Heavy Underground

Ni som följer Heavy Underground vet att skivbolaget Suicide Records ligger oss alla här på redaktionen varmt om hjärtat. Inte bara för att det ger ut fantastiska band utan också för att mannen bakom bolaget, Roger Andersson, driver Suicide Records med ett enormt stort och bultande hjärta. Allting görs med den största kärleken man kan hitta i branschen.  “In the loving memory of you” är nog kanske det finaste som Roger och Suicide Records har gjort. En samlingsskiva med band från bolagets stall som bidragit med unika låtar på en samlingsskiva som syftar till att öka medvetenheten om psykisk ohälsa och samla in pengar till organisationen Suicide Zero. Det finns naturligtvis djupt personliga orsaker till detta som nog Roger själv berättar bäst om men jag tror ni kan ana vad det handlar om.  En samlingsskiva kan ofta bli lite splittrad. Särskilt om det är olika genres inblandade. På den här samlingen får man hela Suicide Records bredd och det betyder att du får allt från death metal, crus

A Swarm Of The Suns skiva “Zenith” som kom 2010 är en platta som lever kvar i mig 14 år senare. Det var och är fortfarande en av de mäktigaste musikaliska upplevelser jag haft på skiva. Deras version av postrock var och är unik.  Nu kommer det fjärde studioalbumet och med två ytterligare skivor i bagaget sedan “Zenith” så har bandet gjort en resa genom musiken som fascinerar. “An Empire” är 70 minuter lång och musiken är fördelad på sex spår med de två 18-minuterkolosserna “The Pyre” och “Anthem” som pelare och som hålls ihop av övriga spår som snittar på 7-12 minuter. Det är långsam musik som kräver koncentration av lyssnaren. ‘ Man får känslan av att Jacob Berglund och Erik Nilsson som är genierna bakom det här bandet liksom söker vägar genom musiken och mejslar fram stämningar, melodier och ljudlandskap ur ett musikaliskt urberg. Resultatet är stora musikaliska skulpturer som reser sig mot himlen. Det är stundtals oändligt lågmält vackert och stundtals intensivt med decibel stora so

BAM!  En bombastisk inledning där ingen hänsyn tas till att lyssnaren ska få gungas in mjukt i skivan, det är precis så Nornas skapelse nummer två välkomnar oss in i dess värld. Dom långa, repetitiva partierna blir lite som en skön meditation och är faktiskt utmärkta att jobba till. Jag har testat. Debuten ”Star is way way is Eye” var en väldigt bra och välgjord skiva men jag måste säga att jag placerar det här släppet ännu ett par pinnhål upp på kvalitetsstegen.  Tomas kraftfulla, fint desperata röst är nu ännu bättre och allt från just sång till det instrumentala blandas till en skönt homogen skapelse. Spår nummer två; ”For Fear of Coming” har en fullkomligt medryckande gitarrslinga som  i sin enkelhet helt fångar in mig. Jag nämner sällan favoritlåtar på skivor men nu gör jag ett undantag. Den här schweizisk-svenska trion lämnade ingen oberörd efter sin debut 2022 som blev rättmätigt hyllad. Nu följer man upp med album nummer två som håller lika fina klass, lika mycket energi och et

  Det finns ju flera anledningar till att känna eufori när man ser denna splitsjua. Dels så står det ju Sickrecy på omslaget. De är ju tveklöst ett av världens bästa grindband idag. Dels så står det ju att Flyktsoda är ett av bolagen som släppt den också. En kvalitetslabel i sann DIY-anda utan undantag bara släpper bra musik. Så efter att konstaterat dessa två saker så ger vi oss på att lyssna på musiken. Sickrecys sida inleds med den nya låten ”De-evolution progress”. Det är en grinddänga som heter duga och som direkt visar att här har vi ett band som spelar i grindens högsta elitserie och att de hör hemma där. Blastbeatsen står som spön i backen och Adde Mitroulis arga stämma vrålar ut den samhällsmedvetna lyriken. Han har verkligen en stämma som är skapt för grind. Andra och avslutande spåret är en cover på Ernst and the Edsholm Rebels gamla punkdänga ”Religion”. Sickrecy gör den till sin egen men samtidigt med respekt. När a-sidan är slut så sitter man ju där och suktar efter mer.

Vad hände under sommaren 1969? Jo, allt från att människan satte en man på månen och att Manson-morden hände till den enorma Woodstockfestivalen. En hel del alltså.Lika mycket händer passande nog på Hatchends debutskiva ”Summer of 69”. Det är med stor kraft, intensitet och en mycket snabb blandning av grind/hardcore/thrash som bandet slår sig in på arenan.Medlemmarna i bandet kommer musikaliskt sedan innan från en mängd olika kvalitetsorkestrar så brist på kunskap och proffsighet finns inte. Alla låtar har något eget extra samtidigt som dom passar riktigt bra ihop.Här har man kokat ner det allra bästa till en mustig 8-låtars debut som går extremt snabbt. Albumet spelades in på två dagar hos HoboRec/Ulf Blomberg. Ja ni fattar, snabba snubbar, snabb musik!Bandets slogan är passande nog: “If it’s too fast, you’re too damn slow.” Hatchend kommer att begå gigdebut under makalöst perfektionsbokade Malmö Massacre i slutet av augusti. Är du där är jag avis på dig men med den framgång dom komme

Uppföljaren till februarisläppet med samma namn är på många sätt en logisk fortsättning. I min recension av del 1 så konstaterade jag att det var jazzrock som inte var svår att ta till sig och som kunde vara inkörsport till ett tyngre jazzmissbruk. Detsamma kan sägas om del 2 med den lilla justeringen att det här är en fortsättningskurs då. Det är lite komplexare men samtidigt så finns det ett genomgående sväng som inte var lika framträdande på föregående släpp. Spelar man skivorna efter varandra bjuds man på en fantastisk tripp genom musiken. På “För samtida djur 2” så blir det ännu mer hypnotiskt i  och med just det där groovet. Det är musik som sveper in dig i melodier och atmosfär. Man kan sitta ner och bara låta sig sjunka ner i allt det fina som hörs här. Men skivan funka lika väl för slölyssning och då menar jag det som en positiv sak. Det är musik du vill ha i ditt närmaste luftrum på ett eller annat sätt för att den gör dig glad inombords.  Kungens Män har aldrig varit så bra

Polly Jean Harvey var redan lite av en superstjärna i indierockkretsar när hon släppte sitt definitiva genombrottsalbum 1995. Med skivorna “Dry” och “Rid of me” hade hon gjort sig ett namn med sin råa och nakna rock som till stor del kretsade kring elgitarr och Harveys unika röst.  Själv såg jag de videos som gjorts till “Man-size” och “50ft Queenie” på MTV’s 120 minutes och Alternative Nation och fängslades nog inte bara av musiken utan av hela hennes uppenbarelse som har all typisk estetik från ett alternativt 90-tal. När hon uppenbarar sig i videon till “Down by the water” i februari 1995 bär hon en röd sammetsklänning och dansar förförisk samtidigt som hon sjunger om vad som hänt nere vid vattnet. Jag tror ingen som hört den låten och lyssnat på texten är oberörd. Och det lät inte som det gjort tidigare. “To bring you my love” är hennes egentliga debut som soloartist i eget namn då de två tidigare gjorts som trio och på många sätt är det en bluesplatta. Många av låtarna bygger på b

American Standard är namnet på en tillverkare av toalettstolar. Och i sådana har Uniforms sångare Michael Berdan stirrat ner i många gånger då han hängt över dem och spytt. Och det är det som den här skivan handlar: bulimi. Något Berdan lidit av i många år men aldrig pratat om. Förrän nu.  “My throat is raw, muscles sore...” är textraden som inleder hela skivan och det här är en skiva som gör väldigt ont att lyssna på. Det är en djupdykning i känslor kring något av det mest stigmatiserade och skambelagda ämnena som finns. Kanske är det därför som den här skivan känns så viktig att lyssna på även fast det känns obehagligt. Det är en oförlåtande platta både ämnesmässigt men även i själva musiken. Har man lyssnat på Uniform förut vet man att hur kalla och karga ljudlandskapet som blandar industriellt mangel med noise och lite hardcore låter. På de fyra spår som “American standard” består av känns soundet extremt väl anpassat. Som sagt, det är både lite obehagligt och svårsmält samtidigt s

Stockholmarna i Blood Sermon lät senast höra av sig på utmärkta fullängdaren “Never stop the madness” som bjöd på imponerande crossoverhardcore. Nu är de tillbaka med en split tillsammans med italienarna 3ND7R. Eller ja det är mer än en split det är ett faktiskt samarbete där Blood Sermon inleder med två låtar och där den tredje är en låt där båda banden smälter samman och de två avslutande spåren står 3ND7R för. Väldigt snyggt.  Moshvänligt är väl den korta sammanfattningen av detta. Båda banden bjuder upp till blåmärkesdans med hjälp av tunga riff som inte lär få någon att vilja sitta still live. Båda banden levererar starka låtar men jag tycker ändå samarbetet i mittenlåten “Only the absolute strongest” är höjdpunkten där ett hiphopbreak utgör ett snyggt skiftbyte och visar en spännande väg att gå. Mer sånt. Men på det hela taget ett stabilt släpp. /Magnus Tannergren

Kriegshög är ett hardcoreband från Japan och för fjorton år sedan så damp deras självbetitlade debutplatta ner som en bomb. Här har vi nu uppföljaren som många väntat på. Under den långa väntan så har Kriegshög endast släppt två sjuor där den senare ”Paint it black/White out” från 2019 skvallrat lite om den riktning Kriegshögs sound tagit.  Där debutplattan var rätt extrem och noisig hardcore så har vi på ”Love & Revenge” ett band som istället fokuserar på låtar, riff och tyngd. Tempot är inte alls lika högt men ändå så finns attityden och känslan likväl kvar. Basen har tidigare varit ett drivande del av deras sound och den är precis lika närvarande och viktig här.  Det dröjer inte mer än 45 sekunder in i första låten ”Void” så finns den där underbara basen på plats och den sitter som ett smäck och skickar ilningar längs ryggraden på mig. Under de 22 minuterna som följer så har vi d-takt, fuzz, hardcore, punk, ökenrock. Allt kryddat med sångaren Masakis rakbladsvassa stämma. Det är

När Strevellna plötsligt dök upp förra året med skivan “Aldrigheten” så var det en mindre chock. Hela grejen var omgärdad av lite mystik och insvept i dunkel men musiken var hämtad från hela min uppväxt som hårdrockare. Just mystiken gjorde det ju väldigt intressant i början och frågan var ju om samma magi kunde uppstå igen på en uppföljare.  Nu har vi svaret och det är att ja, det kan det.  Ska man enkelt beskriva “Revoldom” så skulle det väl vara att det är mer av samma sak men mognare. Mognare i betydelse att det hela känns lite mer fokuserat och lite mer på allvar. Där debuten var en palett och hyllning av influenser från olika genrer så är uppföljaren musikaliskt mer sammanhållen och komplett. På en direkt fråga till bandets huvudman Magnus Larnhed om hur det här låter svarade han “Som Dios första två skivor”. Det är faktiskt inte en dålig beskrivning. För här frodas det bästa från 80-talets hårdrock med stundtals lite hårdare thrashinslag. Allt med en snygg ljudbild och väldigt k

  Bödel är ett nytt band och ”Välkommen till avrättningen” är deras första fysiska släpp. Denna ep släpptes först på kassett men kommer också framöver att släppas på en sjua.  Att sammanfatta Bödels sound är inte speciellt svårt. Hardcore, d-takt och råpunk beskriver det hela rätt bra tycker jag. Bödel försöker inte att uppfinna hjulet på nytt men de vet verkligen hur d-takten ska spelas och de gör det förbannat bra!  Denna ep består av sex låtar plus ett intro. Tolv minuter snabb och ilsken d-takt flyger snabbt förbi när den är så bra som denna är. Det märks att det finns en hel del rutin bakom instrumenten. Sångerskan Leya som är ynglingen i bandet har en underbart snorförbannad pipa som ilsket vrålar fram lyriken på ett grymt sätt.  Jag ser fram emot att höra mer från Bödel i framtiden. Just nu ska jag spisa ”Håll ut håll i” några gånger till. Det är för tillfället min favorit på denna ep. Hasta genast in på er favoritstreamingtjänst och gör samma sak!  /Anders Bergström

  Morvigor kommer från Holland och ”De Spegel” är deras första livstecken sedan fullängdaren ”Tyrant som släpptes 2017. På denna ep så är det ett mer moget band som funnit sitt sound och uttryckssätt. Tidigare så var Morvigor ett band som spelade death metal uppkryddat med lite black. På ”De Spiegel hittar vi ett band som spelar post-black med lika stora delar post-rock och ambient inslag. Släng in en skopa proggiga influenser också så börjar vi närma oss sanningen.  Black metal är verkligen inte min grej men det tog inte lång stund att inse att Morvigor var något helt annat. Denna juvel till ep som endast består av två (om än långa) låtar har den senaste tiden gått varm hemma hos mig. Det är ibland snabbt och kyligt och ibland bländande vackert. På de tjugo minuter som Morvigor har dig i sitt våld så hinner precis alla känslor utspela sig. Det är snorbra och när de sista tonerna klingat ut så vill du bara ha mer.  Jag hoppas att det inte dröjer alltför länge innan vi får en till fullä

Syndromet består av Lisa och Mattias. De spelar rock med en stor portion punkattityd. ”Söråker” verkar vara deras fjärde platta och namnet på den är också namnet på den plats som de bor på.  Ni som besökt punkspelningar och festivaler de senaste åren har med största sannolikhet sett Syndromet live då jag är rätt övertygad om att de är få band i Sverige som turnerat mer än vad de gjort. Jag har själv haft förmånen att se dem några gånger och det är alltid ett nöje då Syndromet verkligen kommer till sin rätt när de spelar live. Det är då deras engagemang och deras stora hjärtan verkligen visar sig och man förstår vilka fina människor de verkligen är.  Denna EP består av fem låtar punkig rock av finaste sort. Texter som speglar den samtid vi lever i med främlingsfientlighet och klimathot. Dock alltid med ett en känsla av att det finns hopp och att det finns chans till förändring. Det är i alla fall den känsla som jag får. Min favorit på denna ep är ”När sista trädet fällts”. Rader som ”Hu

  Så då var den här. Adrestias sista platta. Jag skrev i min recension av Adrestias splitplatta med Collapsed för lite drygt två månader sedan att de hade en sista platta inspelad och att den skulle släppas i sommar. Resultatet har jag nu lyssnat på ett stort antal gånger och jag ska göra mitt bästa för att försöka förmedla mina känslor om den för er. Precis som på splitplattan med Collapsed så har bassisten Elma Roth Sandell klivit fram som sångare och det med stor bravur. Hon har en grym pipa och jag förutsätter att vi inte hört det sista vrålet från hennes strupe trots att Adrestia går i graven. Adrestia har en rätt gedigen diskografi bakom sig och i mitt tycke har de hela tiden gått från klarhet till klarhet med sin dödsmetalinfuserade crustpunk.  Denna sista platta är som att man tagit alla godsaker från Adrestias tre senaste plattor och finslipat det till en enda stor juvel. Det är ett mycket värdigt avslut och plattan är sprängfylld med toppar. Som vanligt så är det en ren behål

Knappt har man hämtat sig från del ett i Harvestmans triptyk som släpps i samband med fullmånarna  under 2024. Harvestman är naturligtvis Steve Von Till (Neurosis) och uppföljaren till del ett tar dig ännu längre ut i ett musikaliskt universum som jag inte har lämnat sedan senaste releasen.  Det är mörkt och suggestiv musik som bygger mycket på repetition och loopar av rytmer och riff. På "Triptych: Part two" så utvecklas ljudlandskapen och en nästan tribal känsla infinner sig på många av spåren. Det är djupt fascinerande hur musik kan väcka så många känslor i lyssnaren.  Förutom trumma bas och gitarr så finns här keyboards, mellotron och diverse samplingar av poeten William Butler Yeats. Ljudbilden är mjuk och mångfacetterad och här finns mycket att upptäcka även efter den tionde genomlyssningen.  Steve Von Till verkar som tur är ha använt möjligheten som uppstod när Neurosis kollapsade att utforska sitt eget musikerskap. Han har ju släppt mycket musik tidigare under eget na

Här kommer ett splitalbum med två svenska punkband. Banden levererar sex spår var på denna utgåva av Second Class Kids. Hata som lejon kommer ifrån Söderhamn och Menudå är baserat i främst Helsingborg, men även Malmö. Skåne m a o.  Egentligen är det ju lite jäv att jag bara recenserar den genre som jag lyssnat på hela livet. Typ. Omdömet blir ju ofta positivt överlag, så jag får försöka dela upp lite kring vad som är bra, eller mindre bra. Jag ingår inte kategorin av människa som bara vill hylla föregångarna inom punkscenen, utan har alltid öppna armar för nya band som kämpar på och ger mig ny musik att upptäcka.  ”Hata som lejon” inleder albumet. Här har vi ett band med texter som egentligen är jävligt deppiga. Jordens existens, egna måendet och tillkortakommanden, samt tydliga samhällsproblem ur olika aspekter förmedlas. Punk. Detta samtidigt som själva ljudbilden och stilen är väldigt poppig. Bandet kanske misstycker, men det är som en blandning av trallpunk och ren pop á la ”Jumper

Få saker gör mig genuint glad och uppspelt så som när det luftas för omvärlden att ett nytt album är på väg från ett band man verkligen gillar och följer. I sex år har jag suktat efter ett nytt mästerverk från Vanhelgd. ”Deimos Sanktuarium” var och är fortfarande ett fantastiskt album men man vill ju såklart alltid ha mer av det man gillar. Helt i linje med hur dom andra albumen låtit så får vi stora ljudbilder som skulle passa bra i salar med oerhörd rymd till taket. Sången, alla delar av instrumenten och den röda tråden som vi nu vet låter Vanhelgd samlar ihop alla stora känslor till en väldigt snyggt förpackad och tight sammanhållen produkt som blir ”Atropos Doctrina”.  Värt att uppmärksamma är också att alla låtar nu enbart är på svenska. Därmed sätter Vanhelgd punkt för den svensk-engelska eran som dom tidigare haft. Sällan har jag dock stört mig så lite på blandningen av språk som hos bandet. Allt har alltid varit väldigt sömlöst.  Bytet, om man nu kallar det så, är ingenting som

Grindcore kan vara lika roligt som det går snabbt. Svenska Bridflesh är en institution i branschen med sin splattermålade grind som avhandlar diverse ämnen på väldigt kreativa, bloddrypande och magstarka sätt. Har man ingen humor och anser sig sitta på höga moraliska hästar så är detta inget för dig.  Men gillar du kompetent mangel, splatterfilmer och brutal humor sitter denna 13 minuter långa skiva med lika många låtar som en spik i Jesus kors. Lägg därtill en fantastisk titel och ett episkt omslag och du har en skiva att lyssna på om och om igen. /Magnus Tannergren

Med medlemmar från finfina band som Driller Killer och Mob 47 så fattar man ju att det är crustmangel på menyn som gäller när den nya trion Lautstürmer släpper en skiva. Att djupanalysera detta är ju ganska lönlöst. Det tar 26 minuter att mangla igenom 13 låtar och det är en råpunkurladdning av toppklass om möter lyssnaren. Någonstans smygs det in lite crossover och Motörhead men annars är det nitade skinnjackor som gäller om man säger så.  Och nitad är vad du blir när du lyssnar på “Förruttnelsen”. /Magnus Tannergren