Senaste podcasten

Recension: Creeping Flesh - …and then the bombs came (Emanzipation Records)


Det senaste i raden av svenska death metal-band som lyckas hitta en egen väg i HM2-soundet är Creeping Flesh som nu sällar sig till band som bland annat  Mass Worship. “Vadå hittar en egen väg?” tänker du säkert eftersom den enda vägen vanligtvis är den vänstra som Entombed och Dismember för länge sedan stakade ut. 

Genom åren har det ju kommit ett otal nya band som i stort sett kopierat soundet och med alla ära hedrat arvet från det tidiga 90-talets dödsscen. Men på senare år tycker jag mig ändå tyckt mig ana att något hänt med de svenska dödsbanden och för den delen även internationella band (namntvillingen Creeping Death är kanske ett exempel). HM2 är fortfarande pedalen men sättet att använda den på börjar skifta. 

Creeping Flesh drar ner tempot och mejslar fram melodier ur det massiva soundet som känns både nytt och fräscht. Sanningen om death metal ligger inte blast beats och avgrundsgurgel utan i mellantempot där gitarrerna mal på som köttkvarnar i med en känsla av både doom och Slayer samtidigt. Lyssna på spår som “Finest hour” eller “March of the elephants” så fattar ni vad jag menar.Dessutom finns det ett groove i riffen som jag gillar som i “Decrowned”. 

Och det är skönt att höra en yngre generation hitta en en egen väg i en gamla genre och att banden utvecklar något som redan är perfekt och hittar fler nyanser. Helheten på “...and then came the bombs” känns uppdaterad till  dagens datum med kraften från för intakt. Jag tror att band som Creeping Flesh har framtiden för sig och att det är sådana som dem som kommer att rädda death metal från den påstådda förruttnelsen. 

Only death is real!

Magnus Tannergren