Dave Eugene Edwards - Hyacinth (religiös rock)

Vaknar. Går till jobbet. Kommer hem. Det är onsdag, 30 augusti. Klockan är 20.30. Jag har försökt skriva musik, och det har gått dåligt. Jag har ingen inspiration. Hjärnan har liksom gett upp för dagen. Då kommer det ett meddelande från övermästare Tannergren som säger ”Vill du lyssna på och kanske recensera David Eugene Edwards kommande soloskiva?”. Jag säger ja, och får panik.

Det finns faktiskt få personer som är så legendariska för mig som Dave Eugene Edwards, eller DEE, som vi som tror att vi känner honom säger. Om jag tolkat det rätt så är han djupt religös, men samtidigt livrädd för den gud han tror på. Och det är kanske det som gör han så intressant - han är både tes och antites på en och samma gång.

DEE har hunnit med mycket. Från 16 Horsepower och Wovenhand till en rad spännande samarbeten. Han har varit viktig. Och han har satt avtryck. Kanske inte minst på mig. Det finns nog inte en enda gitarrton jag tar som inte formats från DEE (eller Ossler, men det är en annan historia). Nu släpper han sin första soloskiva. Hyacinth.

Jag stänger av tv´n, släcker belysningen, gör mig redo och trycker på play. Första låten börjar, och sedan försvinner jag i väg på en resa till en annan värld. En värld som är vacker och full av liv, samtidigt som den darrar på gränsen till avgrunden. Musiken är liksom besjälad på något sätt. Och jag vill bara höra mer. Låt efter låt tar slut, och plötsligt är skivan över. Fan.

Jag vet inte om jag varken kan, eller är rätt person för att beskriva musiken. Men jag ger det ett försök.

För det första så rör sig hela skivan i ett amerikanskt-alternativcountry-universum där akustisk gitarr och banjo är de dominerande instrumenten (han spelar ju också sträng som ingen annan). Detta broderas ut med 80´tals elektronik och pulserande rytmer som sätter stommen. I bakgrunden skymtar man Ibland ett piano, en kör eller några välvalda toner som är perfekt nedkladdade med reverb. När delarna slås samman skapas en dynamik som är total. Och som inte detta vore nog sjunger David varenda ton, vartenda ord och varenda stavelse som att han menar det.

Nu kommer slutklämmen, på en alldeles för lång recension. Och det enda jag kan konstatera är att DEE fortfarande är viktig, och att den här skivan har gjort ett bestående avtryck i mig. Ett avtryck som jag kommer ta vara på och hålla nära hjärtat länge. Förmodligen resten av livet.

/Emil Gustavsson

P.S. Dave Eugene Edwards spelar på Nefertiti i Göteborg 15 oktober.

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar. Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse. Att texterna är på svenska gör att musiken

Läs hela artikeln »

Ett Dödens Maskineri - Kulturkriget (enligt Anders Bergström)

Då var den alltså här, uppföljaren till ”Det Svenska Hatet” som slog ner som en bomb i punksverige och blåste nytt liv i genren. Jag skulle ljuga om jag påstår att jag inte var lite nervös när jag slog på ”Kulturkriget” och satt mig ner för att lyssna igenom den för första gången. För det är liksom ingen lätt uppgift att följa upp en platta i den kaliber som debutverket faktiskt är. Kollegan Svempa Alvevig skrev på sociala medier ”En platta så bra att man har två ex i vinylhyllan” om Ett Dödens Maskineris debut. Jag håller fullständigt med om det då det står två ex i min hylla också. Dock så tar det inte ens 30 sekunder in i plattans första spår ”Vapen och ammunition” för att man ska inse att att den oro man först hade var totalt ogrundad. Med sylvassa texter om samhällets orättvisor och brunhögerns framfart i den Svenska politiken sätter Ett Dödens Maskineri fingret på många problem i dagens samhälle. De står dock alltid stolta på den lilla människans sida och viker inte en tum. Mus

Läs hela artikeln »

Slôdder - A Mind Designed To Destroy Beautiful Things

Slôdder bildades i Karlstad 2017 och spelar det man brukar kalla sluge, vad nu det är egentligen. Långsam tung punk med inslag av hardcore och en gnutta metal kanske. De har en fullängdare och två ep´s i bagaget sedan tidigare. Värt att nämna är att den första och självbetitlade fullängdaren släpptes fysiskt på det stenhårda formatet kassett. Vem gillar liksom inte det. Den finns också digitalt att streama för de av er som lever era liv utan kassettbandspelare. Ibland händer det att det dyker upp en platta som liksom gör lite ont att lyssna på. Jag menar det på det mest positiva sättet som möjligt. Man känner att här finns en ärlighet och en genuinitet. Den sorgligt bortgångne regissören Bo Widerberg beskrev det som ”Ett stycke liv” vilket känns väldigt passande. ”A Mind Designed To Destroy BeautifulnThings” är en sådan skiva. Känslorna jag får när jag lyssnar på denna platta rör sig kring livets och samhällets mörka vrår och avigsidor. Det är argt och mörkt och väldigt kompromisslöst

Läs hela artikeln »

Intensiven och Vånna Inget på Pönkfest vol 3 i Sundsvall 4 november 2023

Veckan som denna punkfest skulle gå av stapeln inleddes inget vidare för undertecknad. Förkylning med tillhörande feber slog till under onsdagen. Det kändes som att festen var i fara att utebli. Skulle jag missa sista chansen att se Vånna Inget? Fredagen kom och jag var visserligen förkyld men iallafall någorlunda feberfri. Ett covidtest visade dessutom negativt. Skönt tänkte jag. Fan det finns nog chans att det blir pönkfest imorgon. Lördag kväll och med 1g Alvedon innanför västen sitter jag trots allt på den endast 30 minuter försenade bussen på väg in till Sundsvall. Målet med resan är att se Vånna Ingets avskedsspelning. Det är nog vad denna krassliga gubbkropp klarar av tänker jag. Som bonus spelar ju Intensiven innan också. Perkele och Trubbel får se sig besegrade av min mancold denna gång tyvärr. Intensiven Intensiven bjuder på en bra spelning trots det teknikstrul som inleder andra låten. Hela scenen blir ljudlös och publiken kan bara höra trummorna. Men tack vara ett snabbt

Läs hela artikeln »

Heavy Underground

Leta i den här bloggen

Senaste podcasten