Fem frågor till Emissary Of Suffering

Emissary Of Suffering levererar death metal med tydliga thrashinslag och släpper en fullängdare lite senare i år som är fantastiskt bra. Redan nu kan ni se och höra videon till "Rope", det första smakprovet från skivan. Heavy Underground passade på att ställa fem frågor till Mattias Rasmusson från bandet.  

Varför heter ni som ni heter?

Emissary of Suffering har hängt med mig väldigt många år. Sedan mitten av tonåren och jag har alltid tänkt att jag vill ge mig själv en anledning att använda det. Nästan så att bandnamnet varit anledning nog att starta ett elakt metalband och att musiken suttit i baksätet, men att det bara inte hänt, förens Nils, som sjunger, skrev och sa "jag tycker att vi skall göra en sådan här grej".

Vilken sorts musik vill ni spela och varför?

Jag har alltid velat spelat rejäl metal som drar åt dödshållet, men aldrig fått anledning, förens nu. Det är en musik vi växt upp med och som har format oss kraftigt. Precis som för många andra vildsinta ungdomar som växte upp på 90-talet utgjorde svensk döds en djävulskt viktig del av basfödan och min musikaliska skolning. Lägg där till Headbangers Ball och allt internationellt man upptäckte därigenom. Morbid Angel, Cannibal Corpse, Death och så vidare. Med det sagt så var målet att spela rätt primitiv döds. Dels för att det finns något tidlöst och mäktigt i det primala, men till stor del också för att jag inte är någon vidare gitarrist eller musiker.  Däremot har vi en fantastisk trummis och det är såklart väldigt tacksamt för mig att kunna luta mig mot honom. I tillägg till primitiva och basala ville vi även få in lite atmosfäriska, repetitiva element och det är något vi kommer utveckla mer i framtiden. 

Vilken är er största drivkraft och vad ger er inspiration?

Jag personligen är fullkomlig musikmissbrukare och inspireras av allt som jag tycker känns genuint. Min drivkraft med Emissary är att gräva mig så långt ned i mörkret och smutsen som jag bara kan. Jag tänker att huvuduppgiften för kreativa idioter som mig är att hitta något substantiellt och klämma musten ur det. Att hitta en känsla inombords och sedan försöka bygga något konkret, fysiskt av den. Utifrån mitt perspektiv är det sällan svårt att skriva mörk, uppgiven musik, helt enkelt för att världen ser ut och utvecklas som den gör. All inspiration någon möjligtvis kan behöva finns överallt.  

Nämn tre skivor man måste lyssna på för att förstå er musik.

1. Morbid Angel - Gateways to Annihilation skulle jag antagligen placera på en tredje eller fjärdeplats över bandets skivor, men när Emissary of Suffering startade och våran skiva skrevs var detta antagligen skivan jag personligen återkom till allra mest. Den uppmärksamme kommer garanterat hitta spår av det.

2.Death - Leprosy. Ett band vi gemensamt håller väldigt högt och som oundvikligt kommer vara av central betydelse för vårat uttryck. Scream bloody gore och just Leprosy har en speciell stämning som jag väldigt gärna ville få in någonstans på vår skiva.

3. Dismember - Indecent and Obscene. Har alltid älskat mentaliteten och vildsintheten i Dismember. Här är det lätt att få bilder av ett ungt band som nöter som helvete i repan och bara älskar att riffa och spela snabbt. Även om Emissary of Suffering har ett annat riff-DNA och uppstod ungefär 30 år senare kan jag känna en stark koppling till bandet i allmänhet och Indecent and Obscene i synnerhet. 

Vad har ni för drömmar (små eller stora) för bandet och hur ska ni förverkliga dem?

Vi förenas i kärleken till musiken och drivet att kaosa på. En av sakerna vi har gemensamt är att spela i band, med allt vad det innebär, är det enda vi verkligen velat och fortfarande vill. Skriva och släppa musik och framföra den för folk. Det är väl ungefär så drömmarna ser ut, att göra det vi gjort med hundra andra band tidigare och möta så många det bara går i det. Samtidigt upplever jag det som att vi har minimala förväntningar. Vi är total arbetarklass. Vi jobbar hårt och står inte med mössan i handen.