Malmö Massacre dag 2: Lördag

Vaknar hungrig efter fredagens urladdning som Cult Of Luna stod för. Tur att det finns hotellfrukost. När jag står där och bygger en absurd smörgås med allt som man kan hitta på buffén så upptäcker jag att jag står bredvid Johannes från just Cult Of Luna. En kort sekund funderar jag på om jag ska tacka honom för gårdagen men bestämmer mig för att inte gör det. Jag är nog lite starstruck. Blir fortfarande det trots över 20 år i branschen. Det är nog bra. Resten av frukosten intas två bord bort från resten av bandet.

Ut på stan, köper skivor på Rundgång och käkar lunch. Sen blir det dags att dra sig mot Plan B.

Redan klockan 16.30 inleds galenskaperna och eftersom det spelas snabbt redogör jag för vad som hände i samma hastighet. Entrails Massacre var först och var en trevlig överraskning. Hårt, kort och snabbt. Massgrav spelar inför storpublik på huvudstaden och det är snortajt och stenhårt och publikfriande. Och på tal om publikfriande så levererar Birdflesh en underhållande uppvisning i grindcore med hjärtat på rätt ställe. Demonicals sångare gnäller på dålig energi i publiken. Kanske beror det på att Demonicals death metal framstår som ett funeral doomband i jämförelse med de andra banden. Infernal Bloodshed höjer hastigheten betydligt och charmar med sin speed/thrash metal som ställer tillbaka klockan till 1985. Rotten Sound är… ja Rotten Sound. Våldsam moshpit. Någon trampar mig på foten. Missar Avslut men sen kommer en definitiv höjdpunkt.

Sickrecy stod för förra årets bästa debut. Med death metal som påminner om Napalm Death runt 1992 så blir det aldrig fel. Det här är livedebuten för bandet men någon nervositet märks inte. Tvärtom. Pondus och energi är snarare känslan. Spelningen känns för kort och tar slut alldeles för snabbt.

Ser en liten stund på Crawl som levererar stabil HM2-döds för att sen ta plats framför huvudscenen och finalen.

Carcass har följt mig sedan 1989 när jag upptäckta all annan extrem musik från England. Carcass är ju det perfekta bandet att avsluta Malmö Massacre med då det Jeff Walker och Bill Steer gjorde tidigt i karriären är orsaken till att de flesta av festivalens övriga band existerar. De är i sanning pionjärer. På något sätt har jag misslyckats missa bandet live. Men nu är det dags.

Och Carcass levererar en riktig bra spelning där de blandar nytt och gammalt. Det äldre materialet orsakar naturligtvis störst jubel men även det nyare materialet vävs snyggt in och helheten blir fantastiskt. Det finns ett drag av arenarock i musiken även om grindcore är botten i allt. Och det svänger. Bill Steer dansar nästan när han levererar sylvassa riff. Och Walker poserar snyggt med basen och ser ofta ut som en mysgubbe på scen där han levererar sånger om obduktionen och annat trevligt. Jag tror ingen var missnöjd efter spelningen.

Och där tog Malmö Massacre slut. Kul att se att publiken slöt upp från eftermiddag till sen kväll. Och snyggt arrangerat på fina Plan B där tidsschemat hölls och stämningen var god i två dagar.

Bra jobbat Elis och Larzon. Ni är två riktiga hjältar.

/Magnus Tannergren

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar. Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse. Att texterna är på svenska gör att musiken

Läs »

Henrik Palm - Nerd Icon

Jag har haft Henrik Palms nya (och tredje) skiva Nerd Icon liggandes på hårddisken i några veckor, men inte hittat tiden att ta mig an den. Men idag hände det, mycket tack vare att katten väckte mig okristligt tidigt och gjorde allt i sin makt för att inte låta mig somna om - och han lyckades. Men det är ju såklart helt ointressant i sammanhanget Heavy Underground i allmänhet, och Henrik Palms nya skiva i synnerhet. Jag tar mig an skivan genom att direkt fastna på introt och spela om det för mig själv flera gånger. Det är ett gott tecken, för introt visar sig sätta stämningen och kontexten för resten av skivan - och jag blir insnärjd direkt. Henrik Palm har skapat organiskt och fylligt universum, samtidigt som det på något sätt är både sprött och skört. Skådeplatsen är någonstans i gränslandet mellan ljus och mörker - där man hela tiden leds mot ljuset, för att plötsligt dras ned mot avgrunden igen. Och det är ett knep som visar sig bli en kontrastrik upptäcksfärd. Genremässigt rör v

Läs »

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023. Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer. Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Läs »

Horndal - Head Hammer Man

Jag har följt Horndal sedan de släppte debutplattan ”Remains” 2019 som jag gillade. På uppföljaren ”Lake Drinker” som släpptes två år senare så hade en rejäl utveckling i rätt riktning skett. Lyckligtvis så hade de hållit fast vid sin tematik kring hembygden och sin prosa kring bruket och arbetarklassen. Musikaliskt så kändes det som att de hade funnit sin riktning, sitt tema och sitt sound. Kort sagt så var uppföljaren många snäpp bättre än debutverket. Nu är det det dock dags för den tredje plattan att släppas och kan en skiva ha en coolare och råare titel än ”Head Hammar Man”? Jag tror fan inte det. Lyriken om arbetarklassens kamp ligger lyckligtvis fast även denna gång. Vi får följa fackledaren Alrik Andersson och hans kamp i en stor strejk som bröt ut 1909. Det hela slutade med att han tvingas emigrera till USA. Skulle det vara så att du vill fördjupa dina kunskaper om det hela efter att han följt Alriks resa genom plattans tio spår så släpps det även en bok med samma titel som

Läs »

Heavy Underground

Leta i den här bloggen

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV