Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV

And here…we…go! Ett kärleksbrev till Nere På Noll


Jag tror det var våren 2018 jag på riktigt upptäckte podcasten Nere På Noll. Jag låg nedbäddad i influensa, hade tråkigt och laddade ner avsnitt 81 om Seattles hardcorescen. Jag visste inget om Seattles hardcorescen. Jag visste inte mycket om hardcore överhuvudtaget om jag ska vara ärlig. Men Nere På Noll förändrade allt det där.


Nu har det sista avsnittet på en tio år lång resa annonserats och Nere På Noll kommer att lämna ett rätt stort hål i mitt musiknördhjärta. 


För få poddar har varit så sprängfyllda med nördig information om en musikscen som den här. Varje avsnitt som Robin Lindbladh, Daniel Nätterdal och David Olsson, med rötterna i HC-scenen i Örebro, släppt har varit en guldgruva för den som vill lära sig mer om hardcore. Det har varit skivbolag, band, scenen i olika städer i Sverige och runt om i världen eller företeelser inom scenen som dissekerats och plockats isär. Ibland med pålästa gäster och ibland med intervjuer. En av de absolut största ögonblicken var nog resan de tre gjorde till norra Sverige där de besökte Umeå och Luleå och intervjuade folk som verkligen utgör nollpunkten i den svenska hardcorescenen då och nu. ren podcastmagi. 


Som sagt. Jag visste inte mycket om hardcore innan jag började lyssna på Nere På Noll. Trion har öppnat så många musikdörrar för mig genom åren och jag har upptäckt mycket bra musik genom podcasten. För det kommer jag att vara dem evigt tacksamma. 


Jag kommer att sakna Nere På Noll i mitt flöde. Inte bara för allt man lär sig genom att lyssna på podden utan också för att det är så roligt att lyssna på tre personer som verkligen älskar det som de pratar om. Det har verkligen märkts. det har funnits en oslagbar personkemi i studion som gått rakt genom mina hörlurar. Så det känns nu lite som att förlora tre bra vänner. 


Och jag tycker Nere På Noll har gjort en viktig kulturgärning främst genom att de har kartlagt och på något sätt dokumenterat svensk musikhistoria genom sina berättelser om framför allt hela orters hardcorescener genom åren. Ta bara specialen om Linköping eller Örebros scener från start till nutid. En guldgruva utan dess like och jag tror att det också är en viktig grej att göra för att visa hur jäkla bra folk är där ute. Att en smal subkultur är en viktig del i en plats identitet även om den berör relativt få människor. Fast det är ju inte riktigt sant eftersom alla scener ändå hänger ihop på ett eller annat sätt och då rör det ju plötsligt tusentals människor både inom och utom landet. 


10 år är en lång tid och det kräver mycket jobb. Jag vet för jag har producerat en podcast ungefär lika länge. Så jag vet hur mycket tid, energi och passion man investerar i varje podcast. Så att lägga av med flaggan i topp efter så många år är fullt förståeligt även om det är tråkigt för oss som lyssnar. Men var sak har sin tid och kanske är det så att andra kan ta vid och fortsätta berätta om hardcore efter att Nere På Noll stängt av mikrofonerna för sista gången. 


Så låt oss nu fira dessa tio år istället för att sörja. Jag uppmanar alla att ladda ner så många avsnitt av Nere På Noll man bara kan från valfri plattform och lyssna och lär både om hardcore och hur man gör en podcast. 


Tack Robin, Daniel och David för ett fantastiskt arbete så ses vi moshpiten.

/Magnus Tannergren

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Vanhelgd - Atropos Doctrina

Få saker gör mig genuint glad och uppspelt så som när det luftas för omvärlden att ett nytt album är på väg från ett band man verkligen gillar och följer. I sex år har jag suktat efter ett nytt mästerverk från Vanhelgd. ”Deimos Sanktuarium” var och är fortfarande ett fantastiskt album men man vill ju såklart alltid ha mer av det man gillar. Helt i linje med hur dom andra albumen låtit så får vi stora ljudbilder som skulle passa bra i salar med oerhörd rymd till taket. Sången, alla delar av instrumenten och den röda tråden som vi nu vet låter Vanhelgd samlar ihop alla stora känslor till en väldigt snyggt förpackad och tight sammanhållen produkt som blir ”Atropos Doctrina”.  Värt att uppmärksamma är också att alla låtar nu enbart är på svenska. Därmed sätter Vanhelgd punkt för den svensk-engelska eran som dom tidigare haft. Sällan har jag dock stört mig så lite på blandningen av språk som hos bandet. Allt har alltid varit väldigt sömlöst.  Bytet, om man nu kallar det så, är ingenting som

Birdflesh - Faster than a priest vomit

Grindcore kan vara lika roligt som det går snabbt. Svenska Bridflesh är en institution i branschen med sin splattermålade grind som avhandlar diverse ämnen på väldigt kreativa, bloddrypande och magstarka sätt. Har man ingen humor och anser sig sitta på höga moraliska hästar så är detta inget för dig.  Men gillar du kompetent mangel, splatterfilmer och brutal humor sitter denna 13 minuter långa skiva med lika många låtar som en spik i Jesus kors. Lägg därtill en fantastisk titel och ett episkt omslag och du har en skiva att lyssna på om och om igen. /Magnus Tannergren