Klassikern: Misery Loves Co - Your vision was never mine to share (2000)

Jag tror inte att man riktigt förstår hur viktiga Misery Loves Co var som band när det begav sig. De var tidiga med att anamma hela industrirockvågen på 90-talet i en svensk kontext och de turnérade världen under sina aktiva år på ett sätt som få andra gjorde. Och skannar man intervjuer med internationella band så dyker Misery Loves Co:s namn upp titt som tätt.

Tre plattor blev det under bandets första levnad och ytterligare en har släppts av bandet efter återaktiveringen 2016. Men för mig är och förblir “Your vision was never mine to share” höjdpunkten i bandets diskografi. Jag minns hur jag lyssnade intensivt på skivan i studentlägenheten i Linköping och hur jag ständigt smög in titelspåret på studentradions spellista på bästa sändningstid. Skivan hade någonting som inte de två tidigare hade. Kanske en mer dynamisk ljudbild och överlag mer välskrivet material. Och möjligen lät de mer som sig själva här och inte som ett band som influerats av NIN och Peace Love And Pitbulls. Mer egen själ med andra ord.

Öppningstrion är sjukt stark. Det mäktiga titelspåret inleder skivan som börjar lågmält men som långsamt hämtar upp allt mer energi och slutar i ett mäktigt anthem för uppror. Den oroväckande “No exit” som kryper in under huden på dig och så “On top of the world” som är en gripande ballad som håller ditt hjärta i ett järngrepp och klämmer åt. Därefter följer många höjdpunkter till som ni får upptäcka själva. Men några ord måste också sägas om finalspåret “When everything dies” som är klassisk Misery Loves Co med en mäktig gitarrvägg och mekaniskt trummande och Patrik Wirén som kanaliserar all ångest och mörk materia från Trent Reznor och Thåström i sin sång. Episkt.

Bandet turnerade i Europa på den här skivan innan det annonserades att verksamheten skulle upphöra. Kan kännas lite snopen med tanke på potentialen som uppenbarat sig i och med den här skivan. Som tur är så kom ju albumet “Zero” 2019 och knöt på något sätt ihop säcken för mig. En värdig uppföljare som tog allt det som var bra från de två första plattorna och som är en naturlig fortsättning på “Your vision was never mine to share” i mina öron. En skiva som jag ständigt återvänder till och ständigt inser dess tidlösa storhet.

/Magnus Tannergren

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar. Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse. Att texterna är på svenska gör att musiken

Läs »

Henrik Palm - Nerd Icon

Jag har haft Henrik Palms nya (och tredje) skiva Nerd Icon liggandes på hårddisken i några veckor, men inte hittat tiden att ta mig an den. Men idag hände det, mycket tack vare att katten väckte mig okristligt tidigt och gjorde allt i sin makt för att inte låta mig somna om - och han lyckades. Men det är ju såklart helt ointressant i sammanhanget Heavy Underground i allmänhet, och Henrik Palms nya skiva i synnerhet. Jag tar mig an skivan genom att direkt fastna på introt och spela om det för mig själv flera gånger. Det är ett gott tecken, för introt visar sig sätta stämningen och kontexten för resten av skivan - och jag blir insnärjd direkt. Henrik Palm har skapat organiskt och fylligt universum, samtidigt som det på något sätt är både sprött och skört. Skådeplatsen är någonstans i gränslandet mellan ljus och mörker - där man hela tiden leds mot ljuset, för att plötsligt dras ned mot avgrunden igen. Och det är ett knep som visar sig bli en kontrastrik upptäcksfärd. Genremässigt rör v

Läs »

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023. Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer. Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Läs »

Krönika: Saker jag tänker på när jag läser Andres Lokko

Heavy Undergrounds chefredaktör Magnus Tannergren läser 2000 sidor Andres Lokko fördelat på tre volymer och finner en mäktig gärning i popkulturens tjänst. --- Andres Lokko var 90-talets stora musikelitist med sitt skrivande i tidningen Pop och innan dess i andra tidningar. Alltid med mycket attityd och lite snobbig attityd. Jag har nog tyckt att han var lite odräglig. Men sen har ju åren gått och Andres, precis som vi andra, har blivit äldre och mognare. Jag tänker på det här när jag läser hans samlade musikjournalistik i tre volymer. Det blir då tydligt hur han växer som människa. Den första spänner från 1989 till 1999. Alltså hela 90-talet som var så definierande för honom, mig och alla andra som var i 20-årsåldern då. Han var underground och skjuter kaxigt från höften och utnämner självsäkert en massa brittiska band till rockens och popmusikens framtid. Han tipsar om obskyr Northen Soul och esoterisk reggae från Manchester, London och Liverpool. Det är Cool Britannia som gäll

Läs »

Heavy Underground

Leta i den här bloggen

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV