Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Ett Dödens Maskineri - Kulturkriget (enligt Emil Gustavsson)


"The punk is fucking dead"

Enligt mer eller mindre trovärdiga internetkällor myntade Vivienne Westwood det så återciterade uttrycket någon gång på 70-talet som en signal på att punken höll på att falla offer för kommersialismen. Hon hade såklart rätt då, och är säkert glad nu när det kan slås fast att punken är mer vital och levande än på väldigt länge. I Sverige varje fall.

Och vem hade trott att punken skulle explodera och växa sig så stark i just Sverige 2023? Men det är å andra sidan kanske inte så konstigt. Konstnärliga uttryck brukar ju vara en motreaktion mot samhället. Och när det idag blåser både bruna och högerpopulistiska vindar, inte minst i Sverige, blir ju punken en naturlig och viktig motreaktion för att på något sätt balansera vågen. Och det ger mig någon form av ljus och förhoppning för framtiden. Tack alla punkare. Ni behövs.

Men nu handlar ju den här texten egentligen inte om mina tankar kring politik och punkscenen i allmänhet, utan ska vara en recension av Kulturkriget från Ett Dödens Maskineri. Utmaningen är bara att jag inte riktigt vet var jag ska börja, och jag brukar inte vara en person som prokrastinerar saker – men den är texten har jag skjutit framför mig långt mer än en månad. Men jag börjar med det enklaste.

Kulturkriget består av 12 låtar, klockar in på 38 minuter och genren är punk. Men det är såklart mer än så. Det är liksom stenhårt, tralligt och melodiöst på en och samma gång. Vi går från ”chuggig” urkraft till snärtigt d-takt. Crust möter pop och metal möter punk. Det är växelsång som gör att man hela tiden lyssnar och blir nyfiken. Skivan liksom byter skinn och hud mellan varje låt, och detta ger en dynamik som är väldigt spännande utan att man någonsin tappar bort sig själv. Fem toasters.

Och sedan har vi texterna. Om jag kunde dela ut svart bälte i punktext hade jag dubbat Daniel Garpebring till punktexts-sensei omgående. För här sitter liksom hela nerven. Skivan ordsätter världen på ett nästan naket och avklätt sätt. Man hör och förstår både oro, panik, ångest och hopp. Och jag internaliserar och tror på allt som skriks. 

Ja. Jag hade kunnat fortsätta hylla den här skivan ord efter ord. Men jag tror inte det behövs. Den är skivan är större än mina ord. Den har ordsatt sig själv och tar en given första plats på årsbästalistan 2023.

/Emil Gustavsson

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Dom får aldrig mej - En kväll för Micke Blomqvist (Coca Carola, Charta 77, The Baboon Show, Asta Kask) Debaser Strand Stockholm, 16 februari 2024.

En av människans bästa egenskaper är att den är solidarisk och ställer upp för en kompis i nöd. När det blev känt att Asta Kask grundare Micke Blomqvist blivit av med sin sjukpenning trots att han är dödssjuk i cancer såg Robban på Close Up till att ordna en stödspelning. För Micke är inte vem som helst utan han är en av svensk punks verkliga legender både i egenskap av Asta Kask men också för sin studio där många band spelat in sina skivor och demos.  Biljetterna fanns i tre prisklasser beroende på hur mycket man ville stödja med. 2000, 1000 och 500 kr. Tvåtusenkronorsvarianten sålde slut först. Och Mickes Swish blev överbelastad på några timmar. Och så säger dom att folk inte ställer upp.  På Debaser kryllar det av folk och det kryllar också av ansikten jag känner så väl igen. Förutom banden som spelar passerar Ulke, Mart, Johan Johansson, Tompa Eken, folk från Lastkaj 14, Inge från Gatuplan och många fler förbi. Asta Kask viktiga för dom också. Och Micke är deras vän.  Först på scen

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Monument har äntligen öppnat i Göteborg

  Det är fredag, 16 februari och den mentala stämpelklockan har checkat ut från allt vad arbetsrelaterade notiser heter. Jag och min tjej går till en närliggande restaurang och äter stark kyckling, spelar backgammon (jag vinner såklart) och gör oss redo för kvällen. Det pirrar lite i magen. Klockan slår 19.30 och vi beställer en taxi för att ta oss ut till Ringön och Monument. Pirret i magen har förändrats till pepp, och jag skickar ett SMS till Monument-Markus och skriver ”Jag är så sjukt jäkla taggad va!”. Han svarar inte, och jag förstår att han har viktigare saker att för sig än att svara på mitt SMS. I taxin inser jag också att mina förväntningar är oerhörda, och orimliga. Mentalt jämför jag det med hur mina förväntningar var på Tools senaste skiva. Allt kändes väldigt spännande, tills jag fick höra skivan och blev oerhört besviken. Fan att jag skulle börja tänka på det här. Taxin stannar på Stålverksgatan på Ringön. Magen hoppar ett nervöst sista skutt innan vi går in på Monument