Heavy Underground

Sverige, Polen och Grekland beslutade sig för att gå ihop och göra gemensam sak i spliten ”Drakonian Elitism” som släpptes 22 december förra året. Utrymmet på spliten är tio stycken låtar där Ofermod och Black Altar får mest plats med fyra låtar var och Acherontas dom två kvarvarande spåren. Odium Records som ger ut den tredelade spliten beskriver sig själva som ett litet, elitistiskt bolag som fokuserar på extrem underground black metal. Bara den raden av ord borde locka in mig direkt. Är då släppet knivskarpt? Vi bjuds på en rätt rak åktur som dock avslutas med en liten dikeskörning… Ofermod är först ut i detta triolopp och sätter direkt fart med brinnande frenesi. Snabbt, tight och en inbjudande start. Valet av låtar är bra och liksom tryggt. Det var ett bra tag sedan jag aktivt lyssnade på Ofermod men dom här lyssningarna kommer att ändra på det. Black Altar har gnuggat på sedan 1996 och håller en stark och tydlig linje. Här vaknar mitt ordentliga intresse till liv! Det kan till oc

På Krylbo Mangel sommaren 2023 så stod jag helt oförberedd på den totala överkörning som det för mig okända bandet Xion skulle bjuda på. Ut på scen rusar det här gänget med ett självförtroende värdigt ett väletablerat och erfaret band och jag var tvungen att googla hur många skivor de släppt.  Inget visade det sig. Jag fick någon sorts kortslutning i huvudet samtidigt som sångaren Robin Björk la av ytterligare ett falsettskrik och poserade vilt likt en kombination av Bruce Dickinson och Paul Baloff samtidigt som basisten Johan Berg som hade fått av sig skjortan rusade runt scen som vilken Frank Bello som helst.  Det stämde liksom inte att ett band som släppt några låtar digitalt skulle vara så här svinigt bra på scen.  Xion släpper nu äntligen fullängdaren som bjuder på thrash metal med vissa inslag av klassisk heavy metal. En potent kombination och bandet har överfört energin från livescenen till skivan. Det är fruktansvärt snyggt producerat och ekon från klassiska band som Forbidden

Då sitter vi här igen och plitar på en text om en ny platta från Absurdeity. Känns som att det inte var alltför länge sedan jag gjorde det. Det var ju bara typ sex månader sedan de släppte den förra plattan ”Unspeakable butchery” som jag recenserade här på Heavy Underground.  Nu är det dags för en till dos köttig och slafsig death metal från Lord K. Philipson (all musik) och Jörgen Sandström (sång). Det nya verket heter ” The not so gentle act of severing limbs” vilket är en passande titel på ett finfint dödsverk av denna typ. Låttitlar av typen ”Body parts barbecue” och ”Gallbladder gargler” skvallrar ju en del om vilka musikaliska domäner vi är och trampar i.  Men det faktum att det är två herrar med svart bälte i kvalitetsdöds är ju en garant för att trumhinnorna kommer att få sig en rejäl omgång av mangel i den högre skolan. Ni som gillade den första plattan kommer givetvis också att gilla denna. Jag menar det är ju inte som att de uppfunnit hjulet på nytt med denna utgåva. De har

Precis som jag lovade tidigare under 2023 så kommer här tankar och ord om Black Birch. Det svåra är inte att hitta orden och få ner dom i skrift, utan det svåra är att veta var jag ska börja. Jag tycker så mycket om både musiken, texterna, budskapet och personerna som är Black Birch. Vi bjöds alltså på tolv stycken låtar under lila många månader och snacka om att vi fick fina presenter varje sista fredag i månaden! Den resan vi fick åka med på som Gina och Ulf skapade, var en ren och skär ynnest att få haka på. Att med vetskapen om att låtarna skapades löpande och var råa gav mig en känsla av ett slags privilegium om att få titta in i duons innersta. Allt kändes naket och utlämnade på ett så vackert sätt. Att det är atmosfärisk black metal Black Birch sysslar med är det enkelt att känna. Jag blir berörd och energifylld på ett sätt som det var längesedan jag blev av musik. Låtföljden är genialisk och jag tycker mig se en röd tråd i låtnamnen och dess handling. Från någonting nedbrutet o

Råpunk är ju ständigt aktuellt som genre inte minst efter publiceringen av David Anderssons utmärkta standardverk i bokform om den svenska råpunken på 80-talet. Genren lever och frodas idag och Nagasaki är ett utmärkt exempel på detta.  På den här fyra spår långa demon som har en total speltid på ca 5 minuter får ni en napalmladdad blandning av d-takt och brutal hardcore som inte rar några fångar. Det hela har en rå ljudbild som inte ber om ursäkt för det och har den där sköna replokalkänslan man vill åt när man lyssnar på misantropisk musik som denna.  /Magnus Tannergren S/T/ EP TAPE by NAGASAKI

  Punkrocken har nu 50 år på nacken (lite beroende på hur man räknar) och för att vara en genre som på något sätt representerar revolution och revolt så skulle man ju kunna tro att den har överlevt sig själv flera gånger. Och det har den kanske gjort och därav de vågor av punk som svept fram någon gång under varje årtionden sedan dess födelse i New York och London.  Och något finns det ju som fortfarande lockar i den här genren för det startas band hela tiden. 2018 startade Borgerlig Begravning och vid det tillfället var de tre kusinerna inte fyllda 16 än. De gjorde tidigt väsen av sig kanske på grund av sin späda ålder men också för att punken de spelade var väldigt bra. Oborstad klassisk punkrock utan finess men med stor charm.  Nu är den andra fullängdaren här och den inslagna vägen har man inte avvikit från utan de fortsätter att leverera punk så som den kanske lät i slutet på 80-talet och början av 90-talet. Lite Asta Kask och Strebers plus en skvätt allsångsrefränger i Misfitssko

The Bitter And Sick And Die Alones kommer från Göteborg och ”Troubling Times” är deras tredje platta. Deras debut ”The prophet” kom 2015 och uppföljaren ”Fire storm” släpptes 2020. Mellan dessa släpp så han de också med en kassett innehållandes spännande covers på bland annat Ebba Grön och Pearl Jam. Den finns också digitalt via Förfallet Records Bandcamp .  Att beskriva hur denna trio låter utan att måla upp en nattsvart bild av vår värld, fylld av trasiga individer låter sig helt enkelt inte göras. För det är dit man transporteras när man slår på ”Troubling Times”. Sångaren och gitarristen Christoffer Johansson har en känslosam och mörk stämma som på ett själfullt sätt och med trygg hand guidar oss igenom det dystra landskap som lyriken och musiken på ett målande sätt beskriver. Allt med en nerv och en total närvaro. När plattan släpps fysiskt på vinyl så kommer även en serietidning med bilder skapade av Christoffer Johansson att bifogas för att ge det hela ännu en dimension.  Jag gi

Surut bildades 2017 i Tampere i Finland och ”Unelma” är deras första fullängdare. De har en tidigare EP i bagaget som de släppte 2020. För debutplattan så har Surut valt att sammarbeta med Suicide Records Finland. En kvalitetsstämpel i min bok.  Att beskriva hur Surut låter är inte helt enkelt då det är mycket som händer under den resa som ”Unelma” faktiskt är. Men för att försöka sammanfatta och bryta ner deras musik en smula så kan man väl säga att stommen består av black och hardcore. Släng där in några valda delar av post-rock och blackgaze också så börjar vi närma oss sanningen. Enligt bandet själva så ska ”Unelma” handla om den mörka och destruktiva sidorna av människan. Att utforska de personliga och mindre smickrande delarna av oss själva för att belysa vad det är som gör att människan orsakar både sig själv och de runt omkring oss skada och lidande. Med andra ord kanske inte de mest upplyftande eller de lättaste ämnena.  Musikaliskt så tycker jag att det håller hela vägen. Det

Second Class Kids 71:a släpp är en liveskiva. Bandet Kkpa från Trelleborg, veteraner inom svensk punkrock, bjuder på fjorton låtar som de hämtat från deras olika album. Material från mitten på 90- talet fram till det senaste i katalogen, ”Pestens tid” (2022), hinns med. Bra blandning från olika epoker, helt klart.  Kkpa (står faktiskt för ”Kasta konkelbär på Astrid” från början) levererar ett tight set av låtar och inspelningen är klar och tydlig. Inga problem med att höra sångaren eller instrumenten på grund av dålig ljudbild med andra ord. Jag har personligen hört Kkpa på olika samlingsalbum genom åren. Bandet har bland annat dykt upp på Definitivt 50 spänn (Birdnest -klassikerna), Röjarskivan och Sveriges jävla hjärta. I och med detta var jag nog bekant med hälften av spåren innan jag började lyssna in detta album.  Jag tänker att Kkpa själva har lyssnat mycket på Strebers/Dia Psalma, Charta 77 och Asta Kask genom åren. Influenserna känns tydliga. Är du själv en som lyssnat på de ju

Det är få band oavsett genre som med sådan precision lyckats sätta fingret på samhällsklimatet som Ett Dödens Maskineri. För tre år sedan satte debutplattan “Det svenska hatet” ett knivskarpt ljus på frågan om folkhemsrasismen, rasbiologi och högerextremism. Då tänkte vi nog att det var en beskrivning av en mardröm men idag vet vi att att mycket av dessa extrema strömningar blivit mainstream i svensk politik. Vi har till och med en justitieminister som på fullt allvar säger att “vi vaknat för sent" när det gäller invandring. Rasismens språkapparat har tagit över. Man ryser. “Kulturkriget” är en logisk fortsättning på debuten. Kampen om diskursen och hur vi ser på oss och andra är brännande aktuell med ett nationalkonservativt parti vid det egentliga regeringsrodret på båten med Tidölaget vid årorna. Och återigen prickar Ett Dödens Maskineri in de stora frågorna i precis rätt tid. Det gör “Kulturkriget” till en väldigt angelägen skiva.  Daniel Garpenbrings texter sätter ord på det

  Att utföra aktivism med musiken som hjälpmedel är inget nytt, men konstant så måste mänskligheten tydligen påminnas om all skit vi utsätts för i samhället varje dag. Människor är ofta skräp och skräp utför ofta mycket tveksamma handlingar. Just detta tas upp på ”Kulturkriget”. Ett Dödens Maskineri, som jag för övrigt tolkar som benämningen på hela livet i sig, ger oss den andra slagkraftiga skivan efter debuten ”Det Svenska Hatet”. Har man då tacklat av och tappat glöden efter succén som första skivan gav? Nej, verkligen inte. Snarare så har ilskan och frenesin tilltagit. I texterna har bandet fått med väldigt mycket av situationer och saker som är skevt i dagens samhälle. Orden spottas ut med ett förakt och ett hat som sätter en väldig prägel på Kulturkriget. Resan genom låtarna är en intensiv väg med energi, raseri och iver.  Det finns ingen tvivel om vad bandet vill få fram med låtarna och dom kommer göra sig riktigt bra live. Ursinnet mot livets orättvisor är en uppenbar källa ti

"The punk is fucking dead" Enligt mer eller mindre trovärdiga internetkällor myntade Vivienne Westwood det så återciterade uttrycket någon gång på 70-talet som en signal på att punken höll på att falla offer för kommersialismen. Hon hade såklart rätt då, och är säkert glad nu när det kan slås fast att punken är mer vital och levande än på väldigt länge. I Sverige varje fall. Och vem hade trott att punken skulle explodera och växa sig så stark i just Sverige 2023? Men det är å andra sidan kanske inte så konstigt. Konstnärliga uttryck brukar ju vara en motreaktion mot samhället. Och när det idag blåser både bruna och högerpopulistiska vindar, inte minst i Sverige, blir ju punken en naturlig och viktig motreaktion för att på något sätt balansera vågen. Och det ger mig någon form av ljus och förhoppning för framtiden. Tack alla punkare. Ni behövs. Men nu handlar ju den här texten egentligen inte om mina tankar kring politik och punkscenen i allmänhet, utan ska vara en recension a

Då var den alltså här, uppföljaren till ”Det Svenska Hatet” som slog ner som en bomb i punksverige och blåste nytt liv i genren. Jag skulle ljuga om jag påstår att jag inte var lite nervös när jag slog på ”Kulturkriget” och satt mig ner för att lyssna igenom den för första gången.  För det är liksom ingen lätt uppgift att följa upp en platta i den kaliber som debutverket faktiskt är. Kollegan Svempa Alvevig skrev på sociala medier ”En platta så bra att man har två ex i vinylhyllan” om Ett Dödens Maskineris debut. Jag håller fullständigt med om det då det står två ex i min hylla också.  Dock så tar det inte ens 30 sekunder in i plattans första spår ”Vapen och ammunition” för att man ska inse att att den oro man först hade var totalt ogrundad. Med sylvassa texter om samhällets orättvisor och brunhögerns framfart i den Svenska politiken sätter Ett Dödens Maskineri fingret på många problem i dagens samhälle. De står dock alltid stolta på den lilla människans sida och viker inte en tum. Mus

  Straight outta Mariestad kommer Sluta Ljug som sedan 2020 levererat crustig hardcorepunk. På det här senaste släppet så blir man imponerad av energin och attacken som serveras i tre spår. Det är snyggt riffat men med en skön dynamik mellan tuggande gitarrer och bra melodier. Allt toppat med svinarg vokal prestation.  Ett släpp som helt klart ger mersmak.

  Det är en av de där första riktigt kalla vinterkvällarna när jag och polaren Daniel tar oss till Elektra Bio i Västerås för att se "The Birthday Party - Mutiny in heaven" regisserad av Ian White. Att det är just Daniel som är med är ganska passande då det var han som intriducerade mig för Nick Cave för 31 år sedan. Tiden går snabbt när man har roligt som det heter.  Det visar sig att det bara är vi två och en dam som ser ut som en korsning mellan bibliotekarie och uteliggare som tänker se filmen som visas i en salong som tar minst 50 personer. Men det är väl Västerås i ett nötskal tänker jag. Eller så finns det bara två fans av The Birthday Party i stan. Eller tre då beroende på hur man räknar.  Filmen berättar storyn om hur Nick Cave, Mick Harvey, Rowland S Howard, Phill Calvert och Tracy Pew bildar The Boys Next Door men efter en synnerligen blöt resa för flytt till London byts namnet till The Birthday Party. Det är en fin inblick i den australiensiska, nästan obefintliga

Norska punkbandet Astmatiskt Gapskratt släpper ett album 24:e november, ett julalbum dessutom. Fjorton spår av blandad karaktär är vad vi bjuds på. Med blandad karaktär menar jag på att AG varierar och ger från olika genres och sinnesstämning. Snabba punkdängor som ”Kanefart” och ”Juleverksted” till mer nedstämda inslag som ”Père Fouettard” där norrmännen imponerar med sång på franska.  Singelsläppet ”Heim te´jul” har däremot en mer gladlynt inramning. Jag personligen uppskattar att Second Class Kids släpper en skiva som denna. Den är avvikande gentemot deras mer välkända flaggskepp som Lastkaj 14 och Fruktansvärld. Senaste dagarna har jag lyssnat igenom ”Ha ei satans god jul” massor av gånger och det är helt klart ett album som växer för varje lyssning, för jag kan erkänna att premiärlyssningen lämnade mig en aning förbryllad.  Jag kommer fortsätta att lyssna på gruppen efter detta album och kolla upp deras tidigare alster. Mina två favoritlåtar på skivan är Julefred, Juleverksted och

Här kommer några ord om skiva som varken är speciellt Heavy eller Underground, och som släpptes redan för några veckor sedan.  En recension som i och med detta bryter mycket av normen kring vad vi brukar publicera i den här kanalen.  Det är också en skiva som redan besjungits, hyllats och beskrivits av Sveriges samlade medier, så jag kanske inte har så mycket här att tillföra egentligen, framför allt när kvalitetsbloggaren 482 mhz redan hunnit före och skrivit av sig i den milda grad att jag knappt vågar nudda tangenterna (läs den på 482mhz.com om du inte redan gjort det). Min första kontakt med Christian Kjellvander måste varit under min ”det är bara grisblod, näsgurgel och trummaskiner-period” anno ca 2001, och det var en period som innebar att all musik som rörde sig ifrån blod, död och satan var förbjuden frukt. Och att bryta mot dessa tre enkla regler kunde bestraffas hårt av övriga långhåriga hårdrockare i den lokala näsgurgelsekten, och man blev satt på ”farbror utanför-stolen”

För första men absolut inte sista gången så besökte jag den mycket trevliga tvådagarsfestivalen House of Metal i Umeå som gick av stapeln 10-11 november.  Fredag Hela konkarongen inleddes med att se det väldigt efterlängtade Scitalis som inte lämnade något kvar att önska. Kan en festival inledas på bättre sätt än med stilfull black metal framförd av män i kåpor?  Thrasharna Mezzrow stod näst på tur i mitt ”Måste se-schema”. Bandet äntrade scenen med eufori och kraft samtidigt som publiken peppade igång ordentligt. Ett skönt stök framför scenen som även resulterade i att jag fick en halv öl på mig men man har ju som tur var varit med förr. Tack för den urladdningen!  Tråkigt nog var vi tvungna att lämna thrashgolvet till förmån för Umeås egna Naglfar som visade hög kvalitet. Hela golvet framför scenen och mer eller mindre hela sittläktaren var knökfullt när lokalpatriotismen flödade. Fredagen avslutades i alldeles för få hoppsparkar à la Raised Fist men jag var ändå mycket nöjd ef

  Ex Everythings debutplatta är någonting utöver det vanliga. En våldsam noiseattack där ekon från både Unsane, Converge och kanske lite Botch hörs men som har helt egna kvaliteter. Det är avigt och besvärligt att lyssna på stundtals men samtidigt finns korta ögonblick av melodi och väldigt mycket tyngd. Det är en jäkla resa man tas med på helt enkelt när man lyssnar på Ex Everything.  Ljudbilden är precis där man vill ha den när det gäller sådan här musik. Lite Steve Albini-torrhet hör man och en stark 90-talskänsla infinner sig men samtidigt så låter det väldigt mycket här och nu. Att det är Neurot Recordings som ger ut det här förvånar mig inte alls.  En strålande debut som kommer att hålla i längden.  /Magnus Tanenrgren Slow Change Will Pull Us Apart by Ex Everything

  För några år sedan släppte Kim Gordon sin biografi “Girl in a Band: A Memoir” som var en mycket välskriven och intressant bok. Nu kommer exmaken Thurston Moores berättelse av ungefär samma tidsperiod och även om de båda böckerna, precis som makarna, inte hänger ihop med varandra så blir det ju ändå intressant att få en större bild av ett av rockhistoriens intressantaste band Sonic Youth.  Men än mer intressant blir det att läsa om Thurston Moores liv. Från hans ungdom i Connecticut där han upptäcker punk och rockmusik tillsammans med sin kompis Harold, om deras resor i slutet på 70-talet in till New York där de går på spelningar med band som Ramones, Television, Patti Smith och många fler av banden som för alltid förändrade rocken på klubbarna CBGB, Max’s Kansas City och ett antal andra små ställen. Man fascineras över Thurstons redogörelser för allt han sett och hört, människorna han möter och hur det påverkade hans livsval. Och man får en fin bild av hur de här mytomspunna personer