Heavy Underground

Jag ska börja med att vara helt ärlig; jag är inte något diehard-fan av Enslaved. Dock finns det väldigt mycket som tilltalar mig i deras musik.  Nysläppta Heimdal bjuder på både berg- och dalbana samt en musikalisk resa i ett varierat landskap. Efter 16 stycken fullängdare sedan 1991 kan man inte annat än lyfta på hatten inför dessa veteraner. Norrmännen blandar rensång, growl, vackra melodier, industri, folkmusik och tunga partier av black metal som gör att jag verkligen känner som om jag åker med på en resa. Otroligt klyschigt men dock helt relevant i det här sammanhanget. Dom ibland väldigt ombytliga delarna i en och samma låt görs sömlöst och är inte alls irriterande. Alla låtar är unika och har sin helt egen känsla. Man behöver inte lyssna länge för att förstå att dom här medlemmarna är mästare på det dom gör. Som lyssnare hoppar du in i berg- och dalbanans ena vagnar och åker med på en 48 minuter lång färd distribuerad över 7 stycken låtar. Sista låten med samma namn som albumet

Älskade Eskilstuna! Jag har en rätt personlig koppling till stadens mer experimentella musikscen som sträcker sig bortom Kent och Yvonne så jag kanske är part i målet här men jag är inte ett dugg förvånad över att industristaden ständigt producerar ny intressant musik som spränger gränser. Anders Bergström and Thomas Wahlström har sina rötter i punkscenen och spelar nu mer en sorts postpunk med starka elektroniska inslag. Och på “Quint” är de förstärkta av saxofonisten och nestorn inom stadens jazzscen Stefan Wistrand (The Electric MZ, WRQ, Memento Mori med fler) som ger musiken ytterligare en spännande dimension.  Stundtals är det elektroniskt och monotont och ibland är det fjäderlätt jazzrock, allt med en punkig spoken word-attityd i sången som säger till dig att den här musiken egentligen skiter i allt vad genrer är. Det hela är magiskt och jag har efter ett otal genomlyssningar inte tröttnat än. Det här är bandets sjunde släpp och jag tycker nog bandet nu hittat ett uttryck som jag

På uppföljaren till 2020 års “Doom country” fortsätter en av landets bästa röster och det alltid fantastiska Tonbruket att utforska ljudlandskap som pendlar mellan jazz, country, noise och gotisk blues. Redan efter den första genomlyssningen inser man att konstellationen överträffat sig själva med råge. Christian Kjellvander sjunger vackrare än någonsin och har sitt röstläge någonstans mellan Nick Cave och Leonard Cohen. Inte bara i ton utan även i texter och allmän känsla. Den är malmklingande och passar perfekt in i Tonbrukets ibland återhållsamma vackra musik och ibland mer esoteriska exkursioner i frijazzens förlovade land.  Fem låtar på drygt 40 minuter skvallrar om att låtlängderna är väl tilltagna och i och med det tillåts utforskande av stämningar och känslor i stor utsträckning och fasta låtstruktirer får stå tillbaka. Är det svårlyssnat? Nej inte alls. Snarare intresseväckande och uppslukande. Och jag hoppas att de fortsätter sin resa tillsammans på minst en skiva till för hä

VAK är tillbaka med en ny singel efter tre års tystnad. Detta Stockholmsband torde ju inte vara obekant för de flesta då de har två finfina fullängdare bakom sig. Den självbetitlade debuten från 2015 och Loud Wind som kom fyra år senare. Bägge dessa alster bjuder på progressiv sludge med tydliga post-metal inslag. Med andra ord så kan det mesta hända och gör också det. Detta visar sig inte minst på denna singel. Första spåret heter "Panorama" och är en rätt så brutal historia på dryga tre minuter. Tunga bombastiska och brutala riff och en uppenbart arg Jesper Skarin vrålar fram "The awakening is sinister". Det utan tvekan exakt det han menar! Man tvivlar inte en sekund. En brutal och härlig start på singeln med andra ord. Andra spåret "The Map" är då något helt annat än öppningsspåret. Det är en långsam och tung best på dryga sju minuter. Här kommer deras proggresiva post-metal influenser fram och blir tydliga. De dryga sju minuterna passerar snabbt förbi

  Ny platta med den sammansatta gruppen Fake names. Stjärnglans finns, i alla fall inom punkvärlden, med Brian Baker (Minor Threat, Bad Religion etc) och svenske Dennis Lyxzén på sång. Dessutom släppt på Epitaph, så på förhand känns förutsättningarna lovande. Tio låtar på straxt under halvtimmen är vad som erbjuds. Jag tyckte att den var intetsägande till en början, men att vissa av låtarna växer med tiden. Stundtals punkrock som får mig att tänka på Down By Law eller Hot Water Music, och det gillar jag ju, medan andra delar av skivan präglas av ett lägre tempo. Ska det hamna i en någon slags genre så kanske punkrock möter powerpop med influenser av garagerock/punk kan vara rätt benämning? Tre låtar som jag diggar och kommer lyssna på igen är Expendables, Don´t blame yourself och Damage done. / Johan Terrac

Förra året firade Bastard Grave 10 år i dödsmetallens tjänst. Att vi inte fick fira tillsammans med dom via ”Vortex of Disgust” redan då, utan fick vänta ett år kan jag förlåta dom för; albumet är ju en grymt stabil present till oss. Helsingborgarna har tidigare givit ut två fullisar 2015 och 2019 så tidsspannet på fyra år verkar vara deras arbetsform. Albumet som släpptes den 10 mars har gått varm här hemma på grund av att jag verkligen gillar det brutala och tunga som Bastard Grave ger. Simple as that! Det är väldigt sällan eller faktiskt aldrig jag tackar nej till mörk, djup growl tillsammans med släpiga men samtidigt nerviga gitarrer. Lägg på dubbeltramp på dom tidigare delarna och jag är mentalt på ett riktigt mysigt ställe. Låtarna ”Hunger to Devour” och ”Eternal Decomposition” håller jag högst av dom åtta spår vi får under 39 minuter. Det finns ingen riktig avstickare i mitt tycke som omkullkastar mig av förvåning. Som sagt är det ett stabilt album med bra hushålls-döds.  Jag är

Uppsala har ju en fin tradition av hårdare metal inte bara på grund av band som Watain och Misery Loves Co utan i min bok snarare för thrashlegender som Midas Touch. Och det är den traditionen som Morphetik försvarar med den äran på sin andra fullängdare.  För här bjuds det på riktigt kompetent thrash metal i samma skola som 80-talet bjöd på i Europa och främst i Västtyskland. Det ekar av Kreator på de tio spåren vilket bara kan ses som positivt. Jag har noterat att just den här ådran av thrash är stark just nu bland yngre svenska band vilket är befriande med tanke på att många har tittat mot den amerikanska västkusten historiskt sett.  Men här är det med andra ord fullt ställ från start till slut med riktigt ilsken thrash metal där riffen är rakbladsvassa och tempot är högt. En kritisk punkt i all bra thrash är sången som i modern tid mer har gemensamt med death metal än heavy metal vilket jag inte riktigt gillar. Vokalisten Julian Bellenox balanserar dock exakt på gränsen och gör sit

Jag har fått för mig att bandet vill radera ”Synd” och bara heta Kardinalen framöver?  Hur som helst,så har bandet släppt ett femte album nyligen innehållande tio spår som sträcker sig över en dryg halvtimme. Ljudbild, tempo och övrigt upplägg skvallrar omgående att bandet ligger på Second Class Kids. Bolaget som måste ses som landets mest aktuella och största inom svenskspråkig punk i dagsläget. Känns minst sagt proffsigt och seriöst. Bandet spelar punk. Både musik och texter faller perfekt in i mallen för vad man kan förvänta sig av ett punkband. Viktiga och allvarsamma teman som samhällsproblem, ens egna tillkortakommanden och mående, samt rasism/diskriminering avhandlas. På ett riktigt bra sätt måste jag säga. Hela plattan känns (samtliga spår) stimulerande och man tröttnar inte. Jag hade faktiskt önskat att den innehåll ytterligare ett par låtar. Man tröttnar inte, låtarna känns varierande i uppbyggnaden. Ingen utfyllnad alltså och samtliga är bra nog för att finnas med på plattan

Jag kommer ihåg mitt första möte med Orochen. Jag satt på ett tåg på väg mot Göteborg och surfade planlöst på nätet. Snubblar in på Suicide Records hemsida och läser om ett band vid namn Orochen. Blir mer än nyfiken då jag läser vidare vad deras musik och texter handlar om. Den förmedlade en världsbild som jag verkligen delar. Efter det tog det inte många sekunder innan Tylacine EP’n fyllde mina öron och givetvis så var både den och den kommande fullängdaren Anthroposcenic beställda inom kort. Båda vinylerna har spelats flitigt hemma hos mig sedan dess.  Den nyss släppta EP’n Wastelands är tråkigt nog de två sista livstecken vi får från detta band, dock så är det ett avslut som heter duga. Man ska ju sluta på topp brukar det heta och det är precis vad Orochen gör.  Wastelands består av två spår som de tydligen inte hann få klar till Anthroposcenic. Inledande Wastelands är det kargare och hårdare spåret med underbart härligt gästvrål från Christian Bonnesen. Hans arga pipa är en perfekt

  Maniak är som en perfekt blandad grogg. Innehållande stommen av thrash-element som stöpts i speed, med en stänk av lite black.  Jag fångade upp bandet förra året via sociala medier och bandet hade då enbart fått ut en demo (Deathleicher) som visade sig vara magiskt bra. Maniak kommer ifrån Falun där det även kommer andra band såsom Ett Dödens Maskineri, Coalgarden, In Mourning och DRÖÖG. Det är svårt att hitta en favorit ibland dessa låtar. Jag är lite av den karaktären att jag lyssnar på en skiva från början till slut och här håller alla låtar samma höga kvalitet med ett galet driv. Jag ger denna platta kvalitetsstämpeln mosh-pit approved.  Jag förväntade mig att detta släpp skulle hålla minst samma kvalitet som föregående demon. Det gör den och jag ser fram emot mer musik ifrån Maniak. //Johan Hjertzell

  Jag tror att jag attraheras mest av mörkret på de här skivan. Eller snarare hur det glimrar i mörkret av tung elektronisk musik som blandas upp av en del riot grrrl-punk och darkwave. Tess de la Cour har lyckats med att skapa ett väldigt vackert ljudlanskap för sitt Memoria på det andra fullängdssläppet.  Jag vet egentligen för lite om sådan här musik för att kunna göra några rättvisa jämförelser så jag går bara på den känsla som förmedlas. Det är en filmisk känsla som omger hela plattan och musiken tar dig som lyssnare med in i en värld som känns både som en ödslig skog och som ett regnig Berlin. Och Tess de la Cours röst är ömsom vacker och ömsom vass som ett rakblad. Ibland tänker jag på The Knife och ibland på Kathleen Hannah men mest tänker jag på hur bra allting smälter samman till en vacker helhet. För trots sina vassa kanter och djupa mörker är den här skivan kanske mest vacker så som den bara är på grund av en musikalisk ärlighet. En skiva att upptäcka om och om igen. /M

Någon gång per år släpps det album som lämnar mig helt mind blown och ofta så fängslas jag direkt. Med precis den förklaringen vill jag uppmana er alla till att så snart ni bara kan, lyssna på Wretched Fates andra fullängdare ”Carnal Heresy”. När mästerverket ”Fleshletting” släppets 2019 var jag redan då väldigt imponerad av soundet och dom tunga låtarna. Efter att ha lyssnat igenom och njutit av ”Carnal Heresy” ett otal gånger så kan jag inte tycka annat än att det låter lika bra men samtidigt olika från debuten. Låt mig förklara; tyngden och texterna har klivit upp ett ordentligt snäpp och det hörs väldigt väl att till exempel Adrian Selmani har jobbat på hanteringen av rösten som nu låter extra prima. En smart intervjukollega (Svempa) sa väldigt målande att ”ni har trimmat bort onödigt kött från förra skivan”, vilket förklarar spot on hur utvecklingen har gått framåt för Wretched Fate. Nio stycken låtar bjuder upp till en önskan av att omgående få se och höra grabbarna live igen. De

En välbehövlig vitamininjektion i den svenska musikscenen skulle jag nog kalla Dulls ankomst. Debutplattan är ett statement för gitarrdriven alternativrock där influenser från Sonic Youths poppigare alster och mycket annat från samma skola från både 90- och 2000-tal hedras. Det är svårt att inte ryckas med i den frenetiska musiken som i stort sett ställer sig mitt framför ditt ansikte och tvingar dig att lyssna. Och sämre saker kan man spendera sin tid med faktiskt än att lyssna på Dull. Canan Rosén och hennes vänner har hittat ett punkigt driv med starka melodier och lägg därtill förpackat i en snygg estetik i omslag och bilder. Allt skänker en genomtänkt helhetskänsla som gör det svårt att tro att det här bandet bara hållit på i ett par år. Men å andra sidan är ju ingen av medlemmarna några främlingar i rockmusikkretsar. Dulls debut är ett extremt kompetent kvitto på det. /Magnus Tannergren Dive Deep Down by DULL

  Klastos bildades 2020 och härstammar från Östergötland. De har tidigate släppt en EP vid namn "Silver God" så "Rat King" är deras andra släpp. Denna andra EP är i mitt tycke ett rejält kliv framåt om jag jämför med deras första och den bjuder på tre finfina tunga sludgiga dängor med massa fuzz som sitter som ett smäck. Nästan direkt så börjar nacken att gunga med i takten och händerna börjar trumma med. Tung slugig och skitig rock med lika delar NOLA sludge och High on Fire är vad Klastos bjuder på och sångaren Eric Jensen har en raspig röst som för tankarna till en mer sansad Matt Pike.  Alla tre spåren på Rat King är riktigt bra så jag har svårt att välja ut någon favorit. Efter att ha lyssnat igenom dessa tre spår ett par gånger så kan jag bara konstatera att jag utan att blinka skulle lägga in en förhandsbeställning på en fullängdare direkt då det känns som att Klastos är mer än redo för det. RAT KING by Klastos

Per Nordmark har ett gediget förflutet i band som Fireside och Breach och nu kommer hans andra plattan där Nordmark gjort allting själv från komposition till spelandet som den studioräv han är. Och resultatet är både oväntat och ganska briljant.  Det är svårt att bestämma vad det här är för sorts djur rent musikaliskt. Det härs spår av alternativ rock, elektronisk musik, kanske lite svartrock och någonstans i botten finns säkert ett hardcorearv och ett 90-talsspöke. Men resultatet blir helt unikt och med Nordmarks röst som låter som en kombination av Nick Cave, Jarvis Cocker och Peter Steele ovanpå det så är detta någonting fullständigt lysande.  Det finns inte en enda transportsträcka på skivan och låtsnickeriet är intrikat och elegant. Det finns en närvaro som till stor del beror på de personliga texterna som handlar om den tillvaro vi människor lever i som kompletterar musiken. Men skivan största kvalitet är nog den gränslösa blandningen av musikgenrer. Det skapar en väldigt dynamis

Last Legion, kvartetten från Skövde, har en väldigt tydlig linje i deras texter och musik.  Här är det strid, krig och misär som uteslutande berörs på tidigare demos och den EP som kom ut 2021. Man kan kanske ha åsikter om att ett band håller så hårt i en specifik linje men varför inte?  Om det funkar och man som bandmedlemmar känner att man har och får inspiration till texter och artwork med mera från detta ämne så tycker jag att man såklart ska köra på med det. Det funkar ju ypperligt för både större och mindre stora band. MÖP-metal är ju allra högsta grad en populär genre och just döds-genren lever ju på texter om tragik och människans förfall. Nu är det då dags för första fullängdsalbumet ” Metall, blod och aska” som även det innehåller det tydliga temat. Vi lyssnare har redan bjudits på två stycken singlar från kommande album; ”Mänskligt avfall” och titelspåret ”Metall, blod och aska”.   Låten ”122” visste jag faktiskt på förhand vad den garanterat skulle handla om och jag hade rä

Den svenska grinden mår rätt bra nuförtiden. I dagarna släpps Childs fullängdsdebut som fick strålande omdöme av big boss Tannergren. En av förra årets bästa plattor var Sickrecys mäktiga "Salvation through tyrany". Året innan fick vi "Vicious circles" av Brainwasher. Grinden lever och frodas kan man säga. Just ovan nämda Brainwasher som kommer från Göteborg delar här en sjua med Axis Of Despair från Örebro. Axis of Despair består av rutinerade herrar med grindrutin från såväl legenderna Nasum som Coldworker, Gadget och en drös andra band. Brainwasher får i detta sammanhang se sig slagna när det kommer till erfarenhet.  Vad vi har här är en sjutummare fylld med cirka nio minuter av den finaste grind man kan hitta. Första sidan sidan hanteras av Axis Of Despair och har fyra spår, varav den längsta låten är 1 min och 12 sekunder. De övriga tre håller sig under minuten. Avslutande "Ripped off and left behind" syr perfekt ihop sida ett och lämnar mersmak. Sida

Leroy T Brown kommer från Stockholm. De bildades när John Bojang (bas och sång) och Måns Lindén (gitarr och sång) besökte Sjock Festival i Belgien 2019. Senare värvades också Jonan Andersson på trummor. De har sedan 2021 släppt ett antal singlar som nu samlats som fullängdaren "The yellow king" som nu i dagarna släppts av Clouded mind records. Enligt dem själva så är arbetet på nästa platta redan i full gång. Är tung rock med rejält groove och en stor portion fuzz er melodi så tycker jag absolut att ni ska skänka "The yellow king" både en och tre lyssningar för det är rätt så rutinerade herrar som ligger bakom Leroy T Brown och det hörs. Andra halvan av plattan är för mig något starkare och känns mer sammanhållen än vad första halvan gör. Jag upplever den mer spretig. Jag vet inte om det helt enkelt är så att jag behövde tillbringa en liten stund tillsammans med Leroy T Brown för att vi två skulle finna varandra. "Tangerine cocaine goblin" och "Jupi

Femmannabandet Carnosus från Örebro har givit oss lyssnare ljuv musik sedan 2011. EP:n ”The Universal Culmination” från 2016 och första fullängdaren ”Dogma of the Deceased” från 2020 har teasat oss med death/thrash/techmetal på hög nivå. Hur tar man sig då till en ännu högre nivå som band? Jo det ska jag tala om; man skapar kommande album ”Visions of Infinihility”. Från första lyssningen slås jag direkt av dom starka influenserna från bandet ”The Black Dahlia Murder”. Eller det är vad jag hör influenser ifrån iallafall och det är absolut inget negativt eftersom jag älskar just dom.  Jag är oerhört imponerad av Jonatan Karasiaks röst och bredd som låter kusligt lik TBDM:s nu avlide Trevor Strnad. Har herr Strnad återuppstått?!  Jonatan flippar lätt mellan avgrundsdjupa growl och höga toner. Med väldigt bra gitarr, bas och trummor från Rickard Persson, Marcus Jokela Nyström, Marcus Strindlund och Jacob Hedner smälter blandningen ihop till en grymt bra skiva i form av ”Visions of Infinihi

  Grindcore är en fascinerande genre. Från början under mitten av 1980-talet en sorts hardcore som ville vara hårdare och brutalare än allt annat. Sedan genom åren korsbefruktad med sin egen avkomma death metal och nu en alltjämt livaktig musiksort som bara blir våldsammare och mer kompromisslös.  Child fortsätter den fina grindcoretradition som Sverige har haft genom åren med band som Birdflesh, Filthy Christians, Regurgitate och naturligtvis det allsmäktiga Nasum. Gitarristen Alex Stjernfeldt (Novarupta, Grand Cadaver, The Moth Gatherer, Let Them Hang) är mannen med tusen musikaliska visioner och Child är inget undantag. Med hjälp av trummisen Albin Emanuel Sköld, vokalisten Joakim Lindström, gitarristen och tillika skivans producent Per Stålberg och bassisten Staffan Persson har bandet spelat in 17 spår som avhandlas på 20 minuter. Inga pauser för andhämtning alltså.  Och även om attacken är våldsam och brutalt skoningslös så finns här en variation och nyansrikedom som jag inte rik