Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV

Fem frågor till Emissary Of Suffering


Emissary Of Suffering levererar death metal med tydliga thrashinslag och släpper en fullängdare lite senare i år som är fantastiskt bra. Redan nu kan ni se och höra videon till "Rope", det första smakprovet från skivan. Heavy Underground passade på att ställa fem frågor till Mattias Rasmusson från bandet.  

Varför heter ni som ni heter?

Emissary of Suffering har hängt med mig väldigt många år. Sedan mitten av tonåren och jag har alltid tänkt att jag vill ge mig själv en anledning att använda det. Nästan så att bandnamnet varit anledning nog att starta ett elakt metalband och att musiken suttit i baksätet, men att det bara inte hänt, förens Nils, som sjunger, skrev och sa "jag tycker att vi skall göra en sådan här grej".

Vilken sorts musik vill ni spela och varför?

Jag har alltid velat spelat rejäl metal som drar åt dödshållet, men aldrig fått anledning, förens nu. Det är en musik vi växt upp med och som har format oss kraftigt. Precis som för många andra vildsinta ungdomar som växte upp på 90-talet utgjorde svensk döds en djävulskt viktig del av basfödan och min musikaliska skolning. Lägg där till Headbangers Ball och allt internationellt man upptäckte därigenom. Morbid Angel, Cannibal Corpse, Death och så vidare. Med det sagt så var målet att spela rätt primitiv döds. Dels för att det finns något tidlöst och mäktigt i det primala, men till stor del också för att jag inte är någon vidare gitarrist eller musiker.  Däremot har vi en fantastisk trummis och det är såklart väldigt tacksamt för mig att kunna luta mig mot honom. I tillägg till primitiva och basala ville vi även få in lite atmosfäriska, repetitiva element och det är något vi kommer utveckla mer i framtiden. 

Vilken är er största drivkraft och vad ger er inspiration?

Jag personligen är fullkomlig musikmissbrukare och inspireras av allt som jag tycker känns genuint. Min drivkraft med Emissary är att gräva mig så långt ned i mörkret och smutsen som jag bara kan. Jag tänker att huvuduppgiften för kreativa idioter som mig är att hitta något substantiellt och klämma musten ur det. Att hitta en känsla inombords och sedan försöka bygga något konkret, fysiskt av den. Utifrån mitt perspektiv är det sällan svårt att skriva mörk, uppgiven musik, helt enkelt för att världen ser ut och utvecklas som den gör. All inspiration någon möjligtvis kan behöva finns överallt.  

Nämn tre skivor man måste lyssna på för att förstå er musik.

1. Morbid Angel - Gateways to Annihilation skulle jag antagligen placera på en tredje eller fjärdeplats över bandets skivor, men när Emissary of Suffering startade och våran skiva skrevs var detta antagligen skivan jag personligen återkom till allra mest. Den uppmärksamme kommer garanterat hitta spår av det.

2.Death - Leprosy. Ett band vi gemensamt håller väldigt högt och som oundvikligt kommer vara av central betydelse för vårat uttryck. Scream bloody gore och just Leprosy har en speciell stämning som jag väldigt gärna ville få in någonstans på vår skiva.

3. Dismember - Indecent and Obscene. Har alltid älskat mentaliteten och vildsintheten i Dismember. Här är det lätt att få bilder av ett ungt band som nöter som helvete i repan och bara älskar att riffa och spela snabbt. Även om Emissary of Suffering har ett annat riff-DNA och uppstod ungefär 30 år senare kan jag känna en stark koppling till bandet i allmänhet och Indecent and Obscene i synnerhet. 

Vad har ni för drömmar (små eller stora) för bandet och hur ska ni förverkliga dem?

Vi förenas i kärleken till musiken och drivet att kaosa på. En av sakerna vi har gemensamt är att spela i band, med allt vad det innebär, är det enda vi verkligen velat och fortfarande vill. Skriva och släppa musik och framföra den för folk. Det är väl ungefär så drömmarna ser ut, att göra det vi gjort med hundra andra band tidigare och möta så många det bara går i det. Samtidigt upplever jag det som att vi har minimala förväntningar. Vi är total arbetarklass. Vi jobbar hårt och står inte med mössan i handen.



Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Två sjuor från Flyktsoda Records

Deny - Call of the void Gefyr/Rat Cage - Split   Ni som gillar er crust och käng vet ju förmodligen att en av förra årets absolut bästa plattor var ”Wildfire” med Törebodas Deny. Undertecknad recenserade den här på Heavy Underground och den fanns högt upp på förra årets årsbästalista.   Så det är ju med stor glädje jag ser att en ny ep med Deny släpps. Fyra spår med harmonisk underbar d-takt med snortuffa melodier som rätt omgående får kängnäven att lyftas är vad denna ep bjuder på.  Titelspåret som inleder a-sidan är nog favoriten och de inledande raderna lyder: ”I am choking myself. Bye some more. Fighting the commercial grip” Deny håller fanan högt och denna ep bara visar vilket grymt bra band de är och jag hoppas att fler av er upptäcker dem. För Deny förtjänad verkligen all framgång.  Gefyr begåvade oss 2022 med deras briljanta självbetitlade debutplatta. Året efter så släppte Rat Cage från England ”Savage visions”. En urstark hc/punk-skiva som inte tog några fångar. Så det ä

Vanhelgd - Atropos Doctrina

Få saker gör mig genuint glad och uppspelt så som när det luftas för omvärlden att ett nytt album är på väg från ett band man verkligen gillar och följer. I sex år har jag suktat efter ett nytt mästerverk från Vanhelgd. ”Deimos Sanktuarium” var och är fortfarande ett fantastiskt album men man vill ju såklart alltid ha mer av det man gillar. Helt i linje med hur dom andra albumen låtit så får vi stora ljudbilder som skulle passa bra i salar med oerhörd rymd till taket. Sången, alla delar av instrumenten och den röda tråden som vi nu vet låter Vanhelgd samlar ihop alla stora känslor till en väldigt snyggt förpackad och tight sammanhållen produkt som blir ”Atropos Doctrina”.  Värt att uppmärksamma är också att alla låtar nu enbart är på svenska. Därmed sätter Vanhelgd punkt för den svensk-engelska eran som dom tidigare haft. Sällan har jag dock stört mig så lite på blandningen av språk som hos bandet. Allt har alltid varit väldigt sömlöst.  Bytet, om man nu kallar det så, är ingenting som