Hur mycket musik kan det få plats i en och samma person? Frågan är befogad när vi snackar om Alex Stjernfeldt. På Suicide Records Fest får vi ta del av två av hans musikaliska visioner. Båda spelningarna är speciella.
Grand Cadaver är death metalbandet som Alex startat tillsammans med Christian Jansson (Pagandom), Daniel Liljekvist (ex-Katatonia mfl), Stefan Lagergren (ex-Tiamat mfl) och Mikael Stanne (Dark Tranquillity). Bandets debut-ep är en klassisk dödsplatta så som vi vill att svensk death metal ska låta. Både melodiöst men samtidigt brutalt. Termen old school är sliten men är här den mest relevanta beskrivningen. Och den kommande fullängdaren "Into The Maw Of Death" som ges ut av Majestic Mountain den 29 oktober kommer att ge den som gillar hur musikstilen lät under det tidiga 90-talet en fullständig överdos. Bandet gör sin livedebut på Suicide Records Fest. En unik händelse alltså.
Alex andra projekt Novarupta är någonting fullständigt unikt. Projektet är helt och hållet hans idé och vision och existerar för att skapa fyra skivor med de fyra elementen eld, vatten, luft och jord som tema. Hittills har två delar släppts, "Desillusion fire" (eld) och "Marine Snow" (vatten). Skivorna har hittills haft olika gästvokalister på varje låt och är var för sig mastodontverk. Just nu slutförs den tredje delen ”Carrion movements” (luft) som ska släppas våren 2022.
Att spela live med Novarupta är en logistisk mardröm med ett så stort antal sångare från massor av olika band med egna åtaganden. Det har hänt en gång tidigare och spelningen i Göteborg blir den andra gången. Det är ganska naturligt att anta att det kan komma att dröja innan det händer igen.
Att Novarupta utgör finalen på Suicide Records Fest är givet då det bara är ett sådant skivbolag som Suicide Records som skulle kunna ta sig an ett sådant här jätteprojekt som spänner över flera år men som knappast kommer att generera listframgångar och spelningar på Ullevi. För sådant klarar inte de stora skivbolagen av. De saknar själ och hjärta. Men det gör inte Suicide Records
Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar. Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse. Att texterna är på svenska gör att musiken
Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023. Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer. Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi
Få saker gör mig genuint glad och uppspelt så som när det luftas för omvärlden att ett nytt album är på väg från ett band man verkligen gillar och följer. I sex år har jag suktat efter ett nytt mästerverk från Vanhelgd. ”Deimos Sanktuarium” var och är fortfarande ett fantastiskt album men man vill ju såklart alltid ha mer av det man gillar. Helt i linje med hur dom andra albumen låtit så får vi stora ljudbilder som skulle passa bra i salar med oerhörd rymd till taket. Sången, alla delar av instrumenten och den röda tråden som vi nu vet låter Vanhelgd samlar ihop alla stora känslor till en väldigt snyggt förpackad och tight sammanhållen produkt som blir ”Atropos Doctrina”. Värt att uppmärksamma är också att alla låtar nu enbart är på svenska. Därmed sätter Vanhelgd punkt för den svensk-engelska eran som dom tidigare haft. Sällan har jag dock stört mig så lite på blandningen av språk som hos bandet. Allt har alltid varit väldigt sömlöst. Bytet, om man nu kallar det så, är ingenting som
Grindcore kan vara lika roligt som det går snabbt. Svenska Bridflesh är en institution i branschen med sin splattermålade grind som avhandlar diverse ämnen på väldigt kreativa, bloddrypande och magstarka sätt. Har man ingen humor och anser sig sitta på höga moraliska hästar så är detta inget för dig. Men gillar du kompetent mangel, splatterfilmer och brutal humor sitter denna 13 minuter långa skiva med lika många låtar som en spik i Jesus kors. Lägg därtill en fantastisk titel och ett episkt omslag och du har en skiva att lyssna på om och om igen. /Magnus Tannergren
Kommentarer
Skicka en kommentar