Recensioner: KKPA, Kardinal Synd, Slutstation Tjernobyl (Second Class Kids)

den
Den svenska punken. Denna underbara folkhemsbastard som härjat sedan sent 70-tal i de röda stugorna i vårt avlånga land. Ett folkkärt uppror som präglat flera generationer människor men som fortfarande ska betraktas som ett markerat utanförskap och vackert uppror mot konvenansen. 
Själv hamnade jag mitt i den andra (eller kanske tredje) vågen svensk punk i början på 90-talet.

Jag skulle aldrig kunna säga att jag är punkare men intrycket och genomslaget som band som Charta 77, Strebers, Coca Carola och De Lyckliga Kompisarna hade på mig sitter djupt inristat i mig. Punk är en fantastisk kraft att ta fram i olika situationer i livet och ja jag skulle säga att punk har funkat som en påtaglig strategi för att navigera mig fram i tillvaron de senaste 30 åren av de 50 jag levt. 

Därför är det ju enormt kul att vi fortfarande har band som Kardinal Synd, Slutstation Tjernobyl och KKPA som förvaltar arvet av just den punk jag älskar mest. Den punk som beskriver inre kriser, samhällsfel och en allmän jävla vantrivsel i samtiden. Allt utgivet av fantastiska skivbolag som Second Class Kids som för traditionen från Birdnest, Beat Butchers  och andra vidare. 


KKPA - Pestens tid

Här får ni tre släpp på två skivor som har det där anslaget från tidigt 90-tal men som låter sjukt dagsaktuellt. Allt från KKPA:s nästan spöklika Streberspunk som balanserar på gränsen till plagiat men som inte alls är det utan snarare fortsätter där Strängnäsbandet slutade. Och det är logiskt att Ztikkan från nämnda band nuförtiden huserar här. Jag gillar den här skivan mycket då den hämtar så mycket kraft i den klassiska punken men ändå får det att låta 2022. 


Kardinal Synd - Ett jävla liv/Slutstation Tjernobyl - Bombers tröst (split)

Kardinal Synd Har dessutom bjudit in giganter som Curre från Coca Carola, Bonni från Asta Kask och Hjalle från Mimikry som på ett nästan övertydligt sätt markerar vilken tradition bandet spelar i. Högenergisk melodisk punk med texter som på pricken beskriver dagens vardagliga dilemman. 


Slutstation Tjernobyl fortsätter att leverera punk som har en stark touch av Töreboda med starka folkölsrefränger som effektiv rycker med lyssnaren i sitt larm. Jag har svårt att värja mig mot attacken. Men även om det är charmigt så är det aldrig bekvämt. Musiken kränger, sliter och bråkar i mig på ett upplyftande sätt. 


Precis som det ska vara alltså. 


//Magnus Tannergren