Heavy Underground

Seattlebaserade Filth Is Eternal har funnits på min radar allt sedan bandet hette det ogooglingsbara Fucked and Bound. När de bytte namn blev musiken lite mer strömlinjeformad men inte mer än att kvaliteten i låtskrivandet blev tydligare. Det här är Filth Is Eternals andra platta och man förfinar det man påbörjade på 2021 års debut "Love is a lie, filth is eternal" så riffen är tyngre, stöket stökigare och Lis Di Angelo har blivit en mer dynamisk vokalist sen sist. Kanske lutar sig musiken mer åt alternativrock den här gången vilket bara är gynnsamt. Jag gillar det jag hör och det tror jag att du också kommer att göra. /Magnus Tannergren Find Out by Filth Is Eternal

  Redan 2015 spelade Elvin Landaeus Csizmadia, Ragnar Östberg, Erland Östberg och Calle Frogner Moberg ihop då som  The Generations Army men sedan 2021 så är bandet återfött som Eradikated. Det här är bandets debutplatta och jag måste varna er redan från början att det här är en thrash-platta utöver det vanliga. Eradikated berättar en dyster framtidshistoria om en klimatapokalyptisk framtid där det mesta gått åt pipan och girigheten är människans främsta drivkraft. Tyvärr är det väl knappt en framtidshistoria utan snarare en samtidsskildring vi får oss till livs. Naturligtvis är detta ett perfekt ämne för genren och Eradikated gör det på ett fulländat sätt. Sången ligger perfekt placerad mellan raspigt rytande och mer heavy metal-ylande. Exakt som jag vill ha det.  Musikaliskt är det här renodlad thrash metal av finaste kvalitet. Eradikated behärskar höghastighetsriff, midtempotugg och långsamt hotfulla melodislingor. Det sistnämnda bäst illustrerat i "Dead heaven" där gitarr

När The Haunted för 19 år sedan välkomnade tillbaka Peter Dolving till mikrofonen var det i alla fall för mig en efterlängtad comeback som jag väntat på sedan debuten som han sjöng på. Han har en viss nerv som ingen annan sångare i branschen har. En unik röst och personlighet som gav The Haunted en helt annan dynamik än vad de haft på de två föregående plattorna med Marco Aro. I och med Dolvings återkomst så tog även bandet The Haunted ett stort steg framåt musikaliskt så titelns lek med bokstäver är rätt talande.  “rEVOLVEr” bjuder på stenhård modern thrash metal i botten som har ett påtagligt punkigt anslag som förstärks av texterna som handlar om yttre och inre strider och uppror. Konfrontationerna i “No compromise”, “Sabotage” och “All against all” är soundtrack till upplopp och kravaller. Andra spår som “Abysmal”, “My shadow” och “Burnt to a shell” är ångestridna betraktelser av en trasig själ. Musiken matchar perfekt sinnesstämningen i alla låtar och Jensens och Anders Björlers g

  Från Richmond, Virginia kommer Vigil som levererar thrash metal i den högre skolan på sin fyraspårsdemo som finns ute nu. Gillar du Nuclear Assault, Slayer och Scarilige så är det här något för dig att upptäcka.  Främst gillar jag råheten i både gitarrljud och sång. Sången är alltid viktig för mig när det kommer till thrash. Den ska inte growla vilket ofta händer. Det behöver man inte göra för att det ska låta brutalt. Och här får ni den perfekta balansen. Låtarna är perfekt avskalade från slagg och onödiga finesser och har bara det som verkligen räknas kvar. Inget tjafs liksom. Och så vill jag ha min thrash metal.  /Magnus Tannergren DEMO '23 by Vigil

  Thrash metal. Denna ständiga underdog som under några år på 80-talet växte sig stark för att sedan bli rånad på de bästa bitarna och och sen kombineras i andra genrer. Globalt fanns naturligtvis thrashen där med band som blev världskända och som fortfarande är aktiva men ser man mer lokalt så är historien en annan. I Sverige var det på gång under ett par år men sen kom death metal och stal showen. Antalet svenska thrashband som nådde någorlunda stor publik är lätträknande. Jag inbillar mig att samma sak hände i vårt östra grannland. Finland hade också en gryende thrash metal-scen men vad som hände med den är ju ganska okänt. I alla fall för mig.  Därför är det ju extremt kul att se den här samlingen, "No Future, No Past – Finnish Speed & Thrash Metal Explosion 1986–1992" ges ut av Svart Records. 18 spår med lika många band som visar upp en imponerande bredd och kvalitet på scenen vid den här tiden. En del demos, spår från skivor och singelsläpp ger en bra bild av vad so

  Vaknar. Går till jobbet. Kommer hem. Det är onsdag, 30 augusti. Klockan är 20.30. Jag har försökt skriva musik, och det har gått dåligt. Jag har ingen inspiration. Hjärnan har liksom gett upp för dagen. Då kommer det ett meddelande från övermästare Tannergren som säger ”Vill du lyssna på och kanske recensera David Eugene Edwards kommande soloskiva?”. Jag säger ja, och får panik.   Det finns faktiskt få personer som är så legendariska för mig som Dave Eugene Edwards, eller DEE, som vi som tror att vi känner honom säger. Om jag tolkat det rätt så är han djupt religös, men samtidigt livrädd för den gud han tror på. Och det är kanske det som gör han så intressant - han är både tes och antites på en och samma gång.    DEE har hunnit med mycket. Från 16 Horsepower och Wovenhand till en rad spännande samarbeten. Han har varit viktig. Och han har satt avtryck. Kanske inte minst på mig. Det finns nog inte en enda gitarrton jag tar som inte formats från DEE (eller Ossler, men det är en annan h

                                        Invsn äntrar  den extremt rökfyllda scenen scenen i Hus 7 som badar i blått ljus (det är ju ändå en gothklubb som arrar) prick på utsatt tid och redan från start står det klart att det här blir en spelning att minnas. Dennis Lyxén kromar och ålar sig fram på scenen i takt med musiken och gör poser som skulle kunna kännas tillgjorda men här blir det bara coolt och snyggt.  Musiken är elektronisk och postpunkig. Jag gillar inriktningen man tagit på de senaste skivorna där det elektroniska blir mer framträdande Ibland blir det nästan industriellt men det vägs upp av Christina Karlsson och, Sveriges svar på Kim Gordon, Sara Almgrens röster som inte är en kör utan en del av sången. Snyggt är det. Allt hålls ihop av André Sandströms stabila trumspel som piskar fram bandet genom settet samtidigt som det bidrar till en magiskt sväng man sällan upplever.  Några brandtal om att ta hand om varandra, försvar för studieförbund och mot högervindar och marknads

Nu har det tagit mig ganska exakt trettio minuter att skriva första meningen på den här texten. Jag vill väga mina ord rätt och verkligen ge Besra (och Suicide Records) den respekt och värdighet det här släppet förtjänar. Jag måste ju börja någonstans. Och det är genom att konstatera att Besra spelar musik som rör sig i gränslandet mellan post-rock och post-metal. Postmuzak. Bandet själva skriver att skivan handlar om att konfrontera komplexiteten i mänskligt beteende oavsett om det handlar om världssituationen, mänskliga relationer eller sinnestillstånd. Det enda vi kan räkna med är att förändring är oundviklig och ofta smärtsam. Och just ordet komplex tycker jag beskriver hela post-musik-genren på ett bra sätt. Postmusik är som en sport utan regler, där man liksom är fri att göra exakt vad som helst. Och det är väl just avsaknaden av regler som gör postmusik så intressant. Och det kanske är därför den är så svår att bemästra? Men i fallet Besra tycker jag mig höra att deras definitio

”Nothing comes between me and my megalomania”! Med oerhörd perfekt styrka i rösten meddelar Tyranexs sångerska och frontperson Linnea Landstedt det. Jag skulle vilja säga att jag absolut inte håller med där… Ordet betyder för den som inte vet; storhetsvansinne. I och med albumet ”Reasons for the Slaughter” visar man tydligt att man förtjänar en ledarroll i den svenska thrashen som just nu är stark och på växande framfart.  Det här mästerverket har vi fått vänta på ett tag. Lite stiltje enligt egen utsago i Tyranexlägret plus en tröttsam pest gjorde att skrivandet och skapandet av albumet tog tid. När man sen väl klev in i studio Rorysound hos thrashlegenden Lawrence Mackrory gick själva inspelningen snabbt som aldrig förr.  Det märks att alla medlemmar adderat på ännu mer blod, svett och thrashing inför studiotiden. Vi bjuds på ett ordentligt kliv upp både sångmässigt och i helhet.  Allt känns väldigt nerkokat till ren och skär passion för det man vill förmedla med låtarna. Den här rec

Det finns rockmusik som bär sitt hjärta i handen så att alla ser det. Introspektivet är ett sådant exempel. På sin tredje fullängdare på tre år (imponerande) finns nästan inga filter utan alla fönster till själen står på vid gavel.  Själva beskriver bandet sin musik som vemodig punk från Umeå och jag köper den beskrivningen även  om jag har svårt att kategorisera detta. I grunden är det nog punk eller postpunk i samma tradition som till exempel Imperiet om ni vill ha någonting att ha som referenspunkt. Med det sagt så vill jag framhålla att det här är en fantastisk skiva som tilltalar mig som gillar redan nämnda Imperiet och sentida Thåström men också Nick Cave eller varför inte Stefan Sundström. Inte för att musiken liknar någon av dessa eller att texterna är inspirerade av dessa herrar men för att känslan är densamma. Huvudmannen Jojje Löfroth skriver nakna, råa och ärliga texter i samma tradition. Det känns som djupt personliga texter men i dessa så finns allmänmänskliga känslor som

Härnösandssonen som är köttet och blodet som skapar Svartkonst lägger fram sitt innersta på ett silverfat och erbjuder oss snygg och mörk black/death metal med ockulta rökslingor. Precis så känns det i alla fall att han gör den gode Rickard.  Svartkonsts tredje fullängdare ”May the Night Fall” visar prov på högkvalitativa låtar och egentligen vill jag lägga till ”som vanligt högkvalitativa låtar” i den meningen. Allt låter dock riktigt bra och blir aldrig enformigt eller tråkigt. Vi är väldigt bortskämda med att få välgjorda och medryckande låtar från Svartkonst och hur bra jag än tycker det här är, så låter det inte riktigt lika som på dom två tidigare släppen. Enmansprojektet har styrt in på en väg med lite mer influenser från punken på vissa låtar men har dock absolut inte lämnat den motorväg som man alltid åkt på. I en lite blandad kavalkad av låtar står ”Endless Dark” ut som toppspår och det var en väldigt bra taktik att släppa just den som första singel. Ett bra lockbete in i den

  Det finns en inre tillfredsställelse att se band man följt från start växa och utvecklas. Musik och kreativitet är ju en resa och Maggot Heart är mitt uppe i denna resa, skulle jag säga. Från debutfullängdaren “Dusk to Dusk” som var en typisk debut där formerna inte var riktigt satta än till “Mercy machine” som är det senaste släppet i långt format och via en rad singlar och ep:s så har Linnea Olsson renodlat Maggot Hearts identitet och musikaliska vision. Briljanta “Mercy machine” var skivan där det verkligen märktes vad det här bandet var menat att vara med sin noiserockiga postpunk eller vad man nu ska kategorisera det som.  Så hur skulle hon ta det vidare från den då har jag undrat. Och svaret är “Hunger”. En skiva som tematiskt avhandlar just hunger i olika former både på ett fysiskt och själsligt plan. Ljudbilden känner man igen. Den är rå och omedelbar. Värt att notera att musiken fyllts med några extra dimensioner då både blås och klaviatur finns med i instrumenteringen. Linn

Hej Malin Sandberg sångerska i Världen Brinner som är aktuella med en ny platta som heter “Reset” den 22 september.  Hur skulle du beskriva kommande skivan? - Som en dagbok från start till mål i att komma igenom något jävligt svårt.  Att trycka på reset och starta om. Peppig och mörk på samma gång.  Ni kör ju på svenska och engelska den här gången. Hur kommer det sig och vilka är de största utmaningarna att skriva texter på ett annat språk? - Skivan är 50/50 svenska engelska. Vissa låtar bara kom ut så. Utmaningen var väl mest om man kan släppa en fullängdsskiva med både och? Klart man kan kom vi fram till. Det är ju vårt band!  Vad skulle du säga är själva essensen i Världen Brinner, vad är er mission? - Vi vill bara ut och spela och ha kul. Och skriva musik som folk förhoppningsvis kan relatera till. Förhoppningsvis får någon tröst eller mod av något vi skrivit och det är det finaste! Du och resten av Världen Brinner har ju fantastisk energi på scenen. Hur har du utvecklats som front

  Viss musik berör mer på djupet än annan. Kanske beror det på ett riff eller en textrad. I Blodets fall så tror jag att det beror på att musiken i sig är skapad utifrån en kollektiv vilja. Och i viss mån av sorg som är den känsla jag tror att de flesta av oss människor kan relatera till oavsett var man kommer ifrån.  “Death mother” är präglad av sorg på grund av att en av bandmedlemmarna, gitarristen Rickie Paleski-Östlund, gick bort strax innan inspelningen och mycket av materialet på skivan är sådant han har varit med att skapa. Vet man om det så får naturligtvis skivan en annan sorts svärta och känsla. Vet man inte om det så skiner nog en känsla av vemod och saknad igenom ändå. Musik förmedlar känslor på olika frekvenser till människor utan att man egentligen förstår hur det fungerar och sorg och saknad sänder en av de starkaste signalerna.  Musiken Blodet spelar bygger mycket på tid och plats. Riffen får ta tid och plats. Sången får ta tid och plats. Ingen har förtur utan helheten

  Örebros bästa crossoverband Lowest Creature är äntligen på gång med en ny skiva som släpps i början på november. Men redan nu kan man lyssna på singeln "Under the night sky" en snygg midtempothrasher som inte gör någon besviken. 

Viss musik är mörkare och gör mer ont att lyssna på. Great Falls från Seattle är ett sådant exempel. Och gillar man Neurosis och andra släpp från Neurot Recordings så vet ni hur det här låter och vad det gör med dig när du lyssnar på det. Det är introvert, mörkt och mentalt ångestfyllt. Musiken har sin grund i hardcore men har en sludgekänsla samtidigt som det slamrar på som noiserock. Bandet har funnits ganska längem och medlemmarna är aktiva i flertalet andra band och det här är det fjärde fullängdssläppet.  Jag sjunker långsamt ner i Great Falls musik och förlorar mig i den karga ljudbilden. Dynamiken i låtarna gör att det aldrig blir monotont eller tråkigt utan växlingarna mellan stenhårt riffande och lugnare partier håller intresset uppe genom de 53 minuterna musik. Great Falls blir en bra kompis i höstmörkret.  /Magnus Tannergren Objects Without Pain by Great Falls

  Jag gissar att de flesta av oss som uppskattar långsam och tung musik vet vilka Slomatics är. Men för er som för första gången stöter på detta namn så kan jag tala om att Slomatics är ett doomband från Belfast i Irland. ”Strontium Fields” är deras sjunde fullängdare sedan de bildades 2004. En spännande sak med Slomatics är att de lyckas med konsttycket att ha ett ett sound som bara kan beskrivas som förkrossande tungt men utan att ha en basist i sin sättning.  Jag har gillat Slomatics två tidigare plattor. ”Future Echo Returns” från 2016 och ”Canyons” som kom 2019. Två doompärlor som borde ha en given plats i varje domedagsdyrkares samling. Förra årets splitplatta som de delade med Svenska Domkraft är ju också värd att nämna. En riktig höjdare. Senaste plattan ”Strontium Fields” inleds med ”Wooden Satellites”. En rätt klassiskt tung sak som kanske inte höjer på några ögonbryn men ändå är en stabil låt. På andra stycket ”I, Neanderthal” höjs tempot en aning och det är här som plattan

  Vi lever i ett land där en kommunpolitiker säger saker som att politik handlar om att "ställa grupper mot varandra", att det är kultureliten mot "folket" och att kulturens uppdrag är att vara lönsam underhållning för en så stor publik som möjligt. Bevare oss från så intellektuellt grunda resonemang där förakt för sådant man inte förstår är det som styr besluten.  Ett samhälle utan kultur är ingenting. Det är dött och meningslöst. Ett samhälle där kultur inte kan formas fritt förutsättningslöst är ett samhälle utan gemenskap där marknadskrafterna äter människor inifrån.  Men det förstår inte politiker som Sofia Jarl i Norrköping. Hon ser bara sådant som mäts i kronor och ören och skäms inte när hon kallar dem som vill berika sitt och andra människors liv för bortskämda. Ingen kultur, ingen riktig välfärd säger jag. Det ena förutsätter det andra. Det är en balans man ska uppnå.  Och det är provocerande när människor med makt inte klarar av att tänka på flera saker s

  I höst släpps en hel del thrash metal som kan vara värd att ha koll på. Svenska Lowest Creature kommer med nytt senare i höst men redan i september och oktober finns det grejer att putsa upp patronbältet för.  Tyranex - Reasons For The Slaughter (22 september) Thrashhösten börjar redan i september då Tyranex återvänder på skiva och levererar en mäktig moshfest. Klassisk thrash metal med pilsnabba riff, giftig sång och smattrande dubbeltramp. Inga fångar tas.  Eradikated - Descendants (6 oktober) Det är kul att kunna presentera två svenska thrashsläpp denna höst. Eradikated släpper nu äntligen en fullängdare och man kan konstatera att även här går det undan. Klassisks höghastighetsthrash av bästa märke. Skoningslös mot allas nackar.  Prong - State of emergency (6 oktober) Veteranerna Prong är tillbaka med en förvånansvärt pigg skiva vad det verkar på det än så länge släppta smakproven. Glädjande att höra Tommy Victor göra något som inte låter lika trött som det han gjort i med Danzig

I mars så skrev jag om den första singeln som VAK släppte inför denna platta. Två låtar som var mer än lovande inför ”The Islands”. Så peppen när det kommer till denna platta har varit på topp för mig.  Enligt bandet själva så handlar texterna på ”The Islands” om ”Motstridiga visioner om staden Stockholm och dess öar”. Som om inte det vore nog så vill man vidare ”fokusera på de underjordiska dimensionerna av staden, som exempelvis ideér om kloakcafeér och underjordiska biografer”. Jag menar, blir man inte ännu mer nyfiken när man läser rader som dessa så vet jag som skulle kunna locka.  Att beskriva den musik som VAK spelar är verkligen ingen lätt uppgift. Men en fingervisning är väl progressiv sludge. Allt kan hända under en fullängdare med VAK och gör också det. Plattan inleds med den lätt syntiga ”Passport” för att sedan övergå till den brutala och blytunga ”Panorama” som sedan övergår till den mer jazziga ”Sewer café”.  Det kanske låter osammanhängande och schizofrent men tro mig,

Moon Coven bildades 2012 och huserar i Malmö. De spelar tung, fuzzig och lätt psykedelisk stonerrock och "Sun King" är deras fjärde platta. Det första jag känner när jag lyssnar på Moon Coven är ren och skär glädje. Det känns som att spelglädjen har transporterats från studioinspelningen och vilat i de digitala filerna för att sedan strömma ut från mina högtalare.  "Sun King" är en platta fylld med tunga riff som doftar såväl fuzz som ökendamm. Men här och var kikar även blues, grove och lite garagerock fram. Klart som korvspad är i alla fall att Moon Coven kan konsten att skriva tung rock och melodier som etsar sig fast. Det kan hända att det låter som en liten motsägelse med såhär pass tung rock. Men "Sun King" är för mig en platta som spritter av glädje och ljus. Det är ju väldigt passande då vi är på väg in i den mörkare årstiden. Moon Coven kommer även att ha en ljus framtid om de fortsätter att ge ut plattor med lika starkt material som "Sun Kin

Malmö, denna grogrund för så mycket bra extrem musik nu för tiden bjuder på ännu ett namn att lägga på minnet. Pessimiser imponerar stort i och med detta släpp med skitig och skoningslös powerviolence. Eller kanske grindcore. Det är svårt att ge en exakt benämning. Ibland tänker jag på tidig Napalm Death och ibland mer crustiga band, men kontentan är att det här är svinigt bra.  Bra variation på låtarna, lite humor i låttitlarna (“Voi boy fuck you”!) och snygga ljudklipp mellan låtar gör att det här självbetitlade släppet blir extremt lyssningsvärt. 12 låtar på 21 minuter ger extremt mycket kvalitet för pengarna på kortast och effektivaste sätt. För då kan man lyssna på den här skivan tre gånger på en timme och det kommer du att vilja göra. Tro mig.  /Magnus Tannergren PESSMISER by Pessimiser

“Gällivare Hardcore” deklarerar Miles Behind stolt på sina sociala kanaler. Med all rätt ska sägas för de släpp bandet gjort hittills har varit högkvalitativ hardcore och det senaste släppet håller samma linje som föregående släpp i form av ep:n “Blackening” och singeln “Safe and sound”.  Alltså; allsångsvänlig hardcorepunk som muntrar upp. Överlag har låtskrivandet blivit mer självsäkert och det finns kanske lite mer finesser i låtarna än tidigare men med kraften som man vill ha i den här typen av musik intakt. Och då är det här enligt bandet själva en replokalsinspelning. Imponerande. Man vill ha mer. Miles Behind är ytterligare ett starkt band i den svenska ständigt växande hardcorescenen.  /Magnus Tannergren Mala Fide by MILES BEHIND

Malmöbaserade Abu Nein levererar en i mina öron ganska perfekt elektronisk darkwaveplatta i och med sitt andra släpp. Jag erkänner villigt att jag inte är någon expert på genren men jag gillar att lyssna på mörk elektronisk musik och här får ni precis det.  Det är snygga melodier blandat med mustiga ljudmattor och trummaskiner som skapar  en känsla av både 80-talssynth, Sisters Of Mercy utan gitarrer och en Bladerunnerframtid. Samtidigt finns en stark popmusikkänsla som gör att det ändå blir ganska lättillgängligt även för en sällanlyssnare som jag själv.  Abu Nein får mig att vilja upptäck mer inom darkwave och elektronisk musik vilket i sig är värt rätt mycket. /Magnus Tannergren II by ABU NEIN

I öppningsspåret "1979" på norrmännen Masheenas nya skiva längtar bandet tillbaka till just det året. Ganska talande även om det inte låter så mycket 1979 utan snarare tung rock i samma stil som Mastodon blandat med lite Hellacopters. Eller varför inte Bombus? Det är helt enkelt en fläskig anrättning vi får här. Rakt på sak utan krusiduller.  Och absolut inget fel i det. Rock är rock och ibland är det enda syftet att skapa en skön stämning. Och det gör Masheena. Riffen är blytunga och melodierna medryckande. Jag gillar det jag hör och låter mig dras med i det sköna gunget som flertalet av de åtta låtarna på plattan bjuder på. Trivselrock. /Magnus Tannergren West Coast Hard Rock by Masheena

Jag gillar Sekunderna för deras högenergiska punk som liksom inte viker av en millimeter från grundtanken. Det är snabba punkriff utan överdriven dist och alltid med bra och tänkvärda texter och med trallvänliga melodier. Lite inde och lite pop. Och jag gillar det jättemycket.  De sex nya låtarna på “Tiden är en dröm” är inget undatag utan en rimlig fortsättning på det ni hört förut. Låtar som “Tretvåett” om vardagsångesten och “Du är ingenting” om vantrivseln är fina pärlor. Avslutningen skiljer sig genom att vara en återhållen ballad med titeln “Ålidhem” och blir en fin betraktelse av det som har hänt.  Sekunderna levererar stabilt på det här släppet och bandet kanske inte tar gigantiska utvecklingssteg men finjusterar ett redan vinnande koncept.  /Magnus Tannergren Tiden Är En Dröm by Sekunderna

”Remember you must die”. Rakt översatt betyder Memento Mori just det. Är då Marduk levande eller döda efter otaliga album och EPs? Norrköpingsgänget kommer den 1 september ut med nytt album och det kommer inte förvåna någon att det låter precis som vi är van med att Marduk ska låta. Väntan på ett nytt album har för fansen varit den längsta hitills under bandets 33 åriga karriär. För fem år sedan släpptes ”Victoria” och nu släpps enligt mig ett likvärdigt bra verk. Med tio stycken låtar av kanske lite varierande styrka gillar jag ändå vad jag hör.  Ibland får jag nästan lite filmiska vibbar av arrangemanget i snacket som inleder låtar och dom atmosfäriska delar som stoppats in här och där. ”Blood of the Funeral” och ”Shovel beats Sceptre” är dom låtarna som har absolut mest kött och blod på benen med det där lilla extra som jag förväntar mig av bandet. Det direkta kaoset och dom ivriga gitarrerna som förstnämnda spår har tilltalar mig mycket. Jag förstår mycket väl varför dom två ovan n