Heavy Underground

När band av den kalibern som utlovas denna kväll besöker Sundsvall så har man liksom inget annat val än att ta bussen och förära grannkommunen med ett besök. På papperet så var det Prescriptiondeath som lockade mig mest men det skulle visa sig att alla tre band som jag såg levererade på topp. Innan det var dax att gå till Sveriges äldsta rockklubb Pipeline så kurrade magen och därför styrde stegen mot Bishops Arms där en sojaburgare och en kall öl skulle mätta min mage innan det var dax för mangel. Jag hinner knappt sätta mig till bords innan Flyktsoda-Johan och hans vän Wiking kliver in genom dörren. De hade tydligen haft samma idé som mig. Vi språkar en stund och mättar våra magar innan Pipeline och Stenstan Rämnar kallar på oss.  Första bandet jag såg var Hälsinglands Kronofogden. Ett underbart hardcore/råpunk- band som jag inte sett tidigare. Jag måste säga att de imponerade stort på mig då det var rätt tydligt att sångaren Arvid inte var nå vidare kry denna kväll då han hostade en

Second Class Kids 71:a släpp är en liveskiva. Bandet Kkpa från Trelleborg, veteraner inom svensk punkrock, bjuder på fjorton låtar som de hämtat från deras olika album. Material från mitten på 90- talet fram till det senaste i katalogen, ”Pestens tid” (2022), hinns med. Bra blandning från olika epoker, helt klart.  Kkpa (står faktiskt för ”Kasta konkelbär på Astrid” från början) levererar ett tight set av låtar och inspelningen är klar och tydlig. Inga problem med att höra sångaren eller instrumenten på grund av dålig ljudbild med andra ord. Jag har personligen hört Kkpa på olika samlingsalbum genom åren. Bandet har bland annat dykt upp på Definitivt 50 spänn (Birdnest -klassikerna), Röjarskivan och Sveriges jävla hjärta. I och med detta var jag nog bekant med hälften av spåren innan jag började lyssna in detta album.  Jag tänker att Kkpa själva har lyssnat mycket på Strebers/Dia Psalma, Charta 77 och Asta Kask genom åren. Influenserna känns tydliga. Är du själv en som lyssnat på de ju

  Man måste ändå älska Dalarna. På väg till Borlänge ser SJ till att jag med 60 sekunders marginal missar min anslutning i Ludvika och blir sittandes i det sedan 60-talet renoveringsförbisedda stationshuset i en timme. Ganska snart dyker han upp. Killen från Falun som inte åker tåg så ofta. Han fattar snabbt tycke för mig trots att jag försöker se ointresserad ut med hörlurarna hårt instoppade i öronen och blicken långt bort. Han berättar på bred dialekt om både det ena och det andra samtidigt som han dricker någonting ur en Trocaderoflaska. När tåget väl kommer så ser han till att sätta sig bredvid mig samtidigt som han ger sin son goda råd i telefonen om att vara nykter när man träffar en tjej. Jag inser att min nya vän inte dricker Trocadero när han glatt erbjuder mig en slurk “Fireball” ur flaskan. Jag tackar nej och hastar av tåget när det stannar på Borlänge C.  Broken Dreams och hotellet ligger i samma byggnad bara ett stenkast från stationen så jag är snabbt installerad på rumm

Det är få band oavsett genre som med sådan precision lyckats sätta fingret på samhällsklimatet som Ett Dödens Maskineri. För tre år sedan satte debutplattan “Det svenska hatet” ett knivskarpt ljus på frågan om folkhemsrasismen, rasbiologi och högerextremism. Då tänkte vi nog att det var en beskrivning av en mardröm men idag vet vi att att mycket av dessa extrema strömningar blivit mainstream i svensk politik. Vi har till och med en justitieminister som på fullt allvar säger att “vi vaknat för sent" när det gäller invandring. Rasismens språkapparat har tagit över. Man ryser. “Kulturkriget” är en logisk fortsättning på debuten. Kampen om diskursen och hur vi ser på oss och andra är brännande aktuell med ett nationalkonservativt parti vid det egentliga regeringsrodret på båten med Tidölaget vid årorna. Och återigen prickar Ett Dödens Maskineri in de stora frågorna i precis rätt tid. Det gör “Kulturkriget” till en väldigt angelägen skiva.  Daniel Garpenbrings texter sätter ord på det

  Att utföra aktivism med musiken som hjälpmedel är inget nytt, men konstant så måste mänskligheten tydligen påminnas om all skit vi utsätts för i samhället varje dag. Människor är ofta skräp och skräp utför ofta mycket tveksamma handlingar. Just detta tas upp på ”Kulturkriget”. Ett Dödens Maskineri, som jag för övrigt tolkar som benämningen på hela livet i sig, ger oss den andra slagkraftiga skivan efter debuten ”Det Svenska Hatet”. Har man då tacklat av och tappat glöden efter succén som första skivan gav? Nej, verkligen inte. Snarare så har ilskan och frenesin tilltagit. I texterna har bandet fått med väldigt mycket av situationer och saker som är skevt i dagens samhälle. Orden spottas ut med ett förakt och ett hat som sätter en väldig prägel på Kulturkriget. Resan genom låtarna är en intensiv väg med energi, raseri och iver.  Det finns ingen tvivel om vad bandet vill få fram med låtarna och dom kommer göra sig riktigt bra live. Ursinnet mot livets orättvisor är en uppenbar källa ti

"The punk is fucking dead" Enligt mer eller mindre trovärdiga internetkällor myntade Vivienne Westwood det så återciterade uttrycket någon gång på 70-talet som en signal på att punken höll på att falla offer för kommersialismen. Hon hade såklart rätt då, och är säkert glad nu när det kan slås fast att punken är mer vital och levande än på väldigt länge. I Sverige varje fall. Och vem hade trott att punken skulle explodera och växa sig så stark i just Sverige 2023? Men det är å andra sidan kanske inte så konstigt. Konstnärliga uttryck brukar ju vara en motreaktion mot samhället. Och när det idag blåser både bruna och högerpopulistiska vindar, inte minst i Sverige, blir ju punken en naturlig och viktig motreaktion för att på något sätt balansera vågen. Och det ger mig någon form av ljus och förhoppning för framtiden. Tack alla punkare. Ni behövs. Men nu handlar ju den här texten egentligen inte om mina tankar kring politik och punkscenen i allmänhet, utan ska vara en recension a

Då var den alltså här, uppföljaren till ”Det Svenska Hatet” som slog ner som en bomb i punksverige och blåste nytt liv i genren. Jag skulle ljuga om jag påstår att jag inte var lite nervös när jag slog på ”Kulturkriget” och satt mig ner för att lyssna igenom den för första gången.  För det är liksom ingen lätt uppgift att följa upp en platta i den kaliber som debutverket faktiskt är. Kollegan Svempa Alvevig skrev på sociala medier ”En platta så bra att man har två ex i vinylhyllan” om Ett Dödens Maskineris debut. Jag håller fullständigt med om det då det står två ex i min hylla också.  Dock så tar det inte ens 30 sekunder in i plattans första spår ”Vapen och ammunition” för att man ska inse att att den oro man först hade var totalt ogrundad. Med sylvassa texter om samhällets orättvisor och brunhögerns framfart i den Svenska politiken sätter Ett Dödens Maskineri fingret på många problem i dagens samhälle. De står dock alltid stolta på den lilla människans sida och viker inte en tum. Mus

  Straight outta Mariestad kommer Sluta Ljug som sedan 2020 levererat crustig hardcorepunk. På det här senaste släppet så blir man imponerad av energin och attacken som serveras i tre spår. Det är snyggt riffat men med en skön dynamik mellan tuggande gitarrer och bra melodier. Allt toppat med svinarg vokal prestation.  Ett släpp som helt klart ger mersmak.