Recension: Hostilia - Atomic thunder

Thrash metal är genren som vägrar att dö trots att den ibland har fört en tämligen undanskymd tillvaro. Men den har alltid levt kvar i underjorden och det gror i den svenska thrashscenen. De senaste åren har ett gäng nya unga hungriga band som älskar patronbälten och basketkängor dykt upp och som håller hög kvalitet. Hostilia från Göteborg är inget undantag.

Bandet består av William Lindeblad (gitarr), Albert Lindeblad (trummor) och Gabriel Sepúlveda (bas). På den här EP:n hörs Samuel Alnesten Alvarez på sång men i dagsläget är faktiskt just positionen som sångare ledig i bandet.

På “Atomic thunder” presenterar sig hur som helst Hostilia på bästa sätt. Med thrash som är tydligt influerad av Bay Area-band i allmänhet där kanske känslan från Testaments första plattor är tydligast. Själva nämner bandet själva andra giganter som Exodus och Heathen.

Musikaliskt är det här vattentät thrash metal. Musikmässigt sitter det ihop snortajt och jag är grymt imponerad. Redan i titelspåret som inleder det här släppet fattar man att här finns talang i parti och minut. William Lindeblad är träffsäker i varje riff och brorsan Albert vevar på som vilken Hoglan eller Hunting som helst. Och allting får extra tyngd av snyggt och följsamt basspel från Gabriel Sepúlveda. Sångmässigt funkar det fint men jag tänker att med en sångare med en litet annat sound och renare tonläge så kommer det här att lyfta både tre och fyra snäpp till.

Extra plus för omslaget signerat Niklas Sundin med kylvattentorn, dödskalle och radioaktivitetssymboler. Sådant gillar man ju och jag undrar var man beställer tishan.

Och när “Final breath” avslutar EP:n med snygga blinkningar åt både “Hit the lights” och valfritt Gary Holt-riff så känner jag mig helt trygg med att thrash metal-genren som jag älskar så mycket har framtiden säkrad i många år till. De här ungdomarna kommer att se till att det blir så. Var så säkra.

/Magnus Tannergren

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar. Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse. Att texterna är på svenska gör att musiken

Läs »

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023. Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer. Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Läs »

Vanhelgd - Atropos Doctrina

Få saker gör mig genuint glad och uppspelt så som när det luftas för omvärlden att ett nytt album är på väg från ett band man verkligen gillar och följer. I sex år har jag suktat efter ett nytt mästerverk från Vanhelgd. ”Deimos Sanktuarium” var och är fortfarande ett fantastiskt album men man vill ju såklart alltid ha mer av det man gillar. Helt i linje med hur dom andra albumen låtit så får vi stora ljudbilder som skulle passa bra i salar med oerhörd rymd till taket. Sången, alla delar av instrumenten och den röda tråden som vi nu vet låter Vanhelgd samlar ihop alla stora känslor till en väldigt snyggt förpackad och tight sammanhållen produkt som blir ”Atropos Doctrina”. Värt att uppmärksamma är också att alla låtar nu enbart är på svenska. Därmed sätter Vanhelgd punkt för den svensk-engelska eran som dom tidigare haft. Sällan har jag dock stört mig så lite på blandningen av språk som hos bandet. Allt har alltid varit väldigt sömlöst. Bytet, om man nu kallar det så, är ingenting som

Läs »

Birdflesh - Faster than a priest vomit

Grindcore kan vara lika roligt som det går snabbt. Svenska Bridflesh är en institution i branschen med sin splattermålade grind som avhandlar diverse ämnen på väldigt kreativa, bloddrypande och magstarka sätt. Har man ingen humor och anser sig sitta på höga moraliska hästar så är detta inget för dig. Men gillar du kompetent mangel, splatterfilmer och brutal humor sitter denna 13 minuter långa skiva med lika många låtar som en spik i Jesus kors. Lägg därtill en fantastisk titel och ett episkt omslag och du har en skiva att lyssna på om och om igen. /Magnus Tannergren

Läs »

Heavy Underground

Leta i den här bloggen

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV