Heavy Underground

BAM!  En bombastisk inledning där ingen hänsyn tas till att lyssnaren ska få gungas in mjukt i skivan, det är precis så Nornas skapelse nummer två välkomnar oss in i dess värld. Dom långa, repetitiva partierna blir lite som en skön meditation och är faktiskt utmärkta att jobba till. Jag har testat. Debuten ”Star is way way is Eye” var en väldigt bra och välgjord skiva men jag måste säga att jag placerar det här släppet ännu ett par pinnhål upp på kvalitetsstegen.  Tomas kraftfulla, fint desperata röst är nu ännu bättre och allt från just sång till det instrumentala blandas till en skönt homogen skapelse. Spår nummer två; ”For Fear of Coming” har en fullkomligt medryckande gitarrslinga som  i sin enkelhet helt fångar in mig. Jag nämner sällan favoritlåtar på skivor men nu gör jag ett undantag. Den här schweizisk-svenska trion lämnade ingen oberörd efter sin debut 2022 som blev rättmätigt hyllad. Nu följer man upp med album nummer två som håller lika fina klass, lika mycket energi och et

Slakthusområdet vid Globen ser nu för tiden ut som en sönderbombad stad. Stora grushögar omger de hus som fortfarande står kvar. Gentrifieringen pågår och en ny tunnelbanestation håller på att byggas. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det känns som att Stockholm är en ganska trasig stad.  Inne på Slaktkyrkan sätter jag och hustrun ute på den lilla innergården och tittar på folk i väntan på att kvällens begivenhet ska börja. Ensamma män i popfrisryer stirrar på sina telefoner där de säkert håller på att uppdatera sitt instagramkonto med content om var de befinner sig ikväll  åt de 2000 följare de skrapat ihop med åren. Eller så läser de bara på Aftonbladet. Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att det är en ständig parad av t-shirts med allehanda tryck på som anger musiksmak. Allt från Einstürzende Neubauten, någon obskyr norsk black metal-orkester till 90-talsrock syns. Jag ser minst tio blusar från olika år på Roadburn. Medelåldern är nog 40 år. Hälften av den tillströmmande pu

  Det finns ju flera anledningar till att känna eufori när man ser denna splitsjua. Dels så står det ju Sickrecy på omslaget. De är ju tveklöst ett av världens bästa grindband idag. Dels så står det ju att Flyktsoda är ett av bolagen som släppt den också. En kvalitetslabel i sann DIY-anda utan undantag bara släpper bra musik. Så efter att konstaterat dessa två saker så ger vi oss på att lyssna på musiken. Sickrecys sida inleds med den nya låten ”De-evolution progress”. Det är en grinddänga som heter duga och som direkt visar att här har vi ett band som spelar i grindens högsta elitserie och att de hör hemma där. Blastbeatsen står som spön i backen och Adde Mitroulis arga stämma vrålar ut den samhällsmedvetna lyriken. Han har verkligen en stämma som är skapt för grind. Andra och avslutande spåret är en cover på Ernst and the Edsholm Rebels gamla punkdänga ”Religion”. Sickrecy gör den till sin egen men samtidigt med respekt. När a-sidan är slut så sitter man ju där och suktar efter mer.

Magnus Tannergren här. Det är jag som gör Heavy Undergrounds podcast.  Idag så är det ganska exakt 10 år sedan jag la upp min första podcast. Då på Mixcloud och egentligen var det ett närradioprogram jag gjorde då som jag helt enkelt konverterade till podcast. 2014 var podcasts fortfarande lite nytt och coolt. Och lite vilda västern där allt var tillåtet och alla gjorde lite som man ville. Men ganska snabbt blev det mer mainstreamformat av det än ljudfanzine.  Tyvärr.   Egentligen hade jag tänkt klippa ihop ett avsnitt med en massa höjdpunkter från de här tio åren. Men när jag började titta på vad som skulle kunna vara med insåg jag ganska snabbt att det skulle bli väldigt mycket jobb. Jag har inte järnkoll, men en snabb överslagsräkning säger att det producerats en bra bit över 700 poddar under de här åren. Det är säkert över 1000 timmar material och runt 500 gjorda intervjuer med band och folk från undergroundscenen. Jag vet inte ens var jag har alla grejer sparade eller ens vad jag

Vad hände under sommaren 1969? Jo, allt från att människan satte en man på månen och att Manson-morden hände till den enorma Woodstockfestivalen. En hel del alltså.Lika mycket händer passande nog på Hatchends debutskiva ”Summer of 69”. Det är med stor kraft, intensitet och en mycket snabb blandning av grind/hardcore/thrash som bandet slår sig in på arenan.Medlemmarna i bandet kommer musikaliskt sedan innan från en mängd olika kvalitetsorkestrar så brist på kunskap och proffsighet finns inte. Alla låtar har något eget extra samtidigt som dom passar riktigt bra ihop.Här har man kokat ner det allra bästa till en mustig 8-låtars debut som går extremt snabbt. Albumet spelades in på två dagar hos HoboRec/Ulf Blomberg. Ja ni fattar, snabba snubbar, snabb musik!Bandets slogan är passande nog: “If it’s too fast, you’re too damn slow.” Hatchend kommer att begå gigdebut under makalöst perfektionsbokade Malmö Massacre i slutet av augusti. Är du där är jag avis på dig men med den framgång dom komme

Second Suns fjärde fullängdare släpps på Majestic Mountain under hösten och Heavy Underground bjuder nu på premiären av ett första smakprov. Jakob Ljungberg berättar mer om låten: - När man i sitt dagliga liv ibland måste lämna sin trygga famn bestående av kompisar, rockmusik och gamla böcker så stöter man på dem - Verklighetens folk. Man slås av färglösheten och det kvävande vemodet i stora världen. Den här låten kom till under en period när jag jobbade med tråkiga idioter och lyssnade väldigt mycket på W.A.S.P. Bandet spelar på Hängmattan i Göteborg på lördag (24:e augusti).

Uppföljaren till februarisläppet med samma namn är på många sätt en logisk fortsättning. I min recension av del 1 så konstaterade jag att det var jazzrock som inte var svår att ta till sig och som kunde vara inkörsport till ett tyngre jazzmissbruk. Detsamma kan sägas om del 2 med den lilla justeringen att det här är en fortsättningskurs då. Det är lite komplexare men samtidigt så finns det ett genomgående sväng som inte var lika framträdande på föregående släpp. Spelar man skivorna efter varandra bjuds man på en fantastisk tripp genom musiken. På “För samtida djur 2” så blir det ännu mer hypnotiskt i  och med just det där groovet. Det är musik som sveper in dig i melodier och atmosfär. Man kan sitta ner och bara låta sig sjunka ner i allt det fina som hörs här. Men skivan funka lika väl för slölyssning och då menar jag det som en positiv sak. Det är musik du vill ha i ditt närmaste luftrum på ett eller annat sätt för att den gör dig glad inombords.  Kungens Män har aldrig varit så bra

Polly Jean Harvey var redan lite av en superstjärna i indierockkretsar när hon släppte sitt definitiva genombrottsalbum 1995. Med skivorna “Dry” och “Rid of me” hade hon gjort sig ett namn med sin råa och nakna rock som till stor del kretsade kring elgitarr och Harveys unika röst.  Själv såg jag de videos som gjorts till “Man-size” och “50ft Queenie” på MTV’s 120 minutes och Alternative Nation och fängslades nog inte bara av musiken utan av hela hennes uppenbarelse som har all typisk estetik från ett alternativt 90-tal. När hon uppenbarar sig i videon till “Down by the water” i februari 1995 bär hon en röd sammetsklänning och dansar förförisk samtidigt som hon sjunger om vad som hänt nere vid vattnet. Jag tror ingen som hört den låten och lyssnat på texten är oberörd. Och det lät inte som det gjort tidigare. “To bring you my love” är hennes egentliga debut som soloartist i eget namn då de två tidigare gjorts som trio och på många sätt är det en bluesplatta. Många av låtarna bygger på b

American Standard är namnet på en tillverkare av toalettstolar. Och i sådana har Uniforms sångare Michael Berdan stirrat ner i många gånger då han hängt över dem och spytt. Och det är det som den här skivan handlar: bulimi. Något Berdan lidit av i många år men aldrig pratat om. Förrän nu.  “My throat is raw, muscles sore...” är textraden som inleder hela skivan och det här är en skiva som gör väldigt ont att lyssna på. Det är en djupdykning i känslor kring något av det mest stigmatiserade och skambelagda ämnena som finns. Kanske är det därför som den här skivan känns så viktig att lyssna på även fast det känns obehagligt. Det är en oförlåtande platta både ämnesmässigt men även i själva musiken. Har man lyssnat på Uniform förut vet man att hur kalla och karga ljudlandskapet som blandar industriellt mangel med noise och lite hardcore låter. På de fyra spår som “American standard” består av känns soundet extremt väl anpassat. Som sagt, det är både lite obehagligt och svårsmält samtidigt s

Idag är jag slut som artist, men det får vara värt efter tre magiska - och väldigt intensiva dagar.  För det första är jag medveten om att jag skriver både rörigt, och lite fladdrigt - men det är ju exakt det som min upplevelse är av festivalen.  För det andra vill jag tacka alla ni som följt och tagit del av mina röriga äventyr på Way Out West det här året, och även såklart tacka Way Out West för möjligheten att vara en liten del av det fina som skapas i Slottsskogen varje år. Hoppas det fortsätter även nästa år.  Så ja, nog för mig den här gången. Hoppas vi ses i vimlet någonstans.  //Emil  …….. Nu om lördagens upplevelser.  Jag vaknar tidigt och känner mig utvilad. Min flickvän fixar frukost medan jag skriver ihop gårdagens artikel (stora tack för det). Folk börjar höra av sig, och det här verkar bli dagen där alla har uppenbart olika agendor. Någon vill bjuda på brunch, någon vill ta en öl på stan, någon ska till området tidigt och någon sent. Jag bestämmer mig för att vara på områ

  Jag vaknar av att regnet fullkomligt öser ned och slår mot lägenhetens fönster, ber till vem som helst om att det ska gå över - men väderleksprognosen verkar obeveklig.  Jag lämnar lägenheten strax efter 13, och förbannar mig själv för att jag inte köpte ett heltäckande regnställ. Men likt McGyver uppfinner jag en regnkjol av en poncho. Möter upp min fiolkompis, skäggmaffian och popmannen. Vi ska äta en hamburgare och dricka en öl. Det regnar så mycket att strömmen går på restaurangen. Vi pratar om att det självklart ooptimala festivalvädret, popmannen är orolig för att han inte kan tända sina cigarretter och spår att Artemas (som jag aldrig hört talas om innan) kommer att vara den mest hypade spelningen idag, och att han kommer spela på en av de stora scenerna om max tre år.  Vädret håller på, och vi bestämmer oss för att ta en öl till. Helt plötsligt slutar det regna och vi slänger i oss ölen för att röra oss mot festivalen. Några går i förväg, andra köper kaffe. Ett gäng splittras