Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV

Krönika: Vad jag lärt mig av Charta 77

Jag minns inte riktigt exakt när jag hörde Charta 77 första gången. Det var före “Grisfesten" som kom 1993 men efter “Hobbydiktatorn” från 1992. Jag har dock tydliga minnen av vilka förfester det var som “Vykort från Rio” spelades högt på. Jävligt skumt egentligen att festa till en sådan låt. Men iallafall, så var det. De där förfesterna var i huvudsak till för två saker. Antingen gå på en annan fest i en annan lägenhet i Hallstahammar alternativt åka Volvo 240 till Köping med en back starköl för att gå på punkspelning på Smedjan. Charta 77 stod på scenen ibland. Eller ganska ofta.

Charta 77 var lite av lokala punkhjältar. Musiken ekade av brittiskt 80-tal som New Model Army och senare av Levellers men alltid med en klar punkattityd. Texterna var lika enkla att sjunga med i som de var underfundiga. Och som sagt, de spelade ofta på Smedjan eller någon annanstans i närheten av Hallstahammar där jag bodde då i början av det glada 90-talet. 


Bandet stod också i centrum för den stora svenska punkvågen vid den tiden tack vare Granbergs skivbolag Birdnest som gav ut det mesta som var bra då. Strebers, Dia Psalma, Sober, Big Fish, ja listan kan göras hur lång som helst. När jag intervjuade Per för något år sedan berättade han hur faxen spottade ur sig nya beställningar oavbrutet och hur de jobbade dygnet runt för att hinna med. Och däremellan åka ut och spela med Charta 77. Inte undra på att alla måste ha känt sig ganska bakfulla framåt 1996…

Jag kommer alltid att hålla “Hobbydiktatorn”, “Grisfesten” och “Tecken i tiden” nära som säkerhetsnålar i mitt hjärta. Charta 77 har fortsatt genom åren och jag har alltid haft lite koll på vad Per & Co har hållit på med. Och har tillfälle bjudits har jag gått på spelningarna i närheten. Medlemmar har kommit och gått eller tyvärr gått bort men det är fascinerande att se ett punkband brinna på det sätt som Charta 77 har gjort i snart 40 år. Ja det är snart 40 år sedan bandet bildades. Jag var på 10-årsspelningen (som sedan blev liveplattan “Hel!”) och tänkte att ett band som var så gammalt inte kunde ha långt kvar. Tio år var en evighet när man var ung. Tur att jag hade fel. 


Nu lyssnar jag på de tre senaste släppen, “Urd”, “Verdan-Di” och “Skuld”. Mycket är sig likt men samtidigt finns en ny nyans i musiken. Lite mer eftertänksam och reflekterande. Sånt kommer med åldern antar jag när livet har bankat in några spikar av ödmjukhet i själen. Livets sorger och glädjeämnen har gett nya djup i Per Granbergs texter. Samtidigt ser världen ut som den gör och frågan är om så mycket har hänt sedan “Ensam kvar” spelades för första gången? Tyvärr inte, och det hörs också i Charta 77:s musik idag. Det ger en helt annan tyngd i det vi hör på de tre skivorna som ingår i “Ödesboxen” som snart släpps. 

Charta 77 har följt mig de senaste 30 åren och kommer nog att följa mig tills den dag jag lägger näsan i vädret och och tänker på de där chanserna som aldrig togs men också på det jag faktiskt gjorde. Musiken har alltid varit en inspiration i mitt liv och mycket av det som blivit bra har fått sin kraft av band som Charta 77 och de andra punkarna i mitt liv. Dom som visat att vill man få något gjort, ja då får man göra det själv. Det finns en oerhörd kraft i den insikten och jag tackar Charta 77 för att ha lärt mig det för länge sedan. 

Magnus Tannergren



Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Två sjuor från Flyktsoda Records

Deny - Call of the void Gefyr/Rat Cage - Split   Ni som gillar er crust och käng vet ju förmodligen att en av förra årets absolut bästa plattor var ”Wildfire” med Törebodas Deny. Undertecknad recenserade den här på Heavy Underground och den fanns högt upp på förra årets årsbästalista.   Så det är ju med stor glädje jag ser att en ny ep med Deny släpps. Fyra spår med harmonisk underbar d-takt med snortuffa melodier som rätt omgående får kängnäven att lyftas är vad denna ep bjuder på.  Titelspåret som inleder a-sidan är nog favoriten och de inledande raderna lyder: ”I am choking myself. Bye some more. Fighting the commercial grip” Deny håller fanan högt och denna ep bara visar vilket grymt bra band de är och jag hoppas att fler av er upptäcker dem. För Deny förtjänad verkligen all framgång.  Gefyr begåvade oss 2022 med deras briljanta självbetitlade debutplatta. Året efter så släppte Rat Cage från England ”Savage visions”. En urstark hc/punk-skiva som inte tog några fångar. Så det ä

Vanhelgd - Atropos Doctrina

Få saker gör mig genuint glad och uppspelt så som när det luftas för omvärlden att ett nytt album är på väg från ett band man verkligen gillar och följer. I sex år har jag suktat efter ett nytt mästerverk från Vanhelgd. ”Deimos Sanktuarium” var och är fortfarande ett fantastiskt album men man vill ju såklart alltid ha mer av det man gillar. Helt i linje med hur dom andra albumen låtit så får vi stora ljudbilder som skulle passa bra i salar med oerhörd rymd till taket. Sången, alla delar av instrumenten och den röda tråden som vi nu vet låter Vanhelgd samlar ihop alla stora känslor till en väldigt snyggt förpackad och tight sammanhållen produkt som blir ”Atropos Doctrina”.  Värt att uppmärksamma är också att alla låtar nu enbart är på svenska. Därmed sätter Vanhelgd punkt för den svensk-engelska eran som dom tidigare haft. Sällan har jag dock stört mig så lite på blandningen av språk som hos bandet. Allt har alltid varit väldigt sömlöst.  Bytet, om man nu kallar det så, är ingenting som