Så då var den här. Adrestias sista platta. Jag skrev i min recension av Adrestias splitplatta med Collapsed för lite drygt två månader sedan att de hade en sista platta inspelad och att den skulle släppas i sommar. Resultatet har jag nu lyssnat på ett stort antal gånger och jag ska göra mitt bästa för att försöka förmedla mina känslor om den för er. Precis som på splitplattan med Collapsed så har bassisten Elma Roth Sandell klivit fram som sångare och det med stor bravur. Hon har en grym pipa och jag förutsätter att vi inte hört det sista vrålet från hennes strupe trots att Adrestia går i graven. Adrestia har en rätt gedigen diskografi bakom sig och i mitt tycke har de hela tiden gått från klarhet till klarhet med sin dödsmetalinfuserade crustpunk. Denna sista platta är som att man tagit alla godsaker från Adrestias tre senaste plattor och finslipat det till en enda stor juvel. Det är ett mycket värdigt avslut och plattan är sprängfylld med toppar. Som vanligt så är det en ren behål
Knappt har man hämtat sig från del ett i Harvestmans triptyk som släpps i samband med fullmånarna under 2024. Harvestman är naturligtvis Steve Von Till (Neurosis) och uppföljaren till del ett tar dig ännu längre ut i ett musikaliskt universum som jag inte har lämnat sedan senaste releasen. Det är mörkt och suggestiv musik som bygger mycket på repetition och loopar av rytmer och riff. På "Triptych: Part two" så utvecklas ljudlandskapen och en nästan tribal känsla infinner sig på många av spåren. Det är djupt fascinerande hur musik kan väcka så många känslor i lyssnaren. Förutom trumma bas och gitarr så finns här keyboards, mellotron och diverse samplingar av poeten William Butler Yeats. Ljudbilden är mjuk och mångfacetterad och här finns mycket att upptäcka även efter den tionde genomlyssningen. Steve Von Till verkar som tur är ha använt möjligheten som uppstod när Neurosis kollapsade att utforska sitt eget musikerskap. Han har ju släppt mycket musik tidigare under eget na