Jag ska börja med att vara helt ärlig; jag är inte något diehard-fan av Enslaved. Dock finns det väldigt mycket som tilltalar mig i deras musik. Nysläppta Heimdal bjuder på både berg- och dalbana samt en musikalisk resa i ett varierat landskap. Efter 16 stycken fullängdare sedan 1991 kan man inte annat än lyfta på hatten inför dessa veteraner. Norrmännen blandar rensång, growl, vackra melodier, industri, folkmusik och tunga partier av black metal som gör att jag verkligen känner som om jag åker med på en resa. Otroligt klyschigt men dock helt relevant i det här sammanhanget. Dom ibland väldigt ombytliga delarna i en och samma låt görs sömlöst och är inte alls irriterande. Alla låtar är unika och har sin helt egen känsla. Man behöver inte lyssna länge för att förstå att dom här medlemmarna är mästare på det dom gör. Som lyssnare hoppar du in i berg- och dalbanans ena vagnar och åker med på en 48 minuter lång färd distribuerad över 7 stycken låtar. Sista låten med samma namn som albumet
Älskade Eskilstuna! Jag har en rätt personlig koppling till stadens mer experimentella musikscen som sträcker sig bortom Kent och Yvonne så jag kanske är part i målet här men jag är inte ett dugg förvånad över att industristaden ständigt producerar ny intressant musik som spränger gränser. Anders Bergström and Thomas Wahlström har sina rötter i punkscenen och spelar nu mer en sorts postpunk med starka elektroniska inslag. Och på “Quint” är de förstärkta av saxofonisten och nestorn inom stadens jazzscen Stefan Wistrand (The Electric MZ, WRQ, Memento Mori med fler) som ger musiken ytterligare en spännande dimension. Stundtals är det elektroniskt och monotont och ibland är det fjäderlätt jazzrock, allt med en punkig spoken word-attityd i sången som säger till dig att den här musiken egentligen skiter i allt vad genrer är. Det hela är magiskt och jag har efter ett otal genomlyssningar inte tröttnat än. Det här är bandets sjunde släpp och jag tycker nog bandet nu hittat ett uttryck som jag