Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Senaste podcasten

Senast publicerat

Henrik Palm - Nerd Icon

Jag har haft Henrik Palms nya (och tredje) skiva Nerd Icon liggandes på hårddisken i några veckor, men inte hittat tiden att ta mig an den. Men idag hände det, mycket tack vare att katten väckte mig okristligt tidigt och gjorde allt i sin makt för att inte låta mig somna om - och han lyckades. Men det är ju såklart helt ointressant i sammanhanget Heavy Underground i allmänhet, och Henrik Palms nya skiva i synnerhet.  Jag tar mig an skivan genom att direkt fastna på introt och spela om det för mig själv flera gånger. Det är ett gott tecken, för introt visar sig sätta stämningen och kontexten för resten av skivan - och jag blir insnärjd direkt.  Henrik Palm har skapat organiskt och fylligt universum, samtidigt som det på något sätt är både sprött och skört. Skådeplatsen är någonstans i gränslandet mellan ljus och mörker - där man hela tiden leds mot ljuset, för att plötsligt dras ned mot avgrunden igen. Och det är ett knep som visar sig bli en kontrastrik upptäcksfärd. Genremässigt rör v
Nya inlägg

Guessing - Everything comes to an end

  Längtar du också efter drömsk shoegazeinspirerad postrock med en lätt skvätt emo? Det gör väl alla tänker jag och gör man det så lyssnar man med fördel på Guessings nya ep. För här får du väldigt snyggt framförd sådan som liksom sveper iväg dig in i melankolins dimma. Det är nötande gitarrer, Peter Hook-bas och extremt snygg sång. Jag blir hypnotiserad och tid och rum försvinner.  Det är fantastiskt när musik gör sådant med dig.  Fast den här ep:ns största styrka är ändå dynamiken mellan det lågmälda och känslosamma och de storslagna kaskaderna av gitarrer som gör att plattan känns enormt. På ett sätt knyter Guessing an till Fireside som i låten "Thoughts" och den referensen återkommer i flera låtar när jag lyssnar på det här släppet.  Dags för en fullängdare snart va? /Magnus Tannergren everything comes to an end EP by Guessing

Spacedrifter - When colors fade

  I pressutskicket till "When colors fade" pratas det om både stoner och grunge vilket är en beskrivning jag köper fullt ut. För man hör både dimmiga stonerriff samtidigt som det finns snygga nickningar åt både Queens Of The Stone Age och Alice In chains här.  Jag gillar den där blandningen av Seattle och Sky Valley för det ger en viss spänst åt riffrocken som gör musiken intressantare att lyssna på. Dessutom är låtsnickrandet välgjort och ljudet blandar precis som musiken de två huvudsakliga beståndsdelarna på ett snyggt sätt.  /Magnus Tannergren When the Colors Fade by Spacedrifter

Krönika: Saker jag tänker på när jag läser Andres Lokko

  Heavy Undergrounds chefredaktör Magnus Tannergren läser 2000 sidor Andres Lokko fördelat på tre volymer och finner en mäktig gärning i popkulturens tjänst.  --- Andres Lokko var 90-talets stora musikelitist med sitt skrivande i tidningen Pop och innan dess i andra tidningar. Alltid med mycket attityd och lite snobbig attityd.  Jag har nog tyckt att han var lite odräglig.  Men sen har ju åren gått och Andres, precis som vi andra, har blivit äldre och mognare. Jag tänker på det här när jag läser hans samlade musikjournalistik i tre volymer. Det blir då  tydligt hur han växer som människa. Den första spänner från 1989 till 1999. Alltså hela 90-talet som var så definierande för honom, mig och alla andra som var i 20-årsåldern då. Han var underground och skjuter kaxigt från höften och utnämner självsäkert en massa brittiska band till rockens och popmusikens framtid. Han tipsar om obskyr Northen Soul och esoterisk reggae från Manchester, London och Liverpool. Det är Cool Britannia som gäll

Dull - Push

Då Dulls debut "Dive deep down" snabbt blev ett favoritsläpp förra året med sin intensiva och medryckande alternativpunk så är det glädjande att konstatera att den här EP:n med fyra nya låtar fortsätter på den inslagna vägen med intensiv gitarrdriven punk och nu med ännu mer attityd.  Jag gillar att bandet håller fast vid sitt sound som känns eget och befriande enkelt även om enkelheten är lite bedräglig. Texterna är smarta och ofta fyndiga utan att för den delen bli just bara det. Här finns en underton och ett budskap som är värt att ta till sig.  Dull, som fick Manifestgalans pris för bästa punk 2023, har framtiden för sig och jag tror inte att vi har sett bandets fulle potential än. Så det är bara att njuta av vad ett av landets absolut bästa band tar sig för härnäst. /Magnus Tannergren  

Horndal - Head Hammer Man

  Jag har följt Horndal sedan de släppte debutplattan ”Remains” 2019 som jag gillade. På uppföljaren ”Lake Drinker” som släpptes två år senare så hade en rejäl utveckling i rätt riktning skett. Lyckligtvis så hade de hållit fast vid sin tematik kring hembygden och sin prosa kring bruket och arbetarklassen. Musikaliskt så kändes det som att de hade funnit sin riktning, sitt tema och sitt sound. Kort sagt så var uppföljaren många snäpp bättre än debutverket. Nu är det det dock dags för den tredje plattan att släppas och kan en skiva ha en coolare och råare titel än ”Head Hammar Man”? Jag tror fan inte det. Lyriken om arbetarklassens kamp ligger lyckligtvis fast även denna gång. Vi får följa fackledaren Alrik Andersson och hans kamp i en stor strejk som bröt ut 1909. Det hela slutade med att han tvingas emigrera till USA. Skulle det vara så att du vill fördjupa dina kunskaper om det hela efter att han följt Alriks resa genom plattans tio spår så släpps det även en bok med samma titel som

Sarcasm - Mourninghoul

  Blanda döds, black och melodier så får du den själva essensen av vad som är "Mourninghoul". Det är så bandet själva beskriver deras senaste album. Sarcasm har efter en lite svängig tur av att fundera på om man ska existera eller inte bestämt sig för att just existera som band sedan 2015. Det här med blandningen är intresserat samtidigt som den är svår.  På den positiva planhalvan finns argumenten för att här finns något för alla. Albumet innehåller allt från instrumentala lugna låtar till brutalare bitar och ibland riktigt stiliga riff. Här och där sticker den som oftast tighta instrumentdelen på en liten otight tur precis som den ibland liiite sura tonen i sången.   Jag höjer dock ett finger och vill förtydliga att jag lyssnar hellre på metal med dom ingredienserna än superpolerad och tillfixad blankmetal. Album där det bjuds på någotsånär varierad ljudmatta är alltid uppskattat av mig men här är det lite för yvigt och rörigt för mig, tyvärr.  Om du gillar att ett a

Big Brute - And then there were two

I introt av sista låten “Dead end street” deklarerar en röst att “brutal” kan betyda grov, rå eller våldsam och någon som använder sig av styrka. Allt stämmer in på Big Brutes debutalster “And then there were two”.  Att hitta info om detta band är inte helt lätt eftersom de är helt osynliga på sociala medier och trots ett intensivt googlande så är det svårt att hitta några ledtrådar mer än att det är Patrik Rydbrand och Anders Carlström med bakgrund i briljanta band som Lingua och Come Sleep som är inblandade. Så då vet man i alla fall att hantverket är gediget.  Och det tar ju inte många sekunder av inlednings spårets monotona och kompakta huvudriff förrän jag inser att det här är en noiserockskiva utöver det vanliga. Jag var inställd på att ge Haystack hedersplatsen på årslistan i den genren men har nog omvärderat detta då Big Brute knäpper veteranen på fingrarna i nästan alla avseenden. Här blandas influenser från tidig Neurosis med Helmet och väldigt mycket Unsane fast med ett helt