Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Ett Dödens Maskineri - Kulturkriget (enligt Anders Bergström)




Då var den alltså här, uppföljaren till ”Det Svenska Hatet” som slog ner som en bomb i punksverige och blåste nytt liv i genren. Jag skulle ljuga om jag påstår att jag inte var lite nervös när jag slog på ”Kulturkriget” och satt mig ner för att lyssna igenom den för första gången. 

För det är liksom ingen lätt uppgift att följa upp en platta i den kaliber som debutverket faktiskt är. Kollegan Svempa Alvevig skrev på sociala medier ”En platta så bra att man har två ex i vinylhyllan” om Ett Dödens Maskineris debut. Jag håller fullständigt med om det då det står två ex i min hylla också. 

Dock så tar det inte ens 30 sekunder in i plattans första spår ”Vapen och ammunition” för att man ska inse att att den oro man först hade var totalt ogrundad. Med sylvassa texter om samhällets orättvisor och brunhögerns framfart i den Svenska politiken sätter Ett Dödens Maskineri fingret på många problem i dagens samhälle. De står dock alltid stolta på den lilla människans sida och viker inte en tum. Musiken som ackompanjerar den underbara arga sången av Daniel Garpebring består precis som på debuten av tre skopor crust och käng, fyra nävar trallpunk och några knivsuddar metal. 

Den slår stenhårt i mellangärdet samtidigt som melodierna smeker öronen. Det är ljuv och arg musik som känns både i själen och sinnet. Allt detta fyller hela mig med vilja att genast ställa mig på det lokala torget och skrika ut all min vrede över tillståndet i Sverige. Med andra ord precis samma känslor som debutverket gav mig. ”Kulturkriget” är en naturlig utveckling från ”Det Svenska Hatet”. 

Man har tagit allt ett steg längre, förfinat detaljerna och här levererat en platta som i mitt tycke faktiskt överträffar debuten, jo det är faktiskt sant, jag skojar inte. Hantverket och låtsnickrandet har här tagit ett kliv framåt vilket gör att jag vill påstå att Ett Dödens Maskineri idag är ett av Sveriges bästa band. För de har här med ”Kulturkriget” utan tvekan levererat årets bästa platta. 

Sanna mina ord. 

/Anders Bergström

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Dom får aldrig mej - En kväll för Micke Blomqvist (Coca Carola, Charta 77, The Baboon Show, Asta Kask) Debaser Strand Stockholm, 16 februari 2024.

En av människans bästa egenskaper är att den är solidarisk och ställer upp för en kompis i nöd. När det blev känt att Asta Kask grundare Micke Blomqvist blivit av med sin sjukpenning trots att han är dödssjuk i cancer såg Robban på Close Up till att ordna en stödspelning. För Micke är inte vem som helst utan han är en av svensk punks verkliga legender både i egenskap av Asta Kask men också för sin studio där många band spelat in sina skivor och demos.  Biljetterna fanns i tre prisklasser beroende på hur mycket man ville stödja med. 2000, 1000 och 500 kr. Tvåtusenkronorsvarianten sålde slut först. Och Mickes Swish blev överbelastad på några timmar. Och så säger dom att folk inte ställer upp.  På Debaser kryllar det av folk och det kryllar också av ansikten jag känner så väl igen. Förutom banden som spelar passerar Ulke, Mart, Johan Johansson, Tompa Eken, folk från Lastkaj 14, Inge från Gatuplan och många fler förbi. Asta Kask viktiga för dom också. Och Micke är deras vän.  Först på scen

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Monument har äntligen öppnat i Göteborg

  Det är fredag, 16 februari och den mentala stämpelklockan har checkat ut från allt vad arbetsrelaterade notiser heter. Jag och min tjej går till en närliggande restaurang och äter stark kyckling, spelar backgammon (jag vinner såklart) och gör oss redo för kvällen. Det pirrar lite i magen. Klockan slår 19.30 och vi beställer en taxi för att ta oss ut till Ringön och Monument. Pirret i magen har förändrats till pepp, och jag skickar ett SMS till Monument-Markus och skriver ”Jag är så sjukt jäkla taggad va!”. Han svarar inte, och jag förstår att han har viktigare saker att för sig än att svara på mitt SMS. I taxin inser jag också att mina förväntningar är oerhörda, och orimliga. Mentalt jämför jag det med hur mina förväntningar var på Tools senaste skiva. Allt kändes väldigt spännande, tills jag fick höra skivan och blev oerhört besviken. Fan att jag skulle börja tänka på det här. Taxin stannar på Stålverksgatan på Ringön. Magen hoppar ett nervöst sista skutt innan vi går in på Monument