Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Krönika: Vad jag lärt mig av Charta 77

Jag minns inte riktigt exakt när jag hörde Charta 77 första gången. Det var före “Grisfesten" som kom 1993 men efter “Hobbydiktatorn” från 1992. Jag har dock tydliga minnen av vilka förfester det var som “Vykort från Rio” spelades högt på. Jävligt skumt egentligen att festa till en sådan låt. Men iallafall, så var det. De där förfesterna var i huvudsak till för två saker. Antingen gå på en annan fest i en annan lägenhet i Hallstahammar alternativt åka Volvo 240 till Köping med en back starköl för att gå på punkspelning på Smedjan. Charta 77 stod på scenen ibland. Eller ganska ofta.

Charta 77 var lite av lokala punkhjältar. Musiken ekade av brittiskt 80-tal som New Model Army och senare av Levellers men alltid med en klar punkattityd. Texterna var lika enkla att sjunga med i som de var underfundiga. Och som sagt, de spelade ofta på Smedjan eller någon annanstans i närheten av Hallstahammar där jag bodde då i början av det glada 90-talet. 


Bandet stod också i centrum för den stora svenska punkvågen vid den tiden tack vare Granbergs skivbolag Birdnest som gav ut det mesta som var bra då. Strebers, Dia Psalma, Sober, Big Fish, ja listan kan göras hur lång som helst. När jag intervjuade Per för något år sedan berättade han hur faxen spottade ur sig nya beställningar oavbrutet och hur de jobbade dygnet runt för att hinna med. Och däremellan åka ut och spela med Charta 77. Inte undra på att alla måste ha känt sig ganska bakfulla framåt 1996…

Jag kommer alltid att hålla “Hobbydiktatorn”, “Grisfesten” och “Tecken i tiden” nära som säkerhetsnålar i mitt hjärta. Charta 77 har fortsatt genom åren och jag har alltid haft lite koll på vad Per & Co har hållit på med. Och har tillfälle bjudits har jag gått på spelningarna i närheten. Medlemmar har kommit och gått eller tyvärr gått bort men det är fascinerande att se ett punkband brinna på det sätt som Charta 77 har gjort i snart 40 år. Ja det är snart 40 år sedan bandet bildades. Jag var på 10-årsspelningen (som sedan blev liveplattan “Hel!”) och tänkte att ett band som var så gammalt inte kunde ha långt kvar. Tio år var en evighet när man var ung. Tur att jag hade fel. 


Nu lyssnar jag på de tre senaste släppen, “Urd”, “Verdan-Di” och “Skuld”. Mycket är sig likt men samtidigt finns en ny nyans i musiken. Lite mer eftertänksam och reflekterande. Sånt kommer med åldern antar jag när livet har bankat in några spikar av ödmjukhet i själen. Livets sorger och glädjeämnen har gett nya djup i Per Granbergs texter. Samtidigt ser världen ut som den gör och frågan är om så mycket har hänt sedan “Ensam kvar” spelades för första gången? Tyvärr inte, och det hörs också i Charta 77:s musik idag. Det ger en helt annan tyngd i det vi hör på de tre skivorna som ingår i “Ödesboxen” som snart släpps. 

Charta 77 har följt mig de senaste 30 åren och kommer nog att följa mig tills den dag jag lägger näsan i vädret och och tänker på de där chanserna som aldrig togs men också på det jag faktiskt gjorde. Musiken har alltid varit en inspiration i mitt liv och mycket av det som blivit bra har fått sin kraft av band som Charta 77 och de andra punkarna i mitt liv. Dom som visat att vill man få något gjort, ja då får man göra det själv. Det finns en oerhörd kraft i den insikten och jag tackar Charta 77 för att ha lärt mig det för länge sedan. 

Magnus Tannergren



Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Dom får aldrig mej - En kväll för Micke Blomqvist (Coca Carola, Charta 77, The Baboon Show, Asta Kask) Debaser Strand Stockholm, 16 februari 2024.

En av människans bästa egenskaper är att den är solidarisk och ställer upp för en kompis i nöd. När det blev känt att Asta Kask grundare Micke Blomqvist blivit av med sin sjukpenning trots att han är dödssjuk i cancer såg Robban på Close Up till att ordna en stödspelning. För Micke är inte vem som helst utan han är en av svensk punks verkliga legender både i egenskap av Asta Kask men också för sin studio där många band spelat in sina skivor och demos.  Biljetterna fanns i tre prisklasser beroende på hur mycket man ville stödja med. 2000, 1000 och 500 kr. Tvåtusenkronorsvarianten sålde slut först. Och Mickes Swish blev överbelastad på några timmar. Och så säger dom att folk inte ställer upp.  På Debaser kryllar det av folk och det kryllar också av ansikten jag känner så väl igen. Förutom banden som spelar passerar Ulke, Mart, Johan Johansson, Tompa Eken, folk från Lastkaj 14, Inge från Gatuplan och många fler förbi. Asta Kask viktiga för dom också. Och Micke är deras vän.  Först på scen

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Monument har äntligen öppnat i Göteborg

  Det är fredag, 16 februari och den mentala stämpelklockan har checkat ut från allt vad arbetsrelaterade notiser heter. Jag och min tjej går till en närliggande restaurang och äter stark kyckling, spelar backgammon (jag vinner såklart) och gör oss redo för kvällen. Det pirrar lite i magen. Klockan slår 19.30 och vi beställer en taxi för att ta oss ut till Ringön och Monument. Pirret i magen har förändrats till pepp, och jag skickar ett SMS till Monument-Markus och skriver ”Jag är så sjukt jäkla taggad va!”. Han svarar inte, och jag förstår att han har viktigare saker att för sig än att svara på mitt SMS. I taxin inser jag också att mina förväntningar är oerhörda, och orimliga. Mentalt jämför jag det med hur mina förväntningar var på Tools senaste skiva. Allt kändes väldigt spännande, tills jag fick höra skivan och blev oerhört besviken. Fan att jag skulle börja tänka på det här. Taxin stannar på Stålverksgatan på Ringön. Magen hoppar ett nervöst sista skutt innan vi går in på Monument