Heavy Underground

Ni vet när man går på livespelning och blir golvad rakt ner i dom breda tiljorna i den stora ladan på landsbygden? Precis det hände mig i somras när vi såg Skogskult på Tobacka Metalfest i Vännäs utanför Umeå. Att jag är väldigt svag för doom och stoner visste jag såklart innan men upplevelsen av Skogskult live var något extra. Precis lagom till 2025 års avrundning släpper bandet den självbetitlade första fullängdaren på Umeåbaserade Bonebag Records.   Inom genren finns det många låtar som är i överkant väl långa för min smak så att dom flesta av dom 6 stycken spåren på albumet är ca 6 minuter passar perfekt. Det får plats mycket av allt på det här finfina släppet. Självklart innehåller alla låtar det karaktäristiska tunga gunget som konstant är brutalt medryckande men även längre delar av ljuva instrumentala stycken som tillåter sinnena flyta iväg. Innerligheten och intensiteten i sången är helt trollbindande och bandet kunde inte hitta en bättre och mer passande sångare enligt mi...

Det är alltid en högtidsstund när grymma band släpper nya plattor. Brainwasher hade ju den goda smaken att för en vecka sedan reta oss en smula med den fantastiska splitsjuan de delar med Sickrecy. Låtarna på den härstammar ju från samma inspelning som denna fullängdare. Så man visste ju att stordåd var att vänta.  I Brainwashers universum så har Terorizer begåvat världen med ”World Downfall” och Barney vrålat på sina två första Napalm Death-plattor. Tänk lite så och ni har en rätt hygglig bild över vilken typ av grind vi snackar om. Det är snabbt, tungt och blastbeatsen står som spön i backen. Låtsnickrandet är precis sådär lagomt varierat för att det aldrig ska bli tråkigt och enformigt. Nya sångaren Henrik Blomqvist gör en storartad insats bakom mikrofonen. Det här är grind i den högsta ligan och med denna platta så borde rimligtvis Brainwasher vara namnet på att grindälskares läppar.  För min del så är ”Empathy Lost” en av de starkaste plattorna i år. Det är precis såhär j...

    Det är rått, det är underground och det är Zadism från Falun. 21 november släppte duon en EP med fem spår som allt jämnt får anses som en tidig julklapp till oss black-älskare. Soundet och känslan är underbart enkelt och primitivt. Alla spår är väldigt rakt på med en guldkant av riff som får mig att le.    Sång, gitarr och bas sköts av mångkonstnären Linus Edmarker som vi också hittar i Retribution. Trummorna liras elegant av Elias Kosjanov. Tillsammans skapar dom det befriande avskalade Zadism som talar till min del av musikörat som ibland längtar till det okonstlade och opretentiösa. Låtar med namn som ”Victims of the Sadistic Whip” och “Coprophillian Nightmare” passar så bra in med sadismtemat och hela atmosfären. Gitarrslingorna i ”Under Sacred Soil“ ger mig gåshud av belåtenhet. Helheten är vacker och mörk. Nog pratat/skrivet om det magnifika med Zadism, ni behöver själva kolla in dom och lyssna. Fysisk utgåva finns att köpa via De:Nihil Records. /Ylva Sjöst...

Ja ni läser helt rätt. Två av Sveriges absolut bästa grindband delar en splitsjua. Era ögon bedrar er inte. Det är helt sant.  För så är det. Sickrecy och Brainwasher tillhör ju gräddan av den Svenska grindeliten så det känns ju helt otroligt passande och helt rätt att de delar på en splitsjua. På sida a bjuder Sickrecy på två låtar som ursprungligen kommer från deras debut-EP ”First world anxiety”. Här mastrad för underbar vinyl för er som införskaffar den fysiska utgåvan. Ni som känner till Sickrecy sedan tidigare vet vad ni får. Underbar grind som andas tidigt 90-tal men med lika mycket modern fräschör. instrumenthantering såväl som sång håller högsta klass.  När vi vänder till sida b så är det Brainwasher som ger oss två underbara grinddängor. De två spåren är inspelade samtidigt som den fullängdare som Brainwasher släpper nu i dagarna. Det här är första chansen att få höra nya sångaren Henrik Blomqvist vråla för Brainwasher. Han har en strupe som är skapt för grind och pa...

Sludgekungarna från Värmland är tillbaka med en ny fullängdare efter 2023 års ”A Mind Designed To Destroy Beautiful Things” som var en riktig fullträff.  Nu är de tillbaka med ”Narcissist” som tar vid där förra plattan slutade. Vi rör oss fortfarande i Värmlands avkrokar och i samhällets mörka vrår precis som tidigare. Att lyssna på Slôdder gör lite ont och ska också göra det för livet är verkligen ingen dans på rosor för alla och Slôdder har styrkan och modet att genom sin musik berätta för oss andra om samhällets avigsidor. Ni som hört Slôdder tidigare kommer att känna igen er. Möjligtvis att vi på ”Narcissist” har ett band som är lite mer arga och att musiken är mer förfinad och pang på. Det känns som att Slôdder har skalat bort ett lager och håller på att finna kärnan och essensen av sin musik. Det är fortfarande svängigt och blytungt såklart plus att det känns att det finns en ärlighet och en genuinitet i musiken. Vad vi har här är en riktig juvel till platta som borde tilltal...

Hardcoremyllan i Malmötrakten är näringsrik för det frodas mycket bra HC här. Hard Pass är bara ett exempel på detta. Med sin första fullängdare bekräftar man sin talang från ep:n som släpptes förra året. Det är högljud och rå hardcore med en lätt crossovertouch. Från öppningsspåret “Lies” till avslutande “White phosphorus” tar det 22 minuter vilket är en perfekt längd för att presentera de 10 spåren. Med en sylvass egg riktad mot dagens ruttnade omvärld stormar Hard Pass fram på ett väldigt medryckande sätt.  Det är svårt att inte gilla det här. /Magnus Tannergren Distorted Eyes by Hard Pass

Under november släppte Örebro-bandet Rat Art nytt material i form av en EP med fyra spår. Ska tilläggas att bandmedlemmarna har kopplingar till Kopparberg också, så att den orten också får en stund i strålkastarljuset. Hur som helst, Rat Art hade ett jävligt bra släpp bakom sig, ”Demo 1”, från början av 2024 som kom både digitalt och i formatet kassett. Detta gjorde ju att nyfikenheten höjdes flera nivåer inför dem nya låtarna. Rat Art spelar snabb enkel punk där trummisen Eddie sjunger. Inte helt vanligt med trummisar på sång, men vi vet ju alla att Rodrigo Alfaro i Satanic Surfers gör det, så då kan även Eddie göra det. Jag personligen tycker att båda dessa nyss nämnda personer gör det med bravur, även om sången inte alls liknar varandra, måste tilläggas. Nä, allvarligt, har man missat Rat Art så är det hög tid att ni kollar upp båda deras släpp och dras med i känslan av stökig, fartfylld och kaxig punkrock. Bandet uppträder flitigt i Närke, men även en del utanför landskapet. Lite c...

Det tog ett tag innan jag kunde sätta mig ner och sammanfatta tankarna kring Barrens andra fullängdare som släpptes redan i september. Den här skivan har fått mig att fundera på vad det är som talar till mig i musiken. Barrens spelar instrumental postmetal. Tror jag i alla fall. Någonting “post” är det hur som helst.  Här finns mörkt monotont muller, skira melodislingor och ett hypnotiskt sväng. Det låter ibland som en av de bästa låtar Cult Of Luna inte hunnit skriva än. Ibland är det postpunkiga melodier som blandas med storslagen rock. Och ibland är det bara stämningsfulla passager genom musiklandskap som breder ut sig med berg och dalar så långt man kan se.  Jag tänker på hur formbar musik blir när en röst och en text saknas. Plötsligt öppnar sig en helt personlig betydelse i låtarna bara baserat på ett riff eller någon annan detalj som kanske inte ens betyder något för någon annan. Och på det sättet blir musiken mer personlig.  Den här typen av musik är som en dörr i...

Cameron Crowe må vara en Oscarsbelönad regissör men hela hans livshistoria är fascinerande. Uppväxt i en förort till San Diego med sin far och väldigt speciella mor och två systrar. Han fann musiken tidigt i mitten på 60-talet och vid 15 års ålder så började han skriva för Rolling Stone Magazine . Han hängde med Led Zeppelin , The Allman Brothers , Kris Kristofferson , Bowie och många andra giganter innan han själv fick komma in på krogen.  Om allt det här har han berättat i sin självbiografiska film “ Almost Famous ” för 25 år sedan men nu kommer hans självbiografi där han mer i detalj berättar hur det gick till. Det är fascinerande läsning som handlar om hur man kan känna sig utstött som ung i skolan och hur musiken kan bli en väg ut ur den ensamheten. Den unge Crowe hittar snart en ny “familj” både hos redan nämnda musiker men också på redaktionerna till de legendariska tidskrifterna Rolling Stone Magazine och Creem Magazine där han också hittar en mentor i musikjournalisten...

UZU kommer från Kanada och spelar punk. Jag skulle lika gärna kunna beskriva det som post-punk och anarko-punk då UZU rör sig i dessa vatten. Det som gör detta band lite extra intressant är att medlemmarna har sitt ursprung från Algeriet, Colombia och Quebec och har valt att sjunga på Arabiska. Något som jag tycker skänker en helt egen ton och själ till UZUs musik. ”A qui la liberté?” är deras andra platta efter deras självbetitlade debut som kom 2022.  Detta är en mörk platta som ställer flera allvarliga frågor om livet. Titeln kan översättas till ”Vem tillhör friheten?” och frågeställningar likt denna genomsyrar hela plattan. Varje låt känns hamrad i granit och rytmen känns i din ryggmärg då den griper tag i dig och vägrar att släppa taget. Det är liksom lönlöst att försöka fly, vilket är ett annat tema på plattan. Tiden hinner liksom ikapp oss alla. Sången är väldigt framträdande i mixen och det faktum att den är på Arabiska ger det hela en väldigt poetisk och dramatisk ton som ...

När Åkersbergas stolthet Coca Carola släpper sin första skiva sedan 2004 års “Kryp din jävel” är det med en bitterljuv smak. Och titeln “När sen är försent” träffar rakt i hjärtat i ljuset av att bandets trummis Mårten Tolander var svårt sjuk under inspelningen för att sedan gå bort strax innan skivsläppet. Sådant gör ont att tänka på.  Men samtidigt är jag så glad att bandet har spelat in den här plattan. Jag har saknat Coca Carola. Och den här 8 (9 på cd) spår långa skivan är precis allt man kan önska sig om man gillar bandet. Du har de snabba melodiaggressiva låtarna som inledande “Ett nytt slag i magen” och “Bara ge gas” som gör att man känner igen Carolorna direkt. Det samma gäller den nostalgiska återblicken i “Drömmar som tidsfördriv”. Sen kommer “Radhusgeneraler” som är en betraktelse över Svenssonlivet i bostadsrättsföreningar samtidigt som det är svidande kritik mot folkhemsrasismen och bristen på solidaritet. I titelspåret återvänder Harald som ständigt återkommit i olik...

För två år sedan kom Mezzrows comebackplatta “Summon thy demons” som var en riktig best till thrashskiva. Det var tungt, välspelat och en magnifik återkomst för ett av Sveriges bästa thrash metal-band som i slutet på 1980-talet och början på 90-talet höll på att bli riktigt stora. Nu kommer uppföljaren och jag noterar att någonting har hänt. För där återkomsten kanske blev lite baktung och där bandet blev lite väl progressiva ibland så är den här skivan ett annat sorts djur. Här finns inte mycket dödkött utan alla låtar är mer direkta och avskalade. Fantastiska thrashriff manglar ner lyssnaren och arvet från The Bay Area är tydligt. Soundet är modernt men på ett välbalanserat sätt så att det inte låter så där sterilt som det kan göra på moderna thrashplattor.  På det hela taget en stabil platta med många höjdpunkter för den som gilla thrash metal i samma stil som Testament eller Forbidden på 80-talet.  Den här skivan tar inga fångar. /Magnus Tannergren

Norra Västmanland på gränsen till Dalarna har en lång och fin tradition att leverera intressant alternativ musik. Rättens Krater är ett av dessa band som kommit ur de mörka skogarna och nu aktuella med släppet "Nederlagets män. Här blandas postpunk med någon annan sorts rock på ett unikt sätt. Det är mörkt och känslan av missmod är stark. Kanske är det ett sinnelag ärvt av bruksortens fyllor och den avgrundsdjupa hopplöshet som präglar landskapet vid en första anblick. Eller så är det inte det. Jag vet inte. Det  är bara en känsla jag får när jag krockar den här skivan med mina fördomar.  Bra och helt unikt är det hur som helst och det skulle vara ett stort misstag att inte lyssna på detta.  /Magnus Tannergren

Endless Swarm är ett powerviolenceband från Skottland. De dök upp på min radar med sin förra platta ”Manifested Forms” som jag tycker är en fantastisk, den hamnar fortfarande på min skivspelare lite då och då. Så man kan lugnt säga att mina förväntningar var rätt uppskruvade då jag läste att ”The Body Hammer” var på gång.  Det skulle ganska snart visa sig att mina förväntningar uppfylldes och mer därtill. Det är roligt att lyssna på Endless Swarm då det hela tiden händer saker i musiken. Ständiga taktbyten och galen växelsång på ett sätt som inte låter forcerad eller för att briljera. Det känns som att det är gjort med glädje och för att hålla lyssnaren på halster och uppmärksam för vad som helst kan ju hända.  Denna platta känns som en helt naturlig utveckling från föregångaren. Det känns som att Endless Swarm har hittat sitt sound och har här gjort lite små justeringar för att leverera lite mer av sin Scottish powerviolence. Den är smittsam och när du väl släppt in den så be...

Anna Michaela Ebba Electra von Hausswolff är inte bara adlig till namnet utan hon tillhör även en av svensk kulturs finare familjer. Pappa Carl Michael Von Hausswolff är konstmusiker och en av personerna bakom Radiuim, ett av 1980-talets viktigaste skivbolag och därmed en av den svenska postpunkens portalfigurer. Jag nämner inte det för att förminska Anna Von Hausswoffs talang eller framgång som artist på något sätt. Nej, jag nämner det för att det är helt rimligt att hennes konstnärliga uttryck i musiken har fått utvecklas på det sätt det har gjort genom att ha vuxit upp i en sådan familj.   Jag ska med en gång redovisa här att mitt intresse för hennes musik har varit näst intill noll. Och jag har försökt sätta mig in hennes samlade verk några gånger men det har liksom aldrig klickat. Så den här texten är redogörelsen för mitt senaste försök att förstå Anna Von Hausswolffs storhet.  Först något om titeln “Iconoclasts”. En ikonoklast är en person som avsiktligt förstör re...

Med rötterna stadigt i Umeåmyllan så levererar Statues sin indiepunk med stor exakthet och precision. Det här låter kanske mer indie än punk men å andra sidan kan punk låta hur som helst så vad vet jag. Bra låter det i alla fall.  Och varför låter det bra då? Jo för att det finns en stark känsla för melodier och ett visst vemod. Man får känslan av 90-talets indiescen och det är alltid bra. Smågulliga popmelodier mixas med brötiga gitarrer i en lagom stökig och smutsig ljudbild. Det är trevligt men aldrig helt bekvämt.  Så ska ni bara köpa en inderockplatta i höst så är det Dopamine. /Magnus Tannergren

  I en tid där det tacksamt poppar upp nya, spännande band med unga medlemmar så finns det ändå något stabilt och tryggt i att Centinex som är gamla i metalgården kommer med nytt album. 35 år av trogen tjänst i metalvärlden talar sitt tydliga språk. Glappet på 8 år i bandets historia känns som preskriberat nu.  Inte mindre än 12 album är med With Guts and Glory släppta genom åren. Jag lyfter på hatten och bugar. Senaste tillskottet i albumströmmen börjar som vanligt stabilt men ju längre vi kommer mot den åttonde och sista låten så går det både snabbare och det låter bara bättre och bättre. Några låtar med ett lite punkigare sound och lutande åt death’n’roll-hållet sticker in här och där vilket utgör ett helt ok break i flowet av mangel. Spåren ”In my Dreams” och Sorrowtears” gör det svårt för mig att sitta stilla med huvud, nacke och fot. Det är alltid ett bra betyg för mig.  Här finns det inget som helst att klaga på. Råheten finns kvar efter alla år och glöden verkar a...