Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Livekrönika: Viva Sounds i Göteborg, dag 2, 2 december 2023




Vaknar mirakulöst utan feber och känner mig frisk. Tackar Elvis, Johnny Peng och övriga rockgudar jag offrade mitt snor till under gårdagens kvällsritual.

Klockan står på 16.28, och jag beger mig mot andra Långgatan för att hämta ut mitt pass. Taggad till tänderna slänger jag upp dörren till armbandsuthämtningsstället samtidigt som jag utbrister ett glatt, och väldigt högt, hallåååå. Det visar sig att jag kliver in mitt under pågående konferens, och blir hyschad. Jag byter kram mot festivalarmband. Nu kan ingenting stoppa mig. Mot andra långgatans skivhandel. 

Jag har en tendens att alltid vara väldigt tidig. Och det är jag nu också. I min väntan på den för mig helt okända artisten Hands off plays kilo +++ från Holland bläddrar jag skivor och blir glatt överraskad av att se att de har samlat lokala skivbolag och deras släpp längst framme vid kassan. Bandet med det långa namnet går på scen. Det visar sig vara en duo med trummaskin, gitarr och synth. Jag lyssnar tre låtar och smyger sedan så försiktigt en nittiofemkilos man kan ut genom dörrarna.  

Sätter mig och tar en hamburgare och möter upp en av de mest dedikerade musikmänniskorna jag känner. Han berättar om gårdagen. Att Industrial Puke var bäst, och att ett annat band alltid verkar dra idiotpublik. Min hästsportkompis ansluter till sällskapet. Vi pratar om underground-musik och ställer oss frågan om man fortfarande är underground om man har blivit mainstream och kopplar ihop det med att Svart Ridå och Solen spelade på idol-finalen. Ingen har ett bra svar, men vi tycker alla det är roligt när artister lyckas. 

Vi öppnar dörrarna till ett fullsmockat Holy Moly. Där inne stöter jag på några personer jag tycker mycket om, men inte sett på länge. Jag pratar också med Andy som visar sig vara en delegat från Kanada. Vi pratar om hur viktiga den här typen av festivaler är. Att det gör det möjligt för mindre artister att faktiskt komma ut i världen, och att kulturutbyte är något av det finaste vi har. 

Alicia Toner kliver på scenen. Med sig från Kanada har hon sin akustiska gitarr och makalösa röst. Det är en stark upplevelse. Så stark att min dedikerade kompis får tårar i ögonen. Tyvärr hinner vi inte se riktigt hela setet, så vi tar våra tre olika skäggformationer och skyndar vidare till Abyss. 

Abyss är redan nu fullt till brädden av människor. Det doftar öl och välanvänd bandtröja. Gött. Sicksackar mig fram till baren, och på vägen dit springer jag på skivbolagsmannen och hans poddkompis. Vi kramas, men hinner inte säga så mycket.

God Mother går på scen, vilket är lika med fullt ställ från första sekund. Sångaren kastar sig ut i publiken och gör hela lokalen till sin domän. Avancerad punkdans utbryter och skapar tumult hela vägen till ytterdörren. Detta gör att skivbolagsmannen likt en handbollsmålvakt får ställa sig i mitten av lokalen och liksom slänga sig mellan punkdansarna för att hålla dom inom någon form av kontrollerad zon. Jag skrattar, och älskar det. Energinivån är på max.  

Vi samlar ihop oss och springer på en av stadens mest prominenta dödsvrålare. Vi pratar om tv-spel, turnerade och att Göteborg verkligen behöver ha en hårdrockspub. 

Schizofrenia från Belgien gör sig redo för att äntra scenen, och det är som att åttiotalet aldrig tagit slut. Medlemmarna har avklippta t-shirts, jeans och långa hår. Det blir någon form av hybrid mellan Slayer-thrash och Morbid angel-döds. Publiken har lugnat ned sig, och målvakten kan ta en välbehövlig paus och istället njuta av en bärs. 

Den dedikerade kompisens lika dedikerade, och kvällen till ära, dödsförkylda flickvän möter upp oss. Vi pratar om att tas till tårar av musik, och vad det egentligen är som gör musik så starkt. 

Blodskam, som utgörs av fyra vitmålade män passande nog dränkta i blod, går på scenen. Det som slår mig mest är att det nästan gör ont att lyssna på. Kaggen får liksom hjärtat att byta sin naturliga puls, och låtarna rivs av i ett rasande tempo. Jag tycker det är bra, någon i publiken tycker inte att det är tillräckligt ”black metal”. 

Vi måste springa vidare till nästa ställe, men min hästsportkompis bestämmer sig för att stanna kvar. På vägen till vagnen pratar vi om att det där gigget på Holy moly. Att en ensam person på gitarr och sång kan skapa mer känslor och intryck än ett rum fyllt med dist. Väl framme på Musikens hus springer vi in i artisten i fråga och delar med oss av våra iakttagelser. Hon blir glad. 

Vi saxar oss genom publikhavet för att se Svart katt. I publiken springer jag in i en gammal pluggkompis och hans tjej. Vi pratar om att vi borde ses och gå på mer gigg tillsammans. Svart katt går på scenen iklädda jeans, flanell och medelålderskris. Musikens hus exploderar. Publiken dansar och sjunger med. Låtarna är direkta, så jag lyckas utan tidigare erfarenhet, stämma in i allsången. 

Den dödsförkylda åker hem, vi springer till Skeppet för kvällens sista spelning med Hollow Ship. Det är ganska mycket publik på plats. Ställer oss i mitten någonstans och försöker hitta ljudet. Spelningen berör mig inte så mycket. 

Vi sätter oss vid ett bord och rundar av kvällen. Viva Sounds är över för den här gången. Magiskt. 

/Emil Gustavsson

Bilder:








Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Skraeckoedlan - Vermillion Sky (enligt Ylva Sjöstrand)

Ska man göra och släppa ännu ett fantastiskt konceptalbum så är det lika bra att absolut inte spara på krutet och dunka på med plusmeny extra allt plus moms deluxe! Jädrar vad dom skämmer bort oss dom mäktiga herrarna i Skraeckoedlan. Rykande nytt och sjukt bra album, ett arkadspel med tillhörande soundtrack och en bok skriven av bandet. Glömde jag något? Troligen.  Dom här talangfulla ödlorna fullkomligt sprutar ur sig bitar som skapar en otrolig helhet till kommande ”Vermillion Sky”. Jag förundras varje gång bandet släpper nya album och tänker ”Nädu, den här kan omöjligt vara bättre än föregångaren!” Tacksamt erkänner jag att jag har fel varje gång för kreativiteten, påhittigheten och nyskapandet verkar vara en källa som aldrig sinar i ödlelägret.  Låtordningen är mycket väl genomtänkt för att verkligen få oss med på resan ut mot den okända och röda himlen som verket kretsar kring. Längtan efter mer då ”Earth” släpptes 2019 har varit stor och här får vi en väldigt naturlig uppf

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Låtpremiär: Dröög - Det stora oväsendet

Dröög är tillbaka med en ny skiva och vi på Heavy Underground är glada att kunna presentera ett första smakprov från denna skiva som släpps senare i vår av Majestic Mountain Records . Vad som finns att säga om låten "Det stora oväsendet" berättar bandet själva: "Likt vemodet, rullar snart nu oväsendet in. Över åsar och genom sänkor, över stock och sten, ska detta mörker sänka sig, omfamna och lamslå detta rikets befolkning. Inge dessa människor med en fruktan och som ska lämna även de närmst stående med en naggande aning av oråd och förtvivlan. Det stora oväsendet sätter lyriska modstämningen för den kommande fullängdaren med samma namn. Denna efterföljare ger ingen respit, är inget undantag, utan är fortsättningen på debutalbumet." Premiärlyssna på låten här: