Ett Dödens Maskineri - Kulturkriget (enligt Magnus Tannergren)

Det är få band oavsett genre som med sådan precision lyckats sätta fingret på samhällsklimatet som Ett Dödens Maskineri. För tre år sedan satte debutplattan “Det svenska hatet” ett knivskarpt ljus på frågan om folkhemsrasismen, rasbiologi och högerextremism. Då tänkte vi nog att det var en beskrivning av en mardröm men idag vet vi att att mycket av dessa extrema strömningar blivit mainstream i svensk politik. Vi har till och med en justitieminister som på fullt allvar säger att “vi vaknat för sent" när det gäller invandring. Rasismens språkapparat har tagit över. Man ryser.

“Kulturkriget” är en logisk fortsättning på debuten. Kampen om diskursen och hur vi ser på oss och andra är brännande aktuell med ett nationalkonservativt parti vid det egentliga regeringsrodret på båten med Tidölaget vid årorna. Och återigen prickar Ett Dödens Maskineri in de stora frågorna i precis rätt tid. Det gör “Kulturkriget” till en väldigt angelägen skiva. 

Daniel Garpenbrings texter sätter ord på det vi alla lever mitt uppe i. Kampen om vad som är rätt och fel och ifrågasättandet av självklara vedertagna grundläggande värderingar i en tid då ingenting verkar heligt längre. Inte ens den mänskliga värdigheten. Mycket av texterna drivs av frustration och vrede men här finns också en skärva av sorg över tiden som flytt. I “Distortion to hell” gör sig medelåldern påmind och vi får en finstämd nostalgisk flashback från en ungdom som försvunnit. 

Allt detta till tonerna av d-taktspunk med starka melodier som blivit Ett Dödens Maskineri signum. På den här svåra andra skivan så har bandet finodlat och utvecklat soundet från debuten. Det är mer melodiöst men knappast mjukare. Snarare tvärtom. Det spelas hårdare än tidigare men dynamiken har blivit större och intressantare. Kombinationen av crust och trallpunk är en effektiv kombination som med Ett Dödens Maskineris anslag låter helt unikt. 

En uppföljare till en debut är svår. Det är då man ska bevisa att man faktiskt kan skriva låtar och att debuten inte bara var tur. “Kulturkriget” är en bekräftelse på att Ett Dödens Maskineri knappast hade flax med debuten utan att det bara var starten på något stort. Jag har levt med den här skivan i någon månad nu och den växer för varje lyssning och den är det självförsvar åtminstone jag behöver just nu för att överleva i den tid vi befinner oss i. 

/Magnus Tannergren