Heavy Underground

1. Industrial puke - Born into the twisting rope För mig är det helt omöjligt att inte välja den här skivan. Totalrens från första till sista sekund. Och framförallt tycker jag att Industrial Puke lyckats skapa någonting nytt och spännande i en annars ganska bakåttittande genre. Blir faktiskt förvånad om den här inte står kvar som årets bästa skiva när 2023 ska sammanställas.  2. Epilogen - Ensamheten 3. Maulén -  El miedo de amar pero igual lo hago 4. Dull - Dive deep down 5. Orsak Oslo - In Irons

1. Haradrim - Death of idols Haradrim levererar en stenhård kvalitetsskiva och visar oss att återväxten är stark inom svensk black metal. "Death of Idols" toppar min lista och det är helt och hållet välförtjänt! 2. Wretched Fate - Carnal Hearsy 3. Imperishable - Come, sweet death 4. Carnosus - Visions of Infinihility 5. Vorder - False haven

1: Industrial Puke - Born Into The Twisting Rope. Ja vad ska man säga som inte redan är sagt om denna underbara platta… en underbar käftsmäll rakt i plytet och man tackar och ber om mer. Helt enkelt storartat mangel! 2: Vorder - False Haven 3: Child - Meditations In Filth 4: Dozer - Drifting In The Endless Void 5: The Arson Project - God Bless

1. Wretched Fate - Carnal Heresy Denna dödsmetallplatta står ut med att den har en ljudbild som ger en perfekt mix av dubbeltramp på kaggarna på de rätta ställena, gitarrmelodislingor som ger ett upphov till en dimension av djupt mörker, en mullrande bas som fyller tomrummet och en röst som sätter signatur på mästerverket. Det som gör den unik är att den förfinar receptet för en dödsmetallplatta. 2. Among Lynx - Once In A Blue Moon 3 Carnosus - Visions of Infinihility 4 Imperishable - Come, Sweet Death 5 Vomitory - All Heads Are Gonna Roll

Prescriptiondeath kommer från Gävle och spelar grind/powerviolence. De startade 2016 och har ett knippe släpp bakom sig. Medlemmarna går under namnen: Rob Roid på sång, Jon Klebb på gitarr, basen hanteras av Karl Kapital och skinnen bankas av Tuberculosis. Virus är deras andra fullängdare som alltid pålitliga Flyktsoda släpper på vinyl. Om medlemmarnas ”artistnamn” andas humor, vilket även en del av deras merch gör, så vill jag påstå att musiken är desto allvarligare.  Även om jag är fullständigt övertygad om att de har väldigt rolig när de skriver och spelar den. Man kan utan underdrift säga att tempot är vansinnigt högt och att gaspedalen för det mesta är pressad i botten. Dock så har jag alltid känslan av att inte vet vad som ska komma härnäst när jag lyssnar på Prescriptiondeath. ”Deep Helsinki” inleder plattan. Ett kort stycke som startar med ett trevligt trumkomp de första sekunderna. Efter några få sekunder så kommer gitarr, bas och ett vrål in som för att signalera att ”håll

Ylva Sjöstrand åkte till Umeå och tittade på Grid, Haradrim, Nameless Messenger och Abnocrious när de spelade på Verket den 22 juni. Abnocrious Grid Haradrim Nameless Messenger  

Eat Heavy Record och Trust No One Recordings gör gemensam sak och släpper "Death of idols’’ med norrländska Haradrim. Haradrim är en duo från kuststaden Umeå och spelar Black metal med inslag av crust. En kombination, som på pappret gör mig fundersam men som funkar i praktiken. Svartmetallen ger musiken svårmod och en sakral dimension medan crusten står mer för det aggressiva och animaliska inom oss. Jag gillar att man aldrig riktigt sätter fingret på vad det är man lyssnar på. När det finns en ambivalens mellan genrer så håller det mig som lyssnare på tårna och överraskar in i det sista. Samma gäller de melodiska inslagen på skivan som aldrig känns krystade eller ostiga. Precis som EAT Heavy Records förra släpp med Childs skiva "Meditations in Filth" så rör  det sig om en stökig och kaotisk musik med en städad skrud.  Produktionerna har varit väldigt snygga men aldrig på bekostnad av musiken. Brutal musik ska låta brutal men både "Meditations of filth’’ och "D

Jag tror inte att man riktigt förstår hur viktiga Misery Loves Co var som band när det begav sig. De var tidiga med att anamma hela industrirockvågen på 90-talet i en svensk kontext och de turnérade världen under sina aktiva år på ett sätt som få andra gjorde. Och skannar man intervjuer med internationella band så dyker Misery Loves Co:s namn upp titt som tätt.  Tre plattor blev det under bandets första levnad och ytterligare en har släppts av bandet efter återaktiveringen 2016. Men för mig är och förblir “Your vision was never mine to share” höjdpunkten i bandets diskografi. Jag minns hur jag lyssnade intensivt på skivan i studentlägenheten i Linköping och hur jag ständigt smög in titelspåret på studentradions spellista på bästa sändningstid. Skivan hade någonting som inte de två tidigare hade. Kanske en mer dynamisk ljudbild och överlag mer välskrivet material. Och möjligen lät de mer som sig själva här och inte som ett band som influerats av NIN och Peace Love And Pitbulls. Mer egen

De:Nihil Records fortsätter sin kulturgärning med att ge ut demomaterial och och obskyra inspelningar med band som inte fått tillräckligt med uppskattning eller ens chansen till att bli större när det begav sig. Senast var det hardcorebandet Agoni (som sen blev thrash metal-bandet Agony) som fick demos och annat utgivet på snygg vinyl och nu är det dags för Landskronas D.T.A.L och “Dark dimensions of war” som aldrig gavs ut när det begav sig. Det ska ärligt erkännas att jag har dålig koll på D.T.A.L men den okunskapen botas snabbt genom den fantastiska text som gitarristen och vokalisten Måe Malmsten skrivit om bandets historia och som ger en fin inblick i 80- och 90-talets undergroundscen. Det är rolig läsning.  Ännu roligare är det att lyssna på skivan. Ljudmässigt är det här sånt som nutida band som försöker spela den här typen av crustig thrash metal eller crossover skulle offra enorma mängder getblod för. Originalinspelningarna är snyggt remastrade av Dan Swanö i Unisound och låt

Damage Ink är ett webzine om thrash metal där Heavy Undergrounds egen Magnus Tannergren samlat intervjuer han gjort under åren som musikskribent. Här kan du läsa intervjuer med Gary Holt, Bobby Blitz Ellsworth, Scott Ian och många fler legender från thrashens guldår.  Du hittar Damage Ink här

Swordwielder kommer från Göteborg och spelar enligt dem själva modern klassisk crust. Deras influenser stavas Amebix och Axegrinder och det beskriver deras sound rätt bra tycker jag. De har innan denna mini-LP släppt två fullängdare; ”Grim Visions Of Battle” kom 2013 och efterföljaren ”System Overlord” släpptes sex år senare. Båda dessa plattor är fyllda med den skitigaste och härligaste crust-punk/metal som ni kan tänka er. Och detta släpp tar vid där ”System Overlord” slutade.  Kampen mot makten och överheten fortsätter och crustnäven far titt som tätt upp i luften när man hör sångaren Sikas Larsson beskriva den bistra världen som Swordwielders beskriver. Den är karg och kriget härjar ständigt, det är allt annat än gästvänligt och vacker. Dock så är deras musik desto mer inbjudande och jag kan inte annat än att ryckas med. När plattan närmar sig slutet så är crustnäven fortfarande i luften och jag känner mig redo att kämpa tillsammans med dem sida vid sida.  ”Wielding Metal Massacre”

Jag vet inte om det är en generationsfråga men är man som jag född i början på 70-talet så finns det upplevelser som följer med hela livet. Som att upptäcka Bandet. Ni vet, det där bandet som tidigt i livet fångar ens uppmärksamhet och som i början handlar om ren idoldyrkan men som sedan övergår i ett soundtrack till livet genom årtiondena. Det kan vara Kiss, Ebba Grön, Pink Floyd eller Mötley Crüe. I mitt fall är det Metallica.  När jag upptäckte dem tack vare en klasskamrat 1986 så var inte Metallica det där megabandet som alla känner till nu. Nej de var en del av thrash metal-scenen från USA med samtida kamrater som Anthrax, Slayer, Testament, Megadeth och Exodus. De var en del av att upptäcka något som var hårdare och snabbare än Iron Maiden eller WASP. Men av alla de där banden var det Metallica som grabbade tag i mig. Jag lusläste allt man kunde komma över i utländsk musikpress som Kerrang och Metal Hammer som fanns på import på den lokala Pressbyrån.  James Hetfield såg så f

Knivderby var aktiva mellan 2006 och 2019. De släppte åtta fullängdare och en liveplatta. Man kan också sammanfatta det med 73 låtar. Dock så är det på de tre sista plattorna, eller om man så vill, på de 33 sista låtarna som Knivderby fullt blommar ut och skapar storartad skramlig punkrock som letade sig rakt in i mitt hjärta där de har en självklar plats idag. Deras tre sista plattor bildar trilogin ”De Tre Årstiderna”. ”Olösta Gåtor I Mänsklighetens Historia” kom 2013 och var i mitt tycke ett stort steg framåt om jag jämför med föregångaren ”Uppochnervända kors”.  Det är ett mer moget och självsäkert band. Bättre och starkare låtmaterial som känns mer genomarbetat. Inte för att förra plattan på något sätt var var dålig. Dock så känns det som att Knivderby utvecklats väldigt mycket mellan de två plattorna. ”Ikaros Ankare och ”Gräs, Bensin eller Röv” är två av topparna på denna platta. ”Helvetesön” kom 2015. Även om utvecklingen inte stor till denna platta så har Knivderby ändock utvec

Det finns ju en del saker som man tycker är obegripliga. Att överhuvudtaget någon lägger sin röst på ett rasistiskt parti exempelvis, eller att det finns människor som på allvar inte tror att det finns ett klimathot. Vi närmare eftertanke så kanske de två exemplen beskriver samma människa. Så är det nog. Men det finns ju andra obegripliga saker också.  Exempelvis det faktum att inte ”Döda Havet” är ett betydligt större band än vad de faktiskt är. Deras första självbetitlade platta släpptes 2016 på Open Mind Records. Det är ett stycke urstark debutplatta och en strålande uppvisning i själfull hård rock med såväl hjärna som hjärta. Ömsom tungt och ömsom vackert. Precis som livet självt.  Redan efter den så borde snacket gått ”att nu fan är det nåt stort på gång”. Om debuten var bra så är ju uppföljaren ”Tid och Rum” ett rent stycke magi fäst på vinyl. Släppt i slutet av augusti år 2020 på Gaphals. Om debuten var urstark och imponerande så har här alla små detaljer finslipats till perfekt

Rancid firar 30 år i år. De har precis släppt en utmärkt platta som heter "Tomorrow never comes" som vittnar om att bandet har många mil kvar i sig på vägarna. En av vägarna tog dem till Stockholm den 10 juni och Heavy Underground var där. Här får ni de två sista låtarna på spelningen i fin mobilbootlegversion.  Timebomb: Ruby Soho:

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Det är illavarslande vackra gitarrer från start. Det är pang på döds-rödbetan direkt. Det är ”Come, Sweet Death”.  När Imperishables första album når era öron för första gången kan och bör ni tacka Christopher, Henric och bröderna Niklas och Robin Holmberg för det oerhört perfekta dom skapat. Bandet skapades ur längtan att få göra något riktigt för en gångs skull, som dom själva uttrycker det. En längtan efter att få göra något svårt som krävde teknik. På två år sedan födelsen 2021 har man skapat ett buzz och en nyfikenhet kring sig. Med all rätt också!  Att samarbetet kring att starta upp kvartetten och lägga grunden till soundet tillsammans har varit förhållandevis enkelt märks så väl och visar på tydlig skaparglädje. Den pepp som fanns och finns i Imperishable lyser igenom väldigt starkt. Under 10 stycken låtar på debuten håller alla hög klass. Direkt från första anslag får vi en smak av hur välarbetad låtordningen och tanken bakom riff med mera är.  Jag får alltid fullkom

  Malmö Massacres lineup på Plan B är en mäktig blandning av diverse örommisshandel och frågan är hur man kommer att må dagen efter.  Men det är hur som helst en imponerande laguppställning av band som återfinns inom grindcore, power violence, black meal, death metal med mera. Toppar gör mäktiga Cult Of Luna (fredagen) och legenderna Carcass (lördagen) vilket gör det här till ett perfekt avslut på festivalsommaren. Biljetter hittar du här

Den 3 juni hade Suicide Records releasefest för Industrial Puke och Vorder som båda spelade under kvällen. Dessutom hade de hjälp av Child. Heavy Undergrounds utsände korrespondent och fotograf dokumenterade händelsen och sammanfattade Industrial Pukes spelning med orden "Industrial Puke är sjuka i huvudet" och utnämnde det till årets gig hittills. Kanske är det därför bilderna på de sistnämnda blev lite suddiga... Child Vorder Industrial Puke Alla bilder och video: Emil Gustavsson

Vi kommer till Krylbo Mangel och gör podcast. Magnus och Svempa intervjuar band och arrangörer och hänger med alla andra som tar sig till Torp utanför Krylbo! På scen ser ni bland annat Defleshed, Asocial, Wolfbrigade, Twin Pigs, Hymans, Maniak och många fler under en fantastisk kväll den 1 juli.  Skaffa biljetter här