Slomatics - Strontium Fields (modern doom)

 

Jag gissar att de flesta av oss som uppskattar långsam och tung musik vet vilka Slomatics är. Men för er som för första gången stöter på detta namn så kan jag tala om att Slomatics är ett doomband från Belfast i Irland. ”Strontium Fields” är deras sjunde fullängdare sedan de bildades 2004. En spännande sak med Slomatics är att de lyckas med konsttycket att ha ett ett sound som bara kan beskrivas som förkrossande tungt men utan att ha en basist i sin sättning. 

Jag har gillat Slomatics två tidigare plattor. ”Future Echo Returns” från 2016 och ”Canyons” som kom 2019. Två doompärlor som borde ha en given plats i varje domedagsdyrkares samling. Förra årets splitplatta som de delade med Svenska Domkraft är ju också värd att nämna. En riktig höjdare. Senaste plattan ”Strontium Fields” inleds med ”Wooden Satellites”. En rätt klassiskt tung sak som kanske inte höjer på några ögonbryn men ändå är en stabil låt. På andra stycket ”I, Neanderthal” höjs tempot en aning och det är här som plattan riktigt lossnar för min del. Resterande sex låtar är bara höjdare. Inte en dal så långt ögat kan nå eller örat kan höra. 

Värt att nämna är att Slomatics på denna platta drar ner på tempot ibland, vrider ner disten och låter den sjungande trummisen Martin Harveys röst verkligen ta plats. Han har faktiskt aldrig låtit bättre än han gör här. Jag gillar verkligen denna utveckling. Femte låten ”Voidians” låter både den förkrossande tyngden och den mer försiktiga sidan hos Slomatics får ta plats. Den är bitvis gåshudsframkallande med en tyngd som inte ens Magnus Samuelsson skulle orka med att lyfta ens under sina glansdagar. 

Om du har ett en smula plats för riktigt bra doom i ditt hjärta så tycker jag verkligen att du ska ta dig tid att lyssna på denna platta. Jag är rätt övertygad om att det inte är något som du kommer att ångra.

 /Anders Bergström