Heavy Underground

När band av den kalibern som utlovas denna kväll besöker Sundsvall så har man liksom inget annat val än att ta bussen och förära grannkommunen med ett besök. På papperet så var det Prescriptiondeath som lockade mig mest men det skulle visa sig att alla tre band som jag såg levererade på topp. Innan det var dax att gå till Sveriges äldsta rockklubb Pipeline så kurrade magen och därför styrde stegen mot Bishops Arms där en sojaburgare och en kall öl skulle mätta min mage innan det var dax för mangel. Jag hinner knappt sätta mig till bords innan Flyktsoda-Johan och hans vän Wiking kliver in genom dörren. De hade tydligen haft samma idé som mig. Vi språkar en stund och mättar våra magar innan Pipeline och Stenstan Rämnar kallar på oss.  Första bandet jag såg var Hälsinglands Kronofogden. Ett underbart hardcore/råpunk- band som jag inte sett tidigare. Jag måste säga att de imponerade stort på mig då det var rätt tydligt att sångaren Arvid inte var nå vidare kry denna kväll då han hostade en

Second Class Kids 71:a släpp är en liveskiva. Bandet Kkpa från Trelleborg, veteraner inom svensk punkrock, bjuder på fjorton låtar som de hämtat från deras olika album. Material från mitten på 90- talet fram till det senaste i katalogen, ”Pestens tid” (2022), hinns med. Bra blandning från olika epoker, helt klart.  Kkpa (står faktiskt för ”Kasta konkelbär på Astrid” från början) levererar ett tight set av låtar och inspelningen är klar och tydlig. Inga problem med att höra sångaren eller instrumenten på grund av dålig ljudbild med andra ord. Jag har personligen hört Kkpa på olika samlingsalbum genom åren. Bandet har bland annat dykt upp på Definitivt 50 spänn (Birdnest -klassikerna), Röjarskivan och Sveriges jävla hjärta. I och med detta var jag nog bekant med hälften av spåren innan jag började lyssna in detta album.  Jag tänker att Kkpa själva har lyssnat mycket på Strebers/Dia Psalma, Charta 77 och Asta Kask genom åren. Influenserna känns tydliga. Är du själv en som lyssnat på de ju

  Man måste ändå älska Dalarna. På väg till Borlänge ser SJ till att jag med 60 sekunders marginal missar min anslutning i Ludvika och blir sittandes i det sedan 60-talet renoveringsförbisedda stationshuset i en timme. Ganska snart dyker han upp. Killen från Falun som inte åker tåg så ofta. Han fattar snabbt tycke för mig trots att jag försöker se ointresserad ut med hörlurarna hårt instoppade i öronen och blicken långt bort. Han berättar på bred dialekt om både det ena och det andra samtidigt som han dricker någonting ur en Trocaderoflaska. När tåget väl kommer så ser han till att sätta sig bredvid mig samtidigt som han ger sin son goda råd i telefonen om att vara nykter när man träffar en tjej. Jag inser att min nya vän inte dricker Trocadero när han glatt erbjuder mig en slurk “Fireball” ur flaskan. Jag tackar nej och hastar av tåget när det stannar på Borlänge C.  Broken Dreams och hotellet ligger i samma byggnad bara ett stenkast från stationen så jag är snabbt installerad på rumm

Det är få band oavsett genre som med sådan precision lyckats sätta fingret på samhällsklimatet som Ett Dödens Maskineri. För tre år sedan satte debutplattan “Det svenska hatet” ett knivskarpt ljus på frågan om folkhemsrasismen, rasbiologi och högerextremism. Då tänkte vi nog att det var en beskrivning av en mardröm men idag vet vi att att mycket av dessa extrema strömningar blivit mainstream i svensk politik. Vi har till och med en justitieminister som på fullt allvar säger att “vi vaknat för sent" när det gäller invandring. Rasismens språkapparat har tagit över. Man ryser. “Kulturkriget” är en logisk fortsättning på debuten. Kampen om diskursen och hur vi ser på oss och andra är brännande aktuell med ett nationalkonservativt parti vid det egentliga regeringsrodret på båten med Tidölaget vid årorna. Och återigen prickar Ett Dödens Maskineri in de stora frågorna i precis rätt tid. Det gör “Kulturkriget” till en väldigt angelägen skiva.  Daniel Garpenbrings texter sätter ord på det

  Att utföra aktivism med musiken som hjälpmedel är inget nytt, men konstant så måste mänskligheten tydligen påminnas om all skit vi utsätts för i samhället varje dag. Människor är ofta skräp och skräp utför ofta mycket tveksamma handlingar. Just detta tas upp på ”Kulturkriget”. Ett Dödens Maskineri, som jag för övrigt tolkar som benämningen på hela livet i sig, ger oss den andra slagkraftiga skivan efter debuten ”Det Svenska Hatet”. Har man då tacklat av och tappat glöden efter succén som första skivan gav? Nej, verkligen inte. Snarare så har ilskan och frenesin tilltagit. I texterna har bandet fått med väldigt mycket av situationer och saker som är skevt i dagens samhälle. Orden spottas ut med ett förakt och ett hat som sätter en väldig prägel på Kulturkriget. Resan genom låtarna är en intensiv väg med energi, raseri och iver.  Det finns ingen tvivel om vad bandet vill få fram med låtarna och dom kommer göra sig riktigt bra live. Ursinnet mot livets orättvisor är en uppenbar källa ti

"The punk is fucking dead" Enligt mer eller mindre trovärdiga internetkällor myntade Vivienne Westwood det så återciterade uttrycket någon gång på 70-talet som en signal på att punken höll på att falla offer för kommersialismen. Hon hade såklart rätt då, och är säkert glad nu när det kan slås fast att punken är mer vital och levande än på väldigt länge. I Sverige varje fall. Och vem hade trott att punken skulle explodera och växa sig så stark i just Sverige 2023? Men det är å andra sidan kanske inte så konstigt. Konstnärliga uttryck brukar ju vara en motreaktion mot samhället. Och när det idag blåser både bruna och högerpopulistiska vindar, inte minst i Sverige, blir ju punken en naturlig och viktig motreaktion för att på något sätt balansera vågen. Och det ger mig någon form av ljus och förhoppning för framtiden. Tack alla punkare. Ni behövs. Men nu handlar ju den här texten egentligen inte om mina tankar kring politik och punkscenen i allmänhet, utan ska vara en recension a

Då var den alltså här, uppföljaren till ”Det Svenska Hatet” som slog ner som en bomb i punksverige och blåste nytt liv i genren. Jag skulle ljuga om jag påstår att jag inte var lite nervös när jag slog på ”Kulturkriget” och satt mig ner för att lyssna igenom den för första gången.  För det är liksom ingen lätt uppgift att följa upp en platta i den kaliber som debutverket faktiskt är. Kollegan Svempa Alvevig skrev på sociala medier ”En platta så bra att man har två ex i vinylhyllan” om Ett Dödens Maskineris debut. Jag håller fullständigt med om det då det står två ex i min hylla också.  Dock så tar det inte ens 30 sekunder in i plattans första spår ”Vapen och ammunition” för att man ska inse att att den oro man först hade var totalt ogrundad. Med sylvassa texter om samhällets orättvisor och brunhögerns framfart i den Svenska politiken sätter Ett Dödens Maskineri fingret på många problem i dagens samhälle. De står dock alltid stolta på den lilla människans sida och viker inte en tum. Mus

  Straight outta Mariestad kommer Sluta Ljug som sedan 2020 levererat crustig hardcorepunk. På det här senaste släppet så blir man imponerad av energin och attacken som serveras i tre spår. Det är snyggt riffat men med en skön dynamik mellan tuggande gitarrer och bra melodier. Allt toppat med svinarg vokal prestation.  Ett släpp som helt klart ger mersmak.

Slôdder bildades i Karlstad 2017 och spelar det man brukar kalla sluge, vad nu det är egentligen. Långsam tung punk med inslag av hardcore och en gnutta metal kanske. De har en fullängdare och två ep´s i bagaget sedan tidigare. Värt att nämna är att den första och självbetitlade fullängdaren släpptes fysiskt på det stenhårda formatet kassett. Vem gillar liksom inte det. Den finns också digitalt att streama för de av er som lever era liv utan kassettbandspelare.  Ibland händer det att det dyker upp en platta som liksom gör lite ont att lyssna på. Jag menar det på det mest positiva sättet som möjligt. Man känner att här finns en ärlighet och en genuinitet. Den sorgligt bortgångne regissören Bo Widerberg beskrev det som ”Ett stycke liv” vilket känns väldigt passande. ”A Mind Designed To Destroy BeautifulnThings” är en sådan skiva. Känslorna jag får när jag lyssnar på denna platta rör sig kring livets och samhällets mörka vrår och avigsidor. Det är argt och mörkt och väldigt kompromisslöst

  Det är en av de där första riktigt kalla vinterkvällarna när jag och polaren Daniel tar oss till Elektra Bio i Västerås för att se "The Birthday Party - Mutiny in heaven" regisserad av Ian White. Att det är just Daniel som är med är ganska passande då det var han som intriducerade mig för Nick Cave för 31 år sedan. Tiden går snabbt när man har roligt som det heter.  Det visar sig att det bara är vi två och en dam som ser ut som en korsning mellan bibliotekarie och uteliggare som tänker se filmen som visas i en salong som tar minst 50 personer. Men det är väl Västerås i ett nötskal tänker jag. Eller så finns det bara två fans av The Birthday Party i stan. Eller tre då beroende på hur man räknar.  Filmen berättar storyn om hur Nick Cave, Mick Harvey, Rowland S Howard, Phill Calvert och Tracy Pew bildar The Boys Next Door men efter en synnerligen blöt resa för flytt till London byts namnet till The Birthday Party. Det är en fin inblick i den australiensiska, nästan obefintliga

Norska punkbandet Astmatiskt Gapskratt släpper ett album 24:e november, ett julalbum dessutom. Fjorton spår av blandad karaktär är vad vi bjuds på. Med blandad karaktär menar jag på att AG varierar och ger från olika genres och sinnesstämning. Snabba punkdängor som ”Kanefart” och ”Juleverksted” till mer nedstämda inslag som ”Père Fouettard” där norrmännen imponerar med sång på franska.  Singelsläppet ”Heim te´jul” har däremot en mer gladlynt inramning. Jag personligen uppskattar att Second Class Kids släpper en skiva som denna. Den är avvikande gentemot deras mer välkända flaggskepp som Lastkaj 14 och Fruktansvärld. Senaste dagarna har jag lyssnat igenom ”Ha ei satans god jul” massor av gånger och det är helt klart ett album som växer för varje lyssning, för jag kan erkänna att premiärlyssningen lämnade mig en aning förbryllad.  Jag kommer fortsätta att lyssna på gruppen efter detta album och kolla upp deras tidigare alster. Mina två favoritlåtar på skivan är Julefred, Juleverksted och

Här kommer några ord om skiva som varken är speciellt Heavy eller Underground, och som släpptes redan för några veckor sedan.  En recension som i och med detta bryter mycket av normen kring vad vi brukar publicera i den här kanalen.  Det är också en skiva som redan besjungits, hyllats och beskrivits av Sveriges samlade medier, så jag kanske inte har så mycket här att tillföra egentligen, framför allt när kvalitetsbloggaren 482 mhz redan hunnit före och skrivit av sig i den milda grad att jag knappt vågar nudda tangenterna (läs den på 482mhz.com om du inte redan gjort det). Min första kontakt med Christian Kjellvander måste varit under min ”det är bara grisblod, näsgurgel och trummaskiner-period” anno ca 2001, och det var en period som innebar att all musik som rörde sig ifrån blod, död och satan var förbjuden frukt. Och att bryta mot dessa tre enkla regler kunde bestraffas hårt av övriga långhåriga hårdrockare i den lokala näsgurgelsekten, och man blev satt på ”farbror utanför-stolen”

För första men absolut inte sista gången så besökte jag den mycket trevliga tvådagarsfestivalen House of Metal i Umeå som gick av stapeln 10-11 november.  Fredag Hela konkarongen inleddes med att se det väldigt efterlängtade Scitalis som inte lämnade något kvar att önska. Kan en festival inledas på bättre sätt än med stilfull black metal framförd av män i kåpor?  Thrasharna Mezzrow stod näst på tur i mitt ”Måste se-schema”. Bandet äntrade scenen med eufori och kraft samtidigt som publiken peppade igång ordentligt. Ett skönt stök framför scenen som även resulterade i att jag fick en halv öl på mig men man har ju som tur var varit med förr. Tack för den urladdningen!  Tråkigt nog var vi tvungna att lämna thrashgolvet till förmån för Umeås egna Naglfar som visade hög kvalitet. Hela golvet framför scenen och mer eller mindre hela sittläktaren var knökfullt när lokalpatriotismen flödade. Fredagen avslutades i alldeles för få hoppsparkar à la Raised Fist men jag var ändå mycket nöjd ef

  Ex Everythings debutplatta är någonting utöver det vanliga. En våldsam noiseattack där ekon från både Unsane, Converge och kanske lite Botch hörs men som har helt egna kvaliteter. Det är avigt och besvärligt att lyssna på stundtals men samtidigt finns korta ögonblick av melodi och väldigt mycket tyngd. Det är en jäkla resa man tas med på helt enkelt när man lyssnar på Ex Everything.  Ljudbilden är precis där man vill ha den när det gäller sådan här musik. Lite Steve Albini-torrhet hör man och en stark 90-talskänsla infinner sig men samtidigt så låter det väldigt mycket här och nu. Att det är Neurot Recordings som ger ut det här förvånar mig inte alls.  En strålande debut som kommer att hålla i längden.  /Magnus Tanenrgren Slow Change Will Pull Us Apart by Ex Everything

  För några år sedan släppte Kim Gordon sin biografi “Girl in a Band: A Memoir” som var en mycket välskriven och intressant bok. Nu kommer exmaken Thurston Moores berättelse av ungefär samma tidsperiod och även om de båda böckerna, precis som makarna, inte hänger ihop med varandra så blir det ju ändå intressant att få en större bild av ett av rockhistoriens intressantaste band Sonic Youth.  Men än mer intressant blir det att läsa om Thurston Moores liv. Från hans ungdom i Connecticut där han upptäcker punk och rockmusik tillsammans med sin kompis Harold, om deras resor i slutet på 70-talet in till New York där de går på spelningar med band som Ramones, Television, Patti Smith och många fler av banden som för alltid förändrade rocken på klubbarna CBGB, Max’s Kansas City och ett antal andra små ställen. Man fascineras över Thurstons redogörelser för allt han sett och hört, människorna han möter och hur det påverkade hans livsval. Och man får en fin bild av hur de här mytomspunna personer

Blood Command är ett högoktanigt punkband från Bergen i Norge. De har hängt med sedan 2008 och World Domination är deras femte fullängdare. Detta är min första bekantskap med Blood Command och jag måste säga att det till största delen har gett mersmak.  En sak som är säker är att Blood Command för det mesta har plattan i mattan och sällan saktar ner för reflektion. Sångerskan Nikki Brumen har en rakbladsvass strupe som är skapt för att framföra punkrock av det här slaget. Det är för det mesta full fart och in your face.  De gånger jag som konservativ gubbe kanske har en smula svårt för denna platta är några spår som gränsar till techno och rap, det är helt enkelt inte min melodi. Blood Command är för mig som bäst när de har farten uppe och framför svettig hård punkrock.  Lyckligtvis så är de svagare partierna få till antalet. För mesta delen så är det punkrock som inte tar några fångar som står på menyn. Eller som gitarristen Yngve Andersen själv beskriver Blood Commands musik ”We’re m

Dålig Isolering är ett av banden som gjort störst intryck det senaste året med sina två ep:s som bjuder på rå och oborstad punk av finaste kvalitet. Den senaste tiden har bandet synts spela live på en hel del platser och vi passade på att ställa några frågor om hur årets om gått varit.  Vad har det bästa varit med 2023 för er? En massa härliga spelningar, bland annat på Nalen (riktigt stort!). Vi har också släppt samlingsskiva som tryckts på lp och släppt en till EP, mycket har hänt i år! Finns det något ni ångrar att ni inte gjorde under året som gått? Njaaa inte vad vi kan komma på! Vi har haft jävligt kul och haft fullt upp! Nu har ju haft flera spelningar i år. Vad har ni lärt er som band av att stå på scen och spela för publik? Slappnar man själv av och låter sig ha kul har publiken det också, men också att publiken och bandet har en stark koppling, är publiken peppig blir vi det och tvärtom! En trött publik behöver inte vara en dålig spelning. Man får otroligt mycket från åskådar

25 år av total kaos, fängslande eld, ett mörker som bedövar och en oerhörd framgång!  Watain är ett av världens bästa liveband och det visas upp gång på gång.  Den samling låtar som Watain valt att ha med på liveskivan är en riktig bra mix från alla olika tidseror.   En hitkavalkad helt enkelt som kanske inte förvånar någon men gör heller ingen missnöjd.  Personligen sträcker jag mig inte efter liveskivor så värst ofta men ”Die in Fire - Live in Hell” kommer bli ett undantag. Ljudet är fläckfritt och Erik Danielssons mäktiga vrål går liksom igenom och träffar mig lika hårt som den gör live på plats.  Jag har haft nöjet ett gäng gånger att få njuta med varje cell i kroppen av deras liveframträdanden som in i minsta detalj är välplanerade och ett förtrollande skådespel utan dess like. Faktiskt så var jag på konserten på Fållan i Stockholm förra hösten där alla låtar på albumet är hämtade från.  Det var fruktansvärt varmt, trångt och en väldigt förväntansfull stämning i lokalen när 1800 p

Veckan som denna punkfest skulle gå av stapeln inleddes inget vidare för undertecknad. Förkylning med tillhörande feber slog till under onsdagen. Det kändes som att festen var i fara att utebli. Skulle jag missa sista chansen att se Vånna Inget? Fredagen kom och jag var visserligen förkyld men iallafall någorlunda feberfri. Ett covidtest visade dessutom negativt. Skönt tänkte jag. Fan det finns nog chans att det blir pönkfest imorgon.  Lördag kväll och med 1g Alvedon innanför västen sitter jag trots allt på den endast 30 minuter försenade bussen på väg in till Sundsvall. Målet med resan är att se Vånna Ingets avskedsspelning. Det är nog vad denna krassliga gubbkropp klarar av tänker jag. Som bonus spelar ju Intensiven innan också. Perkele och Trubbel får se sig besegrade av min mancold denna gång tyvärr.  Intensiven Intensiven bjuder på en bra spelning trots det teknikstrul som inleder andra låten. Hela scenen blir ljudlös och publiken kan bara höra trummorna. Men tack vara ett snabbt

Retrorockarna Svartanatt är tillbaka med ett tredje album döpt till ”Last Days on Earth”. Jag har följt bandet lite extra dels för att dom har medlemmar från Gävle men även för att jag gillar svänget och är svag för ett skönt orgelsound. Precis som dom två tidigare albumen ges även detta ut via ”The Sign Records” vilket i sig är en slags kvalitetsstämpel för liknande band i genren men även överlag. Dom elva låtar som finns med är inga överraskningar dock utan vi bjuds på en stabil och väldigt svängig kavalkad. Rocken, riffen och den medryckande melodin får mig att lyssna om och om igen på spåren. Den sköna 60- och 70 talsrocken som är Svartanatts signum toppas snyggt med en som alltid stabil rytmsektion och Janis speciella, vackra röst. Allt låter som det brukar och det är inget dåligt betyg utan jag är enbart glad över att känna igen mig i bandets mysiga sound! Svartanatt levererar en rock som håller genom år och decennium. Låtarna är tidlösa men ändå soundmässigt bundna till vissa år

Svensk thrash metal lever och frodas. Det roliga är att det är en blandning av stilar och generationer som möts på den svenska thrashscenen. Vi har återupplivade veteranerna Mezzrow och trotjänaren Tyranex som blandas med yngre förmågor som Lower Creature och så Eternal Evil. Alla har släppt svinbra plattor i år.  Sistnämnda Eternal Evil levererar här ett opus som bör tillfredsställa alla som bär patronbälten och basketsneakers. Bandet vrider tillbaka klockan till 1984 eller 1985 där thrashens tempo bestämdes av Slayer och gränsade mot speed metal. Det låter ungt och hungrigt och jag ler mest hela tiden när det tuggas på i ett rasande tempo.  Men här finns också en dynamik där det snabba och vassa blandas med tyngre partier som ger skivan en fin variation under de 41 minuter moshextasen varar. Allra bäst är dock Eternal Evil när det vrider upp alla ventiler på fullt och manglar på i full hastighet. Då är de fan oslagbara i sitt gebit idag.  /Magnus Tannergren The Gates Beyond Mortali