Heavy Underground

Nu finns alla tio avsnitt av podcasten Just One Fix som gjorts av oss,  Magnus Tannergren och Martin Dunelind, att lyssna på. Vi har båda ett förflutet på Slavestate.se och har i flera år av och till pratat om 90-talets musik med varandra då vi båda dyrkar band som Ministry, Alice In Chains, Peace Love & Pitbulls och musikåret 1994. I podcasten prats det om personliga minnen, nyheter, filmer och TV och naturligtvis om en massa musik. I varje avsnitt listas tio plattor som vi båda anser vara de viktigaste släppen för varje år.   Så nu kan du lyssna på nästan 20 timmar podcast om 90-talet sett ur ett unikt perspektiv. Årtiondet då världen och musiken ändrades på ett sätt som märks än idag. Allt från Seattlerocken, den brittiska vågen, svensk musiks internationella genombrott, Internets revolution för musikindustrin och allting annat som hände då.  Det ha varit en oväntad resa på många sätt för oss båda då det blivit lite mer personligt än vi trodde att det skulle bli. Men det har bju

När slutsignalen för 80-talet ljöd så visade inte hårdrocken så som vi minns den från det gamla årtiondet några direkta tecken på att vara på väg att dö. Än var det några år kvar tills dess att grungemeteoren skulle slå ner och utrota alla dinosaurier från scenen. Men på många sätt var ändå Judas Priest platta “Painkiller” en form av avslutning för hela 80-talshårdrocken. 90-talet var en brytningstid. Det var årtiondet mellan det kalla kriget och kriget mot terrorismen. Det var en tid efter att Berlinmuren hade fallit och en ny värld öppnade sig både rent allmänt och inom musiken. Det var en uppbrottets tid då de gamla kartorna ritades om och nya regler skrevs. Allt som varit fast förflyktigas. Det var en tid som trots ekonomisk kris ändå andas framtid och hopp. Att även ett band som Judas Priest påverkades av detta är inte så konstigt. Prästerskapet hade släppt skivor under de två tidigare årtiondena och varit med och skapade en hel genre. Men tidens tempo påverkade även Judas Priest.

  För några år sedan släppte Kim Gordon sin biografi “Girl in a Band: A Memoir” som var en mycket välskriven och intressant bok. Nu kommer exmaken Thurston Moores berättelse av ungefär samma tidsperiod och även om de båda böckerna, precis som makarna, inte hänger ihop med varandra så blir det ju ändå intressant att få en större bild av ett av rockhistoriens intressantaste band Sonic Youth.  Men än mer intressant blir det att läsa om Thurston Moores liv. Från hans ungdom i Connecticut där han upptäcker punk och rockmusik tillsammans med sin kompis Harold, om deras resor i slutet på 70-talet in till New York där de går på spelningar med band som Ramones, Television, Patti Smith och många fler av banden som för alltid förändrade rocken på klubbarna CBGB, Max’s Kansas City och ett antal andra små ställen. Man fascineras över Thurstons redogörelser för allt han sett och hört, människorna han möter och hur det påverkade hans livsval. Och man får en fin bild av hur de här mytomspunna personer

  Det är en regnig kväll vid Slaktkyrkan i Stockholm när jag anländer. Det är dags att dyrka två av portalbanden för posthardcore eller vad man nu vill kalla genren. 90-talet är också högst närvarande. På flera sätt. Dels för att både Quicksand och Fireside stod på sin absoluta topp under detta årtionde. Dels för att publiken som samlas i Slaktkyrkans stora sal är i åldern 45-55 och består av män i flanellskjorta, keps och skägg. Ingen ungdomsgård direkt. Jag undrar lite elakt varför alla gamla människor ska envisas med att komma in i lokalen och fotografera den tomma scenen för att sen lägga ut på sitt Instakonto där bilden får trängas med en massa andra foton på cykelutrustning, långkok och teambuildingdagar med de andra mellancheferna eller copysnubbarna. Jag suger vidare på min alkoholfria IPA i väntan på att Misha eller Martin ska dyka upp. Det gör de till slut och vi har en trevlig stund där vi diskuterar Kristoffer Åströms sångröst och när vi såg Fireside senast (för min del var

Det började som en serie krönikor på Slavestate.se för ett år sedan, kanske på grund av en begynnande ålderskris. Men eftersom jag älskar ljudmediet mer än text så föddes tanken snart på att göra en poddserie om 90-talet. Och jag visste vem som var perfekt att ha med.  Det var en jäkla tur att Martin tackade ja efter ca en minuts betänketid. Under våren researchade vi, valde låtar och spelade in 24 timmar prat om årtiondet som formade oss. Det hela fick namnet Just One Fix och det var galet kul och lärorikt att göra.  Det blev lika mycket en personlig resa som ett dokument över 90-talet. Jag är sjukt stolt över vad vi gjorde. Tack Martin för att du ställde upp! Lyssna här: www.mixcloud.com/justonefix (tyvärr här just nu pga tjuriga skivbolag). Men här finns en julklapp: https://linktr.ee/Intothevoidpodcast /Magnus

 “Greetings from Sweden” är en samling med ny svensk hardcore med 13 band och 18 låtar som nu släpps både digitalt och på vinyl. Mannen bakom projektet heter Marcus Ericsson och har förutom sitt eget band Manic Ride fanzinet Quarantined. Vi ställde några frågor till honom om det hela. Du har ju släppt fem nummer av Quarantined Fanzine. Hur kom du på idén att starta det och varför på papper och inte digitalt som man gör annars idag? – Jag hade gjort en drös med fanzine under 90- och 00-talen. Jag tyckte att alla mina gamla fanzines var alltifrån skämskuddematerial till extremt medelmåttiga. Jag vill inte att det skulle vara min ”fanzinelegacy”. I samma veva kände jag ett sug efter att göra något kreativt. Jag hade två småttingar hemma och kände mig lite distanserad från scenen. Insåg att ett nytt fanzine var den perfekta lösningen. Visste att jag kunde prestera bättre denna gång, jag kunde göra det hemifrån efter barnen somnat och jag skulle få bättre koll på nya band. Jag är kass på da

Jag minns 90-talet. Eller rättare sagt, jag minns delar av det. För det är länge sedan nu och tidens dimma har slukat många minnen. Kanske var det dimmigt redan när det hände. Och i ärlighetens namn så kanske jag har förträngt en del också.  Men en sak minns jag med tydlighet. Musiken. Jag minns punken och hur det var att inse att det fanns band som speglade det man gick omkring och kände varje dag när man vaknade upp vare sig man hade ett jobb eller inte. För det varierade. 90-talet var på det sättet också. Jobben försvann. Man levde på A-kassa eller deltog i Arbetsförmedlingens projekt. Det var om sådant banden sjöng. Bland annat.  Jag minns bilturerna med en back Norrlands Silver i baksätet till Köping och Smedjan. Jag minns spelningarna. DLK, Sober, The Past, Finkel Rokkers, Coca Carola, Strebers, Dia Psalma. Och Charta 77. Naturligtvis. Alltid Charta 77. Det var ju liksom hemmalaget. De lokala hjältarna. Jag vet inte hur många gånger jag sett dem live. Det minns jag faktiskt inte.

Jag föredrar att lyssna på musiken från 90-talet på cd. Det känns liksom mer rätt och äkta. För det var så jag gjorde det back in the days som man säger. Jag har ett slitet exemplar av den här skivan i cd-lådan som spelats på ändlösa fester, bakfulla söndagar och jag såg säkert Coca Carola minst tio gånger när de spelade låtar från den under första halvan av 90-talet.  Så att nu sitta och hålla “Tigger & Ber” i vinylversion i sin hand känns lite överflödigt. Samtidigt gör det mig väldigt glad att den här plattan får nytt liv för det är en fantastisk debut-LP. Coca Carola startades av Curre Sandgren och Mårten Tolander och hade redan innan den här skivan släppt några låtar tillsammans med Norrköpings 23 Till på EP:n “Anabola melodier” redan 1988.  Men 1992 spelades fullängdaren in tillsammans med svensk trallpunks nestor Christian Edgren som hade fullt upp i studion med ett Coca Carola som hade repat väldigt dåligt inför inspelningen och Edgrens vedermödor beskrivs underhållande av

Fireside var ett av 90-talets mest komplexa band. De började som ett svenskt svar på Quicksand och spelade posthardcore samtidigt som just hardcore var som störst vilket gjorde att Fireside verkligen framtsod som något eget. Och det var de ju. Debuten "Fantastic four" och framförallt uppföljaren är två verkliga klassiker om man gillar det alternativa 90-talet. Den sistnämnda spelar jag fortfarande regelbundet.  2003 var senast vi fick musik från Fireside men nu kommer en singel som förebådar en ny skiva i oktober. I låten "Jungle knuckle" tar Kristofer Åström, Pelle Gunnerfeldt plus Kate Breineder och Jacob Douglas oss tillbaka till Fiersides 90-tal och låten andas den där melankoliska posthardcoren som vi alla älskar. En genialisk gitarrslinga med ett drivande trumspel lägger grunden för Kristoffer Åströms sång. Och dynamiken mellan det återhållsamma och förlösande som Fireside alltid har varit mästare på finns där i all sin glans.  En välkommen comeback. /Magnus T

Den svenska punken. Denna underbara folkhemsbastard som härjat sedan sent 70-tal i de röda stugorna i vårt avlånga land. Ett folkkärt uppror som präglat flera generationer människor men som fortfarande ska betraktas som ett markerat utanförskap och vackert uppror mot konvenansen.  Själv hamnade jag mitt i den andra (eller kanske tredje) vågen svensk punk i början på 90-talet. Jag skulle aldrig kunna säga att jag är punkare men intrycket och genomslaget som band som Charta 77, Strebers, Coca Carola och De Lyckliga Kompisarna hade på mig sitter djupt inristat i mig. Punk är en fantastisk kraft att ta fram i olika situationer i livet och ja jag skulle säga att punk har funkat som en påtaglig strategi för att navigera mig fram i tillvaron de senaste 30 åren av de 50 jag levt.  Därför är det ju enormt kul att vi fortfarande har band som Kardinal Synd, Slutstation Tjernobyl och KKPA som förvaltar arvet av just den punk jag älskar mest. Den punk som beskriver inre kriser, samhällsfel och en a

Totalgalan arrangerades vide att antal tillfällen i främst Stockholm och Köping på 90-talet men nu har den återuppstått för en kväll i syfte att dra in pengar för återuppbyggnaden av Ögir i Köping som brann ner till grunden på i september 2022. Lågorna tog inte bara huset utan också 40 år av musikhistoria då skivbolaget Birdnest och Charta 77 hade sitt högkvarter där. Plus att det varit konsertlokal för många alternativa band genom åren. För dessa två dagar slöt ett antal band upp och spelade i stort sett gratis för att dra in pengar till återuppbyggnaden i någon form. Några fortfarande aktiva. Ett par andra hade inte spelat på många år. Här är mina personliga höjdpunkter. Ulke Mannen är en levande legend med band som Strebers och Dia Psalma och det märks när han lite försynt äntrar scenen med sin gitarr. Jag har sett honom spela akustiskt två gånger tidigare och han blir långsamt lite säkrare på sig själv och spelningen i Örebro var nog den mest fokuserade jag sett. Kanske beror det p

Under rubriken presenterar Heavy Underground regelbundet kvalitetssäkrade skivsläpp den kommande tiden.  Svenska släpp: Norna - Star is way, way is eye (Vinter Records) Tomas Liljedahl (ex Breach ,The old wind) Chris Macquat (Olten) och Marc Theurillat (Olten) låste in sig i en studio i Alperna under ett par veckor och skapade musik som är så kompakt och intensiv att det är en ganska utmanande uppgift att lyssna på den. Men den mörka repetitiva musiken äter sig in i lyssnaren och stannar sen där. "Star is way, way is eye" hamnar i samma universum som Neurosis guldår på 90-talet vad gäller känsla där musiken har en högre själslig mening snarare än att bara vara ett bra riff som upprepas tills dess att du inte längre kan sluta lyssna på det.  "Star is way, way is eye" släpps den 19 februari Star is way way is eye by Norna Sonic Assault  - Neon-Lit Metropolis (Serain Music) Band som siktar högt och försöker göra någonting mer än bara en skiva är man inte bortskämnd m

  Är år 2021 samlingsskivornas år? Man kan nästa tro det. Tidigare i år släpptes den utmärkta samlingen " Greetings from Sweden vol 1 " med svensk punk och hardcore och nu kommer alltså en samling till som presenterar metal av den hårdare skolan.  Idén till samlingen kommer från Erik och Tomasz som till vardags hörs i Metalpodden . I slutet på 2020 utlyste de en tävling om Sveriges bästa osignade band. Målet med det här släppet, som är deras första på det nystartade skivbolaget EAT Heavy Records, är att göra en samlingsplatta i samma tradition som Metal Massacre som kom i början på 80-talet. Vill man dra en parallell till Sverige så kommer ju radioprogrammet Rockbox självbetitlade samling av demoband från sent 80-tal på tanke. Eller varför inte " Really Fast "-serien från 80- och 90-talet. På "Eating the Swedish underground" konfronteras vi med åtta band som alla har sina kvaliteter. Mest sticker Eternal Evil (thrash metal), Guenna (stoner/progg) och Kat

I det här avsnittet av Stagedive To Hell där ni får historier från den första vågen av svensk thrash metal från mitten på 80-talet till början på 90-talet möter ni Christian Jansson från bandet Pagandom.  Pagandom bildades 1987 och har släppt ett gäng demos och tre fullängdare varav den senaste kom så sent som 2021. Bandet var en del av scenen för thrash i Göteborg och har sammankopplingar med många andra band från trakten som senare blev kända från Göteborg.  Christian Jansson spelar bas och sjunger i Pagandom men han hittas idag i band som Grand Cadaver, Novarupta, Dark Tranquillity och nu ska ni få höra hans historia om Pagandom här i Stagedive To Hell. Länkar Pagandoms demos hittar du på deras Bandcamp Pagandom på Spotify

Nu firar ett av landets mest hängivna DIY-skivbolag 15 år. Det firar Suicide Records med en två dagar lång fest på Brewhouse i Göteborg den 15-16 oktober. För att uppmärksamma det kommer Heavy Underground att presentera några av banden som spelar då. Här kommer det första: Electric Hydra. Ibland har man tur och fångar upp ett band innan allting egentligen har hänt. Jag hade nöjet att vara en av de första att recensera Electric Hydras första demo “World domination” 2018 och året efter fick jag intervjua dem i en källare i Västerås. När jag hörde demon tyckte jag mig höra något nytt på stonerscenen men med tiden har det ju visat sig att bandet är mer än det.  Ganska tidigt fattade jag också att det här var ett band med ambitioner. Viljan som fanns där för att snabbt utvecklas musikaliskt och som liveband var påtaglig. När jag såg dem som förband till Lucifer i Västerås så var det på vippen att de körde över huvudakten på ren vilja. De anföll scenen och sen publiken som ett gäng huliganer

Emissary Of Suffering levererar death metal med tydliga thrashinslag och släpper en fullängdare lite senare i år som är fantastiskt bra. Redan nu kan ni se och höra videon till "Rope", det första smakprovet från skivan. Heavy Underground passade på att ställa fem frågor till Mattias Rasmusson från bandet.   Varför heter ni som ni heter? Emissary of Suffering har hängt med mig väldigt många år. Sedan mitten av tonåren och jag har alltid tänkt att jag vill ge mig själv en anledning att använda det. Nästan så att bandnamnet varit anledning nog att starta ett elakt metalband och att musiken suttit i baksätet, men att det bara inte hänt, förens Nils, som sjunger, skrev och sa "jag tycker att vi skall göra en sådan här grej". Vilken sorts musik vill ni spela och varför? Jag har alltid velat spelat rejäl metal som drar åt dödshållet, men aldrig fått anledning, förens nu. Det är en musik vi växt upp med och som har format oss kraftigt. Precis som för många andra vildsinta u

  Årets comback står nog Uppsalas Big Fish för. På 90-talet ägnade de sig åt någon sorts industriell trallpunk men 2022 rör sig bandet snarare mot det finstämda och lågmälda man kan hitta hos Tom Waits och Nick Cave. Men samtidigt låter det fortfarande Big Fish. Kanske beror det på David Gises texter som effektivt reflekterar all den livserfarenhet man samlar på sig under 25 år som gått sedan senast. En mycket välkommen återkomst.

  Det var hösten 2013 som jag började lägga ut närradioprogrammet jag gjorde då på Mixcloud. Det var ganska naturligt att antalet lyssnare snabbt blev fler där än i den lokala sändningen. Jag tror det var senare samma höst som Grip Of Delusion Radio hörde av sig och undrade om jag ville göra en engelsk version av samma koncept som radion.  Så någonstans där föddes podcasten som skulle komma att få namnet Into The Void Podcast och senare Heavy Underground. Sen har det liksom bara rullat på.  2017 kom Svempa Alveving med och tempot ökade och idag så har podden kommit ut i säkert mer än 600 avsnitt. Jag tappade räkningen vid 500 för några år sedan...  Dessutom har jag gjort specialpoddar om 90-talet med Martin Dunelind och Misha Sedini vilket har varit enormt kul. Och som om inte det räcker har jag proffsen Ylva Sjöstrand Emil Gustavsson och Anders Bergström som skriver recensioner.  Ganska sjukt.  Fokus de senaste åren har varit svenska band och den svensk undergroundscenen. Det är extre

Second Class Kids 71:a släpp är en liveskiva. Bandet Kkpa från Trelleborg, veteraner inom svensk punkrock, bjuder på fjorton låtar som de hämtat från deras olika album. Material från mitten på 90- talet fram till det senaste i katalogen, ”Pestens tid” (2022), hinns med. Bra blandning från olika epoker, helt klart.  Kkpa (står faktiskt för ”Kasta konkelbär på Astrid” från början) levererar ett tight set av låtar och inspelningen är klar och tydlig. Inga problem med att höra sångaren eller instrumenten på grund av dålig ljudbild med andra ord. Jag har personligen hört Kkpa på olika samlingsalbum genom åren. Bandet har bland annat dykt upp på Definitivt 50 spänn (Birdnest -klassikerna), Röjarskivan och Sveriges jävla hjärta. I och med detta var jag nog bekant med hälften av spåren innan jag började lyssna in detta album.  Jag tänker att Kkpa själva har lyssnat mycket på Strebers/Dia Psalma, Charta 77 och Asta Kask genom åren. Influenserna känns tydliga. Är du själv en som lyssnat på de ju

Jag minns inte riktigt exakt när jag hörde Charta 77 första gången. Det var före “Grisfesten" som kom 1993 men efter “Hobbydiktatorn” från 1992. Jag har dock tydliga minnen av vilka förfester det var som “Vykort från Rio” spelades högt på. Jävligt skumt egentligen att festa till en sådan låt. Men iallafall, så var det. De där förfesterna var i huvudsak till för två saker. Antingen gå på en annan fest i en annan lägenhet i Hallstahammar alternativt åka Volvo 240 till Köping med en back starköl för att gå på punkspelning på Smedjan. Charta 77 stod på scenen ibland. Eller ganska ofta. Charta 77 var lite av lokala punkhjältar. Musiken ekade av brittiskt 80-tal som New Model Army och senare av Levellers men alltid med en klar punkattityd. Texterna var lika enkla att sjunga med i som de var underfundiga. Och som sagt, de spelade ofta på Smedjan eller någon annanstans i närheten av Hallstahammar där jag bodde då i början av det glada 90-talet.  Bandet stod också i centrum för den stora s