Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från maj, 2021

Ny låt: Filth is Eternal - Zed

Filth is Eternal hette förut det svårgooglingsbara namnet Fucked And Bound och vad namnbytet kommer sig av vet jag inte men det kommer nog att göra att fler hittar den här kvartetten från Seattle. Jag hoppas verkligen det för jag gillade deras debut "Suffrage" och nya singeln är en helt rimlig fortsättning.  Här snackar vi ultrarå harcorepunk med nerverna på utsidan av huden som inte tar några fångar. Skillnaden från förut är inte så stor musikalisk men möjligen har vokalisten Lisa Mungo tonat ner sina värsta skrik en aning vilket egentligen bara gör det hela ännu råare i uttrycket. Man ser fram emot mer musik.  ZED by Filth is Eternal

Recension: Blood Sermon - Never stop the madness (Svensk Hardcorekultur)

Jag har svårt att inte ryckas med i stockholmarna Blood Sermons hardcoremarinerade crossover på bandets andra släppet. På dryga 31 minuter lyckas bandet skapa konstant hårt tryck på tio spår utan att för en sekund lätta på det. Det är moshvänliga partier varvat med rens som lär riva varenda kravallstaket när det framförs live.  Men även om det vid en första genomlyssning känns betonghårt så bjuder "Never stop the madness" på en varierad lyssning bär även lite black- och death metal smyger sig in i mixen på ett väldigt trevligt sätt. Lyssna bara på "Funeral clown" så fattar ni vad jag menar. Och ett besök av Kirunarapparen Skarp V i låten "Milking the goat" visar att hardcore är en genre som tillåter väldigt många uttryck om den vill.  Never Stop The Madness by Blood Sermon

Intervju: Cult Of Luna har aldrig kompromissat

Få band svenska band har så stor respekt som Cult of Luna. Det handlar till viss del naturligtvis om den musik bandet gör. Storslagna postmetalverk med intrikata teman och koncept som det tar lång tid att dyrka upp som lyssnare. Men det finns också en atmosfär runt bandet som gör att känslan man får är att Cult of Luna är större än sin musik eller sina medlemmar. Att det är en ointaglig enhet som få har tillträde till och att musiken är någonting heligt som inte får behandlas hur som helst. Därför är ju kontrasten ganska bjärt när jag kopplar upp mig digitalt med sångaren och gitarristen Johannes Persson. Jag hamnar i hans sovrum hemma i Umeå dit han återvänt sedan något år. Rummet bär alla kännetecken av en småbarnsfamilj med det kaos som följer. Vår pratstund inleds med att Johannes som är ensam hemma med barnen denna kväll försöker förklara dem att han ska göra en intervju. – Ni får bara avbryta mig om det brinner eller nått, förmanar han barnen och konstaterar att han älskar sina b

Klassiker: Judas Priest - Painkiller

När slutsignalen för 80-talet ljöd så visade inte hårdrocken så som vi minns den från det gamla årtiondet några direkta tecken på att vara på väg att dö. Än var det några år kvar tills dess att grungemeteoren skulle slå ner och utrota alla dinosaurier från scenen. Men på många sätt var ändå Judas Priest platta “Painkiller” en form av avslutning för hela 80-talshårdrocken. 90-talet var en brytningstid. Det var årtiondet mellan det kalla kriget och kriget mot terrorismen. Det var en tid efter att Berlinmuren hade fallit och en ny värld öppnade sig både rent allmänt och inom musiken. Det var en uppbrottets tid då de gamla kartorna ritades om och nya regler skrevs. Allt som varit fast förflyktigas. Det var en tid som trots ekonomisk kris ändå andas framtid och hopp. Att även ett band som Judas Priest påverkades av detta är inte så konstigt. Prästerskapet hade släppt skivor under de två tidigare årtiondena och varit med och skapade en hel genre. Men tidens tempo påverkade även Judas Priest.

DIY är livet: Marcus Ericsson om Quarantined Fanzine, Greetings from Sweden och Manic Ride

 “Greetings from Sweden” är en samling med ny svensk hardcore med 13 band och 18 låtar som nu släpps både digitalt och på vinyl. Mannen bakom projektet heter Marcus Ericsson och har förutom sitt eget band Manic Ride fanzinet Quarantined. Vi ställde några frågor till honom om det hela. Du har ju släppt fem nummer av Quarantined Fanzine. Hur kom du på idén att starta det och varför på papper och inte digitalt som man gör annars idag? – Jag hade gjort en drös med fanzine under 90- och 00-talen. Jag tyckte att alla mina gamla fanzines var alltifrån skämskuddematerial till extremt medelmåttiga. Jag vill inte att det skulle vara min ”fanzinelegacy”. I samma veva kände jag ett sug efter att göra något kreativt. Jag hade två småttingar hemma och kände mig lite distanserad från scenen. Insåg att ett nytt fanzine var den perfekta lösningen. Visste att jag kunde prestera bättre denna gång, jag kunde göra det hemifrån efter barnen somnat och jag skulle få bättre koll på nya band. Jag är kass på da

Intervju: Napalm Death - Barney Greenway är en språknörd

Med “Throes of Joy in the Jaws of Defeatism” släpper Napalm Death sin första skiva på fem år och det blir totalt den 16:e plattan i diskografin sedan 1987. Bandet fortsätter att spränga gränser med sin musik precis som man alltid gjort och på den nya plattan finns både den klassiska grindcoren blandat med tydliga influenser från postpunk och mer obskyra ljudlandskap. Vi tog ett snack med vokalisten Barney Greenway. - Har man följt bandet genom åren så borde man inte bli så överraskad, menar Barney. Vi har alltid pressat gränserna för vad det här bandet ska vara. Visst kan några som gillat grindcoregrejerna mer bli skeptiska men jag hoppas att folk förstår att Napalm Death aldrig har handlat om att göra samma sak om och om igen. - Stilmässigt har vi bara tagit några steg framåt egentligen. Alla element från grindcore och punk finns kvar där blandat med postpunk, noiserock och industrirock. Den största skillnaden på skivorna skulle jag säga är att allt det här bara har blandats på ett bä

Recension: Morbid Breath - In the hand of the reaper (Redefining Darkness Records)

Är du ett fan av thrash metal av den riktigt gamla skolan och som befinner sig i skymningslandet mellan thrash- och death metal där natthimlens bleka stjärnor heter Possessed eller Repulsion eller för den del Venom är Morbid Breath något för dig. Strängnäsbandet levererar fem spår som är en orgie i referenser till det ovanstående men som också bekvämt lutar sig mot genrens riktigt stora. Här hörs ekon av både tidig Metallica och framförallt Slayer. Det är riktigt trevligt med andra ord. Med smittsamma riff och en ljudbild som är skitig och opolerad så bjuder debuten på en riktig ockult moshfest. Det hela är kompetent framfört av kvartetten som skickligt undviker att låta som karbonkopior av sina förebilder utan istället äger sin musik helt och fullt. Det är en konst i sig. In the Hand of the Reaper by Morbid Breath

Recension: Maggot Heart - Mercy machine (Rapid Eye Records)

Två år har gått sedan förra plattan ”Dusk to dusk” där Linnea Olsson tog oss med genom Berlinnatten med sitt Maggot Heart. Det var en påträngande och intensiv skiva som grep tag i mig med sin känsla av dekadens och desperation. Nu två år senare känns det faktiskt som om Maggot Heart nått till en helt ny nivå på många sätt inte allra minst märks Linnea Olssons utveckling både som gitarrist och sångerska gått spikrakt uppåt. För ”Mercy machine” är en skiva med fler nyanser och mer känsla än sin föregångare. Där ”Dusk to dusk” var lite trubbig i sitt uttryck är ”Mercy machine mer finkalibrerad och skalpellvass. Kanske är det turnerandet som gjort Linnea säkrare som sångerska och fått henne att våga sjunga lite mer personligt och uttrycksfullt. Hon använder sin rösts begränsningar snyggt och låter stundtals som Iggy Pop och stundtals som Kim Gordon men alltid mest som sig själv. Detta till musik som för tankarna till både Stooges och Killing Joke. Kanske lite mer melodiöst sedan sist men f