Heavy Underground

Visa detta inlägg på Instagram A post shared by doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

Charta 77 har snart funnits i 40 år men fortsätter oförtrutet att släppa ny musik. Nu släpps Ödesboxen som samlar ihop de tre senaste plattorna Skuld, Verdan-di och Urd i en låda och som efter en del strul äntligen finns att köpa.  Heavy Underground fick det stora nöjet att leda (nåja) releasefirandet som livesändes på Youtube och det blev ett långt samtal om Charta 77 då, idag och i framtiden varvat med tre akustiska versioner av låtar från skivorna.  Stort tack till Per, Mongo, Janne och Tommie för inbjudan! Tack till Birdnest Records. Köp Ödesboxen här  Se hela webbsändningen här 

  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

Jag minns inte riktigt exakt när jag hörde Charta 77 första gången. Det var före “Grisfesten" som kom 1993 men efter “Hobbydiktatorn” från 1992. Jag har dock tydliga minnen av vilka förfester det var som “Vykort från Rio” spelades högt på. Jävligt skumt egentligen att festa till en sådan låt. Men iallafall, så var det. De där förfesterna var i huvudsak till för två saker. Antingen gå på en annan fest i en annan lägenhet i Hallstahammar alternativt åka Volvo 240 till Köping med en back starköl för att gå på punkspelning på Smedjan. Charta 77 stod på scenen ibland. Eller ganska ofta. Charta 77 var lite av lokala punkhjältar. Musiken ekade av brittiskt 80-tal som New Model Army och senare av Levellers men alltid med en klar punkattityd. Texterna var lika enkla att sjunga med i som de var underfundiga. Och som sagt, de spelade ofta på Smedjan eller någon annanstans i närheten av Hallstahammar där jag bodde då i början av det glada 90-talet.  Bandet stod också i centrum för den stora s

Bandcamp Enmansprojekt kan vara hur bra som helst, det finns bra exempel på det.  Fördelen är att man får bestämma själv hur det ska låta och ensam styra skutan. Nackdelen ligger nog troligtvis i att man just även bestämmer allt själv. Min känsla är att Demolyn kanske hade mått bra av fler bandmedlemmar… Inledningen ”Withering Away” på albumet ”Tales of Demolyn” får mig att känna pepp och tro på denna debut men tyvärr faller fortsättningen rätt platt efter det. Något i mig gillar den lite charmiga hemmaproduktionen med ambitioner som siktar mot klassisk black metal, snabba trummor och väsande sång, men tyvärr räcker det inte hela vägen denna gång. Blandningen av sång och text på svenska och engelska på albumet gör mig ingenting dock. Lyssnaren ska tas till olika unika miljöer under lyssningen. Allt från ett flammande slagfält till ett iskallt berg erövrat av ett mystiskt väsen. Enligt egen utsago är inspirationen tagen från Satyricon, Bathory, Darkthrone, Immortal, Dissection, Marduk o

De kallar sig hardcore men håller sig kanske inte riktigt inom ramarna vilket gör Noll Tolerans till ett av landets intressantaste band oavsett vad man kallar det. Filip och Pontus är gäster och vi pratar om Umeås hardcorearv, Umeå som musikstad, vad hardcore är, bandets betydelse i livet, vänner, om att äntligen kunna skriva låtar och mycket mer.  Köp Noll Tolerans musik här: https://nolltolerans.bandcamp.com

Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

Umeå, denna mytomspunna stad i norr, fortsätter att producera relevant hardcore för massorna 2022. Noll Tolerans har de senaste åren stått för en spännande utveckling av en genre som ibland har en tendens att lite nervöst återupprepa sig själv för att inte falla ur normen. Lite ironiskt då hardcore är en genre som handlar om att protestera mot just normer.  Men Noll Tolerans har till stor del struntat i det där genom åren vilket blir väldigt tydligt på det här senaste släppet. Här finns klassisk muskelspännarhardcore i grunden men samtidigt finns det extremt medryckande melodiska partier, allsångsrefränger som klistrar fast sig i minne direkt och sköna renodlade thrashpartier där gitarrerna tuggar på som om året är 1987.  Jag tror att Noll Tolerans visar vägen framåt för hardcore. Bandet tillför en fräsch känsla och en energi som jag gillar och sällar sig till en ny generation hardcoreband som visar att Sverige fortfarande har mycket att ge till genren nu och i framtiden.  /Magnus Tann

Det är uppenbart med en del band att de inte bara spelar musik för att det är roligt utan för att det är en upptäcktsresa. CB3 är ett sådant exempel. De tidigare plattorna har utforskat gitarrmusik på ett nästan forensiskt sätt där gitarristen Charlotta Andersson och hennes tro plockat isär och rekonstruerat instrumentalmusiken i sina beståndsdelar för att sedan skapa flera plattor med fascinerande musik som ekade av både psykedelia och frijazz.  Nu kommer “Exploration” vars namn är väldigt passande. Den största nyheten är kanske att det nu lagts till sång i ljudbilden och att Charlotta visar sig ha en fantastisk röst för detta som påminner om Hope Sandoval i Mazzy Star på många sätt. Coolt är bara förnamnet. Det som varit grejen med CB3 tidigare har varit att den gitarrcentrerade musiken burit sig själv och det har aldrig känts som om det saknats något i ljudbilden så lite fundersam blev jag när jag fick höra att man lagt till sång på “Exploration”. Men oron var obefogad. Sången är sm

Arch Enemy är väl knappast underground längre och ska jag vara helt transparant här så gillade jag bandet bättre när Angela Gossow hanterade de vokala sysslorna i bandet. När Alissa White-Gluz tog över så blev det lite för generiskt på sångfronten i mitt tycke. Jag kanske omvärderar det hela nu för på "Decivers" är det mer dynamisk sång kan jag tycka.  Men ska jag vara helt ärlig nu så finns det egentligen bara en anledning till att jag lyssnar på Arch Enemy ibland. Och den anledningen heter Michael Amott. Allt sedan han klev fram i strålkastarljuset, eller kanske snarare operationsbelysningen, för över 30 år sedan och tog Carcass från obskyrt grindcoreband till genredefinierande extrem metal så har jag njutit av hans gitarrspel. Få, om ens någon, kan skriva och spela melodier som Amott.  Och på "Decivers" gäller det än idag. Han har fortfarande magin i fingrarna och en osviklig känsla för medryckande riff och det är skivans stora behållning.   

På ett enkelt och billigt sätt skulle man kunna ställa frågan om Amon Amarth har något spännande att komma med så här långt in i karriären? Ja, det har dom är mitt svar. Trots att ”The Great Heathen Army” har ett antal lite svagare låtar så finns det även starka guldkorn. Tolv album in i karriären med bland annat Valhalla och mjöd som starka punkter dundrar Amon Amarth på och ger lyssnaren ca 45 minuter av den sedvanliga stridssången vi är vana att få höra om. I ”Saxons and Vikings” har man fyndigt slagit sig ihop med just Saxon som förstärkning. Spåren ”The Great Heathen Army” och ”Skagul Rides with Me” fastnar jag för direkt vid första lyssningen och det håller i sig så pass att jag ser dom två som absolut bästa låtarna.  Visst, alla spår låter som det brukar göra från dessa vikingar och det finns inga egentliga överraskningar men Johan Hegg och hans mannar driver på bra ändå. Amon Amarth bemästrar kunskapen i att skriva och göra catchy låtar, det måste jag ge dom. Jag erkänner att j

Är Värmland Sveriges svar på den amerikanska södern? Den frågan får du svaret på av Henrik Lindkvist sångare i Slôdder som levererar sludge med hög procenthalt. Misär, missbruk och död står i centrum i Slôdders musik som inte bara är sludge utan har en stor dos hardcore och doom. Precis som det ska vara alltså.  Musiken kan du lyssna på och köpa här