Krönika: Alice står när de andra faller

Alice Cooper levererar sitt 29:e (om jag räknat rätt) studioalbum den 25 augusti som kort och gott heter “Road”. Och det är väl ett passande namn för den nu 75 år gamle gode Alice som aldrig verkar ha tänkt tanken på att pensionera sig som så många av hans jämnåriga kamrater. Tvärtom turnérar han flitigt över stora delar av världen och visar inga tecken på att stanna av. De gör inte rockstjärnor som Alice Cooper längre.

Jag upptäckte Alice 1985 på Twisted Sisters låt “Be cruel to your school”, hans duett med Dee Snider. Det får väl ses som startskottet för hans återkomst efter några förvirrade år med alkohol och skivor som inte riktigt lät som det brukar. Året efter kom “Constrictor” som var en klassisk hårdrocksskiva på 80-talet och tidningen OKEJ hade ett reportage i veckan om mr Cooper. Sen har det rullat på utan att egentligen ha saktat in.

Som sagt. Jag upptäckte Alice Cooper då och började köpa på mig skivorna som kom på 70-talet. Gruppen Alice Cooper levererade magisk garagerock kan man väl säga med en shockrockinramning. Soloskivorna från 1975 och framåt hade väl en mer skräckbetoning och hade kanske mer klassisk rock som grund. Allihop är fantastiskt precis som jag tycker att det han gjorde från 1986 till 1994 var minst lika bra. Bäst är “The last temptation” som är den där temaplattan som han alltid försökt göra men aldrig riktigt lyckas med. Men här stämmer allt.

Sen tappade jag bort honom lite på skivorna fram till idag. Det har ju aldrig varit direkt dåligt utan snarare jämnbra fast utan att det tagit tag i mig. Kanske falnar mystiken och spänningen ju äldre jag har blivit. På senare år har jag dock med viss tillfredsställelse konstaterat att han haft ett stabilt liveband som levererat på ett sätt det inte gjorts sedan, ja jag minns inte när. Och det är det bandet som nu äntligen fått spela in en skiva med sin chef.

Som vanligt är skivan stabilt okej men kanske inte något särskilt. Och det är kanske inte syftet med Alice Cooper längre. Skivan ger honom en ursäkt att boka ytterligare 40 spelningar kommande år, komplett med scenshower som inbegriper gigantiska monster, avrättningar, blod och andra lustiga upptåg. Cooper är mer en entertainer än intressant musiker 2023 och det är för mig helt okej.

En gång i tiden var Alice Cooper upprorsmakaren, rebellen och gossen Ruda i rockmusiken. En farlig figur från undergroundscenen som korrumperade ungdomen och offrade sig själv på självförbränningens altare fulltankad med sprit. Och han har lyckats överleva och ta det bästa ur det arvet och gjort om till stor underhållning idag.

Det är rätt tillfredsställande att veta att när alla de gamla rävarna börjar lägga av så finns i alla fall Alice där ett tag till.

/Magnus Tannergren

Lyssna på B.L Metal Podcasts utmärkta serie "I Coopers klass" där Björn Larsson med gäster i långa samtal djupdyker i alla Coopers plattor. Folkbildning.

Spellistan Curator Of Taste Vol. 5 innehåller de 10 bästa eller viktigaste låtarna för skribenten med Alice Cooper:

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar. Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse. Att texterna är på svenska gör att musiken

Läs »

Henrik Palm - Nerd Icon

Jag har haft Henrik Palms nya (och tredje) skiva Nerd Icon liggandes på hårddisken i några veckor, men inte hittat tiden att ta mig an den. Men idag hände det, mycket tack vare att katten väckte mig okristligt tidigt och gjorde allt i sin makt för att inte låta mig somna om - och han lyckades. Men det är ju såklart helt ointressant i sammanhanget Heavy Underground i allmänhet, och Henrik Palms nya skiva i synnerhet. Jag tar mig an skivan genom att direkt fastna på introt och spela om det för mig själv flera gånger. Det är ett gott tecken, för introt visar sig sätta stämningen och kontexten för resten av skivan - och jag blir insnärjd direkt. Henrik Palm har skapat organiskt och fylligt universum, samtidigt som det på något sätt är både sprött och skört. Skådeplatsen är någonstans i gränslandet mellan ljus och mörker - där man hela tiden leds mot ljuset, för att plötsligt dras ned mot avgrunden igen. Och det är ett knep som visar sig bli en kontrastrik upptäcksfärd. Genremässigt rör v

Läs »

Horndal - Head Hammer Man

Jag har följt Horndal sedan de släppte debutplattan ”Remains” 2019 som jag gillade. På uppföljaren ”Lake Drinker” som släpptes två år senare så hade en rejäl utveckling i rätt riktning skett. Lyckligtvis så hade de hållit fast vid sin tematik kring hembygden och sin prosa kring bruket och arbetarklassen. Musikaliskt så kändes det som att de hade funnit sin riktning, sitt tema och sitt sound. Kort sagt så var uppföljaren många snäpp bättre än debutverket. Nu är det det dock dags för den tredje plattan att släppas och kan en skiva ha en coolare och råare titel än ”Head Hammar Man”? Jag tror fan inte det. Lyriken om arbetarklassens kamp ligger lyckligtvis fast även denna gång. Vi får följa fackledaren Alrik Andersson och hans kamp i en stor strejk som bröt ut 1909. Det hela slutade med att han tvingas emigrera till USA. Skulle det vara så att du vill fördjupa dina kunskaper om det hela efter att han följt Alriks resa genom plattans tio spår så släpps det även en bok med samma titel som

Läs »

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023. Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer. Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Läs »

Heavy Underground

Leta i den här bloggen

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV