Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV

Slower - st

 


Det är spännande att tänka på hur djupt inristad viss musik är i ens medvetande. Slayer har jag levt med i mitt huvud sedan andra halvan av 80-talet. Det är gott och väl 35 år som Slayers musik levt i mig och varit en viktig del i mitt musiklyssnande. Jag kan varenda riff, varenda melodislinga, varenda frasering i sången. 

Att då konfronteras med den här musiken i en helt annan skepnad där man hör att det är Slayers musik men att det låter helt annorlunda är ett totalt mindfuck som i början är svårt att komma runt när man ska lyssna på Slower som utgörs av Bob Balch (Fu Manchu), Amy Barrysmith (Year of the Cobra), Laura Pleasants (Kylesa), Peder Bergstrand (Lowrider), Scott Reeder (Kyuss) och Esben Willems (Monolord). Samtidigt är det ju väldigt spännande att lyssna på det här.

För det blir ju delvis en ny bild av Slayers musik som jag får. Det börjar ju redan i första spåret där Slower ger sig på "War ensemble" som ju som alla vet är en av Slayers snabbaste låtar. Här blir den en släpig doomkoloss på 10 minuter där grundriffet breds ut och låter helt annorlunda när det spelas i en annan hastighet. Blir det sämre av det? Nej naturligtvis inte. Det är ju Jeff Hanneman som har skrivit det. Det låter bara på ett annan sätt.

Sen bjuds vi på "The antichrist", "Blood red", "Dead skin mask" och "South of heaven" och jag kan bara konstatera att alla låtar funkar utmärkt i sin långsamma version. Bäst funkar de två sistnämnda vilket nog beror på att originalen har så signifikativa och melodislingor som är så typiska för Slayer. Det låter hur mäktigt som helst. 

Det är på många sätt befriande att lyssna på den här musiken i en helt ny tappning även om det också är utmanande. Ta er tiden att lyssna på det här och fascineras av hur bra Slayer egentligen var. Och var tacksamma för att Slower håller den här klassiska musiken vid liv. 

/Magnus Tannergren


Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Två sjuor från Flyktsoda Records

Deny - Call of the void Gefyr/Rat Cage - Split   Ni som gillar er crust och käng vet ju förmodligen att en av förra årets absolut bästa plattor var ”Wildfire” med Törebodas Deny. Undertecknad recenserade den här på Heavy Underground och den fanns högt upp på förra årets årsbästalista.   Så det är ju med stor glädje jag ser att en ny ep med Deny släpps. Fyra spår med harmonisk underbar d-takt med snortuffa melodier som rätt omgående får kängnäven att lyftas är vad denna ep bjuder på.  Titelspåret som inleder a-sidan är nog favoriten och de inledande raderna lyder: ”I am choking myself. Bye some more. Fighting the commercial grip” Deny håller fanan högt och denna ep bara visar vilket grymt bra band de är och jag hoppas att fler av er upptäcker dem. För Deny förtjänad verkligen all framgång.  Gefyr begåvade oss 2022 med deras briljanta självbetitlade debutplatta. Året efter så släppte Rat Cage från England ”Savage visions”. En urstark hc/punk-skiva som inte tog några fångar. Så det ä

Vanhelgd - Atropos Doctrina

Få saker gör mig genuint glad och uppspelt så som när det luftas för omvärlden att ett nytt album är på väg från ett band man verkligen gillar och följer. I sex år har jag suktat efter ett nytt mästerverk från Vanhelgd. ”Deimos Sanktuarium” var och är fortfarande ett fantastiskt album men man vill ju såklart alltid ha mer av det man gillar. Helt i linje med hur dom andra albumen låtit så får vi stora ljudbilder som skulle passa bra i salar med oerhörd rymd till taket. Sången, alla delar av instrumenten och den röda tråden som vi nu vet låter Vanhelgd samlar ihop alla stora känslor till en väldigt snyggt förpackad och tight sammanhållen produkt som blir ”Atropos Doctrina”.  Värt att uppmärksamma är också att alla låtar nu enbart är på svenska. Därmed sätter Vanhelgd punkt för den svensk-engelska eran som dom tidigare haft. Sällan har jag dock stört mig så lite på blandningen av språk som hos bandet. Allt har alltid varit väldigt sömlöst.  Bytet, om man nu kallar det så, är ingenting som