Heavy Underground

Vokonis har fyra fullängdare i bagaget varav den senaste ”Odyssey” kom 2021. Den konstanta medlemmen sedan starten är sångerskan och gitarristen Simona Ohlsson. ”Exist within light” består av tre låtar och är en försmak av nästa fullängdare som kommer nästa år från om jag förstått det hela rätt.  Ni som följt Vokonis ett tag vet ju att de spelar stoner med tydligt proggiga inslag. Jag tycker att de proggiga elementen tagit mer och mer mark för varje släpp och de har de även gjort på denna ep. Ni behöver dock inte vara de minsta oroliga, det är såklart fortfarande väldigt tydligt Vokonis.  Denna ep inleds med ”Houndstooth”, en rätt snabb låt som inleds med en underbar gitarrslinga som snabbt griper tag i dig och ögonblickligen transporterar dig till Vokonis värld. Under de dryga fyra minutrarna som denna låt pågår så inser man ganska så fort att Vokonis är ett band som har framtiden för sig då de verkligen kan komponera låtar och melodier som sätter sig som ett smäck på hjärnan och i hj

Hur många gånger orkar man höra det där motorsågsmullrandet från gitarrer? Eller dubbeltrampet på baskaggarna? Eller det gutturala growlandet? Tröttnar man inte på det? Vi har ju ändå hört det i över 30 år.  Svaret är aldrig.  Speciellt inte när det är så väl genomfört som när Xorsist gör det. På sin andra platta inleder bandet förrädiskt lugnt med ett vackert pianostycke men efter dryga två minuter så startar köttkvarnen och vi manglas ner av en vägg av HM2-distortion och man känner hur den där härliga känslan i kroppen återvänder som den gör när andarna från Entombed, Dismember, Grave och alla de andra föregångarna i genren åkallas.  Det är en underbar besatthet. Xorsist imponerar på "At the somber steps to serenity". De håller sig väldigt sanna till traditionen och levererar skitig death metal med punkig känsla, skavd ljudbild komplett med den smuts man vill ha. Samtidigt så låter det ju modernt och fyllt med energi vilket gör att jag tänker att death metal aldrig kommer a

Hur följer man upp ett perfekt album? Hur tar man ett kliv uppåt men samtidigt neråt i det mer mörka Fortsätt läsa så ska jag förklara. År 2023 har Lowest Creature existerat i tio år och ”Witch Supreme” är deras present till oss lyssnare som tack för ett fantastiskt decennium. Eller, jag väljer iallafall att se det  så eftersom albumet är väldigt efterlängtat av mig och många andra och lillebror är en total kross! Hur var det nu med att följa upp ett perfekt album, som i detta fallet är föregångaren ”Sacrilegious Pain” släppt 2019? Jag kan inte ens räkna på mina fingrar, tår, hårstrån hur många gånger jag har lyssnat om och om igen på just den skivan… Självklart har man då förhoppningar och önskningar om att nästa album ska bli lika bra eller ännu bättre. Dom förhoppningarna infrias helt och hållet kan jag meddela! ”Witch Supreme” kliver på som en naturlig övergång från den mer peppigt fartfyllda förgångaren och känns helt självklar. Bandets sound känner vi igen men man har även klivit

  Det är en regnig kväll vid Slaktkyrkan i Stockholm när jag anländer. Det är dags att dyrka två av portalbanden för posthardcore eller vad man nu vill kalla genren. 90-talet är också högst närvarande. På flera sätt. Dels för att både Quicksand och Fireside stod på sin absoluta topp under detta årtionde. Dels för att publiken som samlas i Slaktkyrkans stora sal är i åldern 45-55 och består av män i flanellskjorta, keps och skägg. Ingen ungdomsgård direkt. Jag undrar lite elakt varför alla gamla människor ska envisas med att komma in i lokalen och fotografera den tomma scenen för att sen lägga ut på sitt Instakonto där bilden får trängas med en massa andra foton på cykelutrustning, långkok och teambuildingdagar med de andra mellancheferna eller copysnubbarna. Jag suger vidare på min alkoholfria IPA i väntan på att Misha eller Martin ska dyka upp. Det gör de till slut och vi har en trevlig stund där vi diskuterar Kristoffer Åströms sångröst och när vi såg Fireside senast (för min del var

Jag föredrar att lyssna på musiken från 90-talet på cd. Det känns liksom mer rätt och äkta. För det var så jag gjorde det back in the days som man säger. Jag har ett slitet exemplar av den här skivan i cd-lådan som spelats på ändlösa fester, bakfulla söndagar och jag såg säkert Coca Carola minst tio gånger när de spelade låtar från den under första halvan av 90-talet.  Så att nu sitta och hålla “Tigger & Ber” i vinylversion i sin hand känns lite överflödigt. Samtidigt gör det mig väldigt glad att den här plattan får nytt liv för det är en fantastisk debut-LP. Coca Carola startades av Curre Sandgren och Mårten Tolander och hade redan innan den här skivan släppt några låtar tillsammans med Norrköpings 23 Till på EP:n “Anabola melodier” redan 1988.  Men 1992 spelades fullängdaren in tillsammans med svensk trallpunks nestor Christian Edgren som hade fullt upp i studion med ett Coca Carola som hade repat väldigt dåligt inför inspelningen och Edgrens vedermödor beskrivs underhållande av

Jo jag är fullt medveten om att ”Mardrömmen” av Usch! Släpptes redan i december 2022. Men tack vare de grymma skivbolagen Halvfabrikat, Ken Rock och Flyktsoda så kan vi alla nu njuta av denna pärla på härlig vinyl. Därför så skriver jag en blänkare om den då jag hoppas att alla med god musiksmak därute hugger ett ex till er fina vinylsamling. Jag lovar, den kommer att pryda sin plats väl.  Usch! kommer från Göteborg och ”Mardrömmen” består av sex stycken låtar av härligt rå d-takt där alla spåren får plats på en sida av vinylen då den klockar in på totalt 17 minuter. En sak som verkligen inte märks är att detta är deras första släpp och att det är ett ungt band. Det låter betydligt mer rutinerade än så. Redan halvvägs in i första spåret ”Krigets första timmar” så är man fast. Nacken gungar med gillande och näven far upp i luften. De två följande spåren ”Mardrömmen” och ”Våldsmonopol” är två höjdare och mina favoriter på plattan. Högklassigt rens från första till sista ton.  Som ni mä

  Berget Bergmans tredelade projekt fortsätter och uppföljaren till utmärkta "Eschaton I. Reckoning Day" är samma blanding av thrash metal och klassisk heavy metal utförd på samma i det närmaste perfekta sätt. Man.Machine. Industry låter idag som ett hårdrockigare Megadeth vilket inte är ett dåligt omdöme utan snarare tvärtom.  Jag uppskattar de starka refrängerna, det ogenerade hyllandet av en tid då allting inte var så krångligt och musiken bara skulle vara hård och tuff. För det är precis vad det här är. Allt genomfört med precision och en klockren ljudbild där allting hörs i en perfekt balans. Pilsnabba riff, mullrande bas och smattrande trummor.  Livet behöver inte vara svårare än så.  /Magnus Tannergren

  Sveriges okrönta indiedrottning Nicole Sabouné är äntligen tillbaka med en fullängdare. Jag har gillat henne sedan debuten "Must exit" som tog mig med storm med sin charmiga postpunk. Uppföljaren "Miman" var mer storslagen och utforskande men minst lika bra. Och 2021 fick vi "Attachment theory" som var lite mer sökande i sitt sound. Den fjärde plattan är blir en bekräftelse på hennes ställning som en av landets mest intressanta röster. På ett sätt är den ett steg tillbaka mot det postpunkiga men samtidigt så finns ju alla delar från alla skivor representerade här. Kaske är det så att hon hittat formeln som funkar bäst här.  Här finns snygga indiepoplåtar som går rakt in i hjärtat och så har vi några glimrande postpunkpärlor som "Before you know it" och "Where did you go". Man kan imponeras av bredden på den här skivan. Det känns som självförtroendet är större den här gången.  Sen har vi Nicole Sabounés röst som håller ihop det hela oc

Blandar man ihop lite alternativt 90-tal, postrock och lite progressiva anslag så får man Ad Meliora som nu släpper sitt ambitiösa debutalbum. "A story untold" är enligt bandet själva "ett konceptuellt album uppdelat i tre transformativa akter som berättar om en hjältes resa – en förvandling från naivitet till orubblig självsäkerhet och ledarskap" och det ger ju lite extra krydda till den synnerligen välskrivna och välljudandet musiken.  För det här är väldigt snyggt och välgjort. Men inte på över den överpolerade gränsen utan det finns några oslipade kanter här som gör att det aldrig blir livlöst utan tvärtom. Jag gillar det jag hör. Och särskilt gillar jag sångaren Pablo Alabau som har ett väl avvägt röstregister för just den här typen av musik.  Jag tror att Ad Meliora har en utmärkt framtid för sig om de fortsätter att leverera på den här nivån. Det ska bli spännande att se var det tar vägen härnäst.  /Magnus Tannergren A Story Untold by Ad Meliora

"Úma" är I Am Low fjärde fullängdare sedan de bildades för tio år sedan. Jag är väldigt glad att få stifta bekantskap med I Am Low för första gången med denna platta. Jag gillar verkligen det jag hör och det märks väldigt tydligt att det finns rutin bakom instrumenten och kompositionen av de nio spår som utgör "Úma."  Dessa herrar vet verkligen hur ett dammigt ökenriff ska spelas! För att försöka ge er ett litet hum om hur I Am Low låter så tänk er Kyss blandat med lite sentida Alice in Chains. Det tycker jag ger en rätt ok uppfattning. Vi snackar både öken och damm men även harmonisk bra sång som sitter som ett smäck tillsammans med musiken. Det som jag finner extra trevligt med denna platta är att trots att vi snackar doomgenren så känns plattan ljus och positiv. Det gillar jag. Om jag skulle vilja introducera någon för denna typ av musik så tror jag att "Úma" av I Am Low är en utmärkt start. /Anders Bergström Úma by I Am Low

Vid det här laget så vet ni återkommande läsare att jag älskar metal och girar absolut oftast åt det hållet när jag lyssnar på musik eller letar nya guldkorn. Dock är jag ett stort fan av stoner och doom metal också! Det är ju faktiskt helt omöjligt att inte dras med i gunget och det saktfärdiga headbangandet som genren lockar in till. Sen är det ju också en rolig utmaning att ge sig på att tycka till om ett musikuniversum som jag sällan skriver om. Just det där med musikuniversum är så fascinerande med just doom och stoner. Dom repetitiva slingorna och riffen uppblandat med blytung och vaggande mystik är det som skapar ett eget litet suggestivt universum. Dopelord från Polen ger oss precis just det. ”Songs for Satan” (älskar för övrigt albumnamnet) är femte fullängdsalbumet som släpps 6 oktober. Med sju stycken spår och kanske det snyggaste albumomslaget som jag sett under 2023, får vi låtar med längder på allt från 2 minuter till uppåt 8 minuter. För min del skulle gärna låtarna kunn

Goatburner bildades 2017 i Helsingfors i Finland. Två EP´s och en fullängdare har de i bagaget sedan tidigare så Fatal blir deras andra fullängdare. De blott två medlemmarna går under namnen ”Spider” på trummor och ”Kaos” på gitarr och vrål. Med lite googlande så kan man dock konstatera att det är rutinerade herrar bakom de två namnen. Bakom namnet Kaos finner vi Keijo Niinimaa som inte torde vara helt obekant då han även vrålar i Rotten Sound och även lånade ut sina röstresurser på Nasums avskedsturné.  När ett band har namnet Goatburner och låtarna har titlar som exempelvis ”Pool of Blood” och ”Lobotomized” så vet man vad som väntar. Det är ganska så exakt vad man också får när man lyssnar på Fatal av Goatburner. Schysst Death metal utan några större krusiduller. Som grädde på moset så inleds nästan alla låtar med ruggiga ljudstycken där man kan ana att människor går ohyggliga öden till mötes.  Goatburner bjuder på denna platta på tio låtar med death metal av klassiskt snitt. Tempot

Vånna Inget har sedan de släppte sin debutplatta ”Allvar” 2011 skakat liv i vår trasiga värld, spottat i motvind och ställt frågan: Vad händer om vi slutar drömma? Man skämtar liksom inte bort ”Vånna Inget” då de verkligen tar livet på för stort jävla allvar. Jag tror det är just det som gör att jag verkligen gillar dem. Det där lite naiva ungdomsoptimismen som man verkligen önskar att fler hade i dessa tider. Ett band som ”Vånna Inget” behövs liksom idag mer än någonsin.  Så det är ju både tur att vi nu kan välkomna deras fjärde platta ”True Romance” samtidigt som det är med ett stycke sorg i hjärtat då de aviserat att detta är deras sista skiva och att höstens och vinterns spelningar blir deras sista. Sista spelningen sker den 30 december i Skurup. Det är ett något mer moget band som hörs på denna platta. Dock utan att helt släppa taget om det som tidigare varit. Influenser från sångerskan Karolina Engdahl och gitarristen Tommy Tifts andra band ”True Moon” blir rätt tydliga här och d

Att lyssna på släpp från skivbolaget Second Class Kids är ofta lite som att kastas tillbaka till mitten på 90-talet. De levererar alltid punk som ekar av den tiden men som också låter väldigt mycket här och nu.  Slaveriet är ett gott exempel på det. På sin nya skiva är det gasen i botten från början och vi får kampsånger som “Låt dom brinna”, I skuggan av palatsen med flera pärlor. Det är argt och, antar jag, ungt. Musiken låter som trallpunken gjorde efter att den mognat lite. Det är flinkt och snabbspelat med bra melodier och medryckande refränger. Godkänt i protokollet där utan tvekan. En stabil punkplatta som bör tilltala alla som någon gång gillat svensk punk. /Magnus Tannergren Ett småskaligt krig by Slaveriet