Heavy Underground

 19 år efter senaste plattan “Get shot” så kommer nu åtta nya låtar. Kvar i bandet är Kristofer Åström och Pelle Gunnerfeldt från originaluppsättningen och dessutom Kate Breineder och Jacob Douglas på bas och trummor.  Det finns ju alltid en risk med band som efter många års dvala plötsligt får för sig att spela in ny musik. Men samtidigt är det ju väldigt spännande att se vad som har hänt under tiden som musiken fått vila. När Fireside försvann så hade dess musikaliska utveckling gått från 90-talets tidiga posthardcore till mer experimentell rock och vidare till något mer basalt rock.  Sen dess har Åström och Gunnerfeldt ägnat sig åt solokarriär och musikproducerande med den äran. Båda har blivit mästare på sina respektive värv under de två årtionden som förflutit. Men nu är det alltså dags att återbesöka Fireside för att se vad som händer när de nästan 20 år äldre ska blåsa liv i elden igen. Och det som hänt är väl egentligen att vi får det mesta man kan förvänta sig av Fireside. Här

  Riktigt bra grindcore hämtar energin från punk, hardcore och death metal. Napalm Death är väl det uppenbara exemplet när de åren 1990 och 1992 släppte “Harmony corruption” och Utopia banished” som har den där perfekta legeringen av nämnda genrer.  Svenska Sickrecy som bildades 2021 har fattat precis det. Med medlemmar ur World In Ruins, Birdflesh och General Surgery finns kompetensen samlad för att göra något riktigt bra. Och det är precis vad man har gjort. Här hör ni exakt det jag beskrev inledningsvis. Blastbeats blandas med tunga tuggande riff läckert draperade med lagom tydliga melodier och det hela toppas av med stenhård samhällskritik i texterna. Dessa framförs snyggt av Adde Mitroulis (Birdflesh) som har det där growlet som balanserar på exakt rätt sida av hörbarhet så att texterna framgår med all önskvärd tydlighet.  Det var länge sedan jag hörde en så helgjuten svensk grindcoreplatta. Kanske beror det på att jag delar samma referenser som bandet vad gäller den här typen av

 

  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

 

Unsane live i Stockholm Det är höst i luften och jag befinner mig på Hornstull strand i Stockholm för att gå och se Unsane och Maggot Heart. Det är en måndag. Under eftermiddagen har jag noterat att spelningen är flyttad från Debaser Strands stora konsertlokal till den mindre Bar Brooklyn som ligger vägg i vägg. Jag hade redan förstått att biljettförsäljningen gått trögt. Måndag är naturligtvis inte en optimal dag för högljudd noise rock för många. Väl inne en halvtimme innan förbandet Maggot Heart ska gå på scenen är det oroväckande glest i lokalen. Jag har dock trevligt sällskap av Aftonbladets frilansande hårdrocksskribent Sofia Bergstöm och vi snackar om det här med spelningar och biljettförsäljning över varsitt glas Pepsi Max (det är ju en dag imorgon också). Hon bekräftar att det är många som har problem efter pandemin. Förklaringarna är fler kommer vi fram till. Antalet spelningar som fördröjts av covid och nu ska genomföras. Att folk drar sig för att gå på spelningar på grund

Sist jag pratade om Sarcator förutspådde jag dom en lysande karriär och jag hade en längtan efter deras kommande, andra album.  Ord som ”framtiden och återfödelsen för scenen är tryggad” yttrades. Sarcator behöver inte vänta till framtiden, dom är här nu och som dom är det!  Den självbetitlade debuten tog mig ordentligt med storm. Råa riff och fantastiskt bra sång från Mateo var en av grundstenarna som gjorde albumet så bra. Så vad bjuder då kommande "Alkahest" på? Albumet känns mer arbetat på det viset att jag upplever att dom väldigt talangfulla grabbarna från Trollhättan har vågat ta ut svängarna mer. Lite mer lugna och experimentella partier jämfört med debuten. Dock ska sägas att det absolut inte saknas råhet och snabba gitarrer på "Alkahest"! ”He who comes from the dark” kärar jag ner mig i direkt. Här når man den absoluta höjdpunkten på albumet. Gitarrsolot i låten ”Alkahest” är riktigt bra och jag återkommer gång på gång till den låten för att få njuta. Det

  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

Visst behöver du 66 nya plattor med 40 timmars speltid fördelade på 502 låtar? Jajamensan. Här är Doomed And Gloomeds sammanställning av vecka 39 2022.

Vi välkomnar vår nyaste Street-Team medlem Johan Hjertzell till Cries From The Underworld! Första intervjun han har gjort är med magnifika Blodstank.

Heavy Underground tipsar om några internationella släpp som är väl värda din dyrbara lyssningstid. Allt från skruvad hardcore till slafsig grindcore bjuds det på den här gången i vad som kommer att bli ett återkommande inslag här på under rubriken Curator Of Taste.  Exhumed - "To the dead" (USA, Relapse) Exhumed är ju ingalunda några amatörer när det gäller grindcore som ägnar sig åt blod, tarmar och allmänt grävande i buken på olika sorts kadaver. Och nya plattan som släpps i november är inget undantag. Här bjuds vi på en av bandets fetaste produktioner hittills. Tänk Carcass runt 1991 fast på anabola.  Dirt Forge - "Interspheral" (Danmark, Majestic Mountain) Apropå feta produktioner så kommer nog Dirt Forge att spräcka några trumhinnor på sin nya platta "Interspheral". Här är gitarrer, bas och trummor kompakta som betong. Ett sjukt imponerade album som har den där perfekta blandningen av sludge, stoner och lite hardcore. Ännu ett mäktigt släpp av Majesti

  Sweet Teeth spelar någon sorts alternativ rock med rötter i hardcore och punk. Med låtar som saknar transportsträckor och melodier och refränger som snabbt fastnar så är nya skivan "High Anxiety" en av årets höjdpunkter hittills.  Joakim och Andreas är gäster i avsnittet på en lite småbrusig ledning där det pratas om konsten att skära bort dödkött, det okomplicerade, Per Stålberg och mycket mer.

Patrik Arve gästade Cries From The Underworld och pratade spelställen, frisbeegolf, Dennis Lyxén, nylanserad öl, vegankorv, Nya Krösus, Teddybears, bokprojekt och tusen andra saker med Svempa.   Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

Svempa och Ylva tar ett snack med Kyptan om kommande skivsläpp, omslagskonst och mycket annat.    Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

  Doomed & Gloomed samlar alla aktuella releaser vecka så att du har total koll på vad som släpps. Här finns mer info

En resa ut i det okända. Titeln på Mauléns debut-ep "El miedo de amar" betyder ”Rädslan att bli förälskad” – vilket visar sig vara en väldigt passande titel.  Ep:n tar med lyssnaren på en eskapad genom den värld Maulén varit så noga med att skapa. Musiken växlar både stämning och tempo, där enkla melodier byggs upp med oljud och skrammel. Jag tycker mig höra referenser från band som Sällskapet, Nine Inch Nails och valfritt sludgeband - men framför allt känns det här unikt och eget på något sätt. De tre låtarna som utgör ep:n utspelar sig i en värld där huvudmannen Carlos Ibarra tillsammans med sina medmusikanter vågar bryta konventioner och ta ut svängarna. Där varje ljud känns viktigt. Där lyssnaren kastas från ljus till mörker, från hopp till förtvivlan och från desperation till trygghet.  Och det här känns genuint på riktigt, på något sätt. Det kanske beror på att huvudmannen dels brottats med sin egen rädsla för att inte kunna spela musik (han blev tidigare diagnostiserad

Vi vältrar oss i historierna och myterna som omgärdar Alice In Chains andra platta “Dirt" som släpptes den 29 september 1992. En skiva som tar lyssnaren med på en resa långt ner i drogmissbrukets avgrund och som skapades av ett band som inte lät som någonting annat som kom från Seattle.  Magnus Tannergren och Misha Sedini spekulerar och filosoferar kring en platta som båda två har lyssnat nästan ohälsosamt mycket på och har olika perspektiv på. Personliga minnen blandas med fakta och obekräftade legender i det här avsnittet som tar dig med tillbaka till en tid då grungen vandrade på jorden.