Heavy Underground

Ett nytt album av Domkraft är lite som att åter få träffa en kär gammal vän och att få tillbringa kvalitetstid tillsammans och höra vad vederbörande haft för sig i livet den senaste tiden. Man vet liksom att man kommer att få höra något som är speciellt och därför så lyssnar man nyfiket och är genuint intresserad.  Jag har gillat Domkraft ända sedan jag hörde deras första fullängdare ”The End Of Electricity” som släpptes 2016. För er som mot förmodan inte är bekant med Domkraft så har de ända sedan starten levererat tung fuzzig doom av finaste sort och utan att tumma det minsta på kvalitet. Det som är underbart med Domkraft är att de utvecklas så tydligt för varje nytt släpp. Dock utan att göra avkall på fuzzet och tyngden.  På ”Sonic Moons” som är deras fjärde fullängdare så kikar det fram såväl psykedeliska tongångar som mer proggiga sådana. Ett och annat mer orientaliskt element smygs också in. Ibland så får jag lite samma varma känsla som när jag lyssnar på YOB. Hoppas ni förstår j

Få band har betytt så mycket för grindcore och death metal i Sverige och internationellt som Carcass. De satte standarden redan på slutet av 80-talet och varit legender sedan dess. Och snart 40 år in i kariärren så fortsätter bandet att grinda på. Här får ni en liten jämförelse mellan 2023 och 1990. 

  Göteborgarna i Fox Womb påstår sig spela hardcore och så är säkert fallet men hardcore är ju som bekant en extremt elastisk genrebeteckning som nu mer tillåter väldigt många variationer. Tack och lov för det, säger jag. Fox Womb har energin och kraften från hc-scenen. Musiken bråkar dock med dig på andra sätt genom att inte låta sig låsas fast i givna format. Det låter progressivt, lite screamo, posthardcore och hundra andra saker. Ändå håller det ihop. Den här EP:n är riktigt bra. Det är halsbrytande och utmanande att lyssna på vilket gör det spännande att lyssna på. Fox Womb tar inga fångar utan gör sin grej fullt ut och det är högkvalitativt låtsnickrande rakt igenom och det hela pekar ut en väg som är riktigt spännande för framtiden. Even Without Those We Have Lost, The World Still Relentlessly Turns by Fox Womb

Vaknar hungrig efter fredagens urladdning som Cult Of Luna stod för. Tur att det finns hotellfrukost. När jag står där och bygger en absurd smörgås med allt som man kan hitta på buffén så upptäcker jag att jag står bredvid Johannes från just Cult Of Luna. En kort sekund funderar jag på om jag ska tacka honom för gårdagen men bestämmer mig för att inte gör det. Jag är nog lite starstruck. Blir fortfarande det trots över 20 år i branschen. Det är nog bra. Resten av frukosten intas två bord bort från resten av bandet.  Ut på stan, köper skivor på Rundgång och käkar lunch. Sen blir det dags att dra sig mot Plan B. Redan klockan 16.30 inleds galenskaperna och eftersom det spelas snabbt redogör jag för vad som hände i samma hastighet. Entrails Massacre var först och var en trevlig överraskning. Hårt, kort och snabbt. Massgrav spelar inför storpublik på huvudstaden och det är snortajt och stenhårt och publikfriande. Och på tal om publikfriande så levererar Birdflesh en underhållande uppvisnin

Black Birch - s/t  ( Vita Detestabilis/ Fiadh ) Fallen. Death.  Soil. Birth. Låtnamn på ett enda ord som trots det talar ett tydligt språk. Ovanstående låtar skapar Black Birchs kommande EP som släpps för allmänhetens ärade öron den 1 september via två bolag; Vita Detestabilis från Spanien och Fiadh från USA.  Det behövs inga omsvep eller krusiduller när det gäller musik från Black Birch.  Allt känns kompromisslöst och alla hittills släppta låtar är oerhört välkomponerade.  Alla som ännu inte har fått upp ögonen för bandet måste omedelbart se till att få det. Både ögon och öron. Deras hårda tag om mig som musikälskare känns fräscht samtidigt som skitigt.  Skitigt på ett angenämt sätt.  Vad är det då som gör att duon skiljer sig från mängden?  Det är just den välkomponerade råheten med intressanta melodier som får mig att återvända gång på gång när jag vill lyssna på något riktigt bra.  Att dom båda (Gina och Ulf) är två riktigt sköna personer gör ju inte saken sämre! Man kanske kan tyc

Malmö. Denna Sverigedemokratiska mardröm där varannat gatukök säljer falafel och blandningen av folk och olika kulturer är stor. Det är en fantastisk stad av den anledningen. En världsstad helt enkelt med sina för- och nackdelar. Närheten till Köpenhamn och kontinenten är omedelbar vilket bidrar till den känslan. När jag anländer från 13 plusgrader och regn till Malmö central är det 24 grader varmt och sol. Resten av Sverige känns långt bort.  Men nu är jag ju inte här för att äta underbar hummus eller röka vattenpipa. Nej jag är här för att uppleva Malmö Massacre på Plan B. Under två dagar är det mangel av rang här med Cult Of Luna och Carcass som huvudakter och med annat spännande som Sickrecy, Birdflesh, Massgrav och en rad andra band med mer eller mindre läsbara logotyper.  Jag kommer dit efter en välbehövlig gubblur på hotellet lagom till Floridas Druid Lord. Klassisk döds med lite mysiga doominslag. Det är varmt och trångt framför den lilla scenen där det headbangas i lagom takt.

Alice Cooper levererar sitt 29:e (om jag räknat rätt) studioalbum den 25 augusti som kort och gott heter “Road”. Och det är väl ett passande namn för den nu 75 år gamle gode Alice som aldrig verkar ha tänkt tanken på att pensionera sig som så många av hans jämnåriga kamrater. Tvärtom turnérar han flitigt över stora delar av världen och visar inga tecken på att stanna av. De gör inte rockstjärnor som Alice Cooper längre.  Jag upptäckte Alice 1985 på Twisted Sisters låt “Be cruel to your school”, hans  duett med Dee Snider. Det får väl ses som startskottet för hans återkomst efter några förvirrade år med alkohol och skivor som inte riktigt lät som det brukar. Året efter kom “Constrictor” som var en klassisk hårdrocksskiva på 80-talet och tidningen OKEJ hade ett reportage i veckan om mr Cooper. Sen har det rullat på utan att egentligen ha saktat in.  Som sagt. Jag upptäckte Alice Cooper då och började köpa på mig skivorna som kom på 70-talet. Gruppen Alice Cooper levererade magisk garager

Grand Cadaver - Deities of deathlike sleep (Majestic Mountain Records) Har du glömt varför du gillar death metal? Grand Cadaver är anledningen. Den andra skivan från den här supergruppen med medlemmar från band som Treblinka, The Grifted, Disrupted, Dark Tranquillity och Pagandom besitter en kompetens utöver det vanliga att skapa dödsmetall med fötterna i både Stockholms- och Göteborgs-scenen och rikta allt denna energi åt ett enda håll. Resultatet är ren magi.  På ett sätt är skivan en logisk fortsättning på debuten “Into the maw of death” men samtidigt så är uppföljaren ett stort steg framåt då det finns en dynamik och kanske ett ledigare sätt som jag uppfattar det. Det finns en större lekfullhet i melodislingorna och när Grand Cadaver drar ner tempot och litar på riffet, som levereras med en sällan skådad självklarhet av Alex Stjernfeldt och Stefan Lagergren, så blir det vanvettigt tungt. Lyssna på “Serrated jaws” så fattar ni vad jag menar. Och känslan av en riktigt klassisk death