Recension: Domkraft - Sonic moons (psykedelisk progdoom)

Ett nytt album av Domkraft är lite som att åter få träffa en kär gammal vän och att få tillbringa kvalitetstid tillsammans och höra vad vederbörande haft för sig i livet den senaste tiden. Man vet liksom att man kommer att få höra något som är speciellt och därför så lyssnar man nyfiket och är genuint intresserad. 

Jag har gillat Domkraft ända sedan jag hörde deras första fullängdare ”The End Of Electricity” som släpptes 2016. För er som mot förmodan inte är bekant med Domkraft så har de ända sedan starten levererat tung fuzzig doom av finaste sort och utan att tumma det minsta på kvalitet. Det som är underbart med Domkraft är att de utvecklas så tydligt för varje nytt släpp. Dock utan att göra avkall på fuzzet och tyngden. 

På ”Sonic Moons” som är deras fjärde fullängdare så kikar det fram såväl psykedeliska tongångar som mer proggiga sådana. Ett och annat mer orientaliskt element smygs också in. Ibland så får jag lite samma varma känsla som när jag lyssnar på YOB. Hoppas ni förstår jag jag menar med den jämförelsen. När jag lyssnar på ”Sonic Moons” från början till slut som jag nu gjort åtskillig gånger den senaste tiden så upplever jag det som att det är en mer sammanhållen platta med en tydligare framåtrörelse om jag jämför med Domkrafts förra skiva ”Seeds”. Det hänger såklart ihop med den utvecklingen som jag skrev om ovan. Den resa som de gör med varje ny skiva. Att hitta nya element att tillföra den fuzziga tunga doom som de framför och för att hela tiden bryta ny mark och att göra det intressant. Det är otroligt skickligt. 

Domkraft är summan av alla sina beståndsdelar. Alla tre medlemmar är vitala och bidrar lika mycket för att skapa en stabil och genuin helhet. Martin Wegeland har aldrig sjungit så bra som han gör här. Dessutom levererar han också mullrande basgångar som träffar en gammal doomgubbe som mig rätt i hjärtat. Det finns gott om gitarrpartier från Martin Widholm som är både förkrossande tunga såväl som snirkliga och vackra. Trummandet sköts felfritt och stabilt av Anders Dahlgren. Som sagt Domkraft är en helhet där alla bitar är lika viktiga. Tillsammans levererar de underverk! 

Tveklöst är iallafall att ”Sonic Moons” är Domkrafts bästa platta hittills. Det är ju inte små ord med tanke på deras tre tidigare helgjutna album. För min del så kvalar denna platta sig direkt in någonstans bland topparna när årets bästa plattor ska summeras. En storartad doomkaramell från Domkraft!

 /Anders Bergström