Det är en av de där första riktigt kalla vinterkvällarna när jag och polaren Daniel tar oss till Elektra Bio i Västerås för att se "The Birthday Party - Mutiny in heaven" regisserad av Ian White. Att det är just Daniel som är med är ganska passande då det var han som intriducerade mig för Nick Cave för 31 år sedan. Tiden går snabbt när man har roligt som det heter.
Det visar sig att det bara är vi två och en dam som ser ut som en korsning mellan bibliotekarie och uteliggare som tänker se filmen som visas i en salong som tar minst 50 personer. Men det är väl Västerås i ett nötskal tänker jag. Eller så finns det bara två fans av The Birthday Party i stan. Eller tre då beroende på hur man räknar.
Filmen berättar storyn om hur Nick Cave, Mick Harvey, Rowland S Howard, Phill Calvert och Tracy Pew bildar The Boys Next Door men efter en synnerligen blöt resa för flytt till London byts namnet till The Birthday Party. Det är en fin inblick i den australiensiska, nästan obefintliga, rockscenen i slutet på 70-talet och hur bandet beslutar sig för att flytta verksamheten till Storbritannien och senare till Berlin.
Det är en berättelse om önskan att få utlopp för sina känslor och skapa rockmusik som känns farlig. The Birthday Party blir snabbt kända för sina kaotiska liveframträdanden och det där kaoset följer bandet genom hela dess karriär. Och i slutänden så är det nog det som orsakar splittringen.
Den här filmen bjuder egentligen inte på någonting nytt om man redan är insatt i historien men den berättar det på ett rakt och ärligt sätt. Intervjuerna med bandmedlemmarna, som är gjorda när Rowland S Howard fortfarande var i livet, är vad jag kan höra ganska ofiltrerade och när de blickar tillbaka så gör det det med både humor och självdistans.
Jag skulle säga att "Mutiny in heaven" är ett fint tidsdokument och en bra introduktion till The Birthday Party. Det ger också en bra bakgrund till Nick Caves karriär. Det är lite intressant hur en man som i sin ungdom var så självförbrännande nu mer är en distingerad herre.
Och jag gillar just det osentimentala tilltalet som blir extra tydligt i hur filmen avslutas. Det skulle vara lätt att göra ett långdraget farväl till The Birthday Party och ungdomen men istället konstaterar medlemmarna bara att bandet splittrades och sen var det slut. Eller som Nick Cave konstaterar i slutrepliken: "Det var dags att göra någonting annat."
/Magnus Tannergren
/Magnus Tannergren