Heavy Underground

Jag har haft Henrik Palms nya (och tredje) skiva Nerd Icon liggandes på hårddisken i några veckor, men inte hittat tiden att ta mig an den. Men idag hände det, mycket tack vare att katten väckte mig okristligt tidigt och gjorde allt i sin makt för att inte låta mig somna om - och han lyckades. Men det är ju såklart helt ointressant i sammanhanget Heavy Underground i allmänhet, och Henrik Palms nya skiva i synnerhet.  Jag tar mig an skivan genom att direkt fastna på introt och spela om det för mig själv flera gånger. Det är ett gott tecken, för introt visar sig sätta stämningen och kontexten för resten av skivan - och jag blir insnärjd direkt.  Henrik Palm har skapat organiskt och fylligt universum, samtidigt som det på något sätt är både sprött och skört. Skådeplatsen är någonstans i gränslandet mellan ljus och mörker - där man hela tiden leds mot ljuset, för att plötsligt dras ned mot avgrunden igen. Och det är ett knep som visar sig bli en kontrastrik upptäcksfärd. Genremässigt rör v

  Längtar du också efter drömsk shoegazeinspirerad postrock med en lätt skvätt emo? Det gör väl alla tänker jag och gör man det så lyssnar man med fördel på Guessings nya ep. För här får du väldigt snyggt framförd sådan som liksom sveper iväg dig in i melankolins dimma. Det är nötande gitarrer, Peter Hook-bas och extremt snygg sång. Jag blir hypnotiserad och tid och rum försvinner.  Det är fantastiskt när musik gör sådant med dig.  Fast den här ep:ns största styrka är ändå dynamiken mellan det lågmälda och känslosamma och de storslagna kaskaderna av gitarrer som gör att plattan känns enormt. På ett sätt knyter Guessing an till Fireside som i låten "Thoughts" och den referensen återkommer i flera låtar när jag lyssnar på det här släppet.  Dags för en fullängdare snart va? /Magnus Tannergren everything comes to an end EP by Guessing

  I pressutskicket till "When colors fade" pratas det om både stoner och grunge vilket är en beskrivning jag köper fullt ut. För man hör både dimmiga stonerriff samtidigt som det finns snygga nickningar åt både Queens Of The Stone Age och Alice In chains här.  Jag gillar den där blandningen av Seattle och Sky Valley för det ger en viss spänst åt riffrocken som gör musiken intressantare att lyssna på. Dessutom är låtsnickrandet välgjort och ljudet blandar precis som musiken de två huvudsakliga beståndsdelarna på ett snyggt sätt.  /Magnus Tannergren When the Colors Fade by Spacedrifter

Då Dulls debut "Dive deep down" snabbt blev ett favoritsläpp förra året med sin intensiva och medryckande alternativpunk så är det glädjande att konstatera att den här EP:n med fyra nya låtar fortsätter på den inslagna vägen med intensiv gitarrdriven punk och nu med ännu mer attityd.  Jag gillar att bandet håller fast vid sitt sound som känns eget och befriande enkelt även om enkelheten är lite bedräglig. Texterna är smarta och ofta fyndiga utan att för den delen bli just bara det. Här finns en underton och ett budskap som är värt att ta till sig.  Dull, som fick Manifestgalans pris för bästa punk 2023, har framtiden för sig och jag tror inte att vi har sett bandets fulle potential än. Så det är bara att njuta av vad ett av landets absolut bästa band tar sig för härnäst. /Magnus Tannergren  

  Jag har följt Horndal sedan de släppte debutplattan ”Remains” 2019 som jag gillade. På uppföljaren ”Lake Drinker” som släpptes två år senare så hade en rejäl utveckling i rätt riktning skett. Lyckligtvis så hade de hållit fast vid sin tematik kring hembygden och sin prosa kring bruket och arbetarklassen. Musikaliskt så kändes det som att de hade funnit sin riktning, sitt tema och sitt sound. Kort sagt så var uppföljaren många snäpp bättre än debutverket. Nu är det det dock dags för den tredje plattan att släppas och kan en skiva ha en coolare och råare titel än ”Head Hammar Man”? Jag tror fan inte det. Lyriken om arbetarklassens kamp ligger lyckligtvis fast även denna gång. Vi får följa fackledaren Alrik Andersson och hans kamp i en stor strejk som bröt ut 1909. Det hela slutade med att han tvingas emigrera till USA. Skulle det vara så att du vill fördjupa dina kunskaper om det hela efter att han följt Alriks resa genom plattans tio spår så släpps det även en bok med samma titel som

  Blanda döds, black och melodier så får du den själva essensen av vad som är "Mourninghoul". Det är så bandet själva beskriver deras senaste album. Sarcasm har efter en lite svängig tur av att fundera på om man ska existera eller inte bestämt sig för att just existera som band sedan 2015. Det här med blandningen är intresserat samtidigt som den är svår.  På den positiva planhalvan finns argumenten för att här finns något för alla. Albumet innehåller allt från instrumentala lugna låtar till brutalare bitar och ibland riktigt stiliga riff. Här och där sticker den som oftast tighta instrumentdelen på en liten otight tur precis som den ibland liiite sura tonen i sången.   Jag höjer dock ett finger och vill förtydliga att jag lyssnar hellre på metal med dom ingredienserna än superpolerad och tillfixad blankmetal. Album där det bjuds på någotsånär varierad ljudmatta är alltid uppskattat av mig men här är det lite för yvigt och rörigt för mig, tyvärr.  Om du gillar att ett a

I introt av sista låten “Dead end street” deklarerar en röst att “brutal” kan betyda grov, rå eller våldsam och någon som använder sig av styrka. Allt stämmer in på Big Brutes debutalster “And then there were two”.  Att hitta info om detta band är inte helt lätt eftersom de är helt osynliga på sociala medier och trots ett intensivt googlande så är det svårt att hitta några ledtrådar mer än att det är Patrik Rydbrand och Anders Carlström med bakgrund i briljanta band som Lingua och Come Sleep som är inblandade. Så då vet man i alla fall att hantverket är gediget.  Och det tar ju inte många sekunder av inlednings spårets monotona och kompakta huvudriff förrän jag inser att det här är en noiserockskiva utöver det vanliga. Jag var inställd på att ge Haystack hedersplatsen på årslistan i den genren men har nog omvärderat detta då Big Brute knäpper veteranen på fingrarna i nästan alla avseenden. Här blandas influenser från tidig Neurosis med Helmet och väldigt mycket Unsane fast med ett helt

När Esben Willems beger sig utanför den trygga musikaliska ram som man förknippar honom med i Monolord där han spelar trummor till vardags så tänjer han verkligen på gränserna.  Det första jag tänker på när jag lyssnar på den här skivan är att det inte alls låter som jag förväntar mig. Sen tänker jag att jag nog inte visste vad jag skulle förvänta mig. Det oförväntade ger extra energi i den här plattan kan jag bara konstatera så här i efterhand.  Det är i alla fall rock vi snackar om. Vilken sort är dock lite flytande. Det är lite punk, postpunk, alternativ rock eller bara rock. Låtstrukturerna är lite udda ibland vilket också får mig att tänka på band som Primus eller artister som Tom Waits. Att hålla ihop ett sånt här koncept kan ju bli problematiskt och splittrat men Esben lyckas skapa någonting ganska unikt och sammanhållet.  Som sångare tycker jag att han hittat sin egen unika röst vilket förstärks med texterna som kommer från ganska mörka och personliga tankar men som här blir ti

Skraeckoedlan är ett sådant band som jag tyvärr misslyckats se live. Jag har haft chansen några gånger, men det har alltid krockat med någonting annat. Nu senaste så var det en förkylning från helvetesbyn som tvingande mig hemma på soffan under bandets framträdande på Viva Sounds i vintras. Och innan jag ens tryckt på playknappen måste jag erkänna att jag lever med föreställningen att tung och modern riffrawk ska avnjutas live och snorhögt, och inte genom moderna streamingapparater. Så nu är det helt enkelt upp till Skraeckoedlan att motbevisa mig. Skivan börjar med ett intro som kastar lyssnaren ut på en resa till det okända, eller rymden om man så vill. Det fortsätter in i en melodiös riffmacka som får mig att tänka folkmusik och jag börjar bli nyfiken. När tredje låten Mysteria träffar hörlurselementet åker min snart-gubbe-nacke omedveten fram och tillbaka i en gungande takt och jag är motbevisad. Modern riffrawk modell Skraeckoedlan passar fin-fint även i hörlurar. Om jag förstått

Fem långa år har förflutet sedan Skraeckoedlan förra platta ”Earth” släpptes. Så att påstå att världen suktar efter ny skiva från detta band är nog att betrakta som en grav underdrift. Nu är dock väntan äntligen över och nya verket ”Vermillion Sky” är här till allas glädje.  Det är faktiskt svårt att hitta ord för att beskriva en platta som ”Vermillion Sky” då allt som dyker upp i huvudet när man ska skriva känns futtigt och orättvist. En platta av denna kaliber måste givetvis upplevas! Helst på hög volym och hela vägen från a till ö i ett svep. Att rycka loss fragment (låtar) från helheten av detta verk känns inte bra och gör att man missar delar av den upplevelse som helheten ger en. Det är lite som att gå och se Dune del två innan man sett ettan. Det är helt enkelt ett verk som förtjänar och bör upplevas i sin helhet då ”Vermillion Sky” utan tvekan är ett resultat av ett band som befinner sig på toppen av all kreativitet och dessutom har förmågan och ambitionen att förverkliga den. 

Ska man göra och släppa ännu ett fantastiskt konceptalbum så är det lika bra att absolut inte spara på krutet och dunka på med plusmeny extra allt plus moms deluxe! Jädrar vad dom skämmer bort oss dom mäktiga herrarna i Skraeckoedlan. Rykande nytt och sjukt bra album, ett arkadspel med tillhörande soundtrack och en bok skriven av bandet. Glömde jag något? Troligen.  Dom här talangfulla ödlorna fullkomligt sprutar ur sig bitar som skapar en otrolig helhet till kommande ”Vermillion Sky”. Jag förundras varje gång bandet släpper nya album och tänker ”Nädu, den här kan omöjligt vara bättre än föregångaren!” Tacksamt erkänner jag att jag har fel varje gång för kreativiteten, påhittigheten och nyskapandet verkar vara en källa som aldrig sinar i ödlelägret.  Låtordningen är mycket väl genomtänkt för att verkligen få oss med på resan ut mot den okända och röda himlen som verket kretsar kring. Längtan efter mer då ”Earth” släpptes 2019 har varit stor och här får vi en väldigt naturlig uppf

För lite drygt 13 månader sedan så släpptes ”Meditations in Filth”, debutplattan från Child. En ruggigt bra platta som kvalade in sig på min årsbästalista. Sedan dess så har Child signat med kvalitetsbolaget Suicide Records och inte bara det, man har redan uppföljaren ” Shitegeist” redo att släppas lös över världen också. Det gäller att smida medans järnet är varmt brukar det heta och här är järnet glödande varmt.  ”Everything sucks. Everything’s fucked” vrålar sångaren Jocke Lindström redan efter några sekunder in i inledande titelspåret ” Shitegeist”. De orden berättar väldigt tydligt vilken världsbild som Child målar upp för oss här på andra verket och med sin punkiga och crustiga grind som är infuserad med svängig döds och d-takt. Rovdjurskapitalism och konsumtion förstör vår värld och vi ignorerar alla varningar. Ett polariserat samhälle har resulterat i hat, krig och terror och vi går mot mänsklighetens undergång. Detta är några av de teman som Child tar upp på denna, deras andra

  Vad är det med dagens ungdom? Det senaste åren har väldigt unga band kommit fram som spelar den där perfekta kombinationen av klassisk heavy metal och thrash metal som skruvar tillbaka klockan till 1985 då deras pappor hade hockeyfrilla, fjunig mustasch, åkte moppe och lyssnade på Metallicas "Ride the lighting".  Jag vet inte om kidsen har grävt i skivsamlingen därhemma och hittat alla de här skivorna vilket i så fall är väldigt roligt. Lyssnar man på band som Hostilia, Xion, Eternal Evil med flera så misstänker man i alla fall det.  Bloodstain debuterar nu med en osignad EP som låter fantastiskt bra. Den där sammanfogningen av heavy och thrash sitter där. Jag hör Judas Priest och Metallica slåss om uppmärksamheten och det som kommer ut på "I am death" kittlar alla de rätta platserna när man lyssnar.  Det är kompetent framfört, vilket inte är så konstigt då bandet träffades på Rytmus Musikgymnasium, med en perfekt balans mellan tungt och snabbt. Stundtals går det

Om jag själv får välja så vill jag ha min death metal med lagom mycket svängiga melodier och gärna med en sång som har det där desperata väsandet. Dock hör jag en ganska stor blandning av olika genres som samsas under åtta spår på den redan släppta skivan från bandet. För att vara en rätt så varierad skiva låtmässigt så lyckas bandet Eternal Autumn ge mig mer eller mindre allt jag söker på det planet. Below the Lightless Heavens visar på starkt kompetenta musiker och till min förvåning (eller egentligen inte, han är ju överallt och chefar) ser jag att min vän Lawrence Dinamarca är den som står för trummandet på skivan. Bandets bildades 1992 och vek in årorna 2001 för att 16 år senare återuppstå. Det här släppet är tredje fullängdaren och jag tycker det låter riktigt bra! Kanske att jag hade önskat ett lite mer samlat tag om dom ibland spretiga låtarna. Samtidigt som soundet är tryggt igenkännande så finns det bitar av nytänk vilket uppskattas. Albumomslaget som är gjort av Henrik Gallo

Det tog 30 år för Malmös Flegma att leverera ytterligare en platta. Men vilken skiva det är! Gillar du hardcore, thrash och Wolbrigade så ska du spetsa öronen här för vare sig du vill eller inte så kommer Flegma att spetsa dom hur som helst med "Death angel abyss". Det första som slår mig är hur extremt välproducerat detta är utan att låta tillrättalagt. Det är ett mustigt tungt sound på gitarrerna och trummorna. Crossover har sällan låtit så bra som här. Sen har vi musiken i sig som bjuder på många magiska ögonblick där det ena fantastiska thrashriffet efter det andra läggs på varandra. Bäst är Flegma när det gå i midtempo och man hör små snygga Slayerslingor vävas ihop med brutala riff som det är omöjligt att inte skaka lite på huvudet till.  En välkommen återkomst.  /Magnus Tannergren

  Drygt två och en halv minut är vad Xiao behöver för att ställa hardcoreskåpet där det ska stå. Två nya låtar som imponerar stort genom sin våldsamma attack och skoningslösa attityd. Inledande "Legends" är ett 46 sekunder långt nacksving som går så snabbt att du knappt märker det. Det andra spåret "End of times" är förvisso lite långsammar och längre men inte mindre intensivt för det. Med snygg växelsång och tungt riffande så kommer den att orsaka många moshpits live. På "Promo 2024" så visar Xiao upp sig från sin bästa sida och att framtiden för bandet ser spännande ut.  /Magnus Tannergren

Alla vi som uppskattar grind vet ju att en av de bästa plattorna som släpptes 2022 var ”Salvation Through Tyranny” av Sickrecy. En enligt mitt tycke briljant grindplatta som har allt som en bra platta av det här slaget ska ha. Urstarka låtar, en bra produktion, blastbeats, politiska texter och svinbra sång. Så när det vankas nytt material från Sickrecy så är förväntningarna höga och man spetsar öronen lite extra. Denna gång så är det splitplatta som Sickrecy delar med Barren från Belgien.  A-sidan tillhör Svenskarna och de inleder med det instrumentala stycket ”Open” innan hanskarna åker av och ”…Up for ignorance” drar igång. En underbar grindpärla där blastbeatsen står som spön i backen och Adde Mitroulis vrålförbannade stämma öser fram den underbara lyriken, signerad trummisen Martin Eriksson, som passar ”Sickrecys” musik som handen i handsken. Fem grinddängor av finaste sort plus introt hinner ”Sickrecy” med på a-sidan och allt är över efter 13 minuter och 40 sekunder. Underbart är

Kim Gordon må vara den coolaste kvinnan under de senaste 40 åren av alternativ rock och en ikon sedan 90-talet  men hennes musikaliska horisont spränger betydligt fler gränser än så. Hennes bidrag till Sonic Youth var alltid lite mer progressiva och råa än bandets övriga låtar och det är ännu mer uppenbart att “rock” inte är det som Gordon primärt sysslar med som artist i eget namn. “The Collective" är bara ett av bevisen på detta.  För här låter hon experimentlustan flöda fritt. Över smutsiga beats som gränsar till hiphop i samma stil som exempelvis Dälek. Och över de här skeva ljudbilderna och de utmanande låtstrukturerna väver hon in sina fragmentariska texter som poetiskt bildar små titthål in i det undermedvetna. Det är en skiva som tar sin tid att avkoda, men när man gör det så blir tillfredsställelsen stor.  Det är som sagt omöjligt att genrebestämma detta närmare än kanske “experimentellt”. Det är väldigt suggestivt och mörkt men också hoppfullt och upplyftande. Många av l

Böset - Sista Varningen  Böset kommer från Göteborg och de spelar vad jag skulle vilja kalla råpunk utan krusiduller. De är allt annat än några nybörjare i punksvängen då de har flera digitala släpp bakom sig och även en tiotummare, två splitsjuor och en splitkassett på meritlistan. ”Sista Varningen” är dock deras första fullängdare. Jag ska vara tydlig med att jag hade rätt höga förväntningar på denna platta då jag gillar mycket av det som Böset släppt tidigare. Så det var med spända förväntningar som jag sänkte ner pickupen mot den vita vinyplattan när jag skulle lyssna igenom den första gången.  Det tog dock inte många sekunder innan man kände en värme inombords och nacken börjar röra på sig då det är svårt att vara still när man känner att fan var det är bra. Jag vet inte hur det är för er andra men när jag hör en såhär bra punkplatta när liksom allt klaffar. Arg och rak musik, intensiv och brinnande sång där man hör att hjärtat och engagemanget är äkta. Då känner man hopp för mäns

  Uppföljaren till 2020 års “The Haunting of Silvåkra Mill” bjuder på fortsättningen av historien om osalig ande i en kvarn och det följer en fin tradition som till King Diamond är den odiskutabla  häxmästaren av. Och själva historien är naturligtvis en extra krydda på den här anrättningen men för mig så spelar den egentligen inte en så stor roll.  Nej, det som verkligen är den här skivans stora kvalitet och absoluta existensberättigande är musiken. För de är så här en doomplatta ska låta. Långsam ödesmättad hård rock som i detta fall är elegant kryddad med lite folkmusikinslag vilket skänker en unik stämning genom hela skivan.  Hela ljudproduktionen ger extra tyngd åt domedagsriffen signerade Fredrik Grehn som vilar på den stabila grund som Andreas Svensson på bas och stefan Winroth på trummor lägger. Och över allting svävar Manne Högströms perfekta sång som har både kraft och känsla i sitt uttryck. En perfekt kombination. Det är så här jag vill att doom metal ska låta och ingenting a