Heavy Underground

Norra Västmanland på gränsen till Dalarna har en lång och fin tradition att leverera intressant alternativ musik. Rättens Krater är ett av dessa band som kommit ur de mörka skogarna och nu aktuella med släppet "Nederlagets män. Här blandas postpunk med någon annan sorts rock på ett unikt sätt. Det är mörkt och känslan av missmod är stark. Kanske är det ett sinnelag ärvt av bruksortens fyllor och den avgrundsdjupa hopplöshet som präglar landskapet vid en första anblick. Eller så är det inte det. Jag vet inte. Det  är bara en känsla jag får när jag krockar den här skivan med mina fördomar.  Bra och helt unikt är det hur som helst och det skulle vara ett stort misstag att inte lyssna på detta.  /Magnus Tannergren

Endless Swarm är ett powerviolenceband från Skottland. De dök upp på min radar med sin förra platta ”Manifested Forms” som jag tycker är en fantastisk, den hamnar fortfarande på min skivspelare lite då och då. Så man kan lugnt säga att mina förväntningar var rätt uppskruvade då jag läste att ”The Body Hammer” var på gång.  Det skulle ganska snart visa sig att mina förväntningar uppfylldes och mer därtill. Det är roligt att lyssna på Endless Swarm då det hela tiden händer saker i musiken. Ständiga taktbyten och galen växelsång på ett sätt som inte låter forcerad eller för att briljera. Det känns som att det är gjort med glädje och för att hålla lyssnaren på halster och uppmärksam för vad som helst kan ju hända.  Denna platta känns som en helt naturlig utveckling från föregångaren. Det känns som att Endless Swarm har hittat sitt sound och har här gjort lite små justeringar för att leverera lite mer av sin Scottish powerviolence. Den är smittsam och när du väl släppt in den så be...

Anna Michaela Ebba Electra von Hausswolff är inte bara adlig till namnet utan hon tillhör även en av svensk kulturs finare familjer. Pappa Carl Michael Von Hausswolff är konstmusiker och en av personerna bakom Radiuim, ett av 1980-talets viktigaste skivbolag och därmed en av den svenska postpunkens portalfigurer. Jag nämner inte det för att förminska Anna Von Hausswoffs talang eller framgång som artist på något sätt. Nej, jag nämner det för att det är helt rimligt att hennes konstnärliga uttryck i musiken har fått utvecklas på det sätt det har gjort genom att ha vuxit upp i en sådan familj.   Jag ska med en gång redovisa här att mitt intresse för hennes musik har varit näst intill noll. Och jag har försökt sätta mig in hennes samlade verk några gånger men det har liksom aldrig klickat. Så den här texten är redogörelsen för mitt senaste försök att förstå Anna Von Hausswolffs storhet.  Först något om titeln “Iconoclasts”. En ikonoklast är en person som avsiktligt förstör re...

Med rötterna stadigt i Umeåmyllan så levererar Statues sin indiepunk med stor exakthet och precision. Det här låter kanske mer indie än punk men å andra sidan kan punk låta hur som helst så vad vet jag. Bra låter det i alla fall.  Och varför låter det bra då? Jo för att det finns en stark känsla för melodier och ett visst vemod. Man får känslan av 90-talets indiescen och det är alltid bra. Smågulliga popmelodier mixas med brötiga gitarrer i en lagom stökig och smutsig ljudbild. Det är trevligt men aldrig helt bekvämt.  Så ska ni bara köpa en inderockplatta i höst så är det Dopamine. /Magnus Tannergren

  I en tid där det tacksamt poppar upp nya, spännande band med unga medlemmar så finns det ändå något stabilt och tryggt i att Centinex som är gamla i metalgården kommer med nytt album. 35 år av trogen tjänst i metalvärlden talar sitt tydliga språk. Glappet på 8 år i bandets historia känns som preskriberat nu.  Inte mindre än 12 album är med With Guts and Glory släppta genom åren. Jag lyfter på hatten och bugar. Senaste tillskottet i albumströmmen börjar som vanligt stabilt men ju längre vi kommer mot den åttonde och sista låten så går det både snabbare och det låter bara bättre och bättre. Några låtar med ett lite punkigare sound och lutande åt death’n’roll-hållet sticker in här och där vilket utgör ett helt ok break i flowet av mangel. Spåren ”In my Dreams” och Sorrowtears” gör det svårt för mig att sitta stilla med huvud, nacke och fot. Det är alltid ett bra betyg för mig.  Här finns det inget som helst att klaga på. Råheten finns kvar efter alla år och glöden verkar a...

Det känns som om jag följt Hostilia i evigheter. På sociala medier har man kunnat följa brödernas Lindeblads resa in i hårdrockens värld via deras far Mattias Lindeblad, som är känd metalprofil från radio och TV, alltsedan de första stapplande stegen på trummor och gitarr. Så efter ett gäng demolåtar och en EP kommer nu en fullängdare och jag kan (återigen) konstatera att den svenska thrashens unga generation fortsätter att leverera. Och de levererar storartat. “Face the fire” är ren och skär propaganda för malande thrashriff och ohämmat moshande. Där generationskamrater som Eternal Evil satsar på ett lite råare 1984-uttryck låter Hostilia mer 1989-thrash. Det är tekniskt men inte glänsande polerat. Det är högintensivt och andningspauserna är få. Det vägs dock upp av ett gäng snygga intron vilket skapar en bra dynamik.  Jag är grymt imponerad av Hostilias debut. Den ger mig en lite nostalgikick men mest blir jag glad för att det finns band som vill göra sådan här musik 2025. Hostil...

  Ibland behöver man inte så mycket för att uppnå maximal effekt. Göteborgsbandet Spøgelses andra platta är en perfekt blandning mellan punk, actionrock och en rejäl näve Motörhead och resultatet blir musik som stökar runt i 15 låtar på under halvtimmens speltid. Alldeles lagom alltså för den här typen av musik. Sångerskan Felicia Strålin Edvardsen har utvecklat sina vokala färdigheter och har en både taggtrådsraspig och kraftfull röst som matchar den råa ljudbilden i övrigt. Det är som sagt mer kraft än finess i låtarna och jag tycker att det passar Spøgelse alldeles utmärkt. /Magnus Tannergren Spøgelse på Bandcamp

Här har vi en splitsjua som delas av Destruct från Richmond Virginia i USA och Svaveldioxid från Stockholm. Båda banden är ju etablerade sedan tidigare och borde inte behöva någon närmare presentation. Det som är lite kul med denna split är att båda banden bjuder på två egna låtar och sedan så gör de en cover var på det andra bandet.  Sida a som spelas på 45 rpm tillhör Destruct. Ni som hört dem tidigare vet att det givetvis bjud på d-takt i den högre skolan och att Destruct spelar i den högre divisionen. De två egna spåren ”Reindustrialized” och ”Pariah” plus covern på Svaveldioxids ”Krigets hundar”, här omdöpt till ”Dogs of war” klockar alla in på under fem minuter. Som det brukar heta, underbart är kort. Sida b som tillhör Svaveldioxid spelas på 33 rpm. Här har vi mer HM-2 infuserad d-takt som kittlar dödsskönt i kistan. De egna låtarna ”Dödsögonblick” och ”Stillbilder” och covern på Destructs ”Two State solution” här omdöpt till ”Tvåstatslösning” är drygt fem och halv minuts un...

Trench Rot har ju släppt en riktigt bra platta så givetvis så blir man ju nyfiken på att veta lite mer om detta band. Jag skickade därför iväg några frågor till dem som Peter och David hade vänligheten att svara på. Hej och grattis till plattan. Presentera Trench Rot för Heavy Undergrounds läsare? Peter - Vi spelar hardcore punk. Har existerat sedan mars förra året. Har gjort en drös med spelningar, släppt några kassetter, sålt några tröjor, skaffat några fans Vilka är era inluenser och vad handlar era texter om? Peter - Mitt låtskrivande influeras främst av amerikansk hardcore som Torso, Coke Bust och Punch. text? nja, att världen går under på grund av dåliga världsledare medan vi andra glatt tittar på ‘Vem Bor Här’ och dricker öl och inte kan göra så värst mycket åt saken förutom att konsumera medvetet…typ så. Som levande drönare. Men det är ju gott med öl så sett. Heja pripps Hur kommer det sig att det vart just Flyktsoda och De:Nihil som släpper er platta? Peter - Jag vet inte, det...

  Lagom tills det närmar sig 10 årsjubileum för Katakomba kommer man ut med en riktigt stilig fullängdare som är den andra i ordningen för bandet med dom trevligaste snubbarna i scenen! Inför släppet av The Second Death har det ingåtts fint samarbete med våra vänner på Majestic Mountain Records. Riktningen i musiken är som den varit innan, alltså svinbra. Mycket snygga riff, svängig och tidvis lekfullt trumspel, som alltid brutalt bra bas och allt toppat med en röst som har det där extra. Hela härligheten inleds med illavarslande, lite rolösa gitarrer som snart exploderar med ett snabbt tempo direkt. Apropå röster så gästar mästaren på svartkonst, från just Svartkonst, på låten Atropos. Rickards och Fabians röster går ihop som smör på mackan och jag har ibland lite svårt att höra vem som är vem. Match made in hell! Min helt egen analys är också att inledningen på Atropos är en liten hyllning till Morbid Angels finfina Where the Slime Live. Allafall soundmässigt. Jag väljer att se d...

Då var den äntligen här. Skivan jag har gått och längtat efter sedan jag hörde att den var på gång för några månader sedan. För om det är någonting jag har en personlig vurm för, så är det allt som är osslerskt och gabelskt. Om jag har förstått bakgrunden till skivan rätt (vilket jag sällan gör), så kommer majoriteten av låtarna från olika konstinstallationer som de båda musikskaparna gjort på egen hand, och nu har fört samman till en enhet – med några nya spår. Låtarna blir då som en hyllning till platser och konstnärliga uttryck som försvann i samband med utställningarnas nedmontering. Musikaliskt känner man igen sig i det osslerska mörka och nästan gastkramande, och den gabelska så tydligt målande eskapismen. Tillsammans skapar detta någon form av alternativ tidskapsel över en värld som inte längre finns. Samtidigt får det mig att reflektera och känna vemod över världens tillstånd idag (det finns en kör på ett främmande språk som liksom knäcker mig). Och det är någonstans i detta so...

  Det första man kan konstatera är att man aldrig riktigt vet var man har Perkele. Det andra man kan konstatera är att man vet exakt var man har Perkele. När jag lyssnade igenom den här skivan första gången blev jag inledningsvis lite förvirrad för bara under de tre första låtarna så fick jag hårdrock, Streberstrallpunk och streetpunk. Och inte bara i var och en av låtarna utan i alla låtar samtidigt.  Men det är charmen med Perkele och den här skivan. På något sätt syr bandet ihop det så att det låter som just Perkele och ingenting annat. En annan sak jag gillar är det positiva anslaget i texterna. Istället för att bara vara förbannade på tillvarons överjävlighet pekar Perkele med hela handen mot möjligheterna istället. Det är rätt befriande faktiskt. Lägg därtill  en synnerligen välproducerad platta med fläskigt ljud så har du ett av höstens bästa släpp att se fram emot.  /Magnus Tannergren

Bakom Fabriken gömmer sig delar av Rolands Gosskör och Coca Carola och bandet har funnits länge nu men aldrig riktigt fått den uppmärksamhet de förtjänar. För det är ett gediget låtsnickeri där du kanske inte får så mycket punk som man kan tro med tanke på medlemmarnas cv. Men du får riktigt bra rock med starka refränger och melodier som du aldrig glömmer.  Den största behållningen för mig personligen är att en av landets bästa sångare och textförfattare Curre Sandgren verkligen visar framfötterna här. Texter som sjuder av ett visst vemod och som innehåller berättelser om liv som passerat utan att bli kladdigt nostalgiskt. Det är fina betraktelser med känslor alla kan relatera till.  “Glömda själars land” är en pärla att upptäcka precis som bandets tidigare släpp.  /Magnus Tannergren

Västmanländska Vittra har släppt uppföljaren till  ”Blasphemy Blues” och nedkommit med ”Intense Indifference”. Redan innan albumet släpptes visste jag att det skulle låta precis som jag förväntar mig att Vittra ska låta; tekniskt och snabbt. I och med den här skivan och låtvalen höjer sig bandet ännu ett steg på bra-musik-skalan. 10 stycken högpresterande spår som innehåller snygg hantering av alla olika instrumentdelar med en mycket imponerande sång som visar prov på röstomfång fler sångare skulle behöva ha. Man drar direkt igång med ”MOFO” som sätter riktningen på vart vi ska.  Samtidigt som dom snabba riffen och trummorna dundrar på så tittar en rolig lekfullhet fram i bland annat ”Transylvanian Buffet”. Något som enbart är uppfriskande och får mig att dra på smilbanden.  Albumet håller rakt igenom en hög klass som jag som sagt förväntar mig av bandet. En fin notering är att albumet är inspelat hos Simon Johansson (Soilwork, Wolf) och allas våran demon-mixar och mastra...

26 september släpper Second Class Kids ett nytt album med Vera Norea. Tjejen från Sundsvall och hennes band framför något som kanske kan klassas som alternativ rock. Huvudpersonen själv, Vera, har rötterna i punken, i bandet Hårdgnissel som många av er säkert stött på någon gång.  Nya albumet, The daughter of Eve, är uppföljaren till Carnival Dreams (2021) som även den gavs ut av SCK. Alternativ rock skrev jag ovanför, men det är faktiskt svårt att beskriva musiken tycker jag. Vad som är tydligt är att Vera Norea skiljer sig från övriga akter på skivbolaget, som i vanliga fall brukar leverera trallpunk/punkrock. Men Beat Butchers hade ju Tuk Tuk Rally, Birdnest Johan Johansson och Burning Heart Mindjive, så varför inte. Två singlar finns redan digitalt, varav Noreality är enligt mig en riktigt bra låt. Vill man beställa albumet fysiskt är det bara att surfa in på Second Class Kids hemsida och lägga en order.  / Johan Terrac

Det har skrivits spaltmil om hur grunge kunde bli ett begrepp runt om i världen i början på 90-talet. Termen är naturligtvis väldigt trubbig för det som hände under den tidsperioden var knappast en sammanhållen genre utan snarare en konsekvens som började redan i mitten på 80-talet och kanske tidigare än så.  Alternativ rock är kanske ett mer lämpligt uttryck. Det känns i alla fall mer rimligt efter att man tagit del av den här boxen som består av fyra cd-skivor som kronologiskt beskriver hur den alternativa rocken utvecklades under en tioårsperiod. Låtmaterialet är kronologiskt och utvalt med fingertoppskänsla av ingen mindre än Mark Arm från Mudhoney. Ett band som är viktigare än vad många förstår när man pratar om alternativ rock i USA. Mark har även jobbat i många år på skivbolaget Sub Pop och har därmed en rätt stor kunskap om scenen i ett större perspektiv. Man inser snart att det finns ett par band som är lite viktigare än de andra vad gäller explosionen i början av 90-talet...

  Bra svensk noise rock är man inte bortskämd med men “Celebrate” råder bot på det. Repeat består av kärntruppen Torbjörn Hallberg, Stockholmsbaserad gitarrist och sångare, och Johan Holmberg som vi känner igen från bland annat Liberator. Bandet bildades 2022 och har redan släppt två fullängdare och här kommer nu en ep med fem låtar. Det började med stonerdoftande rock men på “Celebrate” blommar hela den 90-talsdoftande noise rocken ut. Det är en dynamisk samling låtar med repetitiva låtstrukturer med dynamik mellan groove och väggar av gitarrer. Jag gillar det jag hör och tänker lite på ett band som amerikanska Torche som referens.  “Celebrate” är en perfekt balanserad ep med extremt effektiva låtar vilket gör att speltiden både känns för kort men ändå helt rimlig. En kort snabb attack som ger mersmak. Jag ser verkligen fram emot att fånga bandet på en scen då jag tror att det här kommer att låta ännu bättre. En stark kandidat till årsbästalistan. /Magnus Tannergren

Ett bra riff är ett bra riff oavsett vilka instrument man använder. Och när kollektivet The Brides Of The Black Room nu återvänder med vad de kallar säsong 2 är det vansinnigt snygg och effektiv mörk synthpop vi pratar om. I min recension av debuten “Blood & Fire” som kom 2022 skrev jag att bandet gjorde musik som lät som de bästa låtarna Depeche Mode aldrig lyckats skriva. På den här skivan gäller detta fortfarande.  Synthpop skrev jag men jag vill påpeka att det finns ett mörker i The Brides Of The Black Rooms musik som är väldigt säreget och unikt. Kanske är det Lea Alazam (Besvärjelsen) och hennes fantastiska röst som fått större utrymme på den här skivan som gör det. Men även sångaren Ghostheart kliver fram och ger musiken en underbar dekadent storstadskänsla. Temat handlar om vem som är din vän och ljus och mörker. Allt draperat i en vansinnigt snygg ljudbild. Det här är ett av höstens bästa släpp som kommer att ge mig lite värme under de kommande månaderna. Musik är magi...

När jag såg Strikt live i förra våren charmades jag av den totala energiurladdningen som bandet bjöd på. Pang på bara med medryckande refränger, skrålvänliga Misfitskörer och ett jäkla driv. Och med texter skrivna ur ett underdogperspektiv om en samtid där kollapsen både runtomkring och inombords är närvarande men där motstånd och ilska är en tydlig motkraft. Precis som man vill ha sin punk. Den där energin och känslan har man faktiskt lyckats ta med sig i skivformatet där Joona Hassinen i Studio Underjord lyckas fånga vad Strikt är på livescenen. Det här är en skiva som slår ner som en bomb när du sätter på den och lämnar dig med en känsla av både hopp och förtvivlan. Punk är självförsvar.     Foto: Miles Martin

Låt oss först konstatera att det finns få band i det här landet som låter som Slutavverkning. Det är inte punk, det är inte hardcore och det är inte någonting annat i rockväg ni kan komma på. Möjligtvis avantgardistisk hård musik med lite frijazz.  Efter släppet “Levande charader (recension här https://www.heavyunderground.se/2023/08/avlyssnat-slutavverkning-levande.html ) som handlade om en grisbonde så följer nu bandet upp den med en ep som gräver ner sig i vardagliga ting och stora frågor om mänskligheten och samhället. Allt till tonerna av ett distat gitarrkaos, ylande saxofoner och en virveltrumma som får Lars Ulrichs St Anger-virvel att låta som en finstämd jazzvisp. Allt kompletterat med Jon Ekströms vokala insats som nog mest måste jämföras med vad Mike Patton brukar hålla på med.  Det är svårtlyssnat och utmanande men det är inte svårt att gilla. Tvärtom. Den här totala respektlösheten mot alla förväntade format och regler för vad rock är gör att jag känner mig befria...