Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV

Eradikated - Descendants (thrash metal)

 


Redan 2015 spelade Elvin Landaeus Csizmadia, Ragnar Östberg, Erland Östberg och Calle Frogner Moberg ihop då som  The Generations Army men sedan 2021 så är bandet återfött som Eradikated. Det här är bandets debutplatta och jag måste varna er redan från början att det här är en thrash-platta utöver det vanliga.

Eradikated berättar en dyster framtidshistoria om en klimatapokalyptisk framtid där det mesta gått åt pipan och girigheten är människans främsta drivkraft. Tyvärr är det väl knappt en framtidshistoria utan snarare en samtidsskildring vi får oss till livs. Naturligtvis är detta ett perfekt ämne för genren och Eradikated gör det på ett fulländat sätt. Sången ligger perfekt placerad mellan raspigt rytande och mer heavy metal-ylande. Exakt som jag vill ha det. 

Musikaliskt är det här renodlad thrash metal av finaste kvalitet. Eradikated behärskar höghastighetsriff, midtempotugg och långsamt hotfulla melodislingor. Det sistnämnda bäst illustrerat i "Dead heaven" där gitarrerna krälar fram i bästa Hanneman/King-anda. Just Slayerinfluenser hittar man lite överallt på den här skivan men helheten är större än så. Bandet har plockat de bästa elementen från 80-talets alla thrashscener och bakat ihop det med en modern känsla som gör att detta inte känns ett dugg nostalgiskt utan ungt och fräscht. 

Jag gillar den här skivan väldigt mycket. Dels för att den påminner mig om hur mycket jag älskar thrash metal men också för att det är musik som är tidlös och som fortfarande håller trots att genren har 40 år på nacken. Men Eradikated visar vägen in i de kommande årtiondena med "Descendants". Och att det är ett svenskt band gör inte saken sämre. 

Magnus Tannergren

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Vanhelgd - Atropos Doctrina

Få saker gör mig genuint glad och uppspelt så som när det luftas för omvärlden att ett nytt album är på väg från ett band man verkligen gillar och följer. I sex år har jag suktat efter ett nytt mästerverk från Vanhelgd. ”Deimos Sanktuarium” var och är fortfarande ett fantastiskt album men man vill ju såklart alltid ha mer av det man gillar. Helt i linje med hur dom andra albumen låtit så får vi stora ljudbilder som skulle passa bra i salar med oerhörd rymd till taket. Sången, alla delar av instrumenten och den röda tråden som vi nu vet låter Vanhelgd samlar ihop alla stora känslor till en väldigt snyggt förpackad och tight sammanhållen produkt som blir ”Atropos Doctrina”.  Värt att uppmärksamma är också att alla låtar nu enbart är på svenska. Därmed sätter Vanhelgd punkt för den svensk-engelska eran som dom tidigare haft. Sällan har jag dock stört mig så lite på blandningen av språk som hos bandet. Allt har alltid varit väldigt sömlöst.  Bytet, om man nu kallar det så, är ingenting som

Birdflesh - Faster than a priest vomit

Grindcore kan vara lika roligt som det går snabbt. Svenska Bridflesh är en institution i branschen med sin splattermålade grind som avhandlar diverse ämnen på väldigt kreativa, bloddrypande och magstarka sätt. Har man ingen humor och anser sig sitta på höga moraliska hästar så är detta inget för dig.  Men gillar du kompetent mangel, splatterfilmer och brutal humor sitter denna 13 minuter långa skiva med lika många låtar som en spik i Jesus kors. Lägg därtill en fantastisk titel och ett episkt omslag och du har en skiva att lyssna på om och om igen. /Magnus Tannergren