Film: The Birthday Party - Mutiny in heaven

Det är en av de där första riktigt kalla vinterkvällarna när jag och polaren Daniel tar oss till Elektra Bio i Västerås för att se "The Birthday Party - Mutiny in heaven" regisserad av Ian White. Att det är just Daniel som är med är ganska passande då det var han som intriducerade mig för Nick Cave för 31 år sedan. Tiden går snabbt när man har roligt som det heter.

Det visar sig att det bara är vi två och en dam som ser ut som en korsning mellan bibliotekarie och uteliggare som tänker se filmen som visas i en salong som tar minst 50 personer. Men det är väl Västerås i ett nötskal tänker jag. Eller så finns det bara två fans av The Birthday Party i stan. Eller tre då beroende på hur man räknar.

Filmen berättar storyn om hur Nick Cave, Mick Harvey, Rowland S Howard, Phill Calvert och Tracy Pew bildar The Boys Next Door men efter en synnerligen blöt resa för flytt till London byts namnet till The Birthday Party. Det är en fin inblick i den australiensiska, nästan obefintliga, rockscenen i slutet på 70-talet och hur bandet beslutar sig för att flytta verksamheten till Storbritannien och senare till Berlin.

Det är en berättelse om önskan att få utlopp för sina känslor och skapa rockmusik som känns farlig. The Birthday Party blir snabbt kända för sina kaotiska liveframträdanden och det där kaoset följer bandet genom hela dess karriär. Och i slutänden så är det nog det som orsakar splittringen.

Den här filmen bjuder egentligen inte på någonting nytt om man redan är insatt i historien men den berättar det på ett rakt och ärligt sätt. Intervjuerna med bandmedlemmarna, som är gjorda när Rowland S Howard fortfarande var i livet, är vad jag kan höra ganska ofiltrerade och när de blickar tillbaka så gör det det med både humor och självdistans.

Jag skulle säga att "Mutiny in heaven" är ett fint tidsdokument och en bra introduktion till The Birthday Party. Det ger också en bra bakgrund till Nick Caves karriär. Det är lite intressant hur en man som i sin ungdom var så självförbrännande nu mer är en distingerad herre.

Och jag gillar just det osentimentala tilltalet som blir extra tydligt i hur filmen avslutas. Det skulle vara lätt att göra ett långdraget farväl till The Birthday Party och ungdomen men istället konstaterar medlemmarna bara att bandet splittrades och sen var det slut. Eller som Nick Cave konstaterar i slutrepliken: "Det var dags att göra någonting annat."

/Magnus Tannergren

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar. Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse. Att texterna är på svenska gör att musiken

Läs hela artikeln »

Ett Dödens Maskineri - Kulturkriget (enligt Anders Bergström)

Då var den alltså här, uppföljaren till ”Det Svenska Hatet” som slog ner som en bomb i punksverige och blåste nytt liv i genren. Jag skulle ljuga om jag påstår att jag inte var lite nervös när jag slog på ”Kulturkriget” och satt mig ner för att lyssna igenom den för första gången. För det är liksom ingen lätt uppgift att följa upp en platta i den kaliber som debutverket faktiskt är. Kollegan Svempa Alvevig skrev på sociala medier ”En platta så bra att man har två ex i vinylhyllan” om Ett Dödens Maskineris debut. Jag håller fullständigt med om det då det står två ex i min hylla också. Dock så tar det inte ens 30 sekunder in i plattans första spår ”Vapen och ammunition” för att man ska inse att att den oro man först hade var totalt ogrundad. Med sylvassa texter om samhällets orättvisor och brunhögerns framfart i den Svenska politiken sätter Ett Dödens Maskineri fingret på många problem i dagens samhälle. De står dock alltid stolta på den lilla människans sida och viker inte en tum. Mus

Läs hela artikeln »

Slôdder - A Mind Designed To Destroy Beautiful Things

Slôdder bildades i Karlstad 2017 och spelar det man brukar kalla sluge, vad nu det är egentligen. Långsam tung punk med inslag av hardcore och en gnutta metal kanske. De har en fullängdare och två ep´s i bagaget sedan tidigare. Värt att nämna är att den första och självbetitlade fullängdaren släpptes fysiskt på det stenhårda formatet kassett. Vem gillar liksom inte det. Den finns också digitalt att streama för de av er som lever era liv utan kassettbandspelare. Ibland händer det att det dyker upp en platta som liksom gör lite ont att lyssna på. Jag menar det på det mest positiva sättet som möjligt. Man känner att här finns en ärlighet och en genuinitet. Den sorgligt bortgångne regissören Bo Widerberg beskrev det som ”Ett stycke liv” vilket känns väldigt passande. ”A Mind Designed To Destroy BeautifulnThings” är en sådan skiva. Känslorna jag får när jag lyssnar på denna platta rör sig kring livets och samhällets mörka vrår och avigsidor. Det är argt och mörkt och väldigt kompromisslöst

Läs hela artikeln »

Intensiven och Vånna Inget på Pönkfest vol 3 i Sundsvall 4 november 2023

Veckan som denna punkfest skulle gå av stapeln inleddes inget vidare för undertecknad. Förkylning med tillhörande feber slog till under onsdagen. Det kändes som att festen var i fara att utebli. Skulle jag missa sista chansen att se Vånna Inget? Fredagen kom och jag var visserligen förkyld men iallafall någorlunda feberfri. Ett covidtest visade dessutom negativt. Skönt tänkte jag. Fan det finns nog chans att det blir pönkfest imorgon. Lördag kväll och med 1g Alvedon innanför västen sitter jag trots allt på den endast 30 minuter försenade bussen på väg in till Sundsvall. Målet med resan är att se Vånna Ingets avskedsspelning. Det är nog vad denna krassliga gubbkropp klarar av tänker jag. Som bonus spelar ju Intensiven innan också. Perkele och Trubbel får se sig besegrade av min mancold denna gång tyvärr. Intensiven Intensiven bjuder på en bra spelning trots det teknikstrul som inleder andra låten. Hela scenen blir ljudlös och publiken kan bara höra trummorna. Men tack vara ett snabbt

Läs hela artikeln »

Heavy Underground

Leta i den här bloggen

Senaste podcasten