Heavy Underground

  Så då var den här. Adrestias sista platta. Jag skrev i min recension av Adrestias splitplatta med Collapsed för lite drygt två månader sedan att de hade en sista platta inspelad och att den skulle släppas i sommar. Resultatet har jag nu lyssnat på ett stort antal gånger och jag ska göra mitt bästa för att försöka förmedla mina känslor om den för er. Precis som på splitplattan med Collapsed så har bassisten Elma Roth Sandell klivit fram som sångare och det med stor bravur. Hon har en grym pipa och jag förutsätter att vi inte hört det sista vrålet från hennes strupe trots att Adrestia går i graven. Adrestia har en rätt gedigen diskografi bakom sig och i mitt tycke har de hela tiden gått från klarhet till klarhet med sin dödsmetalinfuserade crustpunk.  Denna sista platta är som att man tagit alla godsaker från Adrestias tre senaste plattor och finslipat det till en enda stor juvel. Det är ett mycket värdigt avslut och plattan är sprängfylld med toppar. Som vanligt så är det en ren behål

Knappt har man hämtat sig från del ett i Harvestmans triptyk som släpps i samband med fullmånarna  under 2024. Harvestman är naturligtvis Steve Von Till (Neurosis) och uppföljaren till del ett tar dig ännu längre ut i ett musikaliskt universum som jag inte har lämnat sedan senaste releasen.  Det är mörkt och suggestiv musik som bygger mycket på repetition och loopar av rytmer och riff. På "Triptych: Part two" så utvecklas ljudlandskapen och en nästan tribal känsla infinner sig på många av spåren. Det är djupt fascinerande hur musik kan väcka så många känslor i lyssnaren.  Förutom trumma bas och gitarr så finns här keyboards, mellotron och diverse samplingar av poeten William Butler Yeats. Ljudbilden är mjuk och mångfacetterad och här finns mycket att upptäcka även efter den tionde genomlyssningen.  Steve Von Till verkar som tur är ha använt möjligheten som uppstod när Neurosis kollapsade att utforska sitt eget musikerskap. Han har ju släppt mycket musik tidigare under eget na

Här kommer ett splitalbum med två svenska punkband. Banden levererar sex spår var på denna utgåva av Second Class Kids. Hata som lejon kommer ifrån Söderhamn och Menudå är baserat i främst Helsingborg, men även Malmö. Skåne m a o.  Egentligen är det ju lite jäv att jag bara recenserar den genre som jag lyssnat på hela livet. Typ. Omdömet blir ju ofta positivt överlag, så jag får försöka dela upp lite kring vad som är bra, eller mindre bra. Jag ingår inte kategorin av människa som bara vill hylla föregångarna inom punkscenen, utan har alltid öppna armar för nya band som kämpar på och ger mig ny musik att upptäcka.  ”Hata som lejon” inleder albumet. Här har vi ett band med texter som egentligen är jävligt deppiga. Jordens existens, egna måendet och tillkortakommanden, samt tydliga samhällsproblem ur olika aspekter förmedlas. Punk. Detta samtidigt som själva ljudbilden och stilen är väldigt poppig. Bandet kanske misstycker, men det är som en blandning av trallpunk och ren pop á la ”Jumper

Få saker gör mig genuint glad och uppspelt så som när det luftas för omvärlden att ett nytt album är på väg från ett band man verkligen gillar och följer. I sex år har jag suktat efter ett nytt mästerverk från Vanhelgd. ”Deimos Sanktuarium” var och är fortfarande ett fantastiskt album men man vill ju såklart alltid ha mer av det man gillar. Helt i linje med hur dom andra albumen låtit så får vi stora ljudbilder som skulle passa bra i salar med oerhörd rymd till taket. Sången, alla delar av instrumenten och den röda tråden som vi nu vet låter Vanhelgd samlar ihop alla stora känslor till en väldigt snyggt förpackad och tight sammanhållen produkt som blir ”Atropos Doctrina”.  Värt att uppmärksamma är också att alla låtar nu enbart är på svenska. Därmed sätter Vanhelgd punkt för den svensk-engelska eran som dom tidigare haft. Sällan har jag dock stört mig så lite på blandningen av språk som hos bandet. Allt har alltid varit väldigt sömlöst.  Bytet, om man nu kallar det så, är ingenting som

Grindcore kan vara lika roligt som det går snabbt. Svenska Bridflesh är en institution i branschen med sin splattermålade grind som avhandlar diverse ämnen på väldigt kreativa, bloddrypande och magstarka sätt. Har man ingen humor och anser sig sitta på höga moraliska hästar så är detta inget för dig.  Men gillar du kompetent mangel, splatterfilmer och brutal humor sitter denna 13 minuter långa skiva med lika många låtar som en spik i Jesus kors. Lägg därtill en fantastisk titel och ett episkt omslag och du har en skiva att lyssna på om och om igen. /Magnus Tannergren

Med medlemmar från finfina band som Driller Killer och Mob 47 så fattar man ju att det är crustmangel på menyn som gäller när den nya trion Lautstürmer släpper en skiva. Att djupanalysera detta är ju ganska lönlöst. Det tar 26 minuter att mangla igenom 13 låtar och det är en råpunkurladdning av toppklass om möter lyssnaren. Någonstans smygs det in lite crossover och Motörhead men annars är det nitade skinnjackor som gäller om man säger så.  Och nitad är vad du blir när du lyssnar på “Förruttnelsen”. /Magnus Tannergren

Deny - Call of the void Gefyr/Rat Cage - Split   Ni som gillar er crust och käng vet ju förmodligen att en av förra årets absolut bästa plattor var ”Wildfire” med Törebodas Deny. Undertecknad recenserade den här på Heavy Underground och den fanns högt upp på förra årets årsbästalista.   Så det är ju med stor glädje jag ser att en ny ep med Deny släpps. Fyra spår med harmonisk underbar d-takt med snortuffa melodier som rätt omgående får kängnäven att lyftas är vad denna ep bjuder på.  Titelspåret som inleder a-sidan är nog favoriten och de inledande raderna lyder: ”I am choking myself. Bye some more. Fighting the commercial grip” Deny håller fanan högt och denna ep bara visar vilket grymt bra band de är och jag hoppas att fler av er upptäcker dem. För Deny förtjänad verkligen all framgång.  Gefyr begåvade oss 2022 med deras briljanta självbetitlade debutplatta. Året efter så släppte Rat Cage från England ”Savage visions”. En urstark hc/punk-skiva som inte tog några fångar. Så det ä

Gillar du fuzz och stoner så torde ju inte Greenleaf vara obekant. Deras historia går tillbaka till 1999 och de har sedan debutplattan ”Revolution Rock” som släpptes 2001 varit trogen stonerrocken. De bildades ju ursprungligen som ett sidoprojekt av folk som annars huserade i band som Dozer, Demon Cleaner och Lowrider. Medlemmar har kommit och gått under hela Greenleafs historia men den konstanta medlemmen är gitarristen Tommi Hoppala som funnits med sedan starten. Sedan 2014 så hittar vi också Arvid Hällagård bakom mikrofonen. Så musikalisk rutin saknas inte.  Jag måste nog säga att Greenleaf med ”The Head & The Habit” nog har släppt sitt starkaste album hittills. Detta från ett band som har släppt ett flertal grymma plattor. Mellan de tunga riffen på denna platta så hittar vi ett texttema som baseras på sångaren Arvids erfarenheter med att jobba med människor som lider av psykisk ohälsa och missbruksproblem. Varje låt är en symbolisk kort historia som på nåt sätt berör de temat.

  Volym ett av Greating From Sweden släpptes 2021 och är en fantastisk samling om man är nyfiken på att utforska Svensk hardcore. Så det är mer stor glädje jag tar mig an uppföljaren och konstaterar att det är en vital hardcorescen i Sverige fortfarande och det finns massvis med underbara band som bara väntar på att upptäckas. Det är femton band representerade på plattan och de bidrar med ett eller två spår var. Variationen är stor och det finns allt från yngre band såsom ”Xiao” med sin powerviolence, vidare till ”Sweet Teeth” och deras mer smutsiga och opolerade rockiga stil. Även de gamla rävarna i ”Rövsvett” bidrar med två spår. Så det finns verkligen något för alla att rensa sina trumhinnor till på denna platta också. Jag har svårt att själv peka ut några favoriter då höjdpunkterna är så många. Dock så konstaterar jag att ”PX-30” är ett band jag verkligen ska hålla ögonen på framöver.  Jag råder er alla att inte tveka alltför länge innan ni klickar hem ett ex av vinylen då båda pre

Låt mig bara börja med att säga en sak: Om VILT ännu är okända för dig så letar du upp första bästa sätt att lyssna in dig på dom efter att du läst klart den här recensionen. Ok? Ok! Det var min kära andra hälft som introducerade mig för bandet för ett bra tag sedan och snacka om att jag är glad för det. Bra musik ska man dela med sig av och det är precis det jag gör till er nu. Min plikt som medborgare. Den mycket välljudande EPn ”...To Mourn The Death Of A Stranger” är den andra av två som bandet släppt under sin existens. Här blandas det mycket melodiösa med otroligt rappa riff och en stark, variationsrik röst.  Jag har i andra sammanhang förr sagt att Oscar Randeviks röst låter väldigt mycket som den tyvärr bortgångna Trevor Strnad från The Black Dahlia Murder och det är ett oerhört gott betyg.Jag hör samma snabba behandling av texten tillsammans med höga till djupa toner. Tack för att Trevor får leva vidare i dig Oscar! VILT har mycket välförtjänt signat skivdeal med bolaget Gain

I slutet av 2022 så släppte Slan singeln ”Skiter i allt”. Den rönte rätt mycket uppmärksamhet och vinylutgåvan är slutsåld sedan rätt länge. Den singeln bestod av sju minuter av riktigt smutsig råpunk fördelad på fem låtar. Man kan tycka såhär i efterhand att man kanske borde ha varit förberedd på vad som skulle komma när Slan gör albumdebut men jag erkänner, en platta som denna hade jag inte väntat mig. Med ”Ägd” så visar inte bara Slan vart skåpet ska stå, de örfilar alla som överhuvudtaget har någon som helt invändning om att de äger och har uppfunnit skåpet. Det är argt, extremt, skitigt, desperat och allt annat som smutsig och snorförbannad råpunk ska vara.  Att lyssna igenom ”Ägd” är nästan som ett hårt pass i boxningsringen med någon som är mycket skickligare än en själv. Varje nytt spår är som en rejäl käftsmäll eller ett välriktat slag i mellangärdet. Man blir golvad om och om igen. Jag bara älskar det och ber om mer och mer. Till alla er som möjligen avfärdade ”Skiter i allt”

Den här lilla lyxartikeln bjuder på två band som gör punk på lite olika sätt vilket låtarna visar. Det hela knyts dock ihop väldigt snyggt när banden även gör en cover var på varandra. .  Först ut är Hyrda Knektar som är trogen den punk som kom i slutet på 70-talet och där arvet från band som Ebba Grön och The Clash hörs eka i fjärran. Det är medryckande och snyggt och det är musik som gör mig glad. Att de både har blås och orgel i ljudbilden ger det hela en varm skön inramning.  Om Hyrda Knektar ekar 70-tal så är Strikt en anturlig fortsättning med 80-talets punk och en skvätt postpunk i bagaget. Det är väldigt energisk och refrängdriven punk som är omöjlig att inte sjunga med i. Jag uppskattar direktheten och det omedelbara som finns i Strikts punk.  Sammantaget så är det här som sagt en lyxartikel. Kvaliteten är skyhög och båda banden levererar storartat. Man får liksom det bästa av två världar samtidigt som det är total enighet i punken som genre. Punkmagi helt enkelt.

  Alla metal-fans som gillar blytung och snygg döds kommer att jubla över Envigs EP, det kan jag faktiskt lova. Väntan på ny musik från schlättabandet är äntligen över i och med släppet Eskatos. Kom lite närmare så ska jag berätta varför jag gillar EPn så väldigt mycket. En av många anledningar till det är att alla medlemmar har skrivit en varsin låt samtidigt som samarbetet som vanligt är oklanderligt. Konceptet skulle i praktiken kunna bli hur rörigt och spretigt som helst men grabbarna håller ihop allt så stiligt. Låtarna handlar om dom yttersta tingen och döden. Ett mycket tydligt tema för Envig överlag och trogen sin utstakade väg håller man linjen även nu. Namnen på låtarna vittnar tydligt om vad texten kommer handla om. Som ett mörkt täcke över hela skapelsen ligger tematiken om apokalypsens fyra ryttare. Envig har sina egna fyra dödsryttare i och med det mäktiga skapandet av en varsin låt. Senaste fullängdaren Gutwound som kom ut 2021 var oerhört stark och felfri. Det känns som

Young acid består av ett gäng extremt rutinerade herrar. Vad sägs om Arvid Hällagård på sång (Greenleaf), Alex Stjernfeldt på gitarr (Grand Cadaver, Novarupta), Martin Wegeland på bas (Domkraft), Andreas Baier på gitarr (Besvärjelsen, Vordor) och Svante Karlsson på trummor(The Moth Gatherer).  Rutin och kompetens saknas ju verkligen inte vill jag påstå. Samtidigt så är det ju verkligen ingen ovanlighet att man blir besviken när kända musiker startar ett band och ger ut en platta. Så det var lite med andan i halsen jag närmade mig Young Acid vid första genomlyssningen. Sådana tankar försvinner dock fort när man lyssnar på ”Murder at Maple Mountains” för det är en urstark platta med punkig rock som ganska så omedelbart fann sin plats i mitt hjärta.  Jag har levt med denna skiva ett antal veckor när denna recension publiceras och jag har med stor glädje lyssnat igenom den ett oräkneligt antal gånger. Det är svårt att finna några svagheter alls när allt, och då menar jag precis allt är så

Jag har haft ögonen på Krigsstigen ett tag. Mest för att de har haft en väldigt stark närvaro i sociala medier och varit förband och spelat typ överallt det senaste året. Musiken har inte riktigt fastnat på mig även om det har varit helt okej trallpunk som levererats. Kanske har det känts lite för utstuderat ibland.  Men nu är ju fullängdaren här och som den trallpunksälskare jag är så ger jag naturligtvis den yngre generationen en chans.  Värt att notera är att plattan är inspelad av ingen mindre än ikonen Mart Hällgren från De Lyckliga Kompisarna vilket är en snygg cirkel som sluts. Och nog hörs det i låtarna att det är från den typen av band som Krigsstigen hämtar sin energi.  Trallvänlig melodier, hög energinivå och vassa ofta tänkvärda texter är vad “Samling i särklass” handlar om. Och det är på det hela taget ett snyggt hantverk. Det är svårt att inte charmas efter ett tag. Jag gillar det jag hör.  Så gillar du svensk punk som ger dig en positiv spark i röven i dessa mörka tider

Tio år som band och tre album. Så ser Wormwoods historia ut än så länge. Inom kort finns fyra album utgivna och vad gör The Star med bandets diskografi? Det fjärde verket är mer sammanhållet samtidigt som det finns mycket utrymme för kreativitet i låtarna. En tydlig väg har stakats ut i hur ljudbilden och atmosfären ska levereras till lyssnaren. Lägg dig med fördel ner med lurar och njut av åkturen. Ett mer moget tillskott till tidigare trion av album men med en stor lekfullhet som visar att bandet har jobbat noga med The Star. Jag upplever lyssningarna som rätt komplexa. Dock på ett skönt och bra sätt. I den upprepande melodin ryms intressanta avstickare i form av vackra körer och riff. Inspirationen till musikskapandet tas från lite allt möjligt som pågår i världen. Det mer abstrakta inspirerar till texterna. Variationen på låtarna är uppfriskande. Från skönsång till djupt growl ger en känsla av att låtplacering är något man har lagt tid och tanke på. Jag kanske inte alltid tittar oc

Den här recensionen kan kanske vara det mest kontroversiella jag skrivit här på Heavy Underground och jag riskerar väl hela min kredibilitet i undergroundscenen. För jag kommer att hylla en skiva som låter som superkommersiell hårdrock gjorde på 80-talet. För Nestor har gjort en skiva som är så ogenerat och ärligt otrendig att den blir mer punk än punken själv. Man gör inte sådan här musik 2024 helt enkelt. Låt oss för transparensens skull nämna att undertecknad upptäckte hårdrock 1984 vid en späd skägglös ålder av 12 år. Jag är alltså uppfostrad av band som Twisted Sister, Kiss utan smink, Bon Jovi, Mötley Crüe, Scorpions, Europe, Def Leppard och hundra andra band med fluffigt hår. Så att den här skivan inte skulle tilltala mig på alla plan är lika osannolikt som att jag skulle skaffa en synthtofs. “Teenage rebel” skulle lika gärna kunnat ha släppts 1987.  För den har nog allt jag gillar. Medryckande refränger, snygga lagom hårda riff, keyboardsmäktande ballader, arenaanthems, en gita

Jag vet få musiker inom metal som har så mycket cred som Hellbutcher. Med ett grundmurat renommé i scenen sedan första gången världen hörde talas om honom och hans bror först som hängivna Iron Maiden-fans och sedan i Nifelheim så har beundran varit det enda jag hört.  Och med all rätt. Hårdrock bygger på passion och är det något Hellbutcher är så är det passion. Vilket hörs på det första släppet under eget namn.  För här finns inga hämningar. Alla referenser hörs på den här fullängdaren. Och jag älskar den för det jag hör. Hellbutcher själv har ju en röst som till stora delar åkallar Quorthon från helvetets djup och när vi ändå pratar om honom så kan man ju konstatera att musiken Hellbutcher levererar låter som om man injicerat Bathory i stora kroppspulsådern på Iron Maiden. Det är snabbt och brutalt med ylande gitarrsolon men ändå med melodi och medryckande riff och refränger. Och det är en intensitet som nästan blir svår att hantera efter åtta låtar.  Men det är ju musik som petar på

  Här har vi en splitplatta som delas av Adrestia från Linköping och Collapsed från Montreal i Kanada. Adrestia får ju anses vara veteranerna på denna splitplatta då de har ett flertal fullängdare i bagaget till skillnad från Collapsed som verkar ha två kassetter och har medverkat på två samlingar.  Detta är med andra ord första gången Collapseds musik förevigats på vinyl. På a-sidan så hittar vi fem d-taktsdängor som är uppkryddade med lagom doser death metal från Adrestia. Skåpet ställs på plats redan med inledande ”The ghosts of Mariupol”. Tempot är högt och man hör ilskan när textrader som ”War crimes authorized, buildings pulverized, terror, Russian State terror” vrålas fram. Just texter har ju alltid varit väldigt framträdande hos Adrestia. Man har verkligen aldrig funderat vad det tycker om världsläget. Fjärde spåret ”Låt den komma, låt den falla” finns att beskåda som video. En sak som glädjer mig är att basisten Alma Roth Sandell verkar ha fått en mer framträdande plats bakom

Det som inte dödar dig gör dig starkare heter det ju. Jag undrar om inte detta talesätt borde ha varit titeln på den här skivan. För 41 år in i sin karriär så har bandet Charta 77 utstått fler prövningar än de flesta de senaste åren. Huvudmannen Per Granberg har drabbats av hjärnblödning, jätteprojektet Ödesboxen krånglade och drog ut på tiden på grund av pandemier och annat och till slut så brann bandets högkvarter Ögir ner till grunden och tog  inte bara med sig bandets historia i lågorna utan även en stor del av svensk punkhistoria då skivbolaget Birdnest arkiv fanns i huset.  Man skulle ju tänka att man bara lägger sig ner och ger upp då.  Men inte Charta 77. Under större delen av förra året firades 40-årsjubileet tillsammans med Köttgrottorna (där två tredjedelar av medlemmarna även ingår i Charta 77) med en hejdundrande turné som gick land och rike runt. Och så spelade man in en ny skiva.  Kanske är det dessa omständigheter som gör att “Den sista måltiden” låter så pass arg ändå.