Christian Kjellvander - Hold Your Love Still

Här kommer några ord om skiva som varken är speciellt Heavy eller Underground, och som släpptes redan för några veckor sedan. 

En recension som i och med detta bryter mycket av normen kring vad vi brukar publicera i den här kanalen. 

Det är också en skiva som redan besjungits, hyllats och beskrivits av Sveriges samlade medier, så jag kanske inte har så mycket här att tillföra egentligen, framför allt när kvalitetsbloggaren 482 mhz redan hunnit före och skrivit av sig i den milda grad att jag knappt vågar nudda tangenterna (läs den på 482mhz.com om du inte redan gjort det).

Min första kontakt med Christian Kjellvander måste varit under min ”det är bara grisblod, näsgurgel och trummaskiner-period” anno ca 2001, och det var en period som innebar att all musik som rörde sig ifrån blod, död och satan var förbjuden frukt. Och att bryta mot dessa tre enkla regler kunde bestraffas hårt av övriga långhåriga hårdrockare i den lokala näsgurgelsekten, och man blev satt på ”farbror utanför-stolen” på det lokala sektfiket (ni som vet, ni vet).

Hursomhelst lånade jag den i mitt tycke bortglömda och inte tillräckligt lovordade Loosegoats plattan Her, the City, et al på Åmåls bibliotek. Och från den stunden har jag varit (till en början hemligt) förälskad i Christian Kjellvander och hans musikaliska universum. 

Det har hänt mycket i Kjellvanders universum sedan 2001, och han har varit flitig på att ge ut skivor både i eget namn och i andra sammanhang. Och det har nästan blivit som en ”rödvinseffekt” på musiken. Den har liksom utvecklat nya paletter och aromer julängre tiden har gått. 

På Hold Your Love Still upplever jag att allvaret får ta en större plats än tidigare, och att varje låt ges utrymme att hantera sitt specifika ämne till djupet utan att bryta mot kontexten av albumet. Det är hantverksmässigt väldigt bra gjort.

Jag slås också av produktionens dynamik. Det är som att varje låt andas. Ofta långsamt och fokuserat, men ibland skört och bräckligt. Och Kjellvander sjunger varje ord som att han menar det. Skramliga gitarrer bryts av med stråkar och sköra pianon – men mitt fulla fokus läggs faktiskt oftast på trummorna, för det är där dynamiken styrs med varma och levande händer.

Så jag vill avsluta den här ganska illa formulerade texten med att säga tack. Tack Christian Kjellvander för att du fortsätter vårda, utveckla och skapa musik i ditt universum. Och att jag får möjligheten att fortsätta ta del av det. 

/Emil Gustavsson