Heavy Underground

Alla vi som uppskattar grind vet ju att en av de bästa plattorna som släpptes 2022 var ”Salvation Through Tyranny” av Sickrecy. En enligt mitt tycke briljant grindplatta som har allt som en bra platta av det här slaget ska ha. Urstarka låtar, en bra produktion, blastbeats, politiska texter och svinbra sång. Så när det vankas nytt material från Sickrecy så är förväntningarna höga och man spetsar öronen lite extra. Denna gång så är det splitplatta som Sickrecy delar med Barren från Belgien.  A-sidan tillhör Svenskarna och de inleder med det instrumentala stycket ”Open” innan hanskarna åker av och ”…Up for ignorance” drar igång. En underbar grindpärla där blastbeatsen står som spön i backen och Adde Mitroulis vrålförbannade stämma öser fram den underbara lyriken, signerad trummisen Martin Eriksson, som passar ”Sickrecys” musik som handen i handsken. Fem grinddängor av finaste sort plus introt hinner ”Sickrecy” med på a-sidan och allt är över efter 13 minuter och 40 sekunder. Underbart är

Daniel gillar Misfits. Podcasten Nere På Noll är död och begraven. Heavy Undergrounds Örebrokorrespondent Johan Terrac kollade läget med Daniel Nätterdal som var en av medlemmarna i podden som nu ägnar tiden åt en rad andra band och projekt i hardcorens tjänst.  Hej, Daniel, hur är känslan efter att det nu är definitivt att Nere På Noll är ett avslutat kapitel? Kliar det i fingrarna att få podda igen eller känns det befriande? NPN-legenderna David, Daniel & Robin - Jag har varit fullt sysselsatt ändå så jag har knappt hunnit känna några känslor än. Det är både kul att ha tid till andra grejer men också lite sorgligt. När man har lagt 10 år på att bygga upp något som (för engångsskull) varit uppskattat så är det lite waste att kasta bort det. Allt har sin tid och vi gav järnet i 10 år vilket är långt mer än de flesta band. Vi satt även i en situation där vi saknade klippare och ribban för podd ligger mycket högre än den gjorde när vi startade, så vi hade behövt jobba hårdare samtidi

Emille de Blanche (sång och bas) och Nikolay Evdokimov (gitarr, synth och beats) utgör den dynamiska duon som har en tidigare fullängdare på sitt samvete. det är svårt att sätta fingret på vilken genre de tillhör men någonstans inom den alternativa rocken och elektroniska scenen skulle kunna vara en positionsangivelse.  Med en rå och oborstad ljudbild och med starka melodier och ett intensivt driv så tar det inte många minuter innan jag helt fastnat för den här skivan. Det är någonting med blandningen här som fångar mitt intresse. Kanske också det faktum att duon kommer från konstkrestar och på så sätt kanske har en lite annan vinkel på hur musik ska låta gör att det finns någonting som skaver lite skönt i det här. Precis som det gör hos band som Sonic Youth och andra som också står med benet olika genrer och konstnärliga uttryck.  Hur som helst. Det är väldigt befriande att lyssna på och jag köper hela grejen med Ghlow med hull och hår. Låtar som “Lost my mind”, “Bring it down” och “R

Kim Gordon må vara den coolaste kvinnan under de senaste 40 åren av alternativ rock och en ikon sedan 90-talet  men hennes musikaliska horisont spränger betydligt fler gränser än så. Hennes bidrag till Sonic Youth var alltid lite mer progressiva och råa än bandets övriga låtar och det är ännu mer uppenbart att “rock” inte är det som Gordon primärt sysslar med som artist i eget namn. “The Collective" är bara ett av bevisen på detta.  För här låter hon experimentlustan flöda fritt. Över smutsiga beats som gränsar till hiphop i samma stil som exempelvis Dälek. Och över de här skeva ljudbilderna och de utmanande låtstrukturerna väver hon in sina fragmentariska texter som poetiskt bildar små titthål in i det undermedvetna. Det är en skiva som tar sin tid att avkoda, men när man gör det så blir tillfredsställelsen stor.  Det är som sagt omöjligt att genrebestämma detta närmare än kanske “experimentellt”. Det är väldigt suggestivt och mörkt men också hoppfullt och upplyftande. Många av l

Böset - Sista Varningen  Böset kommer från Göteborg och de spelar vad jag skulle vilja kalla råpunk utan krusiduller. De är allt annat än några nybörjare i punksvängen då de har flera digitala släpp bakom sig och även en tiotummare, två splitsjuor och en splitkassett på meritlistan. ”Sista Varningen” är dock deras första fullängdare. Jag ska vara tydlig med att jag hade rätt höga förväntningar på denna platta då jag gillar mycket av det som Böset släppt tidigare. Så det var med spända förväntningar som jag sänkte ner pickupen mot den vita vinyplattan när jag skulle lyssna igenom den första gången.  Det tog dock inte många sekunder innan man kände en värme inombords och nacken börjar röra på sig då det är svårt att vara still när man känner att fan var det är bra. Jag vet inte hur det är för er andra men när jag hör en såhär bra punkplatta när liksom allt klaffar. Arg och rak musik, intensiv och brinnande sång där man hör att hjärtat och engagemanget är äkta. Då känner man hopp för mäns

  Uppföljaren till 2020 års “The Haunting of Silvåkra Mill” bjuder på fortsättningen av historien om osalig ande i en kvarn och det följer en fin tradition som till King Diamond är den odiskutabla  häxmästaren av. Och själva historien är naturligtvis en extra krydda på den här anrättningen men för mig så spelar den egentligen inte en så stor roll.  Nej, det som verkligen är den här skivans stora kvalitet och absoluta existensberättigande är musiken. För de är så här en doomplatta ska låta. Långsam ödesmättad hård rock som i detta fall är elegant kryddad med lite folkmusikinslag vilket skänker en unik stämning genom hela skivan.  Hela ljudproduktionen ger extra tyngd åt domedagsriffen signerade Fredrik Grehn som vilar på den stabila grund som Andreas Svensson på bas och stefan Winroth på trummor lägger. Och över allting svävar Manne Högströms perfekta sång som har både kraft och känsla i sitt uttryck. En perfekt kombination. Det är så här jag vill att doom metal ska låta och ingenting a

  Det är söndag, och klockan är 13.45. Efter en helg av livemusik och nattgäster har lugnet precis infunnit sig i lägenheten. Hjärnan börjar sakta kopplas från och söndagsångesten börjar ta form. Jag sätter på Hemvaernets senaste låt Drivis, som dom själv sålt in som en ny kärv singel.  Hemvaernet är för mig en helt ny bekantskap, som jag antagligen hade missat helt om det inte vore för överstegeneral Tannegrens meddelande under gårdagen. Och det är väl också så att jag låtit min penna varit vilande lite för länge. Det har liksom knutit sig, och i stället för att skriva från hjärtat har jag funderat på den filosofiska innebörden av vad ord faktiskt är, vad dom gör och vad dom ger.  Låten börjar strömma ur hörlurarna. Allt börjar med ett stilla piano, som sedan broderas ut med elektronik i olika lager. En röst tar över ljudbilden och de första orden som möter mig är ”Jag sökte ljuset, jag sov för djupt, bortom horisonten mörka steg, med dina sista krafter tog du med mig dit” och där någ