Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg med etiketten krönika

Senaste podcasten

Söndagskrönika: Att finna gemenskap i musik

Jag har så länga jag kan minnas varit ett fan av metal. Visst har det funnits tider då jag även lyssnat på andra saker. Exempelvis under senare tiden av min tid på högstadiet och även början av gymnasiet så var jag ett stort fan av de brittiska symfonirockarna Marillion. Dock så varvades den teatrala symfonirocken med Entombed Obituary och Morbid Angel. Bra musik är bra musik, simple as that!  Dock så är det ju inte alla som har ett öppet sinne. För några veckor sedan så vart jag tipsad om att lyssna på Petra Vinculas fullängdare ”In The Devils Hand”. Det är en platta som släpptes 2017 och som passerade rätt obemärkt i vårt metalälskande avlånga land misstänker jag. Jag själv lyckades då missa den. Varför väljer jag då att skriva dessa rader om en rätt okänd skiva som släpptes för flera år sedan tänker ni? Helt enkelt för att denna platta är en rätt storartad bedrift av ett gäng otroligt begåvade ungdomar som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än vad de fått.  Petra Vincula består a

Krönika: Vad jag lärt mig av Charta 77

Jag minns inte riktigt exakt när jag hörde Charta 77 första gången. Det var före “Grisfesten" som kom 1993 men efter “Hobbydiktatorn” från 1992. Jag har dock tydliga minnen av vilka förfester det var som “Vykort från Rio” spelades högt på. Jävligt skumt egentligen att festa till en sådan låt. Men iallafall, så var det. De där förfesterna var i huvudsak till för två saker. Antingen gå på en annan fest i en annan lägenhet i Hallstahammar alternativt åka Volvo 240 till Köping med en back starköl för att gå på punkspelning på Smedjan. Charta 77 stod på scenen ibland. Eller ganska ofta. Charta 77 var lite av lokala punkhjältar. Musiken ekade av brittiskt 80-tal som New Model Army och senare av Levellers men alltid med en klar punkattityd. Texterna var lika enkla att sjunga med i som de var underfundiga. Och som sagt, de spelade ofta på Smedjan eller någon annanstans i närheten av Hallstahammar där jag bodde då i början av det glada 90-talet.  Bandet stod också i centrum för den stora s

Krönika: Den ständige outsidern Joakim Thåström

Text & bild: Magnus Tannergren Joakim Thåström har alltid befunnit sig utanför känns det som. Även när han blivit omfamnad av den stora publiken så drar han sig undan, väljer en annan väg eller utmanar sina lyssnare på ett sätt som ibland får en att undra om han gör det för att jävlas. Allt sedan Ebba Gröns dagar har Thåström drivits av opposition och protest. Punken var det perfekta verktyget 1978 och sedan har han fortsatt att välja den alternativa vägen. Efter Ebba Grön kom Imperiet som blandade postpunk med funk och annan musik som ett försök att slås sig fri från punken. Hans första självbetitlade soloskiva var kanske ett försök att bli “mainstream” men i den rollen vantrivdes han rätt snabbt.  På uppföljaren “Xplodera mig 2000” tog han de första stegen mot en elektroniskt laddad rock för att skrämma bort den stora publiken. Det är en underskattad platta i mitt tycke där Thåström kopplar in högspänningskabeln i dåtidens elektroniska instrument och vrider upp disten på max. Oc