Det är spännande att tänka på hur djupt inristad viss musik är i ens medvetande. Slayer har jag levt med i mitt huvud sedan andra halvan av 80-talet. Det är gott och väl 35 år som Slayers musik levt i mig och varit en viktig del i mitt musiklyssnande. Jag kan varenda riff, varenda melodislinga, varenda frasering i sången.
Att då konfronteras med den här musiken i en helt annan skepnad där man hör att det är Slayers musik men att det låter helt annorlunda är ett totalt mindfuck som i början är svårt att komma runt när man ska lyssna på Slower som utgörs av Bob Balch (Fu Manchu), Amy Barrysmith (Year of the Cobra), Laura Pleasants (Kylesa), Peder Bergstrand (Lowrider), Scott Reeder (Kyuss) och Esben Willems (Monolord). Samtidigt är det ju väldigt spännande att lyssna på det här.
För det blir ju delvis en ny bild av Slayers musik som jag får. Det börjar ju redan i första spåret där Slower ger sig på "War ensemble" som ju som alla vet är en av Slayers snabbaste låtar. Här blir den en släpig doomkoloss på 10 minuter där grundriffet breds ut och låter helt annorlunda när det spelas i en annan hastighet. Blir det sämre av det? Nej naturligtvis inte. Det är ju Jeff Hanneman som har skrivit det. Det låter bara på ett annan sätt.
Sen bjuds vi på "The antichrist", "Blood red", "Dead skin mask" och "South of heaven" och jag kan bara konstatera att alla låtar funkar utmärkt i sin långsamma version. Bäst funkar de två sistnämnda vilket nog beror på att originalen har så signifikativa och melodislingor som är så typiska för Slayer. Det låter hur mäktigt som helst.
Det är på många sätt befriande att lyssna på den här musiken i en helt ny tappning även om det också är utmanande. Ta er tiden att lyssna på det här och fascineras av hur bra Slayer egentligen var. Och var tacksamma för att Slower håller den här klassiska musiken vid liv.
/Magnus Tannergren
Kommentarer
Skicka en kommentar