Heavy Underground

Ett nytt album av Domkraft är lite som att åter få träffa en kär gammal vän och att få tillbringa kvalitetstid tillsammans och höra vad vederbörande haft för sig i livet den senaste tiden. Man vet liksom att man kommer att få höra något som är speciellt och därför så lyssnar man nyfiket och är genuint intresserad.  Jag har gillat Domkraft ända sedan jag hörde deras första fullängdare ”The End Of Electricity” som släpptes 2016. För er som mot förmodan inte är bekant med Domkraft så har de ända sedan starten levererat tung fuzzig doom av finaste sort och utan att tumma det minsta på kvalitet. Det som är underbart med Domkraft är att de utvecklas så tydligt för varje nytt släpp. Dock utan att göra avkall på fuzzet och tyngden.  På ”Sonic Moons” som är deras fjärde fullängdare så kikar det fram såväl psykedeliska tongångar som mer proggiga sådana. Ett och annat mer orientaliskt element smygs också in. Ibland så får jag lite samma varma känsla som när jag lyssnar på YOB. Hoppas ni förstår j

Få band har betytt så mycket för grindcore och death metal i Sverige och internationellt som Carcass. De satte standarden redan på slutet av 80-talet och varit legender sedan dess. Och snart 40 år in i kariärren så fortsätter bandet att grinda på. Här får ni en liten jämförelse mellan 2023 och 1990. 

  Göteborgarna i Fox Womb påstår sig spela hardcore och så är säkert fallet men hardcore är ju som bekant en extremt elastisk genrebeteckning som nu mer tillåter väldigt många variationer. Tack och lov för det, säger jag. Fox Womb har energin och kraften från hc-scenen. Musiken bråkar dock med dig på andra sätt genom att inte låta sig låsas fast i givna format. Det låter progressivt, lite screamo, posthardcore och hundra andra saker. Ändå håller det ihop. Den här EP:n är riktigt bra. Det är halsbrytande och utmanande att lyssna på vilket gör det spännande att lyssna på. Fox Womb tar inga fångar utan gör sin grej fullt ut och det är högkvalitativt låtsnickrande rakt igenom och det hela pekar ut en väg som är riktigt spännande för framtiden. Even Without Those We Have Lost, The World Still Relentlessly Turns by Fox Womb

Vaknar hungrig efter fredagens urladdning som Cult Of Luna stod för. Tur att det finns hotellfrukost. När jag står där och bygger en absurd smörgås med allt som man kan hitta på buffén så upptäcker jag att jag står bredvid Johannes från just Cult Of Luna. En kort sekund funderar jag på om jag ska tacka honom för gårdagen men bestämmer mig för att inte gör det. Jag är nog lite starstruck. Blir fortfarande det trots över 20 år i branschen. Det är nog bra. Resten av frukosten intas två bord bort från resten av bandet.  Ut på stan, köper skivor på Rundgång och käkar lunch. Sen blir det dags att dra sig mot Plan B. Redan klockan 16.30 inleds galenskaperna och eftersom det spelas snabbt redogör jag för vad som hände i samma hastighet. Entrails Massacre var först och var en trevlig överraskning. Hårt, kort och snabbt. Massgrav spelar inför storpublik på huvudstaden och det är snortajt och stenhårt och publikfriande. Och på tal om publikfriande så levererar Birdflesh en underhållande uppvisnin

Black Birch - s/t  ( Vita Detestabilis/ Fiadh ) Fallen. Death.  Soil. Birth. Låtnamn på ett enda ord som trots det talar ett tydligt språk. Ovanstående låtar skapar Black Birchs kommande EP som släpps för allmänhetens ärade öron den 1 september via två bolag; Vita Detestabilis från Spanien och Fiadh från USA.  Det behövs inga omsvep eller krusiduller när det gäller musik från Black Birch.  Allt känns kompromisslöst och alla hittills släppta låtar är oerhört välkomponerade.  Alla som ännu inte har fått upp ögonen för bandet måste omedelbart se till att få det. Både ögon och öron. Deras hårda tag om mig som musikälskare känns fräscht samtidigt som skitigt.  Skitigt på ett angenämt sätt.  Vad är det då som gör att duon skiljer sig från mängden?  Det är just den välkomponerade råheten med intressanta melodier som får mig att återvända gång på gång när jag vill lyssna på något riktigt bra.  Att dom båda (Gina och Ulf) är två riktigt sköna personer gör ju inte saken sämre! Man kanske kan tyc

Malmö. Denna Sverigedemokratiska mardröm där varannat gatukök säljer falafel och blandningen av folk och olika kulturer är stor. Det är en fantastisk stad av den anledningen. En världsstad helt enkelt med sina för- och nackdelar. Närheten till Köpenhamn och kontinenten är omedelbar vilket bidrar till den känslan. När jag anländer från 13 plusgrader och regn till Malmö central är det 24 grader varmt och sol. Resten av Sverige känns långt bort.  Men nu är jag ju inte här för att äta underbar hummus eller röka vattenpipa. Nej jag är här för att uppleva Malmö Massacre på Plan B. Under två dagar är det mangel av rang här med Cult Of Luna och Carcass som huvudakter och med annat spännande som Sickrecy, Birdflesh, Massgrav och en rad andra band med mer eller mindre läsbara logotyper.  Jag kommer dit efter en välbehövlig gubblur på hotellet lagom till Floridas Druid Lord. Klassisk döds med lite mysiga doominslag. Det är varmt och trångt framför den lilla scenen där det headbangas i lagom takt.

Alice Cooper levererar sitt 29:e (om jag räknat rätt) studioalbum den 25 augusti som kort och gott heter “Road”. Och det är väl ett passande namn för den nu 75 år gamle gode Alice som aldrig verkar ha tänkt tanken på att pensionera sig som så många av hans jämnåriga kamrater. Tvärtom turnérar han flitigt över stora delar av världen och visar inga tecken på att stanna av. De gör inte rockstjärnor som Alice Cooper längre.  Jag upptäckte Alice 1985 på Twisted Sisters låt “Be cruel to your school”, hans  duett med Dee Snider. Det får väl ses som startskottet för hans återkomst efter några förvirrade år med alkohol och skivor som inte riktigt lät som det brukar. Året efter kom “Constrictor” som var en klassisk hårdrocksskiva på 80-talet och tidningen OKEJ hade ett reportage i veckan om mr Cooper. Sen har det rullat på utan att egentligen ha saktat in.  Som sagt. Jag upptäckte Alice Cooper då och började köpa på mig skivorna som kom på 70-talet. Gruppen Alice Cooper levererade magisk garager

Grand Cadaver - Deities of deathlike sleep (Majestic Mountain Records) Har du glömt varför du gillar death metal? Grand Cadaver är anledningen. Den andra skivan från den här supergruppen med medlemmar från band som Treblinka, The Grifted, Disrupted, Dark Tranquillity och Pagandom besitter en kompetens utöver det vanliga att skapa dödsmetall med fötterna i både Stockholms- och Göteborgs-scenen och rikta allt denna energi åt ett enda håll. Resultatet är ren magi.  På ett sätt är skivan en logisk fortsättning på debuten “Into the maw of death” men samtidigt så är uppföljaren ett stort steg framåt då det finns en dynamik och kanske ett ledigare sätt som jag uppfattar det. Det finns en större lekfullhet i melodislingorna och när Grand Cadaver drar ner tempot och litar på riffet, som levereras med en sällan skådad självklarhet av Alex Stjernfeldt och Stefan Lagergren, så blir det vanvettigt tungt. Lyssna på “Serrated jaws” så fattar ni vad jag menar. Och känslan av en riktigt klassisk death

Till hösten öppnar en ny konsertscen i Göteborg. Den har fått det anspråkslösa namnet Monument och drivs av fyra välkända profiler inom musikscenen som alla är stora musikälskare. Pressmeddelandet ser ut som följer: ----- Till hösten 2023 planeras MONUMENT att slå upp portarna till sina 1200kvm på hörnet av Järnmalm- och Stålverksgatan på Ringön i Göteborg. Fokus ligger på konserter, klubbar och cocktails men alla typer av evenemang är inplanerade och välkomna. Bakom satsningen står Carl Martinsson ihop med ett team av erfarna individer från bar-, klubb- och livescenen i Göteborg. Planerna att öppna på Ringön har funnits länge, men pandemin bromsade processen - något som först ledde till en positiv utveckling, då man hann skaffa ett nytt kontor som totalrenoverades och tog in hyresgäster - dock huserade detta i den byggnad som i mars 2021 brann ner till grunden. Just namnet MONUMENT kom till efter branden, då det på många sätt får symbolisera ett monument för det som försvann, men ocks

Grand Cadaver -  Deities of Deathlike Sleep (Majestic Mountain Records) Det här är helt ärligt en av dom svåraste recensioner jag har gjort… Hur sammanfattar jag något på ett sätt så alla förstår hur galet bra och välgjort Grand Cadavers andra hellspawn till album är?! Här är mitt försök i alla fall. För att ett album ska kunna fånga mig och mitt intresse så pass mycket så jag inte överhuvudtaget kan sluta lyssna på det gång på gång behöver det vissa beståndsdelar.  ”Deities of Deathlike Sleep” har precis som debutalbumet ett skitigt men snyggt sound.  Även uppföljaren är som debuten släppt via skivbolaget Majestic Mountain.  Jag känner igen mig och känner mig hemma när jag njuter av det faktiskt redan välbekanta mörka svänget som gruppen skapar.  Ur en välbalanserad mix av svärta, oerhört läckra melodier, Stannes svinbra röst och löjligt tight trumspel föds låtar som håller verkligt hög klass. Grad Cadaver har verkligen lyckats med konststycket att blanda upp mangel med tunga partier

Grand Cadaver - Deities Of Deathlike Sleep (Majestic Mountain Records) Någon har sagt att det andra albumet ska vara det svåraste. Och det stämmer säkert för väldigt många, men inte för Grand Cadaver. Till detta vill jag också tillägga att jag manglade sönder deras debutskiva Into To Maw of Death, men på något sätt känns Deities Of Deathlike Sleep ännu mer komplett och råbarkad än föregångaren.  För det första är stommen snortight. Daniel Liljeqvist (trummor) och Christian Jansson (bas) lyckas skapa flås, sväng och dynamik genom alla skivans 10 låtar. När man sedan väver samman det med gitarrerna (som hanteras av Alex Stjernfelt & Stefan Lagergren) broderas världsbilden ut och skapar en enhet som skär som en rostig kniv genom ljudbilden. Den sista ingrediensen i dödssoppan är såklart Mikael Stannes demoniska urvrål (han måste ha käkat spik till frukost och luktat på död kråka i påse i flera veckor för att lyckas uppbåda detta).  Det jag fastnar mest för är att produktionen känns ex

Då var den äntligen här. Det som jag antar är en av alla dödsmetalälskares mest emotsedda släpp i år. För hur kan man liksom inte se fram emot ett nytt vax med Grand Cadaver efter den briljanta föregångaren Into the Maw of Death.  På Deities of Deathlike Sleep så har Grand Cadaver förfinat och utvecklat sitt sound. Grundstommen är givetvis den råa dödsmetallen med lika skopor av såväl Stockholmsdöds ala 90-tal såväl som den mer melodiska varianten som utvecklades några år senare i Göteborg. Så alla kan vara lugna och trygga på den punkten.  Vad vi har här är snarare ett mer moget Grand Cadaver. Ett tryggare band och som tar ut svängarna lite mer. Snabbare dängor som ”A Crawling Feast of Decay” visar att spelglädjen och kärleken till klassisk döds fortfarande utgör grundstommen. När fjärde låten ”Serrated Jaws” ljuder ur högtalaren så sänks tempot en aning och tyngre tongångar ljuder och det är omöjligt att hålla nacken still och inte gunga med. Lite samma känsla som jag fick av förra p

 Från och med den 21 augusti så börjar vi recensera Grand Cadavers andra platta "Deities of Deathlike Sleep" här på Heavy Underground. Du får fyra recensioner av amma platta med andra ord. Först ut är det Anders Bergström som tycker till sen följer Emil Gustavssons, Ylva Sjöstrands och Magnus Tannergrens omdömen.  Skivan släpps fredag 25 augusti.  Happy overdose!

  Den 25-26 augusti äger Malmö Massacre rum på Plan B i Malmö med en mäktig lineup. Cult Of Luna och Carcass är dragplåstren under fredagen och lördagen men i uppställningen finns mycket bra att få öronen misshandlade av. Här är tre tips på band som du inte får missa:  Fredag den 13:e (fredag kl. 22.00) Aktuella med ny skiva och de två gånger jag sett bandet de senaste åren har göteborgarna levererat stabilt på scen. Garanterat mangel och fullt ställ. Sickrecy (lördag kl 16.30) En av förra årets stora överraskningar på skiva som jag verkligen ser framemot att höra live. Med sin death/grind kittlar den alla de rätta nerverna om man gillar, säg, Napalm Death 1991. Crawl (lördag kl 22.30) Only death is real och Crawl levererar just det med en crustig inramning. En perfekt massage av trumhinnorna innan Carcass avslutar massakern.   Biljetter hittar du här

Jag åker motorvägen som så många gånger förr från Västerås till Stockholm för att gå på spelning. Det är en resa även om den inte är så lång så tar den mig från ett ställe till ett annat. Jag tänker på resor när jag tänker på Steve Von Till. Hans mest kända resa är naturligtvis den han gjort med Neurosis men som nu verkar vara över. Åtminstone på det sätt den varit. Och resan som soloartist har ju pågått sedan 1999 men som nu kommer att få en större plats i Steves artistliv misstänker jag.  Nåväl. Väl framme vid hipstercentralen Hornstull väntar jag in kvällens sällskap som består i poddkompisen Svempa Alveving. Varma kramar och genuin glädje över att ses. Vi käkar en plankstek av rent nostalgiska skäl för att sedan dra oss ner till Hornstulls strand där Bar Brooklyn som bekant ligger.  Vi är nästan först in i lokalen. Men snart nog kommer fler och det visar sig att spelningen i det närmaste är slutsåld. Konsertarrangören Boris pustar ut. För några veckor sedan hade knappt hälften av b

På sin femte fullängdare drar Fredag den 13:e åt tumskruvarna ytterligare och gräver sig ner i de mörkaste skrymslena i den mänskliga existensen. Med furiös crustpunk släpas ämnen som ensamhet, isolering, galenskap och frågan om vad som är normalt eller inte ut i ljuset till allas beskådan. Musikaliskt håller sig bandet i den fåra man plöjt i många år nu. Klassisk rå crustig punk som för tankarna till band som Anti-Cimex och Wolfbrigade där kraft och ursinne prioriteras men där även snygga melodier finns invävda i en perfekt avvägd ljudbild.  Det är en befrielse och det ger en känsla av nödvändig terapi att lyssna på göteborgarna. Man behöver rensa både öron och skalle i bland och “Mänskliga gränstillstånd” ger dig precis det själsliga lavemang du behöver.  /Magnus Tannergren Köp skivan här

Steve Von Till är just nu ute på en europaturné som soloartist för första gången. Och förutom solokarriären  och hans mer experimentella projekt Harvestman  som nu fått ta mer tid under tiden som Neurosis ligger på is så är det också Steve som håller i trådarna på Neurot Recordnings.  Skivbolaget bildades i sann DIY-anda 1999 av medlemmarna i Neurosis och har sedan dess gett ut artister och band som närmar sig musiken på samma sätt som medlemmarna i Neurosis alltid har gjort. Och anledningen till att man överhuvudtaget bildade bolaget var att man ville ha ett eget hem för sin musik. Det berättade Steve Von Till när jag intervjuade honom för några år sedan till en artikel i Slavestate Magazine. Så här berättade han då: – Det började egentligen med en längtan efter ett hem. En plats som kunde vara samlingspunkten för allt det vi höll på med. Det var 1999 tror jag. Vi hade fram tills dess haft kontrakt med andra bolag men då hade vi fått tillbaka rättigheterna till våra tidigare plattor o

Slutavverkning  - Levande charader (Avantgardistisk noiserock) (Feral Cuts) Release: 1 september 2023 En temaplatta om en grisuppfödare framförd av några av landets mest kompetenta musiker. Vad sägs om det? Trion Pelle Andersson (gitarr), Jon Ekström (sång) and Marcus Källström (trummor) förstärks på den här skivan av Per Wiberg på bas och Isak Hedstjärn saxofon och resultatet är en utmanande mix av frijazz, progressive noiserock och Frank Zappa & The Mothers Of Invention.  Jag ska vara ärlig och säga att det här är utmanande musik att lyssna på och inte alls helt lättuggat. Men här finns fantastisk musik att upptäcka och konceptet på plattan är både roligt och tankeväckande. Ekon av 60- och 70-talets politiska progg hörs samtidigt som man får vibbar av både Unsane och alternativ amerikansk rock.   Så öppnar man öron och sinne för Slutavverkning och släpper föreställningen om hur låtstrukturer och konventionella rocklåtar ska låta så blir man rikligt belönad när man lyssnar på “Lev

Vännäs Kasino skulle kunna kallas för en supergrupp om man bara ser till namnen på de inblandade. Eller vad sägs om Sara Almgren (INVSN, The (International Noise Conspiracy, Doughnuts), Thomas Hedlund (Cult Of Luna, The Deportees, Khoma) Kajsa Poidnak (Rome Is Not A Town) och Dennis Lyxén (Refused, INVSN, The (International) Noise Conspiracy, Fake Names osv). Vännäs Kasino kan också ses som ett band som uppstått för att det är kul att spela punk.  För det är precis vad ni får här. 16 låtar levererade på en knapp halvtimme. Det hela spelades in på tre dagar vilket i sig är jävligt mycket punk i sig. Och då kom inte ens fyra av låtarna som spelades in med på skivan. Och skivan i sig har bara släppts i en strikt limiterad upplaga på vinyl med handgjorda omslag. Inget digitalt släpp. Snacka om underground, DIY och punk.  Musiken då? Det är som sagt punk vi snackar om. Snabb, effektiv punk som inte drar ut på det mer än nödvändigt. Letar man referenser kanske man hittar Dead Kennedys i melo