Hemvaernet - Drivis

 

Det är söndag, och klockan är 13.45. Efter en helg av livemusik och nattgäster har lugnet precis infunnit sig i lägenheten. Hjärnan börjar sakta kopplas från och söndagsångesten börjar ta form. Jag sätter på Hemvaernets senaste låt Drivis, som dom själv sålt in som en ny kärv singel. 

Hemvaernet är för mig en helt ny bekantskap, som jag antagligen hade missat helt om det inte vore för överstegeneral Tannegrens meddelande under gårdagen. Och det är väl också så att jag låtit min penna varit vilande lite för länge. Det har liksom knutit sig, och i stället för att skriva från hjärtat har jag funderat på den filosofiska innebörden av vad ord faktiskt är, vad dom gör och vad dom ger. 

Låten börjar strömma ur hörlurarna. Allt börjar med ett stilla piano, som sedan broderas ut med elektronik i olika lager. En röst tar över ljudbilden och de första orden som möter mig är ”Jag sökte ljuset, jag sov för djupt, bortom horisonten mörka steg, med dina sista krafter tog du med mig dit” och där någonstans kapitulerar jag. Och min danande söndagsångest resonerar fort med den senaste tidens filosoferande kring vad ord är, gör och ger. Någonting väcks inom mig, och ett ljus tänds någonstans. 

Låten fortsätter. Den växer, och den krymper ihop. Det ensamma pianot från introt återkommer, fast tunnare. Rösten byter skepnad och döljs i olika effekter. Efter exakt fyra minuter kommer låtens crescendo och jag kapitulerar igen. 

Hemvaernet består av Lars Bygdén, Jan Strandqvist (Red Mecca) och Stefan Brisland-Ferner (Garmarna & Thåström) vilket dels skvallrar om den inneboende kvaliteten denna trio besitter, dels om vad det är för typ av musik. Jag vill egentligen inte jämföra det med Sällskapet, Thåström och Ossler - för dom ha skapat ett eget och väldigt mörker-vackert universum, men det är också oundvikligt att inte dra den parallellen. 

Det här var min första upplevelse av Hemvaernet, och den har lämnat mig hungrande efter mer.