett nervöst sista skutt innan vi går in på Monument

Dom får aldrig mej - En kväll för Micke Blomqvist (Coca Carola, Charta 77, The Baboon Show, Asta Kask) Debaser Strand Stockholm, 16 februari 2024.

En av människans bästa egenskaper är att den är solidarisk och ställer upp för en kompis i nöd. När det blev känt att Asta Kask grundare Micke Blomqvist blivit av med sin sjukpenning trots att han är dödssjuk i cancer såg Robban på Close Up till att ordna en stödspelning. För Micke är inte vem som helst utan han är en av svensk punks verkliga legender både i egenskap av Asta Kask men också för sin studio där många band spelat in sina skivor och demos.  Biljetterna fanns i tre prisklasser beroende på hur mycket man ville stödja med. 2000, 1000 och 500 kr. Tvåtusenkronorsvarianten sålde slut först. Och Mickes Swish blev överbelastad på några timmar. Och så säger dom att folk inte ställer upp.  På Debaser kryllar det av folk och det kryllar också av ansikten jag känner så väl igen. Förutom banden som spelar passerar Ulke, Mart, Johan Johansson, Tompa Eken, folk från Lastkaj 14, Inge från Gatuplan och många fler förbi. Asta Kask viktiga för dom också. Och Micke är deras vän.  Först på scen

Alarm - s/t

Alarm kommer från Stockholm. Även om detta är stockholmarna Alarms första släpp så består bandet av ett gäng extremt rutinerade herrar som har ett stort bagage med hardcorerutin. På deras bandcamp så beskriver de sig själva som följande ”75% Victims, 50% Outlast, 125% Hardcore!”. Det sammanfattar ju det hela väldigt bra tycker jag. Så när jag säger att Alarm spelar hardcore i den högre skolan så blir ni ju inte direkt förvånade. Plattan är i mattan redan från första stunden ni trycker på play.  Det tar inte många sekunder innan Alarm har mig i sitt grepp och de lämnar inga fångar. När det fjärde spåret ”Scare game” kommer är jag redan nere på golvet knockad. Det är ett riktig höjdare och min favorit på plattan. Först i spår sex ”Ancient cycles” dras det ner på hastigheten och tillåts kippa efter andan. Det som glädjer mig med hardcore, punk och dess besläktade stilar är att när man lyssnar på musiken och läser texterna så får man ett litet hopp om mänskligheten för det finns faktiskt f

Exklusiv premiär för ny musik med Flegma + tre frågor till bandet

Det är 30 år sedan Malmöbandet Flegmas crossover hördes av på skiva senast. Men i mars är det dags att avtäcka återkomsten "Death angel abyss" som föregås av smakprovet "Chernobog" som ni kan lyssna på här:    Förhandsbeställer skivan gör du via De:Nihil Records Tre frågor till Flegma: Hur känns det att ha första skivan på 30 år redo för release? Kalle: Fett kul! det hela började med att Malmöfestivalen hörde av sig och ville att vi skulle köra ett gig förra året . Bandet fanns egentligen inte , men vi tänkte va fan… man spelar ju hellre punk än padel, så vi repade ihop oss och körde ett set! Finns att beskåda på Youtube! Efter det var det lika bra att göra en platta eftersom vi ändå hade värmt upp liksom. Richard: Att släppa en platta efter 30…ja hur känns det? Att man är gammal antar jag. Vad kan lyssnarna förvänta sig när de lyssnar på skivan?  Richard: Man kan förvänta sig nio nya låtar i tung metal och d-takt. Inget krångel bara hits. Sen har vi slängt in tv

Hard Pass - Hardcore 2024

Malmö fortsätter att levererar högkvalitativ hardcore för massorna. Senaste upptäckten är kvartetten Hard Pass som i och med en femspårs-EP som distribueras digitalt och på kassett nu meddelar världen att Skånes dominans fortsätter. Det är en stenhård hardcoreattack som är skoningslös utan onödiga pauser. Från öppningen "Worker´s song" via distade basgångar i "Plastic tomb" och vidare med pärlor som "Welcomed hell" fram till avslutande frågan "Is This What It is Meant to Be?" som går lite långsammare men utan att minska intensiteten håller Hard Pass dig i ett järngrepp.  /Magnus Tannergren HARDCORE 2024 by Hard Pass

Vidro - Upp till dans

  Alla vi som hört Vidro tidigare eller alla som upplevt en spelning med Vidro vet ju redan att det är ett av Sveriges mest spännande band. Att de är ett av Sveriges bästa liveband är ju iallafall en sak som är säkert. Så när de släpper en ny sjua med fyra nya spår så är jag snabb och hugger som en kobra.  Det nya verket heter ”Upp till dans” och låter precis som Vidro, de har ju redan hittat sitt sound och identitet genom de två tidigare fullängdarna och den splittplatta som de har i bagaget. Det är samma mellantempo-hardcore som är fylld med attityd och ilska som tidigare. Man kan liksom inte låta bli att dansa med när ett band som Vidro bjuder upp till dans. Sångerskan Vendela låter precis lika snorförbannad som tidigare och när hon sjunger att ”Allt brinner” så känner man nästan röklukten och är tvungen att gå ut i köket för att försäkra sig om att man inte glömt nått på spisen. Fyra svinbra spår bjuder denna sjua på och min personliga favorit är avslutande ”Förstör det som förstör

Kungens Män - För samtida djur 1

  Kungens Män är ett unikum på den svenska musikscenen. Med sin egensinniga rock som baseras på mycket improvisation och experimentlusta så vet man egentligen aldrig vad man kommer att få men man kan alltid förvänta sig någonting intressant. Enligt Discogs finns det 28 albumsläpp vilket vittnar om den enorma kreativitet som det här bandet sitter på.  Det 29:e släppet via Majestic Mountain Records är ytterligare ett bevis på detta. Här blandas krautrocken med fusionjazz och progressiv rock. Det är intensiva rytmiska stycken musik som försätter dig i trans samtidigt som en annan sorts transcendental känsla orsakas av svepande melodier som som tillber jazzgudar som Pharoah Sanders och Alice Coltrane. Det är 46 minuter instrumental musik som bäddar in dig i förvissningen om att musik är den enda rimliga religion som människor kan ha. Det känns som om det du hör är hämtat från en annan plats och tid och kopplar ihop dig med ett större väsen. Så som all stor konst gör.  Men även om det är i

Death Chapel - Envy The Sun

  Death Chapel bildades 2021 i Göteborg. De har en tidigare ep i bagaget som de släppte 2022. Sålunda så kan vi konstatera att Death Chapel är ett rätt ungt band. Musikaliskt så skulle jag vilja påstå att de rör sig i trakterna kring lite svartare death metal, blackened death om du så vill.  Så låt oss då kasta oss över denna purfärska fyralåtars ep från Death Chapel som släpps idag. Vi finner här fyra spår från ett hungrigt ungt band som spänner ut sina vingar och kastar sig rakt ut i stupet, och de gör det med bravur. Första spåret heter ”Wander” och är kanske min favorit. Den för mina tankar dels till lite äldre döds från de södra trakterna i vårt avlånga land men samtidigt så andas den modernitet på nåt märkligt sätt. Andra spåret ”Antisocial” har en mer punkig och nu-metal attityd men utan att förlora dödsgrunden.  Tredje låten ut är ett krypande instrumentalt stycke som passar perfekt som ljudkuliss när du läser valfri novell av HP Lovecraft. Sista ut är titelspåret ”Envy the sun

Blood Red Throne - Nonagon

I detta avsnitt av ”På resa med Heavy Underground” reser vi väster ut till grannarna i Norge. Ja, musikaliskt iallafall. Blood Red Throne har hamrat på med fläskig döds metal sedan 1998 och SOM dom gör det! Greppa semesterkassan och häng med till norrbaggarnas land. När jag tänker Norge och metal så är det ju oundvikligt att inte först och främst associera till black metal, men landet kan även leverera finfin death metal. Vill man njuta av massiv döds som blandas med lagom mängder tekniska och melodiska delar har man hittat rätt i att lyssna in sig på Blood Red Throne. Jag älskar inte när det blandas in allt för mycket annat i just den genren men något break down och fingrar-möter-strängar-fipplande a la the Gothenburg sound är helt okej. Precis just den balansen har man hittat på ”Nonagon”. Låt för låt blir albumet bara starkare och under 42 minuter hinner vi få höra många låtar som är lagom varierade samtidigt som dom inte sticker ut från den utstakade stigen. Här har vi hushålls-met

Haystack - Doomsday goes away

Uffe Cederlunds noisetrio (alla bra noiseband är trios) släppte två utmärkta plattor 1996 och 1998 För att sedan göra ett utgivningsuppehåll fram till 2019 då utmärkta “The sacrifice” dök upp. Alla skivor har varit utmärkta alster som hållit noiserockfanan i Sverige högt.  “Doomsday goes away” är inget undantag. Vi bjuds på riktigt potent skrammel i samma skola som Unsane fast med lite mer melodi möjligtvis. Det är snygga riff med riktigt bra hookar som gör att låtarna känns mindre taggtrådiga för örat än de egentligen är.  Och ljudmässigt har Haystack fångat den där härligt torra ljudbilden som 90-talsproducenten Steve Albini gjort till sitt signum vilket gör att den här skivan känns tidstypisk för just det årtiondet som ni som vet om mina preferenser är någonting väldigt bra.  Jag skulle säga att den här skivan är ganska mycket vassare både låt- och ljudmässigt än sin föregångare och jag hoppas verkligen att Haystack kan få vara mer aktiva än tidigare både på skiva och live. Man vill