Jag har alltid gillat Katatonia men ska ärligt erkänna att jag har ett kluvet förhållande till deras musik. Samtidigt som jag uppskattar det mesta de släpper och tycker det är svinbra när jag väl lyssnar, så är det dock långt mellan de gångerna som Katatonias musik faktiskt ljuder från mina högtalare. Varför det är så har jag inget bra svar på då jag faktiskt gillar deras musik och har gjort det ända sedan Dance of december souls släpptes. Så hur låter då det nya släppet från dessa melankolins förkämpar? Jo, allt är välbekant och som vanligt svinbra, snyggt, välproducerat och vackert. Katatonia har ju verkligen hittat sin nisch och sitt sound de senaste fyra-fem släppen och det avviker de inte nämnvärt från på denna platta. Jag tycker detta är en stark skiva med många toppar och få dalar. Allt känns så bra när jag hör Katatonia. Alla eventuella problem som finns i världen känns möjliga att lösa, man är inte ensam och allt kommer att ordna sig. Det är oftast den känsla jag får när j
Fagerstas crossoverlegender Kazjurol visar var skåpet ska stå på den här sex spår långa ep:n. Det går snabbt, det är klockrena riff och en knivskarp attack som inte tar några fångar. Risken med sådana här höghastighetsprojektiler är att det blir grötigt men med en ljudbild som fångar upp tyngden som ändå finns här så blir det ändå en bra känsla av dynamik. Men med det sagt så blir det som allra bäst när midtemporiffen, som i introt till "Colonel the Pig", blandas med snabbar partier som Kazjurol kommer till sin fulla rätt. Gitarristen Tban är fortfarande snabbast och Kazjurol visar att thrashen aldrig blir för gammal.