Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Recension: The Brides Of The Black Room - Blood and fire (Icons Creating Evil Art)


Jag är en sucker för konceptkonst som spänner över flera discipliner. The Brides Of The Black Room fångade ganska snabbt min uppmärksamhet när de tidigare i år började göra väsen av sig med de första låtsläppen. Inte bara för att Lea Alazam som vi tidigare hört i Besvärjelsen stod för en del av sången utan också för bandets hela uppenbarelse andades ambitioner utöver det vanliga. Bandet förresten. Det är nog fel benämning. Själva kallar de sig ett konstnärskollektiv som anger både The KLF och Banksy som förebilder. Det gör ju inte det hela mindre intressant. Tvärtom.

Musiken då? Vad vi har att göra med här är snygg och mörk elektronisk musik. Hade året varit 1986 hade jag sagt synth. Den första tanke som slog mig när jag hörde låten "Blood" var att det här är musik som man tror att Depeche Mode gör men som de aldrig lyckats riktigt med före 1990 och efter1994. Extremt snygga melodier, vackra arrangemang, låtar som sätter sig direkt och en känsla av mystik och dekadens. Allt förpackat i en estetisk dräkt som matchar musiken perfekt. 

Höjdpunkterna är många. "Blood" har jag redan nämnt. En i det närmaste perfekt låt. Eller apropå Depeche Modedoftande "Mother, mother" med sina keyboardslingor. Eller den förunderligt vackra elektroniska balladen "Apple". Sen har vi extremt snygga poplåtar som "Fire disciple" och "Rise up" som egentligen förtjänar alla listframgångar de kan få. Men allra bäst är The Brides Of The Black Room när de spelar råsynth som i "Intruder" som ekar av mörka regnblöta gator i Berlin på 90-talet.

Med ambition kommer man långt. Och har man dessutom talang kommer man ännu längre. Jag ser fram emot vad det här konstnärskollektivet kommer att åstadkomma i framtiden. Jag tror att det är väldigt mycket.






Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Skraeckoedlan - Vermillion Sky (enligt Ylva Sjöstrand)

Ska man göra och släppa ännu ett fantastiskt konceptalbum så är det lika bra att absolut inte spara på krutet och dunka på med plusmeny extra allt plus moms deluxe! Jädrar vad dom skämmer bort oss dom mäktiga herrarna i Skraeckoedlan. Rykande nytt och sjukt bra album, ett arkadspel med tillhörande soundtrack och en bok skriven av bandet. Glömde jag något? Troligen.  Dom här talangfulla ödlorna fullkomligt sprutar ur sig bitar som skapar en otrolig helhet till kommande ”Vermillion Sky”. Jag förundras varje gång bandet släpper nya album och tänker ”Nädu, den här kan omöjligt vara bättre än föregångaren!” Tacksamt erkänner jag att jag har fel varje gång för kreativiteten, påhittigheten och nyskapandet verkar vara en källa som aldrig sinar i ödlelägret.  Låtordningen är mycket väl genomtänkt för att verkligen få oss med på resan ut mot den okända och röda himlen som verket kretsar kring. Längtan efter mer då ”Earth” släpptes 2019 har varit stor och här får vi en väldigt naturlig uppf

Intervju: Hardcoreprofilen Daniel Nätterdal om banden, boken och livet efter podcasten Nere På Noll

Daniel gillar Misfits. Podcasten Nere På Noll är död och begraven. Heavy Undergrounds Örebrokorrespondent Johan Terrac kollade läget med Daniel Nätterdal som var en av medlemmarna i podden som nu ägnar tiden åt en rad andra band och projekt i hardcorens tjänst.  Hej, Daniel, hur är känslan efter att det nu är definitivt att Nere På Noll är ett avslutat kapitel? Kliar det i fingrarna att få podda igen eller känns det befriande? NPN-legenderna David, Daniel & Robin - Jag har varit fullt sysselsatt ändå så jag har knappt hunnit känna några känslor än. Det är både kul att ha tid till andra grejer men också lite sorgligt. När man har lagt 10 år på att bygga upp något som (för engångsskull) varit uppskattat så är det lite waste att kasta bort det. Allt har sin tid och vi gav järnet i 10 år vilket är långt mer än de flesta band. Vi satt även i en situation där vi saknade klippare och ribban för podd ligger mycket högre än den gjorde när vi startade, så vi hade behövt jobba hårdare samtidi