Ett Dödens Maskineri - Kulturkriget (enligt Emil Gustavsson)

"The punk is fucking dead"

Enligt mer eller mindre trovärdiga internetkällor myntade Vivienne Westwood det så återciterade uttrycket någon gång på 70-talet som en signal på att punken höll på att falla offer för kommersialismen. Hon hade såklart rätt då, och är säkert glad nu när det kan slås fast att punken är mer vital och levande än på väldigt länge. I Sverige varje fall.

Och vem hade trott att punken skulle explodera och växa sig så stark i just Sverige 2023? Men det är å andra sidan kanske inte så konstigt. Konstnärliga uttryck brukar ju vara en motreaktion mot samhället. Och när det idag blåser både bruna och högerpopulistiska vindar, inte minst i Sverige, blir ju punken en naturlig och viktig motreaktion för att på något sätt balansera vågen. Och det ger mig någon form av ljus och förhoppning för framtiden. Tack alla punkare. Ni behövs.

Men nu handlar ju den här texten egentligen inte om mina tankar kring politik och punkscenen i allmänhet, utan ska vara en recension av Kulturkriget från Ett Dödens Maskineri. Utmaningen är bara att jag inte riktigt vet var jag ska börja, och jag brukar inte vara en person som prokrastinerar saker – men den är texten har jag skjutit framför mig långt mer än en månad. Men jag börjar med det enklaste.

Kulturkriget består av 12 låtar, klockar in på 38 minuter och genren är punk. Men det är såklart mer än så. Det är liksom stenhårt, tralligt och melodiöst på en och samma gång. Vi går från ”chuggig” urkraft till snärtigt d-takt. Crust möter pop och metal möter punk. Det är växelsång som gör att man hela tiden lyssnar och blir nyfiken. Skivan liksom byter skinn och hud mellan varje låt, och detta ger en dynamik som är väldigt spännande utan att man någonsin tappar bort sig själv. Fem toasters.

Och sedan har vi texterna. Om jag kunde dela ut svart bälte i punktext hade jag dubbat Daniel Garpebring till punktexts-sensei omgående. För här sitter liksom hela nerven. Skivan ordsätter världen på ett nästan naket och avklätt sätt. Man hör och förstår både oro, panik, ångest och hopp. Och jag internaliserar och tror på allt som skriks.

Ja. Jag hade kunnat fortsätta hylla den här skivan ord efter ord. Men jag tror inte det behövs. Den är skivan är större än mina ord. Den har ordsatt sig själv och tar en given första plats på årsbästalistan 2023.

/Emil Gustavsson

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar. Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse. Att texterna är på svenska gör att musiken

Läs »

Strevellna - Revoldom

När Strevellna plötsligt dök upp förra året med skivan “Aldrigheten” så var det en mindre chock. Hela grejen var omgärdad av lite mystik och insvept i dunkel men musiken var hämtad från hela min uppväxt som hårdrockare. Just mystiken gjorde det ju väldigt intressant i början och frågan var ju om samma magi kunde uppstå igen på en uppföljare. Nu har vi svaret och det är att ja, det kan det. Ska man enkelt beskriva “Revoldom” så skulle det väl vara att det är mer av samma sak men mognare. Mognare i betydelse att det hela känns lite mer fokuserat och lite mer på allvar. Där debuten var en palett och hyllning av influenser från olika genrer så är uppföljaren musikaliskt mer sammanhållen och komplett. På en direkt fråga till bandets huvudman Magnus Larnhed om hur det här låter svarade han “Som Dios första två skivor”. Det är faktiskt inte en dålig beskrivning. För här frodas det bästa från 80-talets hårdrock med stundtals lite hårdare thrashinslag. Allt med en snygg ljudbild och väldigt k

Läs »

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023. Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer. Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Läs »

Nerverna - Hållplats Norr + en intervju med Peter Hirseland

Nerverna kommer från Hälsingland och spelar någon slags postpunk eller posthardcore. En sjutummare och en splitkassett har de tidigare släppt så detta är första fullängdaren. Att med ord försöka förklara hur Nerverna låter är inte helt lätt men om jag säger lite småskev punkrock så kan det kanske ge en hint om vilka trakter vi rör oss i. Jag ska börja med att säga att för min del så var det verkligen inte någon omedelbar kärlek när jag först lyssnade igenom ”Hållplats Norr”. Dock så fanns det något som stannade kvar hos mig efter första genomlysningen. Jag var helt enkelt tvungen att återvända till Nervernas värld igen och det var då som ljuv musik uppstod. Musik kan ju väcka känslor och det är just det som ”Hållplats Norr” gör hos mig. Under tiden man lyssnar igenom plattan så hinner de flesta känslor vandra förbi. Vissa stannar kvar ett längre tag och andra fladdrar snabbt förbi. Det finns någonting kraftfullt, primalt och genuint i Nervernas musik som gör att man stannar upp och ver

Läs »

Heavy Underground

Leta i den här bloggen

Senaste podcasten