Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från mars, 2024

Senaste podcasten

Esben Willems - Glowing darkness

När Esben Willems beger sig utanför den trygga musikaliska ram som man förknippar honom med i Monolord där han spelar trummor till vardags så tänjer han verkligen på gränserna.  Det första jag tänker på när jag lyssnar på den här skivan är att det inte alls låter som jag förväntar mig. Sen tänker jag att jag nog inte visste vad jag skulle förvänta mig. Det oförväntade ger extra energi i den här plattan kan jag bara konstatera så här i efterhand.  Det är i alla fall rock vi snackar om. Vilken sort är dock lite flytande. Det är lite punk, postpunk, alternativ rock eller bara rock. Låtstrukturerna är lite udda ibland vilket också får mig att tänka på band som Primus eller artister som Tom Waits. Att hålla ihop ett sånt här koncept kan ju bli problematiskt och splittrat men Esben lyckas skapa någonting ganska unikt och sammanhållet.  Som sångare tycker jag att han hittat sin egen unika röst vilket förstärks med texterna som kommer från ganska mörka och personliga tankar men som här blir ti

Låtpremiär: Dröög - Det stora oväsendet

Dröög är tillbaka med en ny skiva och vi på Heavy Underground är glada att kunna presentera ett första smakprov från denna skiva som släpps senare i vår av Majestic Mountain Records . Vad som finns att säga om låten "Det stora oväsendet" berättar bandet själva: "Likt vemodet, rullar snart nu oväsendet in. Över åsar och genom sänkor, över stock och sten, ska detta mörker sänka sig, omfamna och lamslå detta rikets befolkning. Inge dessa människor med en fruktan och som ska lämna även de närmst stående med en naggande aning av oråd och förtvivlan. Det stora oväsendet sätter lyriska modstämningen för den kommande fullängdaren med samma namn. Denna efterföljare ger ingen respit, är inget undantag, utan är fortsättningen på debutalbumet." Premiärlyssna på låten här:

Cirklar som sluts - Podcasten om Close Up Magazines Robban Becirovic

Det är 21 år sedan nu som jag tog mod till mig och skickade några recensioner som arbetsprover till Close Up Magazine. Inte för att jag trodde att något skulle hända men för att det var en dröm att få skriva för tidningen. Jag började läsa den när jag pluggade i Linköping. Så det var väl runt 1997 och jag satt och gratisläste den på stadsbiblioteket. Några år senare började jag prenumerera och det gjorde jag sedan fram till slutet 2019.  Close Up var den enda musiktidningen som verkligen betydde något. Jag litade blint på recensionerna, lustläste intervjuerna som var skrivna av de vassaste skribenterna och planerade skivinköp efter Soundchecksektionen. Man kan gott säga att Close Up lärde mig allt om undergroundscenen under alla de där åren. Ett annat sorts universitet. En dag på jobbet ringer telefonen. I andra änden av luren hör jag hur han presenterar sig på östgötska: “Ja tjena det är Robban på Close Up. Du ville skriva i tidningen. Det är klart att du kan få göra det.” Och så blev

Skraeckoedlan - Vermillion sky (enligt Magnus Tannergren)

S kraeckoedlan är i en klass för sig oavsett vilken genre man väljer att placera dem i. I och med förra plattan “Earth” så eleverade bandet upp på en nivå som få andra band når upp till. Allt från sound, låtsnickrande, texter och tematik. Allting var genomarbetat och finslipat till perfektion och en historia om döda sjömän med mystiska tatueringar, rymdbläckfiskar och annan mystik vävdes ihop till en storslagen rockopera.  Så frågan var hur de skulle toppa det här. Det tog fem år att få svaret. Och nu är bandet tillbaka. Soundet känner ni direkt igen. Snygga melodier över en stonergrund som dock är större än den genrebeteckningen. Det är ett mjukt och varmt sound som ändå har en tyngd i klass med ett svart hål. “Vermillion sky” är dessutom ett rymdepos där allt från tematik till omslag och tillhörande datorspel (!), serietidning(!) och bok(!) finns att tillgå som mumsigt tilläggsmaterial. Man bara gapar över kreativiteten.  Musikaliskt tar sig Skraeckoedlan vidare på den inslagna vägen

Skraeckoedlan - Vermillion sky (enligt Emil Gustavsson)

Skraeckoedlan är ett sådant band som jag tyvärr misslyckats se live. Jag har haft chansen några gånger, men det har alltid krockat med någonting annat. Nu senaste så var det en förkylning från helvetesbyn som tvingande mig hemma på soffan under bandets framträdande på Viva Sounds i vintras. Och innan jag ens tryckt på playknappen måste jag erkänna att jag lever med föreställningen att tung och modern riffrawk ska avnjutas live och snorhögt, och inte genom moderna streamingapparater. Så nu är det helt enkelt upp till Skraeckoedlan att motbevisa mig. Skivan börjar med ett intro som kastar lyssnaren ut på en resa till det okända, eller rymden om man så vill. Det fortsätter in i en melodiös riffmacka som får mig att tänka folkmusik och jag börjar bli nyfiken. När tredje låten Mysteria träffar hörlurselementet åker min snart-gubbe-nacke omedveten fram och tillbaka i en gungande takt och jag är motbevisad. Modern riffrawk modell Skraeckoedlan passar fin-fint även i hörlurar. Om jag förstått

Skraeckoedlan - Vermillion sky (enligt Anders Bergström)

Fem långa år har förflutet sedan Skraeckoedlan förra platta ”Earth” släpptes. Så att påstå att världen suktar efter ny skiva från detta band är nog att betrakta som en grav underdrift. Nu är dock väntan äntligen över och nya verket ”Vermillion Sky” är här till allas glädje.  Det är faktiskt svårt att hitta ord för att beskriva en platta som ”Vermillion Sky” då allt som dyker upp i huvudet när man ska skriva känns futtigt och orättvist. En platta av denna kaliber måste givetvis upplevas! Helst på hög volym och hela vägen från a till ö i ett svep. Att rycka loss fragment (låtar) från helheten av detta verk känns inte bra och gör att man missar delar av den upplevelse som helheten ger en. Det är lite som att gå och se Dune del två innan man sett ettan. Det är helt enkelt ett verk som förtjänar och bör upplevas i sin helhet då ”Vermillion Sky” utan tvekan är ett resultat av ett band som befinner sig på toppen av all kreativitet och dessutom har förmågan och ambitionen att förverkliga den. 

Skraeckoedlan - Vermillion Sky (enligt Ylva Sjöstrand)

Ska man göra och släppa ännu ett fantastiskt konceptalbum så är det lika bra att absolut inte spara på krutet och dunka på med plusmeny extra allt plus moms deluxe! Jädrar vad dom skämmer bort oss dom mäktiga herrarna i Skraeckoedlan. Rykande nytt och sjukt bra album, ett arkadspel med tillhörande soundtrack och en bok skriven av bandet. Glömde jag något? Troligen.  Dom här talangfulla ödlorna fullkomligt sprutar ur sig bitar som skapar en otrolig helhet till kommande ”Vermillion Sky”. Jag förundras varje gång bandet släpper nya album och tänker ”Nädu, den här kan omöjligt vara bättre än föregångaren!” Tacksamt erkänner jag att jag har fel varje gång för kreativiteten, påhittigheten och nyskapandet verkar vara en källa som aldrig sinar i ödlelägret.  Låtordningen är mycket väl genomtänkt för att verkligen få oss med på resan ut mot den okända och röda himlen som verket kretsar kring. Längtan efter mer då ”Earth” släpptes 2019 har varit stor och här får vi en väldigt naturlig uppf

Child - Shitegeist

För lite drygt 13 månader sedan så släpptes ”Meditations in Filth”, debutplattan från Child. En ruggigt bra platta som kvalade in sig på min årsbästalista. Sedan dess så har Child signat med kvalitetsbolaget Suicide Records och inte bara det, man har redan uppföljaren ” Shitegeist” redo att släppas lös över världen också. Det gäller att smida medans järnet är varmt brukar det heta och här är järnet glödande varmt.  ”Everything sucks. Everything’s fucked” vrålar sångaren Jocke Lindström redan efter några sekunder in i inledande titelspåret ” Shitegeist”. De orden berättar väldigt tydligt vilken världsbild som Child målar upp för oss här på andra verket och med sin punkiga och crustiga grind som är infuserad med svängig döds och d-takt. Rovdjurskapitalism och konsumtion förstör vår värld och vi ignorerar alla varningar. Ett polariserat samhälle har resulterat i hat, krig och terror och vi går mot mänsklighetens undergång. Detta är några av de teman som Child tar upp på denna, deras andra

Bloodstain - I am death

  Vad är det med dagens ungdom? Det senaste åren har väldigt unga band kommit fram som spelar den där perfekta kombinationen av klassisk heavy metal och thrash metal som skruvar tillbaka klockan till 1985 då deras pappor hade hockeyfrilla, fjunig mustasch, åkte moppe och lyssnade på Metallicas "Ride the lighting".  Jag vet inte om kidsen har grävt i skivsamlingen därhemma och hittat alla de här skivorna vilket i så fall är väldigt roligt. Lyssnar man på band som Hostilia, Xion, Eternal Evil med flera så misstänker man i alla fall det.  Bloodstain debuterar nu med en osignad EP som låter fantastiskt bra. Den där sammanfogningen av heavy och thrash sitter där. Jag hör Judas Priest och Metallica slåss om uppmärksamheten och det som kommer ut på "I am death" kittlar alla de rätta platserna när man lyssnar.  Det är kompetent framfört, vilket inte är så konstigt då bandet träffades på Rytmus Musikgymnasium, med en perfekt balans mellan tungt och snabbt. Stundtals går det

Eternal Autumn - Below the Lightless Heavens

Om jag själv får välja så vill jag ha min death metal med lagom mycket svängiga melodier och gärna med en sång som har det där desperata väsandet. Dock hör jag en ganska stor blandning av olika genres som samsas under åtta spår på den redan släppta skivan från bandet. För att vara en rätt så varierad skiva låtmässigt så lyckas bandet Eternal Autumn ge mig mer eller mindre allt jag söker på det planet. Below the Lightless Heavens visar på starkt kompetenta musiker och till min förvåning (eller egentligen inte, han är ju överallt och chefar) ser jag att min vän Lawrence Dinamarca är den som står för trummandet på skivan. Bandets bildades 1992 och vek in årorna 2001 för att 16 år senare återuppstå. Det här släppet är tredje fullängdaren och jag tycker det låter riktigt bra! Kanske att jag hade önskat ett lite mer samlat tag om dom ibland spretiga låtarna. Samtidigt som soundet är tryggt igenkännande så finns det bitar av nytänk vilket uppskattas. Albumomslaget som är gjort av Henrik Gallo

Flegma - "Death angel abyss"

Det tog 30 år för Malmös Flegma att leverera ytterligare en platta. Men vilken skiva det är! Gillar du hardcore, thrash och Wolbrigade så ska du spetsa öronen här för vare sig du vill eller inte så kommer Flegma att spetsa dom hur som helst med "Death angel abyss". Det första som slår mig är hur extremt välproducerat detta är utan att låta tillrättalagt. Det är ett mustigt tungt sound på gitarrerna och trummorna. Crossover har sällan låtit så bra som här. Sen har vi musiken i sig som bjuder på många magiska ögonblick där det ena fantastiska thrashriffet efter det andra läggs på varandra. Bäst är Flegma när det gå i midtempo och man hör små snygga Slayerslingor vävas ihop med brutala riff som det är omöjligt att inte skaka lite på huvudet till.  En välkommen återkomst.  /Magnus Tannergren

Xiao - Promo 2024

  Drygt två och en halv minut är vad Xiao behöver för att ställa hardcoreskåpet där det ska stå. Två nya låtar som imponerar stort genom sin våldsamma attack och skoningslösa attityd. Inledande "Legends" är ett 46 sekunder långt nacksving som går så snabbt att du knappt märker det. Det andra spåret "End of times" är förvisso lite långsammar och längre men inte mindre intensivt för det. Med snygg växelsång och tungt riffande så kommer den att orsaka många moshpits live. På "Promo 2024" så visar Xiao upp sig från sin bästa sida och att framtiden för bandet ser spännande ut.  /Magnus Tannergren

Sickrecy/Barren - split

Alla vi som uppskattar grind vet ju att en av de bästa plattorna som släpptes 2022 var ”Salvation Through Tyranny” av Sickrecy. En enligt mitt tycke briljant grindplatta som har allt som en bra platta av det här slaget ska ha. Urstarka låtar, en bra produktion, blastbeats, politiska texter och svinbra sång. Så när det vankas nytt material från Sickrecy så är förväntningarna höga och man spetsar öronen lite extra. Denna gång så är det splitplatta som Sickrecy delar med Barren från Belgien.  A-sidan tillhör Svenskarna och de inleder med det instrumentala stycket ”Open” innan hanskarna åker av och ”…Up for ignorance” drar igång. En underbar grindpärla där blastbeatsen står som spön i backen och Adde Mitroulis vrålförbannade stämma öser fram den underbara lyriken, signerad trummisen Martin Eriksson, som passar ”Sickrecys” musik som handen i handsken. Fem grinddängor av finaste sort plus introt hinner ”Sickrecy” med på a-sidan och allt är över efter 13 minuter och 40 sekunder. Underbart är

Intervju: Hardcoreprofilen Daniel Nätterdal om banden, boken och livet efter podcasten Nere På Noll

Daniel gillar Misfits. Podcasten Nere På Noll är död och begraven. Heavy Undergrounds Örebrokorrespondent Johan Terrac kollade läget med Daniel Nätterdal som var en av medlemmarna i podden som nu ägnar tiden åt en rad andra band och projekt i hardcorens tjänst.  Hej, Daniel, hur är känslan efter att det nu är definitivt att Nere På Noll är ett avslutat kapitel? Kliar det i fingrarna att få podda igen eller känns det befriande? NPN-legenderna David, Daniel & Robin - Jag har varit fullt sysselsatt ändå så jag har knappt hunnit känna några känslor än. Det är både kul att ha tid till andra grejer men också lite sorgligt. När man har lagt 10 år på att bygga upp något som (för engångsskull) varit uppskattat så är det lite waste att kasta bort det. Allt har sin tid och vi gav järnet i 10 år vilket är långt mer än de flesta band. Vi satt även i en situation där vi saknade klippare och ribban för podd ligger mycket högre än den gjorde när vi startade, så vi hade behövt jobba hårdare samtidi

Ghlow - Levitate

Emille de Blanche (sång och bas) och Nikolay Evdokimov (gitarr, synth och beats) utgör den dynamiska duon som har en tidigare fullängdare på sitt samvete. det är svårt att sätta fingret på vilken genre de tillhör men någonstans inom den alternativa rocken och elektroniska scenen skulle kunna vara en positionsangivelse.  Med en rå och oborstad ljudbild och med starka melodier och ett intensivt driv så tar det inte många minuter innan jag helt fastnat för den här skivan. Det är någonting med blandningen här som fångar mitt intresse. Kanske också det faktum att duon kommer från konstkrestar och på så sätt kanske har en lite annan vinkel på hur musik ska låta gör att det finns någonting som skaver lite skönt i det här. Precis som det gör hos band som Sonic Youth och andra som också står med benet olika genrer och konstnärliga uttryck.  Hur som helst. Det är väldigt befriande att lyssna på och jag köper hela grejen med Ghlow med hull och hår. Låtar som “Lost my mind”, “Bring it down” och “R

Kim Gordon - The Collective

Kim Gordon må vara den coolaste kvinnan under de senaste 40 åren av alternativ rock och en ikon sedan 90-talet  men hennes musikaliska horisont spränger betydligt fler gränser än så. Hennes bidrag till Sonic Youth var alltid lite mer progressiva och råa än bandets övriga låtar och det är ännu mer uppenbart att “rock” inte är det som Gordon primärt sysslar med som artist i eget namn. “The Collective" är bara ett av bevisen på detta.  För här låter hon experimentlustan flöda fritt. Över smutsiga beats som gränsar till hiphop i samma stil som exempelvis Dälek. Och över de här skeva ljudbilderna och de utmanande låtstrukturerna väver hon in sina fragmentariska texter som poetiskt bildar små titthål in i det undermedvetna. Det är en skiva som tar sin tid att avkoda, men när man gör det så blir tillfredsställelsen stor.  Det är som sagt omöjligt att genrebestämma detta närmare än kanske “experimentellt”. Det är väldigt suggestivt och mörkt men också hoppfullt och upplyftande. Många av l

Fredag med Flyktsoda Records: Peace Talks - Progress & Böset - Sista varningen + intervju med Flyktsoda-Johan

Böset - Sista Varningen  Böset kommer från Göteborg och de spelar vad jag skulle vilja kalla råpunk utan krusiduller. De är allt annat än några nybörjare i punksvängen då de har flera digitala släpp bakom sig och även en tiotummare, två splitsjuor och en splitkassett på meritlistan. ”Sista Varningen” är dock deras första fullängdare. Jag ska vara tydlig med att jag hade rätt höga förväntningar på denna platta då jag gillar mycket av det som Böset släppt tidigare. Så det var med spända förväntningar som jag sänkte ner pickupen mot den vita vinyplattan när jag skulle lyssna igenom den första gången.  Det tog dock inte många sekunder innan man kände en värme inombords och nacken börjar röra på sig då det är svårt att vara still när man känner att fan var det är bra. Jag vet inte hur det är för er andra men när jag hör en såhär bra punkplatta när liksom allt klaffar. Arg och rak musik, intensiv och brinnande sång där man hör att hjärtat och engagemanget är äkta. Då känner man hopp för mäns

Malsten - The Haunting of Silvåkra Mill - Rites of Passage

  Uppföljaren till 2020 års “The Haunting of Silvåkra Mill” bjuder på fortsättningen av historien om osalig ande i en kvarn och det följer en fin tradition som till King Diamond är den odiskutabla  häxmästaren av. Och själva historien är naturligtvis en extra krydda på den här anrättningen men för mig så spelar den egentligen inte en så stor roll.  Nej, det som verkligen är den här skivans stora kvalitet och absoluta existensberättigande är musiken. För de är så här en doomplatta ska låta. Långsam ödesmättad hård rock som i detta fall är elegant kryddad med lite folkmusikinslag vilket skänker en unik stämning genom hela skivan.  Hela ljudproduktionen ger extra tyngd åt domedagsriffen signerade Fredrik Grehn som vilar på den stabila grund som Andreas Svensson på bas och stefan Winroth på trummor lägger. Och över allting svävar Manne Högströms perfekta sång som har både kraft och känsla i sitt uttryck. En perfekt kombination. Det är så här jag vill att doom metal ska låta och ingenting a