Heavy Underground

I det här avsnittet av Stagedive To Hell där ni får historier från den första vågen av svensk thrash metal från mitten på 80-talet till början på 90-talet möter ni Christian Jansson från bandet Pagandom.  Pagandom bildades 1987 och har släppt ett gäng demos och tre fullängdare varav den senaste kom så sent som 2021. Bandet var en del av scenen för thrash i Göteborg och har sammankopplingar med många andra band från trakten som senare blev kända från Göteborg.  Christian Jansson spelar bas och sjunger i Pagandom men han hittas idag i band som Grand Cadaver, Novarupta, Dark Tranquillity och nu ska ni få höra hans historia om Pagandom här i Stagedive To Hell. Länkar Pagandoms demos hittar du på deras Bandcamp Pagandom på Spotify

Nu firar ett av landets mest hängivna DIY-skivbolag 15 år. Det firar Suicide Records med en två dagar lång fest på Brewhouse i Göteborg den 15-16 oktober. För att uppmärksamma det kommer Heavy Underground att presentera några av banden som spelar då. Här kommer det första: Electric Hydra. Ibland har man tur och fångar upp ett band innan allting egentligen har hänt. Jag hade nöjet att vara en av de första att recensera Electric Hydras första demo “World domination” 2018 och året efter fick jag intervjua dem i en källare i Västerås. När jag hörde demon tyckte jag mig höra något nytt på stonerscenen men med tiden har det ju visat sig att bandet är mer än det.  Ganska tidigt fattade jag också att det här var ett band med ambitioner. Viljan som fanns där för att snabbt utvecklas musikaliskt och som liveband var påtaglig. När jag såg dem som förband till Lucifer i Västerås så var det på vippen att de körde över huvudakten på ren vilja. De anföll scenen och sen publiken som ett gäng huliganer

Emissary Of Suffering levererar death metal med tydliga thrashinslag och släpper en fullängdare lite senare i år som är fantastiskt bra. Redan nu kan ni se och höra videon till "Rope", det första smakprovet från skivan. Heavy Underground passade på att ställa fem frågor till Mattias Rasmusson från bandet.   Varför heter ni som ni heter? Emissary of Suffering har hängt med mig väldigt många år. Sedan mitten av tonåren och jag har alltid tänkt att jag vill ge mig själv en anledning att använda det. Nästan så att bandnamnet varit anledning nog att starta ett elakt metalband och att musiken suttit i baksätet, men att det bara inte hänt, förens Nils, som sjunger, skrev och sa "jag tycker att vi skall göra en sådan här grej". Vilken sorts musik vill ni spela och varför? Jag har alltid velat spelat rejäl metal som drar åt dödshållet, men aldrig fått anledning, förens nu. Det är en musik vi växt upp med och som har format oss kraftigt. Precis som för många andra vildsinta u

  Årets comback står nog Uppsalas Big Fish för. På 90-talet ägnade de sig åt någon sorts industriell trallpunk men 2022 rör sig bandet snarare mot det finstämda och lågmälda man kan hitta hos Tom Waits och Nick Cave. Men samtidigt låter det fortfarande Big Fish. Kanske beror det på David Gises texter som effektivt reflekterar all den livserfarenhet man samlar på sig under 25 år som gått sedan senast. En mycket välkommen återkomst.

  Det var hösten 2013 som jag började lägga ut närradioprogrammet jag gjorde då på Mixcloud. Det var ganska naturligt att antalet lyssnare snabbt blev fler där än i den lokala sändningen. Jag tror det var senare samma höst som Grip Of Delusion Radio hörde av sig och undrade om jag ville göra en engelsk version av samma koncept som radion.  Så någonstans där föddes podcasten som skulle komma att få namnet Into The Void Podcast och senare Heavy Underground. Sen har det liksom bara rullat på.  2017 kom Svempa Alveving med och tempot ökade och idag så har podden kommit ut i säkert mer än 600 avsnitt. Jag tappade räkningen vid 500 för några år sedan...  Dessutom har jag gjort specialpoddar om 90-talet med Martin Dunelind och Misha Sedini vilket har varit enormt kul. Och som om inte det räcker har jag proffsen Ylva Sjöstrand Emil Gustavsson och Anders Bergström som skriver recensioner.  Ganska sjukt.  Fokus de senaste åren har varit svenska band och den svensk undergroundscenen. Det är extre

Jag har alltid haft lite svårt för Melvins. Inte så att jag inte gillar Melvins för det gör jag men för att jag tycker att de är ganska ojämna. Antingen har det varit väldigt bra och andra gånger har det varit ganska ointressant. “Tarantula heart” tillhör den första kategorin.  Och detta trots att skivans förstaspår “Pain equals funny” nästan är 20 minuter långt. Men Melvins har hittat rätt den här gången och mastodontöppningen blir aldrig långtråkig. Tvärtom. Lager på lager med riff och spännande dynamik sys snyggt ihop. De övriga fyra spåren är betydligt kortare men också mer direkta. De har en ganska punkig attityd men låter hela tiden Melvins.  Så man kan konstatera att Melvins fortfarande kan skapa intressant musik som utmanar dig på ett bra sätt. Även om jag fortfarande tycker att skivorna från första halvan av 90-talet fortfarande är de bästa.  /Magnus Tannergren

Second Class Kids 71:a släpp är en liveskiva. Bandet Kkpa från Trelleborg, veteraner inom svensk punkrock, bjuder på fjorton låtar som de hämtat från deras olika album. Material från mitten på 90- talet fram till det senaste i katalogen, ”Pestens tid” (2022), hinns med. Bra blandning från olika epoker, helt klart.  Kkpa (står faktiskt för ”Kasta konkelbär på Astrid” från början) levererar ett tight set av låtar och inspelningen är klar och tydlig. Inga problem med att höra sångaren eller instrumenten på grund av dålig ljudbild med andra ord. Jag har personligen hört Kkpa på olika samlingsalbum genom åren. Bandet har bland annat dykt upp på Definitivt 50 spänn (Birdnest -klassikerna), Röjarskivan och Sveriges jävla hjärta. I och med detta var jag nog bekant med hälften av spåren innan jag började lyssna in detta album.  Jag tänker att Kkpa själva har lyssnat mycket på Strebers/Dia Psalma, Charta 77 och Asta Kask genom åren. Influenserna känns tydliga. Är du själv en som lyssnat på de ju

Jag minns inte riktigt exakt när jag hörde Charta 77 första gången. Det var före “Grisfesten" som kom 1993 men efter “Hobbydiktatorn” från 1992. Jag har dock tydliga minnen av vilka förfester det var som “Vykort från Rio” spelades högt på. Jävligt skumt egentligen att festa till en sådan låt. Men iallafall, så var det. De där förfesterna var i huvudsak till för två saker. Antingen gå på en annan fest i en annan lägenhet i Hallstahammar alternativt åka Volvo 240 till Köping med en back starköl för att gå på punkspelning på Smedjan. Charta 77 stod på scenen ibland. Eller ganska ofta. Charta 77 var lite av lokala punkhjältar. Musiken ekade av brittiskt 80-tal som New Model Army och senare av Levellers men alltid med en klar punkattityd. Texterna var lika enkla att sjunga med i som de var underfundiga. Och som sagt, de spelade ofta på Smedjan eller någon annanstans i närheten av Hallstahammar där jag bodde då i början av det glada 90-talet.  Bandet stod också i centrum för den stora s

  När jag var i 20-årsåldern fostrades jag in i punken av band som Charta 77, Strebers, Dia Psalma, DLK, Coca Carola och alla de andra banden som kom där under första halvan av 90-talet. Lite föraktfullt klumpades allting ihop under epitetet "trallpunk" vilket är ett lika irrelevant begrepp som "grunge". Så vi skiter i den diskussionen och konstaterar att Lastkaj 14 30 år efter att den punkvågen tog sin början är en av traditionens främsta bevarare. Snabb, melodiös punk som höjer blodtryck och puls. Både på grund av den medryckande musiken och av de ämnen som lyfts upp i låtarna. Första kontakten med ep:n "Plan B" var låten "Vem sätter märket" som direkt höjde förväntningarna till orimliga höjder. En våldsam uppgörelse med psykisk ohälsa och ett kallt samhälle. Genomgående tycker jag att Lastkaj 14 skriver fantastiska texter i klass med genrens giganter Curre Sandgren, Mart Hällgren och Per Granberg. Körsången hedrar Strebers och Asta Kask-arvet

 Visst saknar du trallpunken från 90-talet? Jo, det gör du. Tur att det finns band som agerar kulturbärare. I Linköping hittar vi Järncell som nu släppt ett smakprov från kommande platta. Så här skriver skivbolaget Gaphals om detta: Trallpunkbandet Järncell från Linköping släpper albumet ”Är du nöjd nu?” den 19e November via skivbolaget Gaphals. Bandets andra fullängdare bjuder på både politisk ironi och självförvållat vanvett. På de 9 nya spåren mixas 90tals-trall med distade hårdrocksgitarrer i en uppiggande punkkompott där teman som miljöförstöring, självkännedom och allmän samhällskritik lyfts med både underhållande och uppriktiga tongångar.  Järncell föddes 2017 i en replokal i Linköping av de fyra vännerna David, Magnus, Jösse och Viktor. Magnus lämnade bandet 2019 och Järncell fortsatte som trio fram till 2021 då Martin Deann från bandet Skrammel anslöt som gitarrist. Järncell har delat scen tillsammans med band såsom och Lastkaj 14, Kardinal Synd, Sardo Numspa, Björnarna och V

Varje månad lagom till lön får ni fem lyssningstips med plattor, singlar eller ep:s som är värda lite mer uppmärksamhet. Och även om fokus är Sverige och Norden så kommer en del annat att komma med också. Här är listan för augusti:  Kal-El - Dark Majesty (Majestic Mountain) Norska Kal-El lyckas med bedriften att göra stonerrock som låter ny och fräsch. Med melodiösa men ändå blytunga riff och ett sound som ger extra vikt åt musiken är det omöjligt att inte imponeras av “Dark Majesty”.  Dark Majesty by Kal-El Sweet Teeth - Acid Rain (EP, Lövley Records) Vurmar man som jag för den alternativa rock som kom på 90-talet så är Sweet Teeth den perfekta katalysatorn för den typen av nostalgi. Här får du ditt lystmäte av alternativrock i samma anda som till exempel Dinosaur Jr om än med lite mer tryck.  Acid Rain by Sweet Teeth Toad Venom - Swirling Hands (singel, Welfare Sounds & Records) När psykedelisk rock görs på rätt sätt så tar den dig till en helt annan plats. Och så är fallet

Tillhör du liksom mig en av de människor som höll Grand Cadavers ”Deities of deathlike sleep” som en av fjolårets bästa plattor? Då kan jag säga grattis till dig (och mig) för Crawls nya platta har förmodligen allt som en HM2-dödsdyrkare behöver för att tillfredsställa sitt svarta hjärta och lite till.  Att dödsmetallen i början av 90-talet kring Stockholmstrakten ligger Crawl extra varmt om hjärtat kan man nog anta. För här har vi ett band som plockat russinen ur den finaste dödsmetallmyllan och smidit ihop en platta med den elakaste, smutsigaste och hårdaste dödsmetallen på rätt länge. Alla inblandade bakom musiken har svart bälte i dödsmetall och Joachim Lyngfelt har en strupe som är skapt för att vråla avgrundsdjupa deathgrowl med. Allt detta tillsammans får ibland nackhåren att resa sig av lycka.  Höjdpunkterna på denna platta är många och ligger tätt. Måste jag välja så är jag väldigt svag för ”Throne of molten bones” som har ett blytungt avslut och ”Until they crawl” som på mind

Att lyssna på släpp från skivbolaget Second Class Kids är ofta lite som att kastas tillbaka till mitten på 90-talet. De levererar alltid punk som ekar av den tiden men som också låter väldigt mycket här och nu.  Slaveriet är ett gott exempel på det. På sin nya skiva är det gasen i botten från början och vi får kampsånger som “Låt dom brinna”, I skuggan av palatsen med flera pärlor. Det är argt och, antar jag, ungt. Musiken låter som trallpunken gjorde efter att den mognat lite. Det är flinkt och snabbspelat med bra melodier och medryckande refränger. Godkänt i protokollet där utan tvekan. En stabil punkplatta som bör tilltala alla som någon gång gillat svensk punk. /Magnus Tannergren Ett småskaligt krig by Slaveriet

Jag är en sucker för konceptkonst som spänner över flera discipliner. The Brides Of The Black Room fångade ganska snabbt min uppmärksamhet när de tidigare i år började göra väsen av sig med de första låtsläppen. Inte bara för att Lea Alazam som vi tidigare hört i Besvärjelsen stod för en del av sången utan också för bandets hela uppenbarelse andades ambitioner utöver det vanliga. Bandet förresten. Det är nog fel benämning. Själva kallar de sig ett konstnärskollektiv som anger både The KLF och Banksy som förebilder. Det gör ju inte det hela mindre intressant. Tvärtom. Musiken då? Vad vi har att göra med här är snygg och mörk elektronisk musik. Hade året varit 1986 hade jag sagt synth. Den första tanke som slog mig när jag hörde låten "Blood" var att det här är musik som man tror att Depeche Mode gör men som de aldrig lyckats riktigt med före 1990 och efter1994. Extremt snygga melodier, vackra arrangemang, låtar som sätter sig direkt och en känsla av mystik och dekadens. Allt f

Kim Gordon må vara den coolaste kvinnan under de senaste 40 åren av alternativ rock och en ikon sedan 90-talet  men hennes musikaliska horisont spränger betydligt fler gränser än så. Hennes bidrag till Sonic Youth var alltid lite mer progressiva och råa än bandets övriga låtar och det är ännu mer uppenbart att “rock” inte är det som Gordon primärt sysslar med som artist i eget namn. “The Collective" är bara ett av bevisen på detta.  För här låter hon experimentlustan flöda fritt. Över smutsiga beats som gränsar till hiphop i samma stil som exempelvis Dälek. Och över de här skeva ljudbilderna och de utmanande låtstrukturerna väver hon in sina fragmentariska texter som poetiskt bildar små titthål in i det undermedvetna. Det är en skiva som tar sin tid att avkoda, men när man gör det så blir tillfredsställelsen stor.  Det är som sagt omöjligt att genrebestämma detta närmare än kanske “experimentellt”. Det är väldigt suggestivt och mörkt men också hoppfullt och upplyftande. Många av l

Ögir 24 augusti 2022 Jag har undvikit att åka förbi Ögir i Köping sedan branden den där ödesdigra måndagen den 12 september. Dagen innan hade jag åkt förbi Köping med tåg efter att ha intervjuat Bonni från Asta Kask och Ulke från Strebers/Dia Psalma i Göteborg. Jag tittade ut genom tågfönstret när vi stannade vid Köpings station och tänkte på den där kvällen jag livesände Charta 77:s release av "Ödesboxen" bara någon vecka tidigare. Jag tänkte på spelningarna jag sett där med både Charta 77 och Asta Kask. Sen rullade tåget vidare. Ögir oktober 2022 Dagen efter stod det klart att Sverige fått en högernationalistiskt regering och vid 8-tiden på morgonen kom den första nyhetsflashen om att en kulturbyggnad i Köping stod i brand. Det var Ögir som brann.  Det var milt sagt en riktigt jävla skitmåndag.  Ögir var inte bara ett ställe för kultur i Köping. Det var också hem för Per Granbergs livsverk Charta 77 och Birdnest Records. Här hade han samlat allting. Alla skivor, alla inspe

  Med band som Lastkaj 14, N:a Hospitalet, Pastoratet, Kardinal Synd, Slutstation Tjernobyl, Fuktansvärld och många fler på sin utgivningslista så kan man lugnt säga att skivbolaget Second Class Kids är en guldgruva för den som vill ha sin punk så som den lät under första halvan av 90-talet.  Just nu så är släpp med The Mickerz, redan nämnda Lastkaj 14 och Fruktansvärld aktuella releaser som Heavy Underground varmt rekommenderar dig att kolla upp. Man har dessutom släppt Second Class Kids Magazine som bjuder på intervjuer med Sardo Numspa, Anti-Lam Front och många fler av bolagets band. Kul läsning i skön fanzintradition.  Har du en demo du vill skicka till Second Class Kids? Skicka den till demo@secondclasskids.com  och du köper allt de gett ut på  secondclasskids.myshopify.com/   efter att du har lyssnat på den här spellistan som innehåller allting man släppt sedan 2003!

Trallpunken lever kan man väl konstatera efter en kväll med Lastkaj 14. De har liksom lirkat ut precis allt det som var bra med genren och satt ihop det till modern punkrock som attraherar en stor bred publik. Som överlevare av den första vågen på 90-talet är det naturligtvis kul att se och höra. Här är bildbevisen från spelningen.  /Magnus Tannergren

  Hur mycket musik kan det få plats i en och samma person? Frågan är befogad när vi snackar om Alex Stjernfeldt. På Suicide Records Fest får vi ta del av två av hans musikaliska visioner. Båda spelningarna är speciella.  Grand Cadaver är death metalbandet som Alex startat tillsammans med Christian Jansson (Pagandom), Daniel Liljekvist (ex-Katatonia mfl), Stefan Lagergren (ex-Tiamat mfl) och Mikael Stanne (Dark Tranquillity). Bandets debut-ep är en klassisk dödsplatta så som vi vill att svensk death metal ska låta. Både melodiöst men samtidigt brutalt. Termen old school är sliten men är här den mest relevanta beskrivningen. Och den kommande fullängdaren "Into The Maw Of Death" som ges ut av Majestic Mountain den 29 oktober kommer att ge den som gillar hur musikstilen lät under det tidiga 90-talet en fullständig överdos. Bandet gör sin livedebut på Suicide Records Fest. En unik händelse alltså.  Into The Maw Of Death by Grand Cadaver Madness Comes by Grand Cadaver Alex andra

Jag tror inte att man riktigt förstår hur viktiga Misery Loves Co var som band när det begav sig. De var tidiga med att anamma hela industrirockvågen på 90-talet i en svensk kontext och de turnérade världen under sina aktiva år på ett sätt som få andra gjorde. Och skannar man intervjuer med internationella band så dyker Misery Loves Co:s namn upp titt som tätt.  Tre plattor blev det under bandets första levnad och ytterligare en har släppts av bandet efter återaktiveringen 2016. Men för mig är och förblir “Your vision was never mine to share” höjdpunkten i bandets diskografi. Jag minns hur jag lyssnade intensivt på skivan i studentlägenheten i Linköping och hur jag ständigt smög in titelspåret på studentradions spellista på bästa sändningstid. Skivan hade någonting som inte de två tidigare hade. Kanske en mer dynamisk ljudbild och överlag mer välskrivet material. Och möjligen lät de mer som sig själva här och inte som ett band som influerats av NIN och Peace Love And Pitbulls. Mer egen