Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg med etiketten recension

Senaste podcasten

Goatburner - Fatal

Goatburner bildades 2017 i Helsingfors i Finland. Två EP´s och en fullängdare har de i bagaget sedan tidigare så Fatal blir deras andra fullängdare. De blott två medlemmarna går under namnen ”Spider” på trummor och ”Kaos” på gitarr och vrål. Med lite googlande så kan man dock konstatera att det är rutinerade herrar bakom de två namnen. Bakom namnet Kaos finner vi Keijo Niinimaa som inte torde vara helt obekant då han även vrålar i Rotten Sound och även lånade ut sina röstresurser på Nasums avskedsturné.  När ett band har namnet Goatburner och låtarna har titlar som exempelvis ”Pool of Blood” och ”Lobotomized” så vet man vad som väntar. Det är ganska så exakt vad man också får när man lyssnar på Fatal av Goatburner. Schysst Death metal utan några större krusiduller. Som grädde på moset så inleds nästan alla låtar med ruggiga ljudstycken där man kan ana att människor går ohyggliga öden till mötes.  Goatburner bjuder på denna platta på tio låtar med death metal av klassiskt snitt. Tempot

Vånna Inget - True Romance (vemodspunk)

Vånna Inget har sedan de släppte sin debutplatta ”Allvar” 2011 skakat liv i vår trasiga värld, spottat i motvind och ställt frågan: Vad händer om vi slutar drömma? Man skämtar liksom inte bort ”Vånna Inget” då de verkligen tar livet på för stort jävla allvar. Jag tror det är just det som gör att jag verkligen gillar dem. Det där lite naiva ungdomsoptimismen som man verkligen önskar att fler hade i dessa tider. Ett band som ”Vånna Inget” behövs liksom idag mer än någonsin.  Så det är ju både tur att vi nu kan välkomna deras fjärde platta ”True Romance” samtidigt som det är med ett stycke sorg i hjärtat då de aviserat att detta är deras sista skiva och att höstens och vinterns spelningar blir deras sista. Sista spelningen sker den 30 december i Skurup. Det är ett något mer moget band som hörs på denna platta. Dock utan att helt släppa taget om det som tidigare varit. Influenser från sångerskan Karolina Engdahl och gitarristen Tommy Tifts andra band ”True Moon” blir rätt tydliga här och d

Slaveriet - Ett småskaligt krig

Att lyssna på släpp från skivbolaget Second Class Kids är ofta lite som att kastas tillbaka till mitten på 90-talet. De levererar alltid punk som ekar av den tiden men som också låter väldigt mycket här och nu.  Slaveriet är ett gott exempel på det. På sin nya skiva är det gasen i botten från början och vi får kampsånger som “Låt dom brinna”, I skuggan av palatsen med flera pärlor. Det är argt och, antar jag, ungt. Musiken låter som trallpunken gjorde efter att den mognat lite. Det är flinkt och snabbspelat med bra melodier och medryckande refränger. Godkänt i protokollet där utan tvekan. En stabil punkplatta som bör tilltala alla som någon gång gillat svensk punk. /Magnus Tannergren Ett småskaligt krig by Slaveriet

Filth Is Eternal - Find out

Seattlebaserade Filth Is Eternal har funnits på min radar allt sedan bandet hette det ogooglingsbara Fucked and Bound. När de bytte namn blev musiken lite mer strömlinjeformad men inte mer än att kvaliteten i låtskrivandet blev tydligare. Det här är Filth Is Eternals andra platta och man förfinar det man påbörjade på 2021 års debut "Love is a lie, filth is eternal" så riffen är tyngre, stöket stökigare och Lis Di Angelo har blivit en mer dynamisk vokalist sen sist. Kanske lutar sig musiken mer åt alternativrock den här gången vilket bara är gynnsamt. Jag gillar det jag hör och det tror jag att du också kommer att göra. /Magnus Tannergren Find Out by Filth Is Eternal

Eradikated - Descendants (thrash metal)

  Redan 2015 spelade Elvin Landaeus Csizmadia, Ragnar Östberg, Erland Östberg och Calle Frogner Moberg ihop då som  The Generations Army men sedan 2021 så är bandet återfött som Eradikated. Det här är bandets debutplatta och jag måste varna er redan från början att det här är en thrash-platta utöver det vanliga. Eradikated berättar en dyster framtidshistoria om en klimatapokalyptisk framtid där det mesta gått åt pipan och girigheten är människans främsta drivkraft. Tyvärr är det väl knappt en framtidshistoria utan snarare en samtidsskildring vi får oss till livs. Naturligtvis är detta ett perfekt ämne för genren och Eradikated gör det på ett fulländat sätt. Sången ligger perfekt placerad mellan raspigt rytande och mer heavy metal-ylande. Exakt som jag vill ha det.  Musikaliskt är det här renodlad thrash metal av finaste kvalitet. Eradikated behärskar höghastighetsriff, midtempotugg och långsamt hotfulla melodislingor. Det sistnämnda bäst illustrerat i "Dead heaven" där gitarr

Återbesöket: The Haunted - rEVOLVEr

När The Haunted för 19 år sedan välkomnade tillbaka Peter Dolving till mikrofonen var det i alla fall för mig en efterlängtad comeback som jag väntat på sedan debuten som han sjöng på. Han har en viss nerv som ingen annan sångare i branschen har. En unik röst och personlighet som gav The Haunted en helt annan dynamik än vad de haft på de två föregående plattorna med Marco Aro. I och med Dolvings återkomst så tog även bandet The Haunted ett stort steg framåt musikaliskt så titelns lek med bokstäver är rätt talande.  “rEVOLVEr” bjuder på stenhård modern thrash metal i botten som har ett påtagligt punkigt anslag som förstärks av texterna som handlar om yttre och inre strider och uppror. Konfrontationerna i “No compromise”, “Sabotage” och “All against all” är soundtrack till upplopp och kravaller. Andra spår som “Abysmal”, “My shadow” och “Burnt to a shell” är ångestridna betraktelser av en trasig själ. Musiken matchar perfekt sinnesstämningen i alla låtar och Jensens och Anders Björlers g

Vigil - Demo ´23

  Från Richmond, Virginia kommer Vigil som levererar thrash metal i den högre skolan på sin fyraspårsdemo som finns ute nu. Gillar du Nuclear Assault, Slayer och Scarilige så är det här något för dig att upptäcka.  Främst gillar jag råheten i både gitarrljud och sång. Sången är alltid viktig för mig när det kommer till thrash. Den ska inte growla vilket ofta händer. Det behöver man inte göra för att det ska låta brutalt. Och här får ni den perfekta balansen. Låtarna är perfekt avskalade från slagg och onödiga finesser och har bara det som verkligen räknas kvar. Inget tjafs liksom. Och så vill jag ha min thrash metal.  /Magnus Tannergren DEMO '23 by Vigil

Dave Eugene Edwards - Hyacinth (religiös rock)

  Vaknar. Går till jobbet. Kommer hem. Det är onsdag, 30 augusti. Klockan är 20.30. Jag har försökt skriva musik, och det har gått dåligt. Jag har ingen inspiration. Hjärnan har liksom gett upp för dagen. Då kommer det ett meddelande från övermästare Tannergren som säger ”Vill du lyssna på och kanske recensera David Eugene Edwards kommande soloskiva?”. Jag säger ja, och får panik.   Det finns faktiskt få personer som är så legendariska för mig som Dave Eugene Edwards, eller DEE, som vi som tror att vi känner honom säger. Om jag tolkat det rätt så är han djupt religös, men samtidigt livrädd för den gud han tror på. Och det är kanske det som gör han så intressant - han är både tes och antites på en och samma gång.    DEE har hunnit med mycket. Från 16 Horsepower och Wovenhand till en rad spännande samarbeten. Han har varit viktig. Och han har satt avtryck. Kanske inte minst på mig. Det finns nog inte en enda gitarrton jag tar som inte formats från DEE (eller Ossler, men det är en annan h

Besra - Transitions (Postmusik)

Nu har det tagit mig ganska exakt trettio minuter att skriva första meningen på den här texten. Jag vill väga mina ord rätt och verkligen ge Besra (och Suicide Records) den respekt och värdighet det här släppet förtjänar. Jag måste ju börja någonstans. Och det är genom att konstatera att Besra spelar musik som rör sig i gränslandet mellan post-rock och post-metal. Postmuzak. Bandet själva skriver att skivan handlar om att konfrontera komplexiteten i mänskligt beteende oavsett om det handlar om världssituationen, mänskliga relationer eller sinnestillstånd. Det enda vi kan räkna med är att förändring är oundviklig och ofta smärtsam. Och just ordet komplex tycker jag beskriver hela post-musik-genren på ett bra sätt. Postmusik är som en sport utan regler, där man liksom är fri att göra exakt vad som helst. Och det är väl just avsaknaden av regler som gör postmusik så intressant. Och det kanske är därför den är så svår att bemästra? Men i fallet Besra tycker jag mig höra att deras definitio

Tyranex - Reasons for the slaughter (thrash metal)

”Nothing comes between me and my megalomania”! Med oerhörd perfekt styrka i rösten meddelar Tyranexs sångerska och frontperson Linnea Landstedt det. Jag skulle vilja säga att jag absolut inte håller med där… Ordet betyder för den som inte vet; storhetsvansinne. I och med albumet ”Reasons for the Slaughter” visar man tydligt att man förtjänar en ledarroll i den svenska thrashen som just nu är stark och på växande framfart.  Det här mästerverket har vi fått vänta på ett tag. Lite stiltje enligt egen utsago i Tyranexlägret plus en tröttsam pest gjorde att skrivandet och skapandet av albumet tog tid. När man sen väl klev in i studio Rorysound hos thrashlegenden Lawrence Mackrory gick själva inspelningen snabbt som aldrig förr.  Det märks att alla medlemmar adderat på ännu mer blod, svett och thrashing inför studiotiden. Vi bjuds på ett ordentligt kliv upp både sångmässigt och i helhet.  Allt känns väldigt nerkokat till ren och skär passion för det man vill förmedla med låtarna. Den här rec

Svartkonst - May the night fall (Chainsaw blackened death metal)

Härnösandssonen som är köttet och blodet som skapar Svartkonst lägger fram sitt innersta på ett silverfat och erbjuder oss snygg och mörk black/death metal med ockulta rökslingor. Precis så känns det i alla fall att han gör den gode Rickard.  Svartkonsts tredje fullängdare ”May the Night Fall” visar prov på högkvalitativa låtar och egentligen vill jag lägga till ”som vanligt högkvalitativa låtar” i den meningen. Allt låter dock riktigt bra och blir aldrig enformigt eller tråkigt. Vi är väldigt bortskämda med att få välgjorda och medryckande låtar från Svartkonst och hur bra jag än tycker det här är, så låter det inte riktigt lika som på dom två tidigare släppen. Enmansprojektet har styrt in på en väg med lite mer influenser från punken på vissa låtar men har dock absolut inte lämnat den motorväg som man alltid åkt på. I en lite blandad kavalkad av låtar står ”Endless Dark” ut som toppspår och det var en väldigt bra taktik att släppa just den som första singel. Ett bra lockbete in i den

Maggot Heart - Hunger (postpunk/noise)

  Det finns en inre tillfredsställelse att se band man följt från start växa och utvecklas. Musik och kreativitet är ju en resa och Maggot Heart är mitt uppe i denna resa, skulle jag säga. Från debutfullängdaren “Dusk to Dusk” som var en typisk debut där formerna inte var riktigt satta än till “Mercy machine” som är det senaste släppet i långt format och via en rad singlar och ep:s så har Linnea Olsson renodlat Maggot Hearts identitet och musikaliska vision. Briljanta “Mercy machine” var skivan där det verkligen märktes vad det här bandet var menat att vara med sin noiserockiga postpunk eller vad man nu ska kategorisera det som.  Så hur skulle hon ta det vidare från den då har jag undrat. Och svaret är “Hunger”. En skiva som tematiskt avhandlar just hunger i olika former både på ett fysiskt och själsligt plan. Ljudbilden känner man igen. Den är rå och omedelbar. Värt att notera att musiken fyllts med några extra dimensioner då både blås och klaviatur finns med i instrumenteringen. Linn

Blodet - Death mother (rock)

  Viss musik berör mer på djupet än annan. Kanske beror det på ett riff eller en textrad. I Blodets fall så tror jag att det beror på att musiken i sig är skapad utifrån en kollektiv vilja. Och i viss mån av sorg som är den känsla jag tror att de flesta av oss människor kan relatera till oavsett var man kommer ifrån.  “Death mother” är präglad av sorg på grund av att en av bandmedlemmarna, gitarristen Rickie Paleski-Östlund, gick bort strax innan inspelningen och mycket av materialet på skivan är sådant han har varit med att skapa. Vet man om det så får naturligtvis skivan en annan sorts svärta och känsla. Vet man inte om det så skiner nog en känsla av vemod och saknad igenom ändå. Musik förmedlar känslor på olika frekvenser till människor utan att man egentligen förstår hur det fungerar och sorg och saknad sänder en av de starkaste signalerna.  Musiken Blodet spelar bygger mycket på tid och plats. Riffen får ta tid och plats. Sången får ta tid och plats. Ingen har förtur utan helheten

Recension: Great Falls - Objects without pain (hc/noise/sludge)

Viss musik är mörkare och gör mer ont att lyssna på. Great Falls från Seattle är ett sådant exempel. Och gillar man Neurosis och andra släpp från Neurot Recordings så vet ni hur det här låter och vad det gör med dig när du lyssnar på det. Det är introvert, mörkt och mentalt ångestfyllt. Musiken har sin grund i hardcore men har en sludgekänsla samtidigt som det slamrar på som noiserock. Bandet har funnits ganska längem och medlemmarna är aktiva i flertalet andra band och det här är det fjärde fullängdssläppet.  Jag sjunker långsamt ner i Great Falls musik och förlorar mig i den karga ljudbilden. Dynamiken i låtarna gör att det aldrig blir monotont eller tråkigt utan växlingarna mellan stenhårt riffande och lugnare partier håller intresset uppe genom de 53 minuterna musik. Great Falls blir en bra kompis i höstmörkret.  /Magnus Tannergren Objects Without Pain by Great Falls

Slomatics - Strontium Fields (modern doom)

  Jag gissar att de flesta av oss som uppskattar långsam och tung musik vet vilka Slomatics är. Men för er som för första gången stöter på detta namn så kan jag tala om att Slomatics är ett doomband från Belfast i Irland. ”Strontium Fields” är deras sjunde fullängdare sedan de bildades 2004. En spännande sak med Slomatics är att de lyckas med konsttycket att ha ett ett sound som bara kan beskrivas som förkrossande tungt men utan att ha en basist i sin sättning.  Jag har gillat Slomatics två tidigare plattor. ”Future Echo Returns” från 2016 och ”Canyons” som kom 2019. Två doompärlor som borde ha en given plats i varje domedagsdyrkares samling. Förra årets splitplatta som de delade med Svenska Domkraft är ju också värd att nämna. En riktig höjdare. Senaste plattan ”Strontium Fields” inleds med ”Wooden Satellites”. En rätt klassiskt tung sak som kanske inte höjer på några ögonbryn men ändå är en stabil låt. På andra stycket ”I, Neanderthal” höjs tempot en aning och det är här som plattan

VAK - The Islands (progressiv sludge)

I mars så skrev jag om den första singeln som VAK släppte inför denna platta. Två låtar som var mer än lovande inför ”The Islands”. Så peppen när det kommer till denna platta har varit på topp för mig.  Enligt bandet själva så handlar texterna på ”The Islands” om ”Motstridiga visioner om staden Stockholm och dess öar”. Som om inte det vore nog så vill man vidare ”fokusera på de underjordiska dimensionerna av staden, som exempelvis ideér om kloakcafeér och underjordiska biografer”. Jag menar, blir man inte ännu mer nyfiken när man läser rader som dessa så vet jag som skulle kunna locka.  Att beskriva den musik som VAK spelar är verkligen ingen lätt uppgift. Men en fingervisning är väl progressiv sludge. Allt kan hända under en fullängdare med VAK och gör också det. Plattan inleds med den lätt syntiga ”Passport” för att sedan övergå till den brutala och blytunga ”Panorama” som sedan övergår till den mer jazziga ”Sewer café”.  Det kanske låter osammanhängande och schizofrent men tro mig,

Moon Coven - Sun King (stoner)

Moon Coven bildades 2012 och huserar i Malmö. De spelar tung, fuzzig och lätt psykedelisk stonerrock och "Sun King" är deras fjärde platta. Det första jag känner när jag lyssnar på Moon Coven är ren och skär glädje. Det känns som att spelglädjen har transporterats från studioinspelningen och vilat i de digitala filerna för att sedan strömma ut från mina högtalare.  "Sun King" är en platta fylld med tunga riff som doftar såväl fuzz som ökendamm. Men här och var kikar även blues, grove och lite garagerock fram. Klart som korvspad är i alla fall att Moon Coven kan konsten att skriva tung rock och melodier som etsar sig fast. Det kan hända att det låter som en liten motsägelse med såhär pass tung rock. Men "Sun King" är för mig en platta som spritter av glädje och ljus. Det är ju väldigt passande då vi är på väg in i den mörkare årstiden. Moon Coven kommer även att ha en ljus framtid om de fortsätter att ge ut plattor med lika starkt material som "Sun Kin

Pessimiser - st (powerviolence)

Malmö, denna grogrund för så mycket bra extrem musik nu för tiden bjuder på ännu ett namn att lägga på minnet. Pessimiser imponerar stort i och med detta släpp med skitig och skoningslös powerviolence. Eller kanske grindcore. Det är svårt att ge en exakt benämning. Ibland tänker jag på tidig Napalm Death och ibland mer crustiga band, men kontentan är att det här är svinigt bra.  Bra variation på låtarna, lite humor i låttitlarna (“Voi boy fuck you”!) och snygga ljudklipp mellan låtar gör att det här självbetitlade släppet blir extremt lyssningsvärt. 12 låtar på 21 minuter ger extremt mycket kvalitet för pengarna på kortast och effektivaste sätt. För då kan man lyssna på den här skivan tre gånger på en timme och det kommer du att vilja göra. Tro mig.  /Magnus Tannergren PESSMISER by Pessimiser

Recension: Miles Behind - Mala Fide (Gällivare Hardcore)

“Gällivare Hardcore” deklarerar Miles Behind stolt på sina sociala kanaler. Med all rätt ska sägas för de släpp bandet gjort hittills har varit högkvalitativ hardcore och det senaste släppet håller samma linje som föregående släpp i form av ep:n “Blackening” och singeln “Safe and sound”.  Alltså; allsångsvänlig hardcorepunk som muntrar upp. Överlag har låtskrivandet blivit mer självsäkert och det finns kanske lite mer finesser i låtarna än tidigare men med kraften som man vill ha i den här typen av musik intakt. Och då är det här enligt bandet själva en replokalsinspelning. Imponerande. Man vill ha mer. Miles Behind är ytterligare ett starkt band i den svenska ständigt växande hardcorescenen.  /Magnus Tannergren Mala Fide by MILES BEHIND

Recension: Abu Nein - II (darkwave/elektroniskt)

Malmöbaserade Abu Nein levererar en i mina öron ganska perfekt elektronisk darkwaveplatta i och med sitt andra släpp. Jag erkänner villigt att jag inte är någon expert på genren men jag gillar att lyssna på mörk elektronisk musik och här får ni precis det.  Det är snygga melodier blandat med mustiga ljudmattor och trummaskiner som skapar  en känsla av både 80-talssynth, Sisters Of Mercy utan gitarrer och en Bladerunnerframtid. Samtidigt finns en stark popmusikkänsla som gör att det ändå blir ganska lättillgängligt även för en sällanlyssnare som jag själv.  Abu Nein får mig att vilja upptäck mer inom darkwave och elektronisk musik vilket i sig är värt rätt mycket. /Magnus Tannergren II by ABU NEIN