Heavy Underground

Hur många gånger orkar man höra det där motorsågsmullrandet från gitarrer? Eller dubbeltrampet på baskaggarna? Eller det gutturala growlandet? Tröttnar man inte på det? Vi har ju ändå hört det i över 30 år.  Svaret är aldrig.  Speciellt inte när det är så väl genomfört som när Xorsist gör det. På sin andra platta inleder bandet förrädiskt lugnt med ett vackert pianostycke men efter dryga två minuter så startar köttkvarnen och vi manglas ner av en vägg av HM2-distortion och man känner hur den där härliga känslan i kroppen återvänder som den gör när andarna från Entombed, Dismember, Grave och alla de andra föregångarna i genren åkallas.  Det är en underbar besatthet. Xorsist imponerar på "At the somber steps to serenity". De håller sig väldigt sanna till traditionen och levererar skitig death metal med punkig känsla, skavd ljudbild komplett med den smuts man vill ha. Samtidigt så låter det ju modernt och fyllt med energi vilket gör att jag tänker att death metal aldrig kommer a

Goatburner bildades 2017 i Helsingfors i Finland. Två EP´s och en fullängdare har de i bagaget sedan tidigare så Fatal blir deras andra fullängdare. De blott två medlemmarna går under namnen ”Spider” på trummor och ”Kaos” på gitarr och vrål. Med lite googlande så kan man dock konstatera att det är rutinerade herrar bakom de två namnen. Bakom namnet Kaos finner vi Keijo Niinimaa som inte torde vara helt obekant då han även vrålar i Rotten Sound och även lånade ut sina röstresurser på Nasums avskedsturné.  När ett band har namnet Goatburner och låtarna har titlar som exempelvis ”Pool of Blood” och ”Lobotomized” så vet man vad som väntar. Det är ganska så exakt vad man också får när man lyssnar på Fatal av Goatburner. Schysst Death metal utan några större krusiduller. Som grädde på moset så inleds nästan alla låtar med ruggiga ljudstycken där man kan ana att människor går ohyggliga öden till mötes.  Goatburner bjuder på denna platta på tio låtar med death metal av klassiskt snitt. Tempot

Unfair Fate bjuder på en trevlig blandning av thrash- och death metal på sitt senaste släpp "Into the abyss". Lagom skitig ljudbild och lite oputsat i kanterna precis så som man vill ha det. Köp och lyssna här: Into the Abyss by Unfair Fate

Det senaste i raden av svenska death metal-band som lyckas hitta en egen väg i HM2-soundet är Creeping Flesh som nu sällar sig till band som bland annat  Mass Worship. “Vadå hittar en egen väg?” tänker du säkert eftersom den enda vägen vanligtvis är den vänstra som Entombed och Dismember för länge sedan stakade ut.  Genom åren har det ju kommit ett otal nya band som i stort sett kopierat soundet och med alla ära hedrat arvet från det tidiga 90-talets dödsscen. Men på senare år tycker jag mig ändå tyckt mig ana att något hänt med de svenska dödsbanden och för den delen även internationella band (namntvillingen Creeping Death är kanske ett exempel). HM2 är fortfarande pedalen men sättet att använda den på börjar skifta.  Creeping Flesh drar ner tempot och mejslar fram melodier ur det massiva soundet som känns både nytt och fräscht. Sanningen om death metal ligger inte blast beats och avgrundsgurgel utan i mellantempot där gitarrerna mal på som köttkvarnar i med en känsla av både doom och

  Det största framtidslöftet för svensk death metal, Katakomba, har släppt ett smakprov från kommande platta som beräknas anlända lagom till sommaren via Redefining Darkness. Men nu kan ni höra "Cosmic reflections" på alla större strömningstjänster. 

Ett vackert kaos. Det är det första jag tänker på efter att ha lyssnat på Mass Worships album ”Portal Tombs”. Detta andra album känns mer koncentrerat och mer intensivt än debuten. Inte mig emot för jag njuter av råheten och ilskan i såväl sång som i det instrumentala. Alla delar av det musikaliska är snyggt ihopsatt med finess i allt det hårda. Äktenskapet mellan death/thrash metal blandat med hardcore fungerar väldigt bra ihop. Albumet har av finbesök från Mark ”Barney” Greenway (Napalm Death), Jonas Stålhammar (At The Gates) och Jonas Renkse (Katatonia) som sätter en fin guldkant på en redan riktigt bra produkt.  Även fast det kan vara tråkigt att fokusera på genre så finner jag bandet som lite av pionjärer för det sound dom har. På relativt kort tid har man visat att man ligger i framkant och vill mycket! Det är tydligt hur musiken även tar sig uttryck i artwork och att det är en viktig del av helheten kring MW.  Bandets basist Dadde Stark har gjort ett väldigt bra jobb med det est

  The Grifted jobbar intensivt med en platta som släpps senare i år men tills dess så kan man roa sig med att se den fullständigt briljanta videon till "The maggots feast" som är ett smakprov på vad som komma skall. 

Ultrabrutal death metal är den medicin det nya året behöver och Rotten Perish kan vara den doktor du behöver. På julafton släpptes "Muerte" och marken skakar när man lyssnar på malmöduons kompakta mangel som trots just det har en hel del finesser man sällan hör.  Muerte by RottenPerish

  Katakomba från Stockholm kommer att vara namnet på allas läppar under 2022. I alla fall om man gillar riktig death metal. Bandet har redan nu ett grundmurat gott rykte i de inre kretsarna av landets metalscen och i och med den kommande fullängdaren under våren nästa år så är det Heavy Undergrounds samlade bedömning att Katakomba kommer att vara det mest spridda bandnamnet i genren till sommaren.  Jag tog ett snack med Ernst Eklund som spelar trummor om att festa som Nicke Andersson, bilda band på gymnasiet, pappor som har hemmastudios, singelsläpp, death metal och mycket annat. 

Göteborg levererar Imperishable  med medlemmar från bland annat Nominon och Vampire. Och nu finns deras debut i form av en EP ute för obligatoriskt köp (på Bandcamp) och avlyssning. Trevlig death metal av det gamla hederliga snittet är vad du kan förvänta dig.  Deathspawn by Imperishable

Jag sätter mig på ett fik i Västerås med Jörgen Kristensen som sjunger och spelar gitarr i 20-årsjubilerande Dead Awaken. Vi pratar om death metal, att köpa tillbaka sin första gitarr, besök på hemska platser, om oron som alltid finns där och den nya skivan "The Princip Legacy".  Låtar som hörs i avsnittet är "Decerebrated" och "Driven by famine". Lyssna och köp Dead Awakens musik här: https://deadawaken.bandcamp.com

“Only death is real” har ordspråket varit länge nu och när det kommer till Grand Cadaver så är det mer sant än någonsin. Om du någonsin börjat tvivla på kraften i den genre som kröp upp ur en grav i slutet på 80-talet på platser som Florida och Stockholm så kommer Grand Cadaver med lugnande besked. Det är fortfarande döden som verklig.  Grand Cadaver är ännu ett av Alex Stjernfeldts (Novarupta, Let Them Hang, ex-The Moth Gatherer) projekt som han har gått samman med några av den svenska underjordens mest rutinerade kollegor för att förverkliga. Eller vad sägs om Mikael Stanne (Dark Tranquillity) på sång, Christian Jansson (Pagandom) på bas, Daniel Liljekvist (ex-Katatonia m. fl.) på trummor och Stefan Lagergren (ex-Tiamat m. fl.) på gitarr. Bemanningen borgar för kvalitet. Och allt inspelat under  överinseende av Per Stålberg i Welfare Sounds. Att bandet har en kärlek till death metal från när den var som mest full av liv(!) råder det inget tvivel om. Motorsågsgitarrerna är precis så d

Nu kan du höra och (naturligtvis) köpa västeråsarna Dead Awakens nya platta "The Princip Legacy". En platta som påminner oss om hur death metal ska låta. Och ämnesvalet handlar naturligtvis om ond bråd död, krig och elände. Du vill inte missa detta.  The Princip Legacy by Dead Awaken

Det är sällan man stöter på en skiva som verkligen lyckas med att gifta ihop de bästa elementen från olika genres. Göteborgarna i Wolves In Haze har dock lyckats med bedriften att gifta ihop HM2-döds med stoner och gammal hederlig Motörheadrock till en synnerligen välblanserad skiva som utgör bandets andra släpp i fullängdsformat.  “Chaos reigns” som släpps av Majestic Mountain Records är ett utsökt exempel på hur man verkligen kan ta det bästa från olika världar och göra något som både ekar bekant men samtidigt känns nytt och väldigt fräscht. Här hittar du stonerrockens dammiga riff i kombination med hur Entombed lät 1993. Allt med en punkig attityd och elakt utfört.  Det börjar med stark ökenkänsla i “Green river speaks” och går sedan över i den ödesmättade dödsmässan “Way in haze” som är en väldigt stark öppningsduo. Slayerkänslan i introt till “In fire” är stark och den utmynnar i någon sorts dödsthrash som är väldigt charmig. “The night stalker” slår lågt och hårt med nedstämda ri

Vem gillar inte death metal uppblandat med lite crust och hardcore? Det gör vi ju alla eller hur? Så då finns nu ett gyllene tillfälle att få sitt behov tillfredsställt med ett nytt släpp från World In Ruins.  "No lives matter" släpps digitalt i egen regi och bjuder på fyra spår som tar dig i nackskinnet och släpar ut dig genom dörren. Allt inspelat i Studio Fredman av den livs levande legenden Fredrik Nordström. Det här är den första av tre ep:n som släpps framöver så det kommer mer att se fram emot.   No Lives Matter by World in Ruins

Emissary Of Suffering är ett nytt projekt med folk från bland annat Obstruktion med flera. Det första smakprovet är en cover på Propagandhis "This is your Life"- Lite thrash. Lite döds. Lite rens.  This is Your Life (Propagandhi Cover) by Emissary of Suffering

Västeråsarna Dead Awaken är på gång med ny platta senare i sommar men i väntan på det släpper nu sin första platta "Where Hope Turns Dripping Red" på Bandcamp. Detta då skivan försvunnit från andra plattformar på grund av att bandets dåvarande skivbolag gått i graven. Så för en ynka 50-lapp så får du en rejäl skopa death metal som avhandlar krig, stridsvagnar och död på bästa sätt. Where Hope Turns Dripping Red by Dead Awaken

Bathory har blivit invald i Swedish music hall of fame. Kanske rimligt. Banbrytande pionjärgärningar förtjänar erkännanden. Jag minns det så tydligt än idag när jag hörde Bathory första gången genom en klasskompis 1987. Han drog på "War" på högsta volym i samlingsrummet på skolan och det lät ju som livsfarlig musik i jämförelse med allt annat då. Vi fick inte spela musik på en vecka efter det.  Skivan "Under the sign of the black mark" cirkulerade på kopierade kassettband på skolan i smyg som om det var något förbjudet. En av få bilder som fanns var den ovan vilket naturligtvis bidrog till känslan av det förbjudna. Nu finns inte så mycket mystik kvar tyvärr. Men kul att undergroundband hedras.

Med “Throes of Joy in the Jaws of Defeatism” släpper Napalm Death sin första skiva på fem år och det blir totalt den 16:e plattan i diskografin sedan 1987. Bandet fortsätter att spränga gränser med sin musik precis som man alltid gjort och på den nya plattan finns både den klassiska grindcoren blandat med tydliga influenser från postpunk och mer obskyra ljudlandskap. Vi tog ett snack med vokalisten Barney Greenway. - Har man följt bandet genom åren så borde man inte bli så överraskad, menar Barney. Vi har alltid pressat gränserna för vad det här bandet ska vara. Visst kan några som gillat grindcoregrejerna mer bli skeptiska men jag hoppas att folk förstår att Napalm Death aldrig har handlat om att göra samma sak om och om igen. - Stilmässigt har vi bara tagit några steg framåt egentligen. Alla element från grindcore och punk finns kvar där blandat med postpunk, noiserock och industrirock. Den största skillnaden på skivorna skulle jag säga är att allt det här bara har blandats på ett bä