Det är fredag, 16 februari och den mentala stämpelklockan har checkat ut från allt vad arbetsrelaterade notiser heter. Jag och min tjej går till en närliggande restaurang och äter stark kyckling, spelar backgammon (jag vinner såklart) och gör oss redo för kvällen. Det pirrar lite i magen.
Klockan slår 19.30 och vi beställer en taxi för att ta oss ut till Ringön och Monument. Pirret i magen har förändrats till pepp, och jag skickar ett SMS till Monument-Markus och skriver ”Jag är så sjukt jäkla taggad va!”. Han svarar inte, och jag förstår att han har viktigare saker att för sig än att svara på mitt SMS.
I taxin inser jag också att mina förväntningar är oerhörda, och orimliga. Mentalt jämför jag det med hur mina förväntningar var på Tools senaste skiva. Allt kändes väldigt spännande, tills jag fick höra skivan och blev oerhört besviken. Fan att jag skulle börja tänka på det här.
Taxin stannar på Stålverksgatan på Ringön. Magen hoppar ett nervöst sista skutt innan vi går in på Monument för första gången. Och allt ser magiskt ut. Graffiti och betong möter två spaceade barer. Vi beställer en varsin Whiskey Sour från en av dom. Vi går in i den stora konsertlokalen som ska ha en kapacitet om 600 konsertbesökare. Och där står stora scenen i sin fulla glans. Och jag tänker att det här kan bli bra på riktigt, samtidigt som jag är lite orolig för hur ljudet ska bli. Det är lite glest med folk, vi kanske är lite tidiga. Men det är jag å andra sidan alltid.
Jag hälsar och kramar snabbt några personer, och från ingenstans dyker Monument-Markus upp med ett av de största leenden jag sett. Vi kramas, och han tar med oss för att visa backstageområdet. Där står en stor buss parkerad för att agera loge för artisterna. Fräckt. Hinner snabbt krama om Suicide-familjens två överhuvuden, vilket gör mig både glad och varm. Det var länge sedan vi sågs.
Jag och Markus pratar om att monumentgänget har hållit på att skapa den här lokalen under två års tid, att de inte har köpt in någonting nytt utan byggt, renoverat och anpassat all inredning i lokalen för hand. Och om att de inte har sovit en blund de senaste två veckorna för att få färdigt allt inför invigningen. Jag förstår dom, det är ändå 1200 kvadratmeter som ska tas om hand. Markus springer vidare, jag går och kissar.
Går till baren, och småkramar några personer på vägen. Blir lite extra glad av att se Rock-Anna och Svartedalen-Calle. Vi pratar snabbt om vilken jäkla satsning det här är, och att vi hoppas Göteborg löser kollektivtrafik som går hela vägen ut till Ringön. Lokalen börjar fyllas med människor. Jag ger Monument-Carl en high-fajv.
Första bandet, Dead in Love, går på scenen. Det är en duo som spelar någon form av bluesbaserad garagerock, och som jag tycker det pratas för lite om. Det låter gött, och min oro för ljudet i lokalen är borta. Bandet levererar, ser coola ut och har riktigt bra låtmaterial. Ser fram emot att lyssna mer på detta.
Gigget är slut, och jag går mot baren. På vägen springer jag in i en Studio Berserk-mannen. Vi pratar om Slayer, gemensamma vänner och kommande musiksläpp.
Dags för kvällens andra band Äventyret att gå på scenen. En helt ny bekantskap för mig. Dom spelar någon form av popmusik, och gör det bra. Får intrycket av det här är ett band som kan bli något om de ges rätt möjligheter. Ljudet levererar återigen, nu första gången med fullband. Det verkar som att Monument har lyckats även med detta.
I folkhavet så träffar jag en person jag inte sett på länge. Vi pratar om jobb, och att följa sin inre kompass, om vad man kan påverka och inte. Vi pratar också om att det är kul att se en sådan bredd på artisterna på Monument ikväll.
Häxmästaren går på scenen, och lokalen börjar fyllas med folk. Jag tar mig fram och lyssnar några låtar. Bandet levererar, men det är inte riktigt min grej så jag tar mig tillbaka till min flickvän och suicide-överhuvudena. Vi pratar om att bli gamla, och jämför vikar i hårbotten. Jag tror jag vann, den inte så smickrande tävlingen. Någon lurar i mig en Whiskey sour, och den tar ett omedelbart grepp om talförmågan.
Dags för Styva Linan, som är kvällen sista akt. Ett band jag har hört mycket snack om det senaste, men inte har någon egentlig relation till. Bandet lyckas väcka min Mark Knopfler-nerv, och jag förstår hypen kring dom direkt. Svinbra.
Bandet går av scenen, och kvällen lider mot sitt slut. Jag, min tjej och suicidefamiljen kastar oss in i en taxi tillbaka mot staden. I taxin så sammanfattar jag kvällen och upplevelsen av Monument för mig själv och det jag kan konstatera är att jag vill vara på Monument så ofta det bara går, och imponeras av den dedikation och passion som ligger bakom det här stället.
Dom har gjort allt för att göra det här möjligt för oss, så nu måste vi göra allt för att göra det möjligt för dom. Och det handlar helt enkelt om att köpa biljetter och ta sig dit. Alla borde göra det, så gör det.
/Emil Gustavsson
Kommentarer
Skicka en kommentar