Heavy Underground

En av människans bästa egenskaper är att den är solidarisk och ställer upp för en kompis i nöd. När det blev känt att Asta Kask grundare Micke Blomqvist blivit av med sin sjukpenning trots att han är dödssjuk i cancer såg Robban på Close Up till att ordna en stödspelning. För Micke är inte vem som helst utan han är en av svensk punks verkliga legender både i egenskap av Asta Kask men också för sin studio där många band spelat in sina skivor och demos.  Biljetterna fanns i tre prisklasser beroende på hur mycket man ville stödja med. 2000, 1000 och 500 kr. Tvåtusenkronorsvarianten sålde slut först. Och Mickes Swish blev överbelastad på några timmar. Och så säger dom att folk inte ställer upp.  På Debaser kryllar det av folk och det kryllar också av ansikten jag känner så väl igen. Förutom banden som spelar passerar Ulke, Mart, Johan Johansson, Tompa Eken, folk från Lastkaj 14, Inge från Gatuplan och många fler förbi. Asta Kask viktiga för dom också. Och Micke är deras vän.  Först på scen

Alarm kommer från Stockholm. Även om detta är stockholmarna Alarms första släpp så består bandet av ett gäng extremt rutinerade herrar som har ett stort bagage med hardcorerutin. På deras bandcamp så beskriver de sig själva som följande ”75% Victims, 50% Outlast, 125% Hardcore!”. Det sammanfattar ju det hela väldigt bra tycker jag. Så när jag säger att Alarm spelar hardcore i den högre skolan så blir ni ju inte direkt förvånade. Plattan är i mattan redan från första stunden ni trycker på play.  Det tar inte många sekunder innan Alarm har mig i sitt grepp och de lämnar inga fångar. När det fjärde spåret ”Scare game” kommer är jag redan nere på golvet knockad. Det är ett riktig höjdare och min favorit på plattan. Först i spår sex ”Ancient cycles” dras det ner på hastigheten och tillåts kippa efter andan. Det som glädjer mig med hardcore, punk och dess besläktade stilar är att när man lyssnar på musiken och läser texterna så får man ett litet hopp om mänskligheten för det finns faktiskt f

Det är 30 år sedan Malmöbandet Flegmas crossover hördes av på skiva senast. Men i mars är det dags att avtäcka återkomsten "Death angel abyss" som föregås av smakprovet "Chernobog" som ni kan lyssna på här:    Förhandsbeställer skivan gör du via De:Nihil Records Tre frågor till Flegma: Hur känns det att ha första skivan på 30 år redo för release? Kalle: Fett kul! det hela började med att Malmöfestivalen hörde av sig och ville att vi skulle köra ett gig förra året . Bandet fanns egentligen inte , men vi tänkte va fan… man spelar ju hellre punk än padel, så vi repade ihop oss och körde ett set! Finns att beskåda på Youtube! Efter det var det lika bra att göra en platta eftersom vi ändå hade värmt upp liksom. Richard: Att släppa en platta efter 30…ja hur känns det? Att man är gammal antar jag. Vad kan lyssnarna förvänta sig när de lyssnar på skivan?  Richard: Man kan förvänta sig nio nya låtar i tung metal och d-takt. Inget krångel bara hits. Sen har vi slängt in tv

Malmö fortsätter att levererar högkvalitativ hardcore för massorna. Senaste upptäckten är kvartetten Hard Pass som i och med en femspårs-EP som distribueras digitalt och på kassett nu meddelar världen att Skånes dominans fortsätter. Det är en stenhård hardcoreattack som är skoningslös utan onödiga pauser. Från öppningen "Worker´s song" via distade basgångar i "Plastic tomb" och vidare med pärlor som "Welcomed hell" fram till avslutande frågan "Is This What It is Meant to Be?" som går lite långsammare men utan att minska intensiteten håller Hard Pass dig i ett järngrepp.  /Magnus Tannergren HARDCORE 2024 by Hard Pass

  Alla vi som hört Vidro tidigare eller alla som upplevt en spelning med Vidro vet ju redan att det är ett av Sveriges mest spännande band. Att de är ett av Sveriges bästa liveband är ju iallafall en sak som är säkert. Så när de släpper en ny sjua med fyra nya spår så är jag snabb och hugger som en kobra.  Det nya verket heter ”Upp till dans” och låter precis som Vidro, de har ju redan hittat sitt sound och identitet genom de två tidigare fullängdarna och den splittplatta som de har i bagaget. Det är samma mellantempo-hardcore som är fylld med attityd och ilska som tidigare. Man kan liksom inte låta bli att dansa med när ett band som Vidro bjuder upp till dans. Sångerskan Vendela låter precis lika snorförbannad som tidigare och när hon sjunger att ”Allt brinner” så känner man nästan röklukten och är tvungen att gå ut i köket för att försäkra sig om att man inte glömt nått på spisen. Fyra svinbra spår bjuder denna sjua på och min personliga favorit är avslutande ”Förstör det som förstör

  Kungens Män är ett unikum på den svenska musikscenen. Med sin egensinniga rock som baseras på mycket improvisation och experimentlusta så vet man egentligen aldrig vad man kommer att få men man kan alltid förvänta sig någonting intressant. Enligt Discogs finns det 28 albumsläpp vilket vittnar om den enorma kreativitet som det här bandet sitter på.  Det 29:e släppet via Majestic Mountain Records är ytterligare ett bevis på detta. Här blandas krautrocken med fusionjazz och progressiv rock. Det är intensiva rytmiska stycken musik som försätter dig i trans samtidigt som en annan sorts transcendental känsla orsakas av svepande melodier som som tillber jazzgudar som Pharoah Sanders och Alice Coltrane. Det är 46 minuter instrumental musik som bäddar in dig i förvissningen om att musik är den enda rimliga religion som människor kan ha. Det känns som om det du hör är hämtat från en annan plats och tid och kopplar ihop dig med ett större väsen. Så som all stor konst gör.  Men även om det är i

  Death Chapel bildades 2021 i Göteborg. De har en tidigare ep i bagaget som de släppte 2022. Sålunda så kan vi konstatera att Death Chapel är ett rätt ungt band. Musikaliskt så skulle jag vilja påstå att de rör sig i trakterna kring lite svartare death metal, blackened death om du så vill.  Så låt oss då kasta oss över denna purfärska fyralåtars ep från Death Chapel som släpps idag. Vi finner här fyra spår från ett hungrigt ungt band som spänner ut sina vingar och kastar sig rakt ut i stupet, och de gör det med bravur. Första spåret heter ”Wander” och är kanske min favorit. Den för mina tankar dels till lite äldre döds från de södra trakterna i vårt avlånga land men samtidigt så andas den modernitet på nåt märkligt sätt. Andra spåret ”Antisocial” har en mer punkig och nu-metal attityd men utan att förlora dödsgrunden.  Tredje låten ut är ett krypande instrumentalt stycke som passar perfekt som ljudkuliss när du läser valfri novell av HP Lovecraft. Sista ut är titelspåret ”Envy the sun

I detta avsnitt av ”På resa med Heavy Underground” reser vi väster ut till grannarna i Norge. Ja, musikaliskt iallafall. Blood Red Throne har hamrat på med fläskig döds metal sedan 1998 och SOM dom gör det! Greppa semesterkassan och häng med till norrbaggarnas land. När jag tänker Norge och metal så är det ju oundvikligt att inte först och främst associera till black metal, men landet kan även leverera finfin death metal. Vill man njuta av massiv döds som blandas med lagom mängder tekniska och melodiska delar har man hittat rätt i att lyssna in sig på Blood Red Throne. Jag älskar inte när det blandas in allt för mycket annat i just den genren men något break down och fingrar-möter-strängar-fipplande a la the Gothenburg sound är helt okej. Precis just den balansen har man hittat på ”Nonagon”. Låt för låt blir albumet bara starkare och under 42 minuter hinner vi få höra många låtar som är lagom varierade samtidigt som dom inte sticker ut från den utstakade stigen. Här har vi hushålls-met

Uffe Cederlunds noisetrio (alla bra noiseband är trios) släppte två utmärkta plattor 1996 och 1998 För att sedan göra ett utgivningsuppehåll fram till 2019 då utmärkta “The sacrifice” dök upp. Alla skivor har varit utmärkta alster som hållit noiserockfanan i Sverige högt.  “Doomsday goes away” är inget undantag. Vi bjuds på riktigt potent skrammel i samma skola som Unsane fast med lite mer melodi möjligtvis. Det är snygga riff med riktigt bra hookar som gör att låtarna känns mindre taggtrådiga för örat än de egentligen är.  Och ljudmässigt har Haystack fångat den där härligt torra ljudbilden som 90-talsproducenten Steve Albini gjort till sitt signum vilket gör att den här skivan känns tidstypisk för just det årtiondet som ni som vet om mina preferenser är någonting väldigt bra.  Jag skulle säga att den här skivan är ganska mycket vassare både låt- och ljudmässigt än sin föregångare och jag hoppas verkligen att Haystack kan få vara mer aktiva än tidigare både på skiva och live. Man vill

  Järnbörd fortsätter att följa upp sin fullängdare "Gör om, gör fel" från 2021 med släpp tillsammans med andra. Den här gången tillsammans med tre andra band: Fading Trail (Finland), Horornisdiphonevalley (japan) och Abanglupa (Filippinerna). Alla tre har utmärkta bidrag om man gilla kaosartad grindcore men vi lämnar dem därhän och koncentrerar oss på Järnbörd.  Jag kan bara konstatera att Järnbörd fortfarande är ett av landets mest intressanta grindcoreband. De har ett helt eget sound och att sången är på svenska gör att det i mina öron blir lite punkigare. I orkanen av blastbeats finns även utrymme för dynamik och tungt riffande vilket gör att Järnbörds grindcore blir en upplevelse som är varierad och spännande. Jag gillar det jag hör och är glad för det här släppet men jag hoppas på att bandet snart släpper en fullängdare. Världen behöver mer Järnbörd.  /Magnus Tannergren

Lucifers femma.  En av de starkaste doom/heavy metal/rock-skivorna som kommer släppas under 2024.  ”Men lugn nu Sjöstrand, vi är bara i januari än så länge”, tänker ni. Må så vara, jag står fortfarande fast vid det. Jag hittade Lucifer när andra albumet släppts och jag föll så totalt för hela konceptet. Vid tredje albumet hade man verkligen hittat och cementerat sin stil och identitet. Någonting hände vid fjärde släppet. En liten dipp neråt men trots det behöll man kursen och nu har Johanna med sina underbara musiker hittat gasen rejält och man trycker på den här gången. Lucifer V har allt. Förförisk sång, text med ett tydligt tema, fet basgång, otroliga gitarrer med solon som ger mig ståpäls och sist men inte minst Sveriges egentliga konung bakom trummorna. Alla låtar har något unikt som ger helheten ett ordentligt toppbetyg. Den här gången har man jobbat hårt och noga med att få till det snygga och så väldigt svängiga soundet som kännetecknar Lucifer. I år har bandet funnits i 10 år

På ett sätt hakar den här filmen på en annan film nämligen "Ebba The Movie" från 1983. För Balsam Hellströms film börjar med Ebba Gröns kollaps och tar oss direkt in i de händelser som börjar med Rymdimperiet, fortsätter med Imperiets vingliga framgångssaga med turnéer, skivkontrakt, storpolitik och slutar i musikalisk oenighet, ekonomisk misär och splittring. Imperiet var onekligen ett av Sveriges intressantaste band på 80-talet och att ingen berättat deras historia förrän nu är obegripligt.  "Vad man än gjorde var man en sell out" konstaterar Thåström i filmen. Imperiet var inte riktigt tänkt att ligga på Svensktoppen men så blev det med den enormt kända Bellamantolkningen "Märk hur vår skugga" som mest var tänkt som en rolig grej men som gjorde bandet och inte minst Thåström folkkära. Han kände sig inte bekväm med vare sig Svensktoppen eller att vara folkkär. Men det där vet vi ju redan. Därför är det skönt, och en av filmens stora styrkor, att de övrig

Att Västerås varit en död stad i många år vad gäller rockmusik är ingen hemlighet. Men nu börjar det röra på sig. Vi har Västerås Doomfest i juni och Bulgasal Metal Fest senare på sommaren i år och dessutom har sportbaren O'Learys plötsligt öppnat en scen i källaren som tar in 800 personer och där det liksom smugits igång någonting som kan bli riktigt bra.  När Mimikry tar med sig Västeråsbördiga Världen Brinner är det lite upp till bevis för stan. Kommer någon att bry sig? Svaret blev ja. Över makalösa 600 biljetter såldes och bara det är värt en stående applåd för arrangören PAFF.  Mimikry kan vi lämna därhän. Det är Världen Brinner som står för den verkliga rockupplevelsen den här kvällen. Jag skulle kunna gå så långt och säga att bandet är något av det bästa man kan se på en scen idag. Det är hög energi, ett snyggt samspelt band som verkligen håller ihop det hela till en helhet åt frontkvinnan Malin Sandberg som är en mänsklig orkan på scen. Det studsas runt, klättras, crowdsur

  Det är spännande att tänka på hur djupt inristad viss musik är i ens medvetande. Slayer har jag levt med i mitt huvud sedan andra halvan av 80-talet. Det är gott och väl 35 år som Slayers musik levt i mig och varit en viktig del i mitt musiklyssnande. Jag kan varenda riff, varenda melodislinga, varenda frasering i sången.  Att då konfronteras med den här musiken i en helt annan skepnad där man hör att det är Slayers musik men att det låter helt annorlunda är ett totalt mindfuck som i början är svårt att komma runt när man ska lyssna på Slower som utgörs av Bob Balch (Fu Manchu), Amy Barrysmith (Year of the Cobra), Laura Pleasants (Kylesa), Peder Bergstrand (Lowrider), Scott Reeder (Kyuss) och Esben Willems (Monolord). Samtidigt är det ju väldigt spännande att lyssna på det här. För det blir ju delvis en ny bild av Slayers musik som jag får. Det börjar ju redan i första spåret där Slower ger sig på "War ensemble" som ju som alla vet är en av Slayers snabbaste låtar. Här blir

Sverige, Polen och Grekland beslutade sig för att gå ihop och göra gemensam sak i spliten ”Drakonian Elitism” som släpptes 22 december förra året. Utrymmet på spliten är tio stycken låtar där Ofermod och Black Altar får mest plats med fyra låtar var och Acherontas dom två kvarvarande spåren. Odium Records som ger ut den tredelade spliten beskriver sig själva som ett litet, elitistiskt bolag som fokuserar på extrem underground black metal. Bara den raden av ord borde locka in mig direkt. Är då släppet knivskarpt? Vi bjuds på en rätt rak åktur som dock avslutas med en liten dikeskörning… Ofermod är först ut i detta triolopp och sätter direkt fart med brinnande frenesi. Snabbt, tight och en inbjudande start. Valet av låtar är bra och liksom tryggt. Det var ett bra tag sedan jag aktivt lyssnade på Ofermod men dom här lyssningarna kommer att ändra på det. Black Altar har gnuggat på sedan 1996 och håller en stark och tydlig linje. Här vaknar mitt ordentliga intresse till liv! Det kan till oc

På Krylbo Mangel sommaren 2023 så stod jag helt oförberedd på den totala överkörning som det för mig okända bandet Xion skulle bjuda på. Ut på scen rusar det här gänget med ett självförtroende värdigt ett väletablerat och erfaret band och jag var tvungen att googla hur många skivor de släppt.  Inget visade det sig. Jag fick någon sorts kortslutning i huvudet samtidigt som sångaren Robin Björk la av ytterligare ett falsettskrik och poserade vilt likt en kombination av Bruce Dickinson och Paul Baloff samtidigt som basisten Johan Berg som hade fått av sig skjortan rusade runt scen som vilken Frank Bello som helst.  Det stämde liksom inte att ett band som släppt några låtar digitalt skulle vara så här svinigt bra på scen.  Xion släpper nu äntligen fullängdaren som bjuder på thrash metal med vissa inslag av klassisk heavy metal. En potent kombination och bandet har överfört energin från livescenen till skivan. Det är fruktansvärt snyggt producerat och ekon från klassiska band som Forbidden

Jag tror det var våren 2018 jag på riktigt upptäckte podcasten Nere På Noll. Jag låg nedbäddad i influensa, hade tråkigt och laddade ner avsnitt 81 om Seattles hardcorescen. Jag visste inget om Seattles hardcorescen. Jag visste inte mycket om hardcore överhuvudtaget om jag ska vara ärlig. Men Nere På Noll förändrade allt det där. Nu har det sista avsnittet på en tio år lång resa annonserats och Nere På Noll kommer att lämna ett rätt stort hål i mitt musiknördhjärta.  För få poddar har varit så sprängfyllda med nördig information om en musikscen som den här. Varje avsnitt som Robin Lindbladh, Daniel Nätterdal och David Olsson, med rötterna i HC-scenen i Örebro, släppt har varit en guldgruva för den som vill lära sig mer om hardcore. Det har varit skivbolag, band, scenen i olika städer i Sverige och runt om i världen eller företeelser inom scenen som dissekerats och plockats isär. Ibland med pålästa gäster och ibland med intervjuer. En av de absolut största ögonblicken var nog resan de t

Då sitter vi här igen och plitar på en text om en ny platta från Absurdeity. Känns som att det inte var alltför länge sedan jag gjorde det. Det var ju bara typ sex månader sedan de släppte den förra plattan ”Unspeakable butchery” som jag recenserade här på Heavy Underground.  Nu är det dags för en till dos köttig och slafsig death metal från Lord K. Philipson (all musik) och Jörgen Sandström (sång). Det nya verket heter ” The not so gentle act of severing limbs” vilket är en passande titel på ett finfint dödsverk av denna typ. Låttitlar av typen ”Body parts barbecue” och ”Gallbladder gargler” skvallrar ju en del om vilka musikaliska domäner vi är och trampar i.  Men det faktum att det är två herrar med svart bälte i kvalitetsdöds är ju en garant för att trumhinnorna kommer att få sig en rejäl omgång av mangel i den högre skolan. Ni som gillade den första plattan kommer givetvis också att gilla denna. Jag menar det är ju inte som att de uppfunnit hjulet på nytt med denna utgåva. De har

Precis som jag lovade tidigare under 2023 så kommer här tankar och ord om Black Birch. Det svåra är inte att hitta orden och få ner dom i skrift, utan det svåra är att veta var jag ska börja. Jag tycker så mycket om både musiken, texterna, budskapet och personerna som är Black Birch. Vi bjöds alltså på tolv stycken låtar under lila många månader och snacka om att vi fick fina presenter varje sista fredag i månaden! Den resan vi fick åka med på som Gina och Ulf skapade, var en ren och skär ynnest att få haka på. Att med vetskapen om att låtarna skapades löpande och var råa gav mig en känsla av ett slags privilegium om att få titta in i duons innersta. Allt kändes naket och utlämnade på ett så vackert sätt. Att det är atmosfärisk black metal Black Birch sysslar med är det enkelt att känna. Jag blir berörd och energifylld på ett sätt som det var längesedan jag blev av musik. Låtföljden är genialisk och jag tycker mig se en röd tråd i låtnamnen och dess handling. Från någonting nedbrutet o

Råpunk är ju ständigt aktuellt som genre inte minst efter publiceringen av David Anderssons utmärkta standardverk i bokform om den svenska råpunken på 80-talet. Genren lever och frodas idag och Nagasaki är ett utmärkt exempel på detta.  På den här fyra spår långa demon som har en total speltid på ca 5 minuter får ni en napalmladdad blandning av d-takt och brutal hardcore som inte rar några fångar. Det hela har en rå ljudbild som inte ber om ursäkt för det och har den där sköna replokalkänslan man vill åt när man lyssnar på misantropisk musik som denna.  /Magnus Tannergren S/T/ EP TAPE by NAGASAKI

2024 fyller Heavy Underground 10 år och samlar därför pengar till Suicide Zero. En tusenlapp per år är målet. Psykisk ohälsa är en av de viktigaste frågorna vi har att lösa. Och alla känner någon som lider av det. Väldigt många ber inte om hjälp med konsekvenser som är ödesdigra. Men det kan räcka med att prata med någon annan människa för att det ska vända men ibland behöver man annan hjälp. Den finns alltid att få. Genom musiken som Heavy Underground berättar om på  www.heavyunderground.se  och i podcasten hittar många en mening med livet i den gemenskap som finns i scenen. Men ibland räcker inte det och det är därför vi vill stödja Suicide Zero och deras viktiga arbete genom den här insamlingen. Här kan du lämna ett bidrag Tack! Magnus Tannergren Heavy Underground

  Punkrocken har nu 50 år på nacken (lite beroende på hur man räknar) och för att vara en genre som på något sätt representerar revolution och revolt så skulle man ju kunna tro att den har överlevt sig själv flera gånger. Och det har den kanske gjort och därav de vågor av punk som svept fram någon gång under varje årtionden sedan dess födelse i New York och London.  Och något finns det ju som fortfarande lockar i den här genren för det startas band hela tiden. 2018 startade Borgerlig Begravning och vid det tillfället var de tre kusinerna inte fyllda 16 än. De gjorde tidigt väsen av sig kanske på grund av sin späda ålder men också för att punken de spelade var väldigt bra. Oborstad klassisk punkrock utan finess men med stor charm.  Nu är den andra fullängdaren här och den inslagna vägen har man inte avvikit från utan de fortsätter att leverera punk så som den kanske lät i slutet på 80-talet och början av 90-talet. Lite Asta Kask och Strebers plus en skvätt allsångsrefränger i Misfitssko

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Redaktör Tannergren fortsätter att sammanfatta vilka skivor han tycker är bäst i nådens år 2023. Del 2 av 3. Läs om plats 10 -6 här . Ett Dödens Maskineri - Kulturkriget Hur följer man upp ett mästerverk som debuten "Det svenska hatet"? Man gör en till som är minst lika bra. Och kanske bättre i det avseendet att dynamiken är bättre och att skivan utvecklar det som redan var så bra. Och sällan har väl en skiva varit så välplacerad i sin samtid. En termometer i politikens röv som visar att samhället är sjukt.  Kulturkriget by Ett Dödens Maskineri Vännäs Kasino - st Ibland behöver det inte vara så jäkla svårt. Man tar ett gäng kompisar som gillar samma saker som du och så går man in i replokalen och spelar in en punkplatta. Det gäller alla. Även folk som Dennis Lyxén som tillsammans med sina vänner spelat in den här självbetitlade plattan där Sara Almgren äntligen kliver fram igen och frontar på sång och bas. Allt släppt med egentryckt skivomslag i minimal upplaga. Punkmagi. Vän

  Redaktör Tannergren listar sina tio favoritskivor från året som gått. Och nu hinner du köpa någon av dessa, eller alla, som julklapp till dig själv eller någon annan. Del 1 av 3. Mezzrow - Summon thy demons 33 år efter debuten så kommer nu uppföljaren. Mezzrow är en legend i svensk thrashhistoria som nu får en välförtjänt comeback som inte känns onödig utan snarare välkommen och logisk. Modern thrash blandas snyggt med den gamla skolans känsla vilket gör att det här känns som en fräsch platta som konkurrerar med alla yngre förmågor.  Memoria - From the bones Det är svårt att sätta fingret på genren när man hör Memoria. Är det synth eller är det rock? Darkwave säger någon. Men det spelar ingen roll. Det är storslagen musik som förhäxar och för dig bort till en annan värld. Lite som på film. Dramatiska refränger och ett episkt anslag som imponerar. From The Bones by Memoria Introspektivet - Att få flyga bort Med alla nerver utanpå huden och med bröstkorgen på vid gavel så att hjärtat ä