Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV

Recensioner: KKPA, Kardinal Synd, Slutstation Tjernobyl (Second Class Kids)

Den svenska punken. Denna underbara folkhemsbastard som härjat sedan sent 70-tal i de röda stugorna i vårt avlånga land. Ett folkkärt uppror som präglat flera generationer människor men som fortfarande ska betraktas som ett markerat utanförskap och vackert uppror mot konvenansen. 
Själv hamnade jag mitt i den andra (eller kanske tredje) vågen svensk punk i början på 90-talet.

Jag skulle aldrig kunna säga att jag är punkare men intrycket och genomslaget som band som Charta 77, Strebers, Coca Carola och De Lyckliga Kompisarna hade på mig sitter djupt inristat i mig. Punk är en fantastisk kraft att ta fram i olika situationer i livet och ja jag skulle säga att punk har funkat som en påtaglig strategi för att navigera mig fram i tillvaron de senaste 30 åren av de 50 jag levt. 

Därför är det ju enormt kul att vi fortfarande har band som Kardinal Synd, Slutstation Tjernobyl och KKPA som förvaltar arvet av just den punk jag älskar mest. Den punk som beskriver inre kriser, samhällsfel och en allmän jävla vantrivsel i samtiden. Allt utgivet av fantastiska skivbolag som Second Class Kids som för traditionen från Birdnest, Beat Butchers  och andra vidare. 


KKPA - Pestens tid

Här får ni tre släpp på två skivor som har det där anslaget från tidigt 90-tal men som låter sjukt dagsaktuellt. Allt från KKPA:s nästan spöklika Streberspunk som balanserar på gränsen till plagiat men som inte alls är det utan snarare fortsätter där Strängnäsbandet slutade. Och det är logiskt att Ztikkan från nämnda band nuförtiden huserar här. Jag gillar den här skivan mycket då den hämtar så mycket kraft i den klassiska punken men ändå får det att låta 2022. 


Kardinal Synd - Ett jävla liv/Slutstation Tjernobyl - Bombers tröst (split)

Kardinal Synd Har dessutom bjudit in giganter som Curre från Coca Carola, Bonni från Asta Kask och Hjalle från Mimikry som på ett nästan övertydligt sätt markerar vilken tradition bandet spelar i. Högenergisk melodisk punk med texter som på pricken beskriver dagens vardagliga dilemman. 


Slutstation Tjernobyl fortsätter att leverera punk som har en stark touch av Töreboda med starka folkölsrefränger som effektiv rycker med lyssnaren i sitt larm. Jag har svårt att värja mig mot attacken. Men även om det är charmigt så är det aldrig bekvämt. Musiken kränger, sliter och bråkar i mig på ett upplyftande sätt. 


Precis som det ska vara alltså. 


//Magnus Tannergren


Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Två sjuor från Flyktsoda Records

Deny - Call of the void Gefyr/Rat Cage - Split   Ni som gillar er crust och käng vet ju förmodligen att en av förra årets absolut bästa plattor var ”Wildfire” med Törebodas Deny. Undertecknad recenserade den här på Heavy Underground och den fanns högt upp på förra årets årsbästalista.   Så det är ju med stor glädje jag ser att en ny ep med Deny släpps. Fyra spår med harmonisk underbar d-takt med snortuffa melodier som rätt omgående får kängnäven att lyftas är vad denna ep bjuder på.  Titelspåret som inleder a-sidan är nog favoriten och de inledande raderna lyder: ”I am choking myself. Bye some more. Fighting the commercial grip” Deny håller fanan högt och denna ep bara visar vilket grymt bra band de är och jag hoppas att fler av er upptäcker dem. För Deny förtjänad verkligen all framgång.  Gefyr begåvade oss 2022 med deras briljanta självbetitlade debutplatta. Året efter så släppte Rat Cage från England ”Savage visions”. En urstark hc/punk-skiva som inte tog några fångar. Så det ä

Vanhelgd - Atropos Doctrina

Få saker gör mig genuint glad och uppspelt så som när det luftas för omvärlden att ett nytt album är på väg från ett band man verkligen gillar och följer. I sex år har jag suktat efter ett nytt mästerverk från Vanhelgd. ”Deimos Sanktuarium” var och är fortfarande ett fantastiskt album men man vill ju såklart alltid ha mer av det man gillar. Helt i linje med hur dom andra albumen låtit så får vi stora ljudbilder som skulle passa bra i salar med oerhörd rymd till taket. Sången, alla delar av instrumenten och den röda tråden som vi nu vet låter Vanhelgd samlar ihop alla stora känslor till en väldigt snyggt förpackad och tight sammanhållen produkt som blir ”Atropos Doctrina”.  Värt att uppmärksamma är också att alla låtar nu enbart är på svenska. Därmed sätter Vanhelgd punkt för den svensk-engelska eran som dom tidigare haft. Sällan har jag dock stört mig så lite på blandningen av språk som hos bandet. Allt har alltid varit väldigt sömlöst.  Bytet, om man nu kallar det så, är ingenting som