Heavy Underground

  Så då var den här. Adrestias sista platta. Jag skrev i min recension av Adrestias splitplatta med Collapsed för lite drygt två månader sedan att de hade en sista platta inspelad och att den skulle släppas i sommar. Resultatet har jag nu lyssnat på ett stort antal gånger och jag ska göra mitt bästa för att försöka förmedla mina känslor om den för er. Precis som på splitplattan med Collapsed så har bassisten Elma Roth Sandell klivit fram som sångare och det med stor bravur. Hon har en grym pipa och jag förutsätter att vi inte hört det sista vrålet från hennes strupe trots att Adrestia går i graven. Adrestia har en rätt gedigen diskografi bakom sig och i mitt tycke har de hela tiden gått från klarhet till klarhet med sin dödsmetalinfuserade crustpunk.  Denna sista platta är som att man tagit alla godsaker från Adrestias tre senaste plattor och finslipat det till en enda stor juvel. Det är ett mycket värdigt avslut och plattan är sprängfylld med toppar. Som vanligt så är det en ren behål

Knappt har man hämtat sig från del ett i Harvestmans triptyk som släpps i samband med fullmånarna  under 2024. Harvestman är naturligtvis Steve Von Till (Neurosis) och uppföljaren till del ett tar dig ännu längre ut i ett musikaliskt universum som jag inte har lämnat sedan senaste releasen.  Det är mörkt och suggestiv musik som bygger mycket på repetition och loopar av rytmer och riff. På "Triptych: Part two" så utvecklas ljudlandskapen och en nästan tribal känsla infinner sig på många av spåren. Det är djupt fascinerande hur musik kan väcka så många känslor i lyssnaren.  Förutom trumma bas och gitarr så finns här keyboards, mellotron och diverse samplingar av poeten William Butler Yeats. Ljudbilden är mjuk och mångfacetterad och här finns mycket att upptäcka även efter den tionde genomlyssningen.  Steve Von Till verkar som tur är ha använt möjligheten som uppstod när Neurosis kollapsade att utforska sitt eget musikerskap. Han har ju släppt mycket musik tidigare under eget na

Vilka är ni, vad kommer ni ifrån och hur träffades ni? - Oår   är ett nybildat band från Malmö bestående av Anni på sång, Ketty på bas/gitarr, Sofie på gitarr/bas och Olle på trummor. Vi känner varandra sen innan och Sofie och Ketty hängde med Olle till repan när han övade trummor. Låtidéer uppstod, låtar skapades och vi behövde en sångerska och Anni kom med. Vilka tidigare band skulle man känna igen er från? - Man kan känna igen några av medlemmarna i  Oår  från bandet Urarta. Hur skulle ni beskriva musiken ni spelar? - Vi har alla en bred musiksmak som också skiljer sig något bandmedlemmarna emellan. Vi drivs av nyfikenhet på hur de andra i bandet ska bygga vidare på olika idéer och infall när vi skapar musik. Ibland byter Sofie och Ketty intrument. Resultatet blir att låtarna kan te sig ganska olika med influenser från punk, postpunk, black metal, screamo, noise, alternativ rock. För vår del är det befriande att blanda friskt och låta låtarna få spinna iväg på olika håll. Ni har en

Här kommer ett splitalbum med två svenska punkband. Banden levererar sex spår var på denna utgåva av Second Class Kids. Hata som lejon kommer ifrån Söderhamn och Menudå är baserat i främst Helsingborg, men även Malmö. Skåne m a o.  Egentligen är det ju lite jäv att jag bara recenserar den genre som jag lyssnat på hela livet. Typ. Omdömet blir ju ofta positivt överlag, så jag får försöka dela upp lite kring vad som är bra, eller mindre bra. Jag ingår inte kategorin av människa som bara vill hylla föregångarna inom punkscenen, utan har alltid öppna armar för nya band som kämpar på och ger mig ny musik att upptäcka.  ”Hata som lejon” inleder albumet. Här har vi ett band med texter som egentligen är jävligt deppiga. Jordens existens, egna måendet och tillkortakommanden, samt tydliga samhällsproblem ur olika aspekter förmedlas. Punk. Detta samtidigt som själva ljudbilden och stilen är väldigt poppig. Bandet kanske misstycker, men det är som en blandning av trallpunk och ren pop á la ”Jumper

Få saker gör mig genuint glad och uppspelt så som när det luftas för omvärlden att ett nytt album är på väg från ett band man verkligen gillar och följer. I sex år har jag suktat efter ett nytt mästerverk från Vanhelgd. ”Deimos Sanktuarium” var och är fortfarande ett fantastiskt album men man vill ju såklart alltid ha mer av det man gillar. Helt i linje med hur dom andra albumen låtit så får vi stora ljudbilder som skulle passa bra i salar med oerhörd rymd till taket. Sången, alla delar av instrumenten och den röda tråden som vi nu vet låter Vanhelgd samlar ihop alla stora känslor till en väldigt snyggt förpackad och tight sammanhållen produkt som blir ”Atropos Doctrina”.  Värt att uppmärksamma är också att alla låtar nu enbart är på svenska. Därmed sätter Vanhelgd punkt för den svensk-engelska eran som dom tidigare haft. Sällan har jag dock stört mig så lite på blandningen av språk som hos bandet. Allt har alltid varit väldigt sömlöst.  Bytet, om man nu kallar det så, är ingenting som

Grindcore kan vara lika roligt som det går snabbt. Svenska Bridflesh är en institution i branschen med sin splattermålade grind som avhandlar diverse ämnen på väldigt kreativa, bloddrypande och magstarka sätt. Har man ingen humor och anser sig sitta på höga moraliska hästar så är detta inget för dig.  Men gillar du kompetent mangel, splatterfilmer och brutal humor sitter denna 13 minuter långa skiva med lika många låtar som en spik i Jesus kors. Lägg därtill en fantastisk titel och ett episkt omslag och du har en skiva att lyssna på om och om igen. /Magnus Tannergren

Med medlemmar från finfina band som Driller Killer och Mob 47 så fattar man ju att det är crustmangel på menyn som gäller när den nya trion Lautstürmer släpper en skiva. Att djupanalysera detta är ju ganska lönlöst. Det tar 26 minuter att mangla igenom 13 låtar och det är en råpunkurladdning av toppklass om möter lyssnaren. Någonstans smygs det in lite crossover och Motörhead men annars är det nitade skinnjackor som gäller om man säger så.  Och nitad är vad du blir när du lyssnar på “Förruttnelsen”. /Magnus Tannergren