Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV

Livekrönika: Ett Dödens Maskineri (support: Småjävlafötter, Kapten Grå) Broken Dreams, Borlänge 24 november 2023

 


Man måste ändå älska Dalarna. På väg till Borlänge ser SJ till att jag med 60 sekunders marginal missar min anslutning i Ludvika och blir sittandes i det sedan 60-talet renoveringsförbisedda stationshuset i en timme. Ganska snart dyker han upp. Killen från Falun som inte åker tåg så ofta. Han fattar snabbt tycke för mig trots att jag försöker se ointresserad ut med hörlurarna hårt instoppade i öronen och blicken långt bort. Han berättar på bred dialekt om både det ena och det andra samtidigt som han dricker någonting ur en Trocaderoflaska. När tåget väl kommer så ser han till att sätta sig bredvid mig samtidigt som han ger sin son goda råd i telefonen om att vara nykter när man träffar en tjej. Jag inser att min nya vän inte dricker Trocadero när han glatt erbjuder mig en slurk “Fireball” ur flaskan. Jag tackar nej och hastar av tåget när det stannar på Borlänge C. 


Broken Dreams och hotellet ligger i samma byggnad bara ett stenkast från stationen så jag är snabbt installerad på rummet och får snart instruktioner av skivbolaget Suicide Records big boss Roger att infinna mig på rum 219. Sagt och gjort. Där pågår uppvärmningen inför kvällen för fullt. Andreas från den fantastiska podcasten Ritualen är också där. Snabbt glömmer jag tågresan och vaggas in i den där underbara känslan som brukar uppstå när man hänger med det här gänget. 


Någon timme senare är det dags att ta sig ner till Broken Dreams och releasefesten för Ett Dödens Maskineri och deras andra platta “Kulturkriget”. Det är något med det här geografiska området och musikscenen här. Det finns någon sorts anda ändå som är väldigt trevlig och det kommer ju en hel del bra band från södra Dalarna och norra Västmanland. Ett Dödens Maskineri är bara ett exempel. 



Publiken tätnar och när Kapten Grå äntrar scenen med sin gitarr och sin son som snyggt kompar på keyboard är stämningen god. Det bjuds på fina visor om ungdom och uppväxt. Man får en inblick i ett livshistoria som stundtals känns bekant och det är omöjligt att värja sig från närvaron i texterna. En fin öppning på kvällen. 



Småjävlafötter var en ny bekantskap för mig. Men det är en angenäm överraskning när bandet drar igång sin trallpunkinfluerade hardcorepunk. Det blir helt enkelt ett jävla ställ där det sär svårt att stå still och bara lyssna. Och när spelningen är slut så känner man sig uppvärmd inför huvudbandet.



Det här blir tredje gången på ett drygt år som jag ser Ett Dödens Maskineri. Och det är en uppåtgående utvecklingskurva vi ser. Kanske är det en viss överladdning som gör att det blir lite gitarrproblem i början men ingen bryr sig. När Emilia Henriksson (Radium Grrrls, Gadget) gör bandet sällskap i låten “Ett Dödens Maskineri” så höjs temperaturen i rummet med minst 800 grader. Det nya materialet passar snyggt in setlisten och växelsången mellan Daniel Garpebring och Aidin Razavi är klockren och musiken växer från hardcorepunk till protestsånger för 2020-talet. Jag kommer på mig själv med att ha stått längst fram hela spelningen och skrålat med. Det är nog inte bara en urladdning för bandet utan för oss alla som är där. Ett välbehövligt utlopp för frustrationen över sakernas tillstånd. Lått en av årets mest intensiva liveupplevelser och framförallt den bästa.


Efter spelningen skingras publiken ganska snabbt. Roger och Andreas dansar till “Whats your problem” med Teddybears. Klockan passerar midnatt och en vakt påminner vänligt om att stället stänger nu. Kanske lika bra det. Farbror Tannergren är ledbruten och trött. Men glad. Så här borde alla spelningar vara. 


Dagen efter går tåget hem vid lunch. När jag kliver på tåget tittar jag mig lite orolig omkring efter Fireballmannen. Han är inte där. Jag får en flash på telefonen om att SD-ledaren vill riva moskéer och förbjuda muslimska religiösa symboler.


Och plötsligt får fredagskvällen och Ett Dödens Maskineri en ännu större betydelse för mig. Punk är självförsvar. Vi är alla en del i kampen mot rasisterna. Glöm aldrig det.


/Magnus Tannergren










Kommentarer

Andra har läst det här:

Nestor - Teenage rebel

Den här recensionen kan kanske vara det mest kontroversiella jag skrivit här på Heavy Underground och jag riskerar väl hela min kredibilitet i undergroundscenen. För jag kommer att hylla en skiva som låter som superkommersiell hårdrock gjorde på 80-talet. För Nestor har gjort en skiva som är så ogenerat och ärligt otrendig att den blir mer punk än punken själv. Man gör inte sådan här musik 2024 helt enkelt. Låt oss för transparensens skull nämna att undertecknad upptäckte hårdrock 1984 vid en späd skägglös ålder av 12 år. Jag är alltså uppfostrad av band som Twisted Sister, Kiss utan smink, Bon Jovi, Mötley Crüe, Scorpions, Europe, Def Leppard och hundra andra band med fluffigt hår. Så att den här skivan inte skulle tilltala mig på alla plan är lika osannolikt som att jag skulle skaffa en synthtofs. “Teenage rebel” skulle lika gärna kunnat ha släppts 1987.  För den har nog allt jag gillar. Medryckande refränger, snygga lagom hårda riff, keyboardsmäktande ballader, arenaanthems, en gita

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Hyrda Knektar/Strikt - Stockholm brinner

Den här lilla lyxartikeln bjuder på två band som gör punk på lite olika sätt vilket låtarna visar. Det hela knyts dock ihop väldigt snyggt när banden även gör en cover var på varandra. .  Först ut är Hyrda Knektar som är trogen den punk som kom i slutet på 70-talet och där arvet från band som Ebba Grön och The Clash hörs eka i fjärran. Det är medryckande och snyggt och det är musik som gör mig glad. Att de både har blås och orgel i ljudbilden ger det hela en varm skön inramning.  Om Hyrda Knektar ekar 70-tal så är Strikt en anturlig fortsättning med 80-talets punk och en skvätt postpunk i bagaget. Det är väldigt energisk och refrängdriven punk som är omöjlig att inte sjunga med i. Jag uppskattar direktheten och det omedelbara som finns i Strikts punk.  Sammantaget så är det här som sagt en lyxartikel. Kvaliteten är skyhög och båda banden levererar storartat. Man får liksom det bästa av två världar samtidigt som det är total enighet i punken som genre. Punkmagi helt enkelt.