Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Christian Kjellvander - Hold Your Love Still



Här kommer några ord om skiva som varken är speciellt Heavy eller Underground, och som släpptes redan för några veckor sedan. 

En recension som i och med detta bryter mycket av normen kring vad vi brukar publicera i den här kanalen. 

Det är också en skiva som redan besjungits, hyllats och beskrivits av Sveriges samlade medier, så jag kanske inte har så mycket här att tillföra egentligen, framför allt när kvalitetsbloggaren 482 mhz redan hunnit före och skrivit av sig i den milda grad att jag knappt vågar nudda tangenterna (läs den på 482mhz.com om du inte redan gjort det).

Min första kontakt med Christian Kjellvander måste varit under min ”det är bara grisblod, näsgurgel och trummaskiner-period” anno ca 2001, och det var en period som innebar att all musik som rörde sig ifrån blod, död och satan var förbjuden frukt. Och att bryta mot dessa tre enkla regler kunde bestraffas hårt av övriga långhåriga hårdrockare i den lokala näsgurgelsekten, och man blev satt på ”farbror utanför-stolen” på det lokala sektfiket (ni som vet, ni vet).

Hursomhelst lånade jag den i mitt tycke bortglömda och inte tillräckligt lovordade Loosegoats plattan Her, the City, et al på Åmåls bibliotek. Och från den stunden har jag varit (till en början hemligt) förälskad i Christian Kjellvander och hans musikaliska universum. 

Det har hänt mycket i Kjellvanders universum sedan 2001, och han har varit flitig på att ge ut skivor både i eget namn och i andra sammanhang. Och det har nästan blivit som en ”rödvinseffekt” på musiken. Den har liksom utvecklat nya paletter och aromer julängre tiden har gått. 

På Hold Your Love Still upplever jag att allvaret får ta en större plats än tidigare, och att varje låt ges utrymme att hantera sitt specifika ämne till djupet utan att bryta mot kontexten av albumet. Det är hantverksmässigt väldigt bra gjort.

Jag slås också av produktionens dynamik. Det är som att varje låt andas. Ofta långsamt och fokuserat, men ibland skört och bräckligt. Och Kjellvander sjunger varje ord som att han menar det. Skramliga gitarrer bryts av med stråkar och sköra pianon – men mitt fulla fokus läggs faktiskt oftast på trummorna, för det är där dynamiken styrs med varma och levande händer.

Så jag vill avsluta den här ganska illa formulerade texten med att säga tack. Tack Christian Kjellvander för att du fortsätter vårda, utveckla och skapa musik i ditt universum. Och att jag får möjligheten att fortsätta ta del av det. 

/Emil Gustavsson

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Ett Dödens Maskineri - Kulturkriget (enligt Anders Bergström)

Då var den alltså här, uppföljaren till ”Det Svenska Hatet” som slog ner som en bomb i punksverige och blåste nytt liv i genren. Jag skulle ljuga om jag påstår att jag inte var lite nervös när jag slog på ”Kulturkriget” och satt mig ner för att lyssna igenom den för första gången.  För det är liksom ingen lätt uppgift att följa upp en platta i den kaliber som debutverket faktiskt är. Kollegan Svempa Alvevig skrev på sociala medier ”En platta så bra att man har två ex i vinylhyllan” om Ett Dödens Maskineris debut. Jag håller fullständigt med om det då det står två ex i min hylla också.  Dock så tar det inte ens 30 sekunder in i plattans första spår ”Vapen och ammunition” för att man ska inse att att den oro man först hade var totalt ogrundad. Med sylvassa texter om samhällets orättvisor och brunhögerns framfart i den Svenska politiken sätter Ett Dödens Maskineri fingret på många problem i dagens samhälle. De står dock alltid stolta på den lilla människans sida och viker inte en tum. Mus

Slôdder - A Mind Designed To Destroy Beautiful Things

Slôdder bildades i Karlstad 2017 och spelar det man brukar kalla sluge, vad nu det är egentligen. Långsam tung punk med inslag av hardcore och en gnutta metal kanske. De har en fullängdare och två ep´s i bagaget sedan tidigare. Värt att nämna är att den första och självbetitlade fullängdaren släpptes fysiskt på det stenhårda formatet kassett. Vem gillar liksom inte det. Den finns också digitalt att streama för de av er som lever era liv utan kassettbandspelare.  Ibland händer det att det dyker upp en platta som liksom gör lite ont att lyssna på. Jag menar det på det mest positiva sättet som möjligt. Man känner att här finns en ärlighet och en genuinitet. Den sorgligt bortgångne regissören Bo Widerberg beskrev det som ”Ett stycke liv” vilket känns väldigt passande. ”A Mind Designed To Destroy BeautifulnThings” är en sådan skiva. Känslorna jag får när jag lyssnar på denna platta rör sig kring livets och samhällets mörka vrår och avigsidor. Det är argt och mörkt och väldigt kompromisslöst

Intensiven och Vånna Inget på Pönkfest vol 3 i Sundsvall 4 november 2023

Veckan som denna punkfest skulle gå av stapeln inleddes inget vidare för undertecknad. Förkylning med tillhörande feber slog till under onsdagen. Det kändes som att festen var i fara att utebli. Skulle jag missa sista chansen att se Vånna Inget? Fredagen kom och jag var visserligen förkyld men iallafall någorlunda feberfri. Ett covidtest visade dessutom negativt. Skönt tänkte jag. Fan det finns nog chans att det blir pönkfest imorgon.  Lördag kväll och med 1g Alvedon innanför västen sitter jag trots allt på den endast 30 minuter försenade bussen på väg in till Sundsvall. Målet med resan är att se Vånna Ingets avskedsspelning. Det är nog vad denna krassliga gubbkropp klarar av tänker jag. Som bonus spelar ju Intensiven innan också. Perkele och Trubbel får se sig besegrade av min mancold denna gång tyvärr.  Intensiven Intensiven bjuder på en bra spelning trots det teknikstrul som inleder andra låten. Hela scenen blir ljudlös och publiken kan bara höra trummorna. Men tack vara ett snabbt