Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV

Dave Eugene Edwards - Hyacinth (religiös rock)


 
Vaknar. Går till jobbet. Kommer hem. Det är onsdag, 30 augusti. Klockan är 20.30. Jag har försökt skriva musik, och det har gått dåligt. Jag har ingen inspiration. Hjärnan har liksom gett upp för dagen. Då kommer det ett meddelande från övermästare Tannergren som säger ”Vill du lyssna på och kanske recensera David Eugene Edwards kommande soloskiva?”. Jag säger ja, och får panik.
 
Det finns faktiskt få personer som är så legendariska för mig som Dave Eugene Edwards, eller DEE, som vi som tror att vi känner honom säger. Om jag tolkat det rätt så är han djupt religös, men samtidigt livrädd för den gud han tror på. Och det är kanske det som gör han så intressant - han är både tes och antites på en och samma gång. 
 
DEE har hunnit med mycket. Från 16 Horsepower och Wovenhand till en rad spännande samarbeten. Han har varit viktig. Och han har satt avtryck. Kanske inte minst på mig. Det finns nog inte en enda gitarrton jag tar som inte formats från DEE (eller Ossler, men det är en annan historia). Nu släpper han sin första soloskiva. Hyacinth. 
 
Jag stänger av tv´n, släcker belysningen, gör mig redo och trycker på play. Första låten börjar, och sedan försvinner jag i väg på en resa till en annan värld. En värld som är vacker och full av liv, samtidigt som den darrar på gränsen till avgrunden. Musiken är liksom besjälad på något sätt. Och jag vill bara höra mer. Låt efter låt tar slut, och plötsligt är skivan över. Fan. 
 
Jag vet inte om jag varken kan, eller är rätt person för att beskriva musiken. Men jag ger det ett försök. 
 
För det första så rör sig hela skivan i ett amerikanskt-alternativcountry-universum där akustisk gitarr och banjo är de dominerande instrumenten (han spelar ju också sträng som ingen annan). Detta broderas ut med 80´tals elektronik och pulserande rytmer som sätter stommen. I bakgrunden skymtar man Ibland ett piano, en kör eller några välvalda toner som är perfekt nedkladdade med reverb. När delarna slås samman skapas en dynamik som är total. Och som inte detta vore nog sjunger David varenda ton, vartenda ord och varenda stavelse som att han menar det.  
 
Nu kommer slutklämmen, på en alldeles för lång recension. Och det enda jag kan konstatera är att DEE fortfarande är viktig, och att den här skivan har gjort ett bestående avtryck i mig. Ett avtryck som jag kommer ta vara på och hålla nära hjärtat länge. Förmodligen resten av livet.

/Emil Gustavsson
 
P.S. Dave Eugene Edwards spelar på Nefertiti i Göteborg 15 oktober. 

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Om beslutsångest, Henrik Palm, Horndal, Lastkaj och speltider.

  Detta är nog snarare en odyssé i förvirring, beslutsångest och relationer till saker och människor snarare än en recension av en spelning.  Dagen börjar med blommande rapsfält och hotellfrukost på en vingård utan för Malmö. Och här börjar lugnet vända på sig och bli till någonting annat. Den planerat lediga dagen översvallas snart av jobbärenden, telefonen ringer och mailen skriker högt ut sina notifikationssignaler över frukosten.  Bilfärden går hemåt, och nu börjar min hjärna tänka på vilket gigg jag vill se ikväll. I ena ringhörnan står Horndal, Henrik Palm, Monument och alla mina svartklädda vänner med stora bandtryck på sina tshirtar. I andra står Lastkaj 14 och Pustervik, där Lastkaj 14 också är ett av min flickväns absoluta favoritband.  Mina vänner börja höra av sig: Ska du med på Horndal? Jag skickar meddelanden till höger och vänster. Ska ni på Horndal eller Lastkaj? Majoriteten säger Horndal. RockRoger ska på Lastkaj tillsammans med sin fru. Jag vet inte vad jag ska göra.

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Live: Wretched Fate, Katakomba, Menecia, Kungen, Sandviken 18 maj 2024

När det bjuds på kvalitets-döds några mil bort så är det givet att jag tar mig dit. När jag såg släppet för den här kvällen blev jag genuint glad. Bandbästisarna i Wretched Fate och Katakomba ger alltid sitt bästa på scen. Jag var även spänd på att få se och höra lokala nykomlingarna Menecia. Från den varma kvällen tog jag mig in på Kungen som till en början hade hyfsat bra  med folk i lokalen. Menecia som lockade dit den mer lokala publiken var först ut och här mina damer och herrar var det läge att hålla i sig. Det gick snabbt, väldigt snabbt. Ibland i ett tempo som bandet nästan inte själv hann med. Opolerat och rått. Väldigt tilltalande. Bandet meddelade från scenen att dom inte var nöjda med sin första demo, så nu fanns den nya verifiera av den att köpa. Det visar på hög ambitionsnivå. Katakomba körde som andra band för kvällen och här bjuds vi som var kvar på proffsighet och en mycket bra vald setlist. Alla mina favvolåtar var med. Det tackar jag för! Grabbarna är tillsammans så