Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från maj, 2024

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV

Hellbutcher - st

Jag vet få musiker inom metal som har så mycket cred som Hellbutcher. Med ett grundmurat renommé i scenen sedan första gången världen hörde talas om honom och hans bror först som hängivna Iron Maiden-fans och sedan i Nifelheim så har beundran varit det enda jag hört.  Och med all rätt. Hårdrock bygger på passion och är det något Hellbutcher är så är det passion. Vilket hörs på det första släppet under eget namn.  För här finns inga hämningar. Alla referenser hörs på den här fullängdaren. Och jag älskar den för det jag hör. Hellbutcher själv har ju en röst som till stora delar åkallar Quorthon från helvetets djup och när vi ändå pratar om honom så kan man ju konstatera att musiken Hellbutcher levererar låter som om man injicerat Bathory i stora kroppspulsådern på Iron Maiden. Det är snabbt och brutalt med ylande gitarrsolon men ändå med melodi och medryckande riff och refränger. Och det är en intensitet som nästan blir svår att hantera efter åtta låtar.  Men det är ju musik som petar på

Live: Wretched Fate, Katakomba, Menecia, Kungen, Sandviken 18 maj 2024

När det bjuds på kvalitets-döds några mil bort så är det givet att jag tar mig dit. När jag såg släppet för den här kvällen blev jag genuint glad. Bandbästisarna i Wretched Fate och Katakomba ger alltid sitt bästa på scen. Jag var även spänd på att få se och höra lokala nykomlingarna Menecia. Från den varma kvällen tog jag mig in på Kungen som till en början hade hyfsat bra  med folk i lokalen. Menecia som lockade dit den mer lokala publiken var först ut och här mina damer och herrar var det läge att hålla i sig. Det gick snabbt, väldigt snabbt. Ibland i ett tempo som bandet nästan inte själv hann med. Opolerat och rått. Väldigt tilltalande. Bandet meddelade från scenen att dom inte var nöjda med sin första demo, så nu fanns den nya verifiera av den att köpa. Det visar på hög ambitionsnivå. Katakomba körde som andra band för kvällen och här bjuds vi som var kvar på proffsighet och en mycket bra vald setlist. Alla mina favvolåtar var med. Det tackar jag för! Grabbarna är tillsammans så

Adrestia/Collapsed - Antitheism

  Här har vi en splitplatta som delas av Adrestia från Linköping och Collapsed från Montreal i Kanada. Adrestia får ju anses vara veteranerna på denna splitplatta då de har ett flertal fullängdare i bagaget till skillnad från Collapsed som verkar ha två kassetter och har medverkat på två samlingar.  Detta är med andra ord första gången Collapseds musik förevigats på vinyl. På a-sidan så hittar vi fem d-taktsdängor som är uppkryddade med lagom doser death metal från Adrestia. Skåpet ställs på plats redan med inledande ”The ghosts of Mariupol”. Tempot är högt och man hör ilskan när textrader som ”War crimes authorized, buildings pulverized, terror, Russian State terror” vrålas fram. Just texter har ju alltid varit väldigt framträdande hos Adrestia. Man har verkligen aldrig funderat vad det tycker om världsläget. Fjärde spåret ”Låt den komma, låt den falla” finns att beskåda som video. En sak som glädjer mig är att basisten Alma Roth Sandell verkar ha fått en mer framträdande plats bakom

Charta 77 - Den sista måltiden

Det som inte dödar dig gör dig starkare heter det ju. Jag undrar om inte detta talesätt borde ha varit titeln på den här skivan. För 41 år in i sin karriär så har bandet Charta 77 utstått fler prövningar än de flesta de senaste åren. Huvudmannen Per Granberg har drabbats av hjärnblödning, jätteprojektet Ödesboxen krånglade och drog ut på tiden på grund av pandemier och annat och till slut så brann bandets högkvarter Ögir ner till grunden och tog  inte bara med sig bandets historia i lågorna utan även en stor del av svensk punkhistoria då skivbolaget Birdnest arkiv fanns i huset.  Man skulle ju tänka att man bara lägger sig ner och ger upp då.  Men inte Charta 77. Under större delen av förra året firades 40-årsjubileet tillsammans med Köttgrottorna (där två tredjedelar av medlemmarna även ingår i Charta 77) med en hejdundrande turné som gick land och rike runt. Och så spelade man in en ny skiva.  Kanske är det dessa omständigheter som gör att “Den sista måltiden” låter så pass arg ändå.

Crown of decay - s/t

Stockholmstrion Crown Of Decay gör debut med EP:n ”Crown of decay”, som släpps på Norges nationaldag, 17 maj. Släppet är skrivet samt producerat av bandet själva och mastrat av Magnus Devo (ex Marduk). Bandet beskriver själva att man har gått till rötterna av svensk döds, för att sedan korsa det med andra influenser från black, thrash och annan death metal. ”We are all from different schools and it makes for a good dynamic trio and blends groove, thrash and aggression!”. Under de första genomlysningarna framstod det som väldigt standard death metal med få överraskningar. Om än kompetent och väl framfört. Det märks att bandet har en god grundrutin och att de har spelat i band sedan tidigare. Men under den senare halvan av EP:n med låtarna ”Bury the cross” och ”Crown of decay” så börjar jag höra en tydlig Carcassådra i både melodispråk och sång vilket gör allt mer spännande. Sången, som för åtminstone mig påminner om Jeff Walker, kompletterar de tunga riffen väldigt bra, medan gitarrerna

Om beslutsångest, Henrik Palm, Horndal, Lastkaj och speltider.

  Detta är nog snarare en odyssé i förvirring, beslutsångest och relationer till saker och människor snarare än en recension av en spelning.  Dagen börjar med blommande rapsfält och hotellfrukost på en vingård utan för Malmö. Och här börjar lugnet vända på sig och bli till någonting annat. Den planerat lediga dagen översvallas snart av jobbärenden, telefonen ringer och mailen skriker högt ut sina notifikationssignaler över frukosten.  Bilfärden går hemåt, och nu börjar min hjärna tänka på vilket gigg jag vill se ikväll. I ena ringhörnan står Horndal, Henrik Palm, Monument och alla mina svartklädda vänner med stora bandtryck på sina tshirtar. I andra står Lastkaj 14 och Pustervik, där Lastkaj 14 också är ett av min flickväns absoluta favoritband.  Mina vänner börja höra av sig: Ska du med på Horndal? Jag skickar meddelanden till höger och vänster. Ska ni på Horndal eller Lastkaj? Majoriteten säger Horndal. RockRoger ska på Lastkaj tillsammans med sin fru. Jag vet inte vad jag ska göra.

Sodakill - Warning/Wounds

Jag erkänner att jag missade att Sodakill släppte ep:n “Warning” redan i mars så vi kompenserar och kör en dubbelrecension nu när den andra ep:n för året är släppt. “Warning” heter den och Sodakill imponerar på båda med sin alternativa rock.  Det går inte att komma ifrån att det här doftar 90-tal och band som L7 och Veruca Salt för mig och ni som känner mig vet att det inte är till en nackdel. Så de nio spår som de här båda släppen bjuder på är ren och skär njutning för mig.  Attityden är med all rätt kaxig och in your face. Sodakill ber inte om ursäkt och levererar på "Warning" pärlor som “Rumination”, “Boring boyfriend” och den aningen långsammare men svintunga avslutaren “Hurray” som trots sin titel känns lite mörkare.  Och inledningspåret “Blood” på “Wounds” tar upp den tråden vilket gör att de båda släppen knyts ihop på ett snyggt sätt. I övrigt sticker punkiga “Stung” ut som en av de snabbare spåren på den här ep:n. Här finns också lite mer utmanande låtar som “Blisters

Missiles - Weaponize tomorrow

  Är man uppväxt under 70- och 80-talet så infinner sig nog en bekant känsla i kroppen när man hör Missiles. Det andas neon och kallt krig. Kärnvapenhotet är påtagligt i folkhemmet som blir kallare och kallare.  Missiles musik låter som en korsning mellan Imperiet, Depeche Mode och Sisters Of Mercy och känns ungefär som omslaget ser ut. Soundet är lagom burkigt och plastigt så att man måste kolla inspelningsåret. Det står 2024 men skulle kunna vara 1984. Med det sagt ska jag direkt påpeka att det här inte låter som något tributeband till svunna årtionden.  Nej Missiles bjuder på intensiv postpunkig rock som har hjärtat på rätt ställe. Jag gillar drivet och de medryckande melodislingorna som driver låtar om nukleära städer, en död sommarmåne och kärlek som är som döden. Dekadenta 80-talsnostalgiker kommer att älska det här och jag gillar det för att det är så jäkla snyggt genomfört. Ibland måste man gräva djupt i historien för att hitta ett sound och ett sätt att göra musik som känns sv

Knifven - Linköping

Min gamla studentstad Linköpings punk- och hardcorescen är hetare än någonsin. För några år sedan släpptes boken "LKPG Hardcore where we belonged Kristofer Pasanen photos 1995-1999" och snart kommer dokumetärfilmen "ÖS - Historien om Linköping Hardcore". Dessutom är det allmän uppslutning kring stadens alternativa musikscen Skylten som lever under hot från myndigheter och fastighetsägare.  Så vad passar bättre än att hylla stans gedigna punkarv genom en coverskiva? Knifven har gjort just det och släpper 14 tolkningar av material från åren 1978 - 2019. Här samsas kändisar som Raped Teenagers med Outlast med för mig mer okända band. Allt förpackat i Knifvens egen form som hedrar originalen på bästa sätt.  Den här skivan blir en ren maktdemonstration för Linköpings ibland lite förbisedda roll som alternativa musikstad. En 25 minuter lång och välbehövlig höghastighetslektion helt enkelt som väcker min nyfikenhet att uppsöka originalen.  /Magnus Tanenrgren

MaidaVale - Sun dog

Jag har fascinerats av MaidaVale allt sedan första gången jag såg och hörde dem på Wizard Of Fuzz i Göteborg. Det var 2016 och bandet var fullständigt hypnotiskt på scenen. Debutplattan “Tales from the wicked west”var inte perfekt men man anade ju vad som komma skulle.  På uppföljaren “Madness is to pure” som kom 2018 hittade MaidaVale sitt uttryck och blev ett fullständigt fantastiskt band. Med ett helt eget sväng och groove och med ett låtsnickrade som kändes helt eget golvades jag igen av det här bandet. Nu har det gått sex år sedan senate plattan vilket är en alldeles för lång tid. Men å andra sidan ska saker och ting inte stressas fram och när jag lyssnar på “Sun dog” känner jag att det har varit värt väntan. För det här är det bästa MaidaVale har gjort.  Med ett varmare sound och en märklig lätthet i låtarna samtidigt som det där unika groovet finns bevarat så är det här en skiva jag kommer att leva med länge. Nordafrikansk blues samsas med psykedelia och en känsla av helhet. Mat

Germ Bomb - Monochrome nightmare

  Göteborgarna Germ Bomb fortsätter att leverera intressant musik. På denna giv så blir postpunknerven tydligare även om rötterna i punk och crossover finns kvar. Det blir en intressant mix och jag uppskattar den ganska mörka och ödesmättade känslan som “Monochrome nightmare har.  Även om jag uppskattar d-taktsmanglet som bandet bjuder upp till i låtar som “Narcissist” där det stampas på så att både Anti-Cimex och Wolfbrigade bör bli stolta så är det när Germbomb säker tempot lite som det blir som bäst. Som i “Nailed to the cross” och “Tower of Babylon” som ligger i midtempofilen och riffen blir tydligare. Då lyfter den här skivan ordentligt.  Med det sagt så är “Monochrome nightmare” en skiva som har bra dynamik och variation vilket gör den riktigt bra som helhet.  /Magnus Tannergren