Heavy Underground

Nu finns alla tio avsnitt av podcasten Just One Fix som gjorts av oss,  Magnus Tannergren och Martin Dunelind, att lyssna på. Vi har båda ett förflutet på Slavestate.se och har i flera år av och till pratat om 90-talets musik med varandra då vi båda dyrkar band som Ministry, Alice In Chains, Peace Love & Pitbulls och musikåret 1994. I podcasten prats det om personliga minnen, nyheter, filmer och TV och naturligtvis om en massa musik. I varje avsnitt listas tio plattor som vi båda anser vara de viktigaste släppen för varje år.   Så nu kan du lyssna på nästan 20 timmar podcast om 90-talet sett ur ett unikt perspektiv. Årtiondet då världen och musiken ändrades på ett sätt som märks än idag. Allt från Seattlerocken, den brittiska vågen, svensk musiks internationella genombrott, Internets revolution för musikindustrin och allting annat som hände då.  Det ha varit en oväntad resa på många sätt för oss båda då det blivit lite mer personligt än vi trodde att det skulle bli. Men det har bju

När slutsignalen för 80-talet ljöd så visade inte hårdrocken så som vi minns den från det gamla årtiondet några direkta tecken på att vara på väg att dö. Än var det några år kvar tills dess att grungemeteoren skulle slå ner och utrota alla dinosaurier från scenen. Men på många sätt var ändå Judas Priest platta “Painkiller” en form av avslutning för hela 80-talshårdrocken. 90-talet var en brytningstid. Det var årtiondet mellan det kalla kriget och kriget mot terrorismen. Det var en tid efter att Berlinmuren hade fallit och en ny värld öppnade sig både rent allmänt och inom musiken. Det var en uppbrottets tid då de gamla kartorna ritades om och nya regler skrevs. Allt som varit fast förflyktigas. Det var en tid som trots ekonomisk kris ändå andas framtid och hopp. Att även ett band som Judas Priest påverkades av detta är inte så konstigt. Prästerskapet hade släppt skivor under de två tidigare årtiondena och varit med och skapade en hel genre. Men tidens tempo påverkade även Judas Priest.

  För några år sedan släppte Kim Gordon sin biografi “Girl in a Band: A Memoir” som var en mycket välskriven och intressant bok. Nu kommer exmaken Thurston Moores berättelse av ungefär samma tidsperiod och även om de båda böckerna, precis som makarna, inte hänger ihop med varandra så blir det ju ändå intressant att få en större bild av ett av rockhistoriens intressantaste band Sonic Youth.  Men än mer intressant blir det att läsa om Thurston Moores liv. Från hans ungdom i Connecticut där han upptäcker punk och rockmusik tillsammans med sin kompis Harold, om deras resor i slutet på 70-talet in till New York där de går på spelningar med band som Ramones, Television, Patti Smith och många fler av banden som för alltid förändrade rocken på klubbarna CBGB, Max’s Kansas City och ett antal andra små ställen. Man fascineras över Thurstons redogörelser för allt han sett och hört, människorna han möter och hur det påverkade hans livsval. Och man får en fin bild av hur de här mytomspunna personer

  Det är en regnig kväll vid Slaktkyrkan i Stockholm när jag anländer. Det är dags att dyrka två av portalbanden för posthardcore eller vad man nu vill kalla genren. 90-talet är också högst närvarande. På flera sätt. Dels för att både Quicksand och Fireside stod på sin absoluta topp under detta årtionde. Dels för att publiken som samlas i Slaktkyrkans stora sal är i åldern 45-55 och består av män i flanellskjorta, keps och skägg. Ingen ungdomsgård direkt. Jag undrar lite elakt varför alla gamla människor ska envisas med att komma in i lokalen och fotografera den tomma scenen för att sen lägga ut på sitt Instakonto där bilden får trängas med en massa andra foton på cykelutrustning, långkok och teambuildingdagar med de andra mellancheferna eller copysnubbarna. Jag suger vidare på min alkoholfria IPA i väntan på att Misha eller Martin ska dyka upp. Det gör de till slut och vi har en trevlig stund där vi diskuterar Kristoffer Åströms sångröst och när vi såg Fireside senast (för min del var

Det började som en serie krönikor på Slavestate.se för ett år sedan, kanske på grund av en begynnande ålderskris. Men eftersom jag älskar ljudmediet mer än text så föddes tanken snart på att göra en poddserie om 90-talet. Och jag visste vem som var perfekt att ha med.  Det var en jäkla tur att Martin tackade ja efter ca en minuts betänketid. Under våren researchade vi, valde låtar och spelade in 24 timmar prat om årtiondet som formade oss. Det hela fick namnet Just One Fix och det var galet kul och lärorikt att göra.  Det blev lika mycket en personlig resa som ett dokument över 90-talet. Jag är sjukt stolt över vad vi gjorde. Tack Martin för att du ställde upp! Lyssna här: www.mixcloud.com/justonefix (tyvärr här just nu pga tjuriga skivbolag). Men här finns en julklapp: https://linktr.ee/Intothevoidpodcast /Magnus

Daniel gillar Misfits. Podcasten Nere På Noll är död och begraven. Heavy Undergrounds Örebrokorrespondent Johan Terrac kollade läget med Daniel Nätterdal som var en av medlemmarna i podden som nu ägnar tiden åt en rad andra band och projekt i hardcorens tjänst.  Hej, Daniel, hur är känslan efter att det nu är definitivt att Nere På Noll är ett avslutat kapitel? Kliar det i fingrarna att få podda igen eller känns det befriande? NPN-legenderna David, Daniel & Robin - Jag har varit fullt sysselsatt ändå så jag har knappt hunnit känna några känslor än. Det är både kul att ha tid till andra grejer men också lite sorgligt. När man har lagt 10 år på att bygga upp något som (för engångsskull) varit uppskattat så är det lite waste att kasta bort det. Allt har sin tid och vi gav järnet i 10 år vilket är långt mer än de flesta band. Vi satt även i en situation där vi saknade klippare och ribban för podd ligger mycket högre än den gjorde när vi startade, så vi hade behövt jobba hårdare samtidi

 “Greetings from Sweden” är en samling med ny svensk hardcore med 13 band och 18 låtar som nu släpps både digitalt och på vinyl. Mannen bakom projektet heter Marcus Ericsson och har förutom sitt eget band Manic Ride fanzinet Quarantined. Vi ställde några frågor till honom om det hela. Du har ju släppt fem nummer av Quarantined Fanzine. Hur kom du på idén att starta det och varför på papper och inte digitalt som man gör annars idag? – Jag hade gjort en drös med fanzine under 90- och 00-talen. Jag tyckte att alla mina gamla fanzines var alltifrån skämskuddematerial till extremt medelmåttiga. Jag vill inte att det skulle vara min ”fanzinelegacy”. I samma veva kände jag ett sug efter att göra något kreativt. Jag hade två småttingar hemma och kände mig lite distanserad från scenen. Insåg att ett nytt fanzine var den perfekta lösningen. Visste att jag kunde prestera bättre denna gång, jag kunde göra det hemifrån efter barnen somnat och jag skulle få bättre koll på nya band. Jag är kass på da

Jag minns 90-talet. Eller rättare sagt, jag minns delar av det. För det är länge sedan nu och tidens dimma har slukat många minnen. Kanske var det dimmigt redan när det hände. Och i ärlighetens namn så kanske jag har förträngt en del också.  Men en sak minns jag med tydlighet. Musiken. Jag minns punken och hur det var att inse att det fanns band som speglade det man gick omkring och kände varje dag när man vaknade upp vare sig man hade ett jobb eller inte. För det varierade. 90-talet var på det sättet också. Jobben försvann. Man levde på A-kassa eller deltog i Arbetsförmedlingens projekt. Det var om sådant banden sjöng. Bland annat.  Jag minns bilturerna med en back Norrlands Silver i baksätet till Köping och Smedjan. Jag minns spelningarna. DLK, Sober, The Past, Finkel Rokkers, Coca Carola, Strebers, Dia Psalma. Och Charta 77. Naturligtvis. Alltid Charta 77. Det var ju liksom hemmalaget. De lokala hjältarna. Jag vet inte hur många gånger jag sett dem live. Det minns jag faktiskt inte.

Jag föredrar att lyssna på musiken från 90-talet på cd. Det känns liksom mer rätt och äkta. För det var så jag gjorde det back in the days som man säger. Jag har ett slitet exemplar av den här skivan i cd-lådan som spelats på ändlösa fester, bakfulla söndagar och jag såg säkert Coca Carola minst tio gånger när de spelade låtar från den under första halvan av 90-talet.  Så att nu sitta och hålla “Tigger & Ber” i vinylversion i sin hand känns lite överflödigt. Samtidigt gör det mig väldigt glad att den här plattan får nytt liv för det är en fantastisk debut-LP. Coca Carola startades av Curre Sandgren och Mårten Tolander och hade redan innan den här skivan släppt några låtar tillsammans med Norrköpings 23 Till på EP:n “Anabola melodier” redan 1988.  Men 1992 spelades fullängdaren in tillsammans med svensk trallpunks nestor Christian Edgren som hade fullt upp i studion med ett Coca Carola som hade repat väldigt dåligt inför inspelningen och Edgrens vedermödor beskrivs underhållande av

Fireside var ett av 90-talets mest komplexa band. De började som ett svenskt svar på Quicksand och spelade posthardcore samtidigt som just hardcore var som störst vilket gjorde att Fireside verkligen framtsod som något eget. Och det var de ju. Debuten "Fantastic four" och framförallt uppföljaren är två verkliga klassiker om man gillar det alternativa 90-talet. Den sistnämnda spelar jag fortfarande regelbundet.  2003 var senast vi fick musik från Fireside men nu kommer en singel som förebådar en ny skiva i oktober. I låten "Jungle knuckle" tar Kristofer Åström, Pelle Gunnerfeldt plus Kate Breineder och Jacob Douglas oss tillbaka till Fiersides 90-tal och låten andas den där melankoliska posthardcoren som vi alla älskar. En genialisk gitarrslinga med ett drivande trumspel lägger grunden för Kristoffer Åströms sång. Och dynamiken mellan det återhållsamma och förlösande som Fireside alltid har varit mästare på finns där i all sin glans.  En välkommen comeback. /Magnus T

Den svenska punken. Denna underbara folkhemsbastard som härjat sedan sent 70-tal i de röda stugorna i vårt avlånga land. Ett folkkärt uppror som präglat flera generationer människor men som fortfarande ska betraktas som ett markerat utanförskap och vackert uppror mot konvenansen.  Själv hamnade jag mitt i den andra (eller kanske tredje) vågen svensk punk i början på 90-talet. Jag skulle aldrig kunna säga att jag är punkare men intrycket och genomslaget som band som Charta 77, Strebers, Coca Carola och De Lyckliga Kompisarna hade på mig sitter djupt inristat i mig. Punk är en fantastisk kraft att ta fram i olika situationer i livet och ja jag skulle säga att punk har funkat som en påtaglig strategi för att navigera mig fram i tillvaron de senaste 30 åren av de 50 jag levt.  Därför är det ju enormt kul att vi fortfarande har band som Kardinal Synd, Slutstation Tjernobyl och KKPA som förvaltar arvet av just den punk jag älskar mest. Den punk som beskriver inre kriser, samhällsfel och en a

  Heavy Undergrounds chefredaktör Magnus Tannergren läser 2000 sidor Andres Lokko fördelat på tre volymer och finner en mäktig gärning i popkulturens tjänst.  --- Andres Lokko var 90-talets stora musikelitist med sitt skrivande i tidningen Pop och innan dess i andra tidningar. Alltid med mycket attityd och lite snobbig attityd.  Jag har nog tyckt att han var lite odräglig.  Men sen har ju åren gått och Andres, precis som vi andra, har blivit äldre och mognare. Jag tänker på det här när jag läser hans samlade musikjournalistik i tre volymer. Det blir då  tydligt hur han växer som människa. Den första spänner från 1989 till 1999. Alltså hela 90-talet som var så definierande för honom, mig och alla andra som var i 20-årsåldern då. Han var underground och skjuter kaxigt från höften och utnämner självsäkert en massa brittiska band till rockens och popmusikens framtid. Han tipsar om obskyr Northen Soul och esoterisk reggae från Manchester, London och Liverpool. Det är Cool Britannia som gäll

Totalgalan arrangerades vide att antal tillfällen i främst Stockholm och Köping på 90-talet men nu har den återuppstått för en kväll i syfte att dra in pengar för återuppbyggnaden av Ögir i Köping som brann ner till grunden på i september 2022. Lågorna tog inte bara huset utan också 40 år av musikhistoria då skivbolaget Birdnest och Charta 77 hade sitt högkvarter där. Plus att det varit konsertlokal för många alternativa band genom åren. För dessa två dagar slöt ett antal band upp och spelade i stort sett gratis för att dra in pengar till återuppbyggnaden i någon form. Några fortfarande aktiva. Ett par andra hade inte spelat på många år. Här är mina personliga höjdpunkter. Ulke Mannen är en levande legend med band som Strebers och Dia Psalma och det märks när han lite försynt äntrar scenen med sin gitarr. Jag har sett honom spela akustiskt två gånger tidigare och han blir långsamt lite säkrare på sig själv och spelningen i Örebro var nog den mest fokuserade jag sett. Kanske beror det p

Under rubriken presenterar Heavy Underground regelbundet kvalitetssäkrade skivsläpp den kommande tiden.  Svenska släpp: Norna - Star is way, way is eye (Vinter Records) Tomas Liljedahl (ex Breach ,The old wind) Chris Macquat (Olten) och Marc Theurillat (Olten) låste in sig i en studio i Alperna under ett par veckor och skapade musik som är så kompakt och intensiv att det är en ganska utmanande uppgift att lyssna på den. Men den mörka repetitiva musiken äter sig in i lyssnaren och stannar sen där. "Star is way, way is eye" hamnar i samma universum som Neurosis guldår på 90-talet vad gäller känsla där musiken har en högre själslig mening snarare än att bara vara ett bra riff som upprepas tills dess att du inte längre kan sluta lyssna på det.  "Star is way, way is eye" släpps den 19 februari Star is way way is eye by Norna Sonic Assault  - Neon-Lit Metropolis (Serain Music) Band som siktar högt och försöker göra någonting mer än bara en skiva är man inte bortskämnd m

  Är år 2021 samlingsskivornas år? Man kan nästa tro det. Tidigare i år släpptes den utmärkta samlingen " Greetings from Sweden vol 1 " med svensk punk och hardcore och nu kommer alltså en samling till som presenterar metal av den hårdare skolan.  Idén till samlingen kommer från Erik och Tomasz som till vardags hörs i Metalpodden . I slutet på 2020 utlyste de en tävling om Sveriges bästa osignade band. Målet med det här släppet, som är deras första på det nystartade skivbolaget EAT Heavy Records, är att göra en samlingsplatta i samma tradition som Metal Massacre som kom i början på 80-talet. Vill man dra en parallell till Sverige så kommer ju radioprogrammet Rockbox självbetitlade samling av demoband från sent 80-tal på tanke. Eller varför inte " Really Fast "-serien från 80- och 90-talet. På "Eating the Swedish underground" konfronteras vi med åtta band som alla har sina kvaliteter. Mest sticker Eternal Evil (thrash metal), Guenna (stoner/progg) och Kat

  Punkrocken har nu 50 år på nacken (lite beroende på hur man räknar) och för att vara en genre som på något sätt representerar revolution och revolt så skulle man ju kunna tro att den har överlevt sig själv flera gånger. Och det har den kanske gjort och därav de vågor av punk som svept fram någon gång under varje årtionden sedan dess födelse i New York och London.  Och något finns det ju som fortfarande lockar i den här genren för det startas band hela tiden. 2018 startade Borgerlig Begravning och vid det tillfället var de tre kusinerna inte fyllda 16 än. De gjorde tidigt väsen av sig kanske på grund av sin späda ålder men också för att punken de spelade var väldigt bra. Oborstad klassisk punkrock utan finess men med stor charm.  Nu är den andra fullängdaren här och den inslagna vägen har man inte avvikit från utan de fortsätter att leverera punk så som den kanske lät i slutet på 80-talet och början av 90-talet. Lite Asta Kask och Strebers plus en skvätt allsångsrefränger i Misfitssko