Jag är en sucker för konceptkonst som spänner över flera discipliner. The Brides Of The Black Room fångade ganska snabbt min uppmärksamhet när de tidigare i år började göra väsen av sig med de första låtsläppen. Inte bara för att Lea Alazam som vi tidigare hört i Besvärjelsen stod för en del av sången utan också för bandets hela uppenbarelse andades ambitioner utöver det vanliga. Bandet förresten. Det är nog fel benämning. Själva kallar de sig ett konstnärskollektiv som anger både The KLF och Banksy som förebilder. Det gör ju inte det hela mindre intressant. Tvärtom.
Musiken då? Vad vi har att göra med här är snygg och mörk elektronisk musik. Hade året varit 1986 hade jag sagt synth. Den första tanke som slog mig när jag hörde låten "Blood" var att det här är musik som man tror att Depeche Mode gör men som de aldrig lyckats riktigt med före 1990 och efter1994. Extremt snygga melodier, vackra arrangemang, låtar som sätter sig direkt och en känsla av mystik och dekadens. Allt förpackat i en estetisk dräkt som matchar musiken perfekt.
Höjdpunkterna är många. "Blood" har jag redan nämnt. En i det närmaste perfekt låt. Eller apropå Depeche Modedoftande "Mother, mother" med sina keyboardslingor. Eller den förunderligt vackra elektroniska balladen "Apple". Sen har vi extremt snygga poplåtar som "Fire disciple" och "Rise up" som egentligen förtjänar alla listframgångar de kan få. Men allra bäst är The Brides Of The Black Room när de spelar råsynth som i "Intruder" som ekar av mörka regnblöta gator i Berlin på 90-talet.
Med ambition kommer man långt. Och har man dessutom talang kommer man ännu längre. Jag ser fram emot vad det här konstnärskollektivet kommer att åstadkomma i framtiden. Jag tror att det är väldigt mycket.
Kommentarer
Skicka en kommentar